Jubbe – Banjotoppen, plats 5-1

För plats 10-6, klicka här!

Vi fortsätter nedräkningen som inget hade hänt, vilket det knappt har.

Femte plats: Huset

Första platsen av vårt nya hus i Staffis (visst låter det väl klämmigt och inte alls som en bakterie?) drog folk.

Fjärde plats: Det en inte vet att en inte vet

Självförnedring är naturligtvis populärt. När jag berättade om mitt cv-debacle hopades läsarna.

Tredje plats: Banjo söker jobb!

Det första inlägget i projektet har också varit ett av de mest lästa. Jag fick en flygande start.

Andra plats: Banjo-Herren drar Westerut

Denna Biggles-inspirerade rubrik drog många läsare som fick ta del av mitt möte med de talangfulla bröderna Wester, Johan och Jakob.

Första plats: Att bli far

Överlägset populäraste inlägget med nästan dubbelt så många läsare som tvåan. Politisk satir går hem hos min läsekrets och det ska jag försöka ta till mig.

 

 

 

Det gamla spelet om en far

Sällskapsspel har alltid varit ett av mina stora intressen. Ett tag intensifierades intresset till snudd på missbruk! Men låt oss börja från början.

När jag växte upp fanns det inte så mycket att välja på. På tv fanns det bara två kanaler, tre om jag räknar med DR, dansk tv, som vi skåningar kunde få in vid fint väder och medvind. Ej heller fanns det så många olika speltillverkare som nu. Störst och i princip ensamt på marknaden tronade Alga, med sina platta, stora kartonger med ljusblå bård. Ju större kartong desto vuxnare spel. Risk var störst av alla. Under den bernerska granen brukade flera paket varje jul ha den där härligt platta formen och mellandagarna brukade bli en excess i Dennis, Scooby Doo och monstret, Bro bro breja och andra klassiska barnspelstitlar från glädjespridarna i Vittsjö. I och med att tiden gick höjdes svårighetsgraden, och jag stimulerades till att lära mig läsa och räkna långt före skolåldern. Mitt första parti Alfapet lär jag ha spelat redan 1976.

Spion, en klassiker!

Spion, en klassiker!

Monopol och andra kapitalistspel blev snabbt favoriter. Fanns det bara chans att tjäna värdelösa papperslappar så kunde en stå ut t o m med urtråkiga Nya Bondespelet, för även om havren frös bort redan i april så kunde ju ens faster testamentera en 120 000 SEK i november. Ens förråd av arvtanter var outtömligt, men det får anses som egendomligt att de alltid dog just före jul. Hade Nya Bondespelet blivit film hade det påmint om Morden i Midsomer.

Något som slog mig som egendomligt redan på den tiden var att det var betydligt högre vinstsumma i en korsordstävling än i en skönhetstävling. Hur ser chanskorten ut i Monopol 2014 egentligen?

Som tidigare berättats innehöll ett av de där platta paketen på julen 1977 ett spel som skulle förändra bröderna Berners liv. Othello blev en omedelbar favorit hos alla utom mig, föräldrarna spelade det när vi gått och lagt oss, och det säger inte lite om hur fascinerande det var. Den kvällstradtionen fick dock ett hastigt slut när Bengt lyckades klura ut en framgångsrik strategi och matcherna slutade vara jämna. Istället blev det Bengt och Nils som spelade och jag som långsamt sällade mig till dem för att få tillhöra och medverka.

Det var oerhört stort att på 80-talet lära känna den som kommit på flera av mina favoritspel. 1980 åkte vi till Vittsjö för att se Nils sopa brädet med allt motstånd, men som konfrencier och arrangör av det hela stod Dan Glimne, skaparen av de flesta av Algas succéer. Othello hade han dock inte kommit på, det hade snarare varit hans inkörsport till Alga genom att han ställde upp i det allra första svenska mästerskapet i Othello 1978 och blev trea. När jag skriver detta inser jag att jag håller på att än en gång göra mig skyldig till historierevision, förmodligen hade Dan sina flesta succéer fortfarande framför sig vid den tiden. Nåja, stort var det i alla fall att få en inblick i spelvärlden och lära känna en som faktiskt livnärde sig på att göra sällskapsspel! Jag var passande starstruck, men hade ändå sinnesnärvaro och fräckhet nog att lyckas fjäska till mig det enda spel på prisbordet som Nils inte vann, Svenska MAD:s spel för dåliga förlorare.

Spelintresset intensifierades och komplicerades. Spelen blev fler och svårare, och snart gjorde frågesportsspelet entré med Masterquiz och Masterquiz 2, Glimne-produkter så klart, och Trivial Pursuit!Dessa fick mig att inse att jag uppenbarligen var rätt mycket mer både allmän- och särskildbildad än genomsnittet.

När jag började spela Scrabble hittade jag horder av likasinnade spelgalningar,och det var då det började gå för långt. Jag fick för mig att börja samla på sällskapsspel och hade snart en ofantlig mängd som fyllde de flesta av mina garderober. Jag dammsög Tradera och Blocket efter begagnade spel och kunde köpa flera om dagen. På något egendomligt sätt hade jag tagit för givet att jag ändå skulle vara singel hela mitt liv så då kunde jag ju lika gärna ha lite kul under tiden.

När det var som värst...

När det var som värst…

Så kom Emily in i mitt liv och att hon inte vände och sprang när hon fick se samlingen kan endast bero på genuin kärlek. Jag började avyttra spelen stegvis och vissa sålde jag till min häpnad med en liten vinst! Jag behöll alldeles för många och vid flytten till Skåne skänkte jag ännu en laddning till Myrorna.

Nu är det dags för flytt igen och jag har gallrat ännu lite hårdare. Under några veckor kommer jag att lägga ut olika spel här på bloggen och på bytessidor på Facebook för att om möjligt byta till mig lite passande bebissaker för dem. Alla lundabor, ta er en titt i den nya kategorin ”Bytes mot bebissaker”. Kanske ni har nåt liggande hemma som ni hellre skulle ha ett sällskapsspel istället för? In och kika, och kom med förslag om bytesaffärer i kommentarerna! Mycket nöje, det kan jag lova!

Dagens vän 4/4: Daniel Velin

Jag blev kallad till möte i min egenskap av husägare, och det kändes så nykommet och tufft att jag bara var tvungen att gå. Mötet skulle äga rum på Kometen i Staffanstorp och det skulle handla om det planerade stadsfibernätet i kommunen.

Naturligtvis är det bara gamla gubbar som kommer till sådana där möten nuförtiden när all information kan hittas på internet. Alla hette Rolf och Göran och Jan-Åke och sånt och medelåldern var väl runt 70. Nyfiket undrade de vad jag var för en främling och jag berättade att jag var på väg in i området. Jag blev glatt välkommen och kände mig som en i gemenskapen. Så kom de som skulle hålla i presentationen och när de skulle presentera sig sa en av dem: ”Först skulle jag vilja säga ett speciellt hej till Johan!”

Jag hann tänka att det kanske var för att jag var ny i sällskapet och att jag nu skulle resa mig upp och hålla mitt ”elevator speech”, som jag skam till sägandes inte var riktigt klar med, innan fjällen föll från mina ögon och jag kände igen min gamle gymnasiekompis Daniel! Vi hade inte setts på 24 år, och han hade inte förändrats så förfärligt mycket.

På hösten 1987 började vi på Österängskolan i Kristianstad. Inriktningen var naturvetenskaplig och Daniel drömde om att bli arkeolog. Han bodde i det lilla samhället Träne utanför Vä, ett samhälle mest känt för att ha bränts upp i tid och otid. Det var länge sedan sist, dock.

Gymnasietiden var en rolig tid, och vi hade en bra sammanhållning i klassen. Jag minns Daniel som en av dem som bidrog till den sammanhållningen mest. Dessutom minns jag hans civilkurage från följande incident:

Vi som läste Tyska B hade en lite excentrisk lärare. Vi kan kalla honom magister Eckerberg, eftersom det var vad han kallades i Kristianstadsbladet en gång när han figurerade i ett kundvagnsrace. Magister Eckerberg ledde en årlig resa till Berlin för andraårselever. Det var på den tiden då Berlin fortfarande var en delad stad, och en dag av resan skulle tillbringas i Öst-Berlin. Öst-Berlin var extremt fult! Det jag minns bäst var de tvådimensionella skyltdockorna med sprattelgubbekonstruktion och det faktum att alla som surt utförde ett ämbete hade en lite surare kontrollant sittande bredvid sig, t o m på de offentliga toaletterna! Magister Eckerberg var i sitt esse och hängde på några av oss när vi bestämde oss för att gå på en av stadens finare krogar. Den var helt tom, men hovmästaren hävdade fullbokat ända tills någon visade honom lite västvaluta. Vi fick ett fint bord mitt i lokalen och började anstränga oss för att göra av med de östmark vi tvingats växla till oss för att få komma in i Öst-Berlin, och som vi för allt smör i Småland inte fick föra ut igen. Det blev en braklunch och vi satt där och blev lite i hatten. Magistern blev euforisk över hur trevligt det här var och föreslog att han och vår klass tillsammans skulle göra en ny resa nästa år, denna gång till London. Vi var ju unga och glada och ville inte stänga några dörrar, så vi sa att det lät ju trevligt,. Skål!

Föga anade vi att vi nu ingått ett bindande avtal.

Ett år senare hade vi insett att om vi skulle åka till London med någon lärare så skulle det ju vara med någon som vi alla hade i åtminstone ett ämne, och vår klassföreståndare var därför självskriven. London-resan var dock en bra idé, så några i klassen styrde upp en påsk på lopphotell i Bayswater. Magister Eckerberg blev totalt vansinnig! Det här var ett så stort svek så han krävde ett speciellt möte med samtliga i klassen! Vi gick dit lydigt, även Daniel som inte hade magister Eckerberg, då han läste Tyska C. På mötet började Eckerberg läsa lusen av oss, och framkastade den ena konspirationsteorin efter den andra. Bl a var han övertygad om att detta hat mot honom som person inte kan ha genererats av så unga individer som vi, och att det därför måste ha skett påverkan från VUXENVÄRLDEN! Plötsligt avbröt Daniel från sin plats längst bak.

”Jag har ingen skyldighet att sitta och lyssna på det här! Tack och hej!”

Och så reste han sig helt sonika och lämnade klassrummet med magistern pekande och skrikande ”Titta! Pöbelfasoner! PÖBELFASONER!!!” efter sig.

Om ni nånsin kommer över fotokatalogen från Österängskolan för 1989-1990 och försöker hitta Daniel i N3A så ska ni titta efter han som hänger från taket med en huva över ansiktet. Själv sitter jag och tar en överdos i främre raden. Vi var väldigt konceptuella i vår klass.

Och nu är han alltså ansvarig för fiberdragningen i Staffanstorp. Från att ha mest varit intresserad av att gräva upp har han bytt till att gräva ner. För några år sedan startade han en Facebook-grupp för vår gamla klass, men den är fortfarande under utfyllnad, s a s. Och nästa år är det 25-årsjubileum. Jag nominerar Daniel till jubileumsgeneral!

Kram på dig, Daniel! Vi ses i fiberdiket!

Huset

Vårt nya hem

Vårt nya hem

Tillåt mig presentera Huset! Hit flyttar vi i juli och jag kan knappt bärga mig. Nu på förmiddagen har jag varit ute och hälsat på det och dessutom visat runt några hantverkare, som ska komma med offerter på den renovering som behövs.

Sådana där totalentreprenörer kan verkligen åta sig allsköns uppgifter. Ingen av de jag visade runt idag sa nej till något av delprojekten, vilka var:

  • Totalrenovering av ett badrum
  • Tapetsering av hela huset
  • Slipning och lackning av parkettgolv
  • Montage av markiser på solsidan av huset
  • Installation av luftvärmepump
  • Jordning av el
  • Fällning av fyra tujor

De kan verkligen allt, de där. Undrar om det är OK att få gå bredvid och snappa upp yrkeshemligheter för en vetgirig Banjo-Herre utan annat bättre för sig?

När det stod klart att vi skulle bli föräldrar var det en sak vi insåg allra först, och det var att kvar i lägenheten i centrala Lund utan hiss och balkong kan vi åtminstone inte bo. Jakten efter ny bostad intensifierades. Vi hade sneglat lite på Hemnet tidigare men nu fick vi en deadline, eller vi kanske ska kalla det birthline i det här fallet? VI hade fokuserat på lägenheter i första hand, men insåg att ett riktigt hus med trädgård skulle ju vara både mysigt och praktiskt. Vi hade båda växt upp i villa med stor trädgård, men fram till nu hade tanken på trädgård mest gett mig prestationsångest. Nu kändes det som tiden för prestationsångest var för länge sedan förbi! Hade jag kommit så här långt, skaffat en underbar sambo, avlat barn och lärt mig samverka i familjeliv, så ska väl en trädgård vara en enkel sak? Mitt nya, kapabla jag såg utmaningen och berusades av alla de grönsaker, frukter, bär och vuxenpoäng som skulle odlas i vår lilla täppa! Dags för villa, alltså!

Redan samma helg bokade vi tre visningar, fick låna svärföräldrarnas bil och gav oss ut på turné. Vi hade siktet inställt på några speciella områden som vi fann extra intressanta, Gunnesbo, Stångby, Åkarp, Hjärup, ja i princip alla samhällen med en pågatågstation. Vi skaffade oss snabbt en uppfattning om hur vi ville att planlösningen skulle se ut, och på så vis sållade vi bort de allra flesta husen i vår prisklass. Tre sovrum i samma plan är mindre vanligt än en kan tro.

Vi var i hus som luktade konstigt, hus som var inredda som en nattklubb, hus vars övervåningar jag inte kunde gå rak i, Vi var långt gångna spekulanter på ett objekt i Gunnesbo, men säljaren ville inte avträda huset förrän i oktober, så det rann ut i sanden. Vi hann bli bundis med halva Skånes mäklarkår, men till slut insåg vi att vi fick frångå det tidigt satta pågatågskriteriet. I stället siktade vi in oss på Staffanstorp och Dalby.

Och plötsligt vände det! Varenda hus vi tittade på var alldeles förtjusande, och vi såg Åsa-Nisses vagga stå på uteplatsen i sommarsolen med oss ystert påtande i squaschrabatterna. Vi kastade oss in i varenda budgivning som fanns och slogs med näbbar och klor, men alltid fanns det nån mer solvent typ som knep våra drömhus framför våra snopna, prematurt jordstänkta näsor.

Därför var vi något desillusionerade när vi la ett försiktigt bud på Huset. Vi förberedde oss för en ny hård budgivningsrond när mäklaren ringde tillbaka en dag senare och sa till vår häpnad och glädje att köparen accepterat budet rakt av. Huset var vårt!

Det ska bli spännande att läsa offerterna! Vad tror ni det kommer kosta?