Mannen med hjärnmasken

Hade jag kört lite fortare så hade det här kanske aldrig hänt. Vi var ju så nära. Vi var på väg hem och hade hunnit ända till Dalby (för oskåningar kan jag förklara att det är knappt en mil från Staffanstorp där vi bor) när Signe började tycka att resandet blivit alldeles för segt. Hon krävde intellektuell stimulans, och apan Åsa-Nisse räckte inte till längre. Signes ömma moder, som satt bredvid tog då till desperata metoder. YouTube!

Påläst som hon alltid är visste Emily vad som brukar gå hem hos kidsen och letade därför upp den här:

Och rackarns rabarber vad det tog skruv! Flickebarnet (Signe alltså, inte hennes mamma) satt som trollbunden.

För er som inte har småbarn, eller inte har haft på de senaste 10 åren, är kanske de här figurerna en helt ny bekantskap. De är framtagna enligt Karlstad-modellen….

Jag trodde till en början att det innebar att alla i Karlstad lät och såg ut så där. Jag har aldrig varit där, men den röda Bobbo är ju i alla fall lite lik Bengt Alsterlind

…och ska främja jollerutvecklingen hos bebisar. Och nog främjades den alltid. Snart sa Signe inte mycket annat än ”Babba!” och om detta inte åtföljdes av omedelbar framtagande av multimedieenhet, så kom det även andra stavelser av mer ihållande och gäll karaktär.

Allt hade kanske varit gott och väl om det inte varit för att det endast fanns två musikvideor över huvud taget med Babblarna. Utgivningstakten på denna megasuccé måste vara den långsammaste i mediehistorien sedan Gud Fader släppte Nya Testamentet. Här följer den andra, lyssna på egen risk.

Så dessa två gick på repeat på våra telefoner, och snart (efter tredje eller fjärde lyssningen) hade de naturligtvis även ätit sig in i våra hjärnor. Och lika naturligtvis var det passusarna som plågade våra ömtåliga grammatiska och poetiska sinnen mest som fastnade hårdast. Emily kunde inte släppa förekomsten av textraden ”och klappa takten, ett-två-tre” i en melodi som gick i fyrtakt, medan jag hängde upp mig på tautologin ” åh, jag känner rytmen – i vårat beat”.

(Sedan dess har Hatten Förlag släppt en ny video, som jag besparar er här, och ett helt album med nya låtar, men utbudet får ändå ses som starkt begränsat.)

Nog trodde vi att det kända problemet med att begränsa skärmtid skulle komma lite senare än sextonmånadersåldern. Att köpa babblare i olika dockformer hjälpte inte så mycket, det var i första hand videorna som gällde. ”Babba! Babba! Babba! Babba!…”

Men så för några dagar sedan hände något oväntat. Det började verka som ”Babba!” hade fått en transformerad betydelse, och när vi kontrollfrågade Signe om hon ville titta på Babblarna, så frynte hon på näsan och sa ”Nänä!” Och där är vi nu. Vi vet inte riktigt vad nästa vurm blir, nätet är fullt av hjärnmaskar, och visst inser vi att vi måste genomlida mycket sånt här:

för att till slut hamna här:

IMG_5320

Moment 44 – att bakhäva sig själv

Redan när jag låg i vaggan…

Nej, jag hade ju ingen vagga…men barnsben hade jag i alla fall! Vi börjar om.

Redan från barnsben fick jag lära mig att ”tar man nätt får man ta om”. Detta uttryck som anspelade på beteende vid middagsbjudningar…

(Speciellt viktigt var det när man besökte en av mina älskade mostrar. Där gällde nämligen även tesen ”tar man inte om tar hon det hårt”. När fjärde portionen erbjöds och man med mat på köplats i kindpåsarna artigt avböjde kopplade hon om till hundögon och sa: ”Då var det inte gott då?” För alltid älskad och saknad.)

…kan lätt översättas till karriärspråk. Börja från botten och jobba dig upp! Detta har alltid varit min framgångsrika devis. Det har jag berättat om tidigare.

Mitt CV är späckat med framgångsrika karriärstegar. På de intervjuer jag erbjudits har jag självsäkert framhävt min förmåga att lära in och ut, min höga kvalitetsambition och min effektivitet. Mina referenser sjunger mitt lov i avancerade stämmor.

Och sen kommer det ett kort mail med det förhatligt artiga avslaget. Ber jag om feedback får jag allt som oftast höra att jag är överkvalificerad. Inte ska väl jag med min gedigna erfarenhet börja på en så pass junior nivå?

Problemet är dock att de tjänster jag inte vore överkvalificerad för ytterst sällan, för att inte säga aldrig, annonseras ut på den externa marknaden som annat än en formalitet. Vill en bank ha en person med min erfarenhet så har den redan det i den befintliga personalstocken och plockar naturligtvis därifrån. Det är fullt förståeligt. Sedan befordras folk längre ner på stegen upp ett steg, tills en pinne längst ner blir ledig för en ny förmåga, men se den pinnen anses så bräcklig att jag med min erfarenhet anses för tung (läs: överkvalificerad) för att kunna sätta min professionella fot därpå. Ett skolexempel på moment 22, men med tanke på min ålder så dubblar jag till Moment 44.

Dessutom har jag bittra erfarenheter av att plötsligt bli chef över en grupp med mer kunskaper än jag. Jag är en inbiten meritokrat.

Vad göra? En lösning vore kanske att istället för att framhäva sig själv börja bakhäva sig?

”Jo, jag har bara jobbat några år i kundtjänst. Jag var inte så förfärligt mycket effektivare än genomsnittet, och de där upprepade utnämningarna till Månadens Anställd var väl mest tur. Jag trivs rätt dåligt med att hjälpa folk, men gör det om det krävs.”

”Erfarenhet? Nej, ingen vad jag vet…”

”Sa jag 44 år? Nej, 22 menar jag. Jag har levt ett hårt liv. Och dessutom är jag diagnosticerad med den allra mildaste formen av progeria. Vad det är för något? Det har jag glömt. Googla, vet jag! Tror du jag är nåt j-la uppslagsverk?”