Katarina gick också på Österängskolan i skiftet mellan åttiotal och nittiotal. Ett år under mig och med min far som klassföreståndare, så det var naturligt att vi umgicks just ingenting under gymnasietiden. Det blev lätt så med de som hade mina föräldrar som lärare, med ett par lysande undantag. Jag visste dock precis vem det var när hon dök upp i Lund några år senare i min brors bekantskapskrets. Hur hon hamnade där råder det delade meningar om, Katarina hävdar att Nils under ett biljettsläpp kom fram till henne från ingenstans och avslöjade att han visste vem hon var och vad hon gjort i sitt tidigare liv som gymnasieelev i Kristianstad. Nils har en lite annan version som inte framställer honom i lika creepy dager. Sanningen ligger nog som vanligt någonstans i mitten.

Katarina är en av de gladaste, spontanaste och mest lättpratade personer jag någonsin träffat. Nog för att man ibland fått lite för mycket information men det blir aldrig tyst och tråkigt i hennes sällskap. Vi har inte upplevt några hisnande eller roliga äventyr tillsammans så någon självupplevd anekdot kan det tyvärr inte bli idag, det jag minns bäst är som sagt hennes kontaktsökande och rättframma sätt. Det uppskattades ska du veta, Katarina.

Kram på dig, Katarina! Och ja, jag förväntar mig och ser fram emot att du här nedan berättar någon händelse från när våra liv tangerat varandra som jag har glömt.Jag fick ingen förra gången jag skrev det här och du skyllde på senil demens beträffande lundatiden, men jag tror nog att något hårresande poppat upp efter sexton månaders betänketid. Varsågod och skjut.