Dagens vän-repris 36: Joakim Persson

Jocke och jag bodde på samma studentkorridor ett par månader i början av hösten 1990, men jag hade träffat honom ett par gånger innan dess. På denna korridor bodde nämligen också broder Nils Berner, och det är han och Jocke som är de riktiga polarna i den här historien.
Min första korridorfest i Lund ägde rum på hösten 1989 och det var naturligtvis på L2V, där Nils och Jocke bodde. Därför placeras han här i kronologin.

En anekdot finns det dock i mitt liv som sällan berättats, men som Jocke (och hans livskamrat Camilla) var i högsta grad inblandade i. Det hela skedde under spääxet Sokrates.
Hela bastun på Krischan var full med spääxare, vi hade haft en lyckad föreställning och stämningen var hög. Och vad gör spääxare som är i stämning, om inte börjar ordvitsa? Självklart. Vid den här tiden var snus-klubban ett hett godis i spääxkretsar, någon där i bastun gjorde en klassisk avstavningsförskjutning och plötsligt var vi igång med att fantisera ihop vad snusk-lubbning betydde. Det måste ha med att springa naken på allmän plats att göra, så mycket var självklart. Vi var många som provade detta genom att springa ett varv nakna runt nationshuset. Allmän gamman uppstod.
Någon föreslog att det här kunde vara en verksamhet i olika grader, där första graden var att springa runt nationshuset. Vad skulle andra graden utgöras av, tro…

En bit uppåt Tornavägen låg på den tiden det populära Rolles Gatukök. Varför inte springa runt detta etablissemang? föreslog någon. Jaaa, ropade en hel hög och lämnade återigen bastun. I nästan samlad tropp rusade vi ut på Tornavägen som Gud skapat oss. Nästan samlad tropp, för jag hade varit omdömeslöst försiktig nog att stanna och ta på mig ett par skor. Jag kom alltså sättandes en bra bit efter alla andra.
Då mötte jag Jocke och Camilla.

Kram på dig, Jocke! Hoppas att ni inte fick bestående men.

Dagens vän 26/6: Jenny Olsson

Sist in, först ut.

Jenny la till mig som Facebook-vän i morse, och eftersom jag lärde känna henne via Spääxet på 90-talet, så får jag helt enkelt skriva hennes inlägg med en gång.

Jag hörde talas om Jenny första gången på hösten 1995 när jag återkom till ensemblen och vi satte upp jubileumsföreställningen Erik XIV. Jenny hade varit med i Spääxet tidigare men just den där terminen pluggade hon utomlands har jag för mig. Redan till våren var hon tillbaka och spelade teatralisk piga med förkärlek för lejon. Den våren utspelade sig en liten Maktkamp på Falcon Spääx. Enligt vissa var jag aktuell att bli vald till ny spääxförman, och det blev jag mycket smickrad över att få reda på. Ännu hade jag inte insett att jag inte är någon övertygande ledartyp, så jag tackade för förtroendet och ställde upp. Min huvudmotståndare var Jenny, och som tur var för Spääxet och mig så valdes hon istället.

När vi åkte på sedvanlig spääxturné till Kristianstad 1996, spääxet hette Linné och turnén är ett av mina absolut roligaste minnen, stod alltså Jenny inför ett år som spääxförman och vid ett tillfälle frågade jag nyfiket om vad nästa års spääx skulle handla om. Det där är ju alltid jävvlett hämlett, men Jenny sa självsäkert att jag aldrig skulle kunna gissa vad, men att hon kunde ge en ledtråd; Sjukhus!

”Jaha”, svarade jag, ”är det nåt om Florence Nightingale då?”

Jag var dekorchef under spääxet Florence kommande höst, och vårt fantastiska team tillverkade underbara ting. Speciellt tacksamt var det att sista akten skulle utspela sig på British Museum och vi fick spåna ganska fritt. Klart vi gjorde ett dinosaurieskelett i papier maché!

Jenny var ju inte bara förman och en sjuhelsickes sponsorraggare, hon stod också på scen och gestaltade så skilda saker som drottning Victoria och den högra halvan av ett siamesiskt tvillingpar med oanade danstalanger. Dessutom spelade hon trumpet i bandet. Så är det att vara spääxare, man kan, vill och bör rycka in på vilken position som helst, både där man behövs och inte behövs.

Jenny gjorde spikrak karriär på Kristianstad Nation och var till och med Qurator ett år. För mina icke-akademiska läsare kan det översättas med nationschef på sätt och vis.

Jenny bor i Malmö och jobbar inom skolan. Självcentrerad som jag är måste jag naturligtvis fråga om hon är eller känner några svenskalärare?

Kram på dig, Jenny! Välkommen till vänkretsen!

Ohjälpsamme herrn

Stolt fader är ute och spatserar igen. Den här gången har han hela familjen med sig och de ska ut på ett alldeles speciellt äventyr. Signe ska få åka tåg för första gången! Så peppad så hon tvärsomnat i sin marinblåa Emmaljunga ligger hon med händerna över huvudet i en klassisk glädjegest.

Mot Malmö går färden och påstigningen går bra, om än omständligt. Öresundstågen erbjuder gott om plats för hjulburna ekipage, fattas bara annat på ett tåg som passerar en stor flygplats. Vid avstigningen glömmer stolt fader dock en av tågresenärens huvudregler!

”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform. När ni stiger av.”

(Ja, punkten ska vara där. Talsyntesen både i Stockholms tunnelbana och på Malmö Central talar sitt tydliga språk.)

Det blir naturligtvis lite pinsamt när stolt fader står där med skägget i brevlådan, där skägget utgör framhjulet på barnvagnen och brevlådan det bortglömda avståndet. Han känner av nån konstig, manlig anledning att han behöver urskulda sig lite.

”Jaha ja, det här var första gången jag provade på det här…”

Männen som otroligt nog står kvar och lämnar företräde till avstigande skrattar på det där konstiga, manliga sättet som innebär att en samtycker. Precis framför barnvagnen står en lång man i tjugo-trettiårsåldern och ser helt ohandikappad ut, utan lurar i öronen och allt. De är sällsynta, jag vet.

”Skulle jag kunna få lite hjälp här?” undrar stolt men generad fader och tittar bedjande på den långa alfahannen. Han svarar med att skratta sådär konstigt, manligt igen. Rent logiskt borde han alltså hålla med om att en skulle kunna få lite hjälp. Men….

Jag räknar till åtminstone tre herrar som har fullt sjå med att lämna företräde och därför verkar vara oförmögna till att höra nödropen. Nog för att det raljerats en del om att vi karlar inte har simultankapacitet, men det här är ju löjligt!

Tur att stolt och handlingskraftig moder även var med på tåget, annars hade vi väl stått där och lett snett mot varandra än i denna dag. Men det kunde ju inte dom veta.

Dagens vän-repris 35: Jan Lundqvist

Jan dök för första gången upp i mitt liv hösten 1989 när Österängskolans teaterförening, Teater Till Förfogande, drog igång sin verksamhet. Han, som jag, var lärarbarn med båda föräldrarna i Österängskolans lärarstab och det visade sig snabbt att vi hade ännu fler gemensamma nämnare. Han blev snart en av mina bästa vänner.

En gång genomförde vi världens bästa bus. Teater Nebulosa (som Jan ganska snart blev en del av) hade stängt in sig på Degeberga församlingshem för att öva på The Rocky Horror Show (det var innan vi fått nobben från upphovsrättsinnehavarna) och på kvällen passade vi även på att titta på några filmer, bl a kultrullen UHF med Wierd Al Yanchovic, i vilken en scen förekommer där några maffiakillar går fram till ett förråd med texten ”Supplies” på dörren och när de öppnar den hoppar ett japanskt karategäng ut och ropar: ”Sulplise!”
Dagen efter när vi skulle ställa in en stor mängd stolar i förrådet slog vi till. När jag och Jan ställt ifrån oss de stolar vi tagit in i förrådet (fler var på väg) gick vi inte ut, utan stängde bara dörren och väntade. Och så, när nästa person öppnade dörren stod vi där och ropade: ”Föllåd!”

Tänk alla sommarkvällar i Tivoliparken med varsin flaska vin och en gitarr (Jans, med en bild på Regina Lund i fodralet)! Åh, dessa filosofiska mästerstycken som skapades där.

En gång gav Jan mig det absolut sämsta raggningsråd jag någonsin fått. Han tyckte att det var en god idé att om jag var intresserad av någon så skulle jag bara gå fram till denna och säga som det var. Som första grej liksom. Det allra sämsta med det rådet var att jag ofta fick för mig att det var jättebra just före stängningsdags. Jag kan avslöja att det aldrig funkade! Åtminstone inte för mig, för Janne var det en annan sak. Han hade en förunderlig förmåga att dra till sig de fagraste möer.

Jan följde med till Krischanstaspääxet förstås. Han gjorde en klassisk roll som spärrvakt vid världsutställningen i Paris i spääxet Eiffel, en spärrvakt som talade en oväntat bred kristianstadsdialekt för att vara fransman. Och lösskäggen han påklistrades i både Karl Martell och Leonardo! Ojoj.

En långsam förmiddag satt vi på Stortorget i Lund och hade en av våra segare baksmällor att bekämpa. Med oss hade vi en bundsförvant som hette Joachim. Denne kläckte följande idé: Varför inte ta och köpa en Bamse-tidning och en flaska Tipp-Ex, stryka över all text och ersätta med snusk? Självklart ska vi göra det! Så föddes Bajse, världens kåtaste björn. Med sina vänner Lille Prutt och Analman reste han världen runt och förförde sin omgivning. Den minimala rest av anständighet vi hade kvar hindrade oss nätt och jämnt att gå tillbaka till Coop och ställa tillbaka det färdiga alstret i tidningsstället.

Och sedan flyttade vi till Stockholm, inte tillsammans naturligtvis, men ganska samtidigt. Stamhaket blev Slussen Hiltons bar. Vilka existenser vi sprang på där i loungen! Och vilka existenser vi var själva, får jag väl medge…

En dag kom Janne på ett annat kul bus för långa tunnelbanefärder. Man kunde ladda upp en bild, av någon anledning var det viktigt för Jan att det skulle vara bögporr, på sin telefon och när man sedan satt på tunnelbanan kunde man skicka denna bild till någon som glömt slå av sin Bluetooth. Självfallet var detta väldigt roligt, det visade sig faktiskt vara lite för roligt. Första försöket visade sig drabba en ung tjej som satt bredvid oss i vagnen. När det surrade till i hennes telefon tog hon genast upp den, tittade på bilden och sa sedan till sin väninna: ”Asså, jag blir så trött när sånt här händer!” Dagens ungdom vet verkligen inte att uppskatta ett gammaldags busstreck. Vi kom hastigt på att vi skulle gå av i Axelsberg.

I Stockholm träffade Jan sin blivande fru. De flyttade till Göteborg, gifte sig och fick två barn. Äntligen verkade det som Jan hade hittat rätt.

Det är nu det blir så jävla svårt att fortsätta. Det blir så jävla svårt att förstå. Plötsligt gick allt helt enkelt på tok. Det blev skilsmässa, Jan strulade till det. Livet blev rock’n’roll igen. Sommaren 2008 mailade han mig och tyckte att jag skulle hänga med till Roskildefestivalen för gamla tiders skull. Han hade alltid velat dra med mig dit, men jag har aldrig varit lika tänd på livemusik som han. Så jag tackade nej igen. Han åkte med några andra, som vanligt.

Den tredje augusti 2008 skrev han på Facebook: ”Jan Lundqvist has left the building”.
Begravningen var förödande vacker och det absolut sorgligaste jag nånsin upplevt. Han blev 34 år.

Jag saknar dig fortfarande, Janne. Förlåt för att jag inte förstod.

Dagens vän 25/6: Claus Pedersen

This text will folllow in English.

Claus var ännu en Canon-dansk. Han tillhörde gänget som träffades regelbundet på The Hairy Canary och som togs under den väldige Frank Königs vingars skugga, Nu frestas jag att låta historien halka in och börja handla om Frank istället, men eftersom han tyvärr lämnat Facebook så blir det kapitlet aldrig skrivet.

Claus och jag umgicks inte så mycket, faktiskt. Det blev naturligtvis en hel del afterwork, inte bara på Hairy Canary. Minns jag helt tokigt om jag säger att Claus lämnade TechTeam ett tag för att sedan komma tillbaka? Säkert är dock att när han slutade jobba för TechTeam (en gång) så blev han återigen kollega med Matz Nilsson på ScanSource. Världen är liten, speciellt i Bryssel.

Det känns alltid lika pinsamt när de här inläggen blir korta. Åren på TechTeam har en tendens att flyta ihop emellanåt. Det var ju minst sagt inte så själsligt utvecklande. Tur då att det fanns glada, trevliga och kunniga medarbetare som Claus att dränka sorgerna med.

Claus bor fortfarande i Bryssel. Han jobbar fortfarande på ScanSource, och det känns nästan skönt att åtminstone någon av de nomadiserande nordiska Canon-själarna har funnit sin plats i livet.

Kram på dig, Claus! För säkerhets skull får du inlägget i engelsk översättning också.

 

Claus was another Canon Dane. He was part of the Hairy Canary gang, and was taken under the wings of the great Frank König.Here I am tempted to let this blog turn into a story about Frank, but since he has left Facebook, that will remain a chapter never written.

Claus and I did not hang out that much, actually. Naturally there were the usual afterworks, not only at The Hairy Canary. Is my memory failing me if I claim that Claus left Tech Team fo a while only to return some months later? One thing is certain, and that is that Claus after leaving Tech Team once again became colleagues with Matz Nilsson at ScanSource. It’s a small world, especially in Brussels.

It’s always a little embarassing when the blogs run short. The Tech Team years tend to blend into each other from time to time. It wasn’t the most intellectually stimulating job one could find, if you see what I mean. Lucky for me there were happy, nice and clever colleagues like Claus to help one drown one’s sorrows.

Claus still lives in Brussels, and he’s still at ScanSource. It’s nice to see that at least one of the nomadic Scandinavian souls of TechTeam found his place in life after all. 😉

Here’s a hug for you, Claus! Did you need the translation?

Dagens vän-repris 34: Lena Holmgren

Det var stor oro i Teater Nebulosa hösten 1989. Vår eviga ledare Elsa hade sagt upp sig i protest mot repetitionslokalens utseende och det var osäkert om grupperna skulle fortsätta.
Så en dag nåddes vi av beskedet att Kristianstad kommun anställt en ny dramapedagog. Det var en stor händelse, för det blev reportage i Kristianstadsbladet (C4:an i folkmun, men lika ofta kallad A4:an eftersom det var ungefär så mycket text som var läsvärt i varje nummer) om denna erfarna Hollywood-skådis som nu skulle börja lära barn spela teater i stan.
Som övertygade Elsa-anhängare var vi skeptiska till nykomlingen till en början, men vi ändrade oss illa kvickt!

Lena Holmgren är ren kärlek. Det finns få personer i världen som jag aldrig nånsin hört säga något på allvar elakt om en annan människa. Hon var alltid positiv och uppmuntrande, oavsett om det gällde en teaterprestation (gav hon nån kritik så var den alltid konstruktiv), en livskris (det var Lena man pratade med) eller en spådom i tarotkort (jag blev aldrig nån demonregissör, men det är okej).

Det där med erfarenheten av Hollywood är fortfarande höljt i dunkel dock. Hot Shots II gick på teve för ett tag sedan, och hon ska vara med i en scen där på en tågstation, men jag lyckades inte få syn på henne den här gången heller. Och så känner/kände hon Sly i Dallas, JR:s sekreterare alltså.

Hon fixade jobb på Kulturhuset Barbacka åt oss allihop som ville. Och de flesta av oss fick även lön, det var bara jag som insåg efter en veckas arbete att jag inte var anställd egentligen. Men det var inte Lenas fel.

Och så har vi gjort långfilm tillsammans! Lenas pojkvän från USA dök upp i våra liv med ett manus om Jesu återkomst till jorden. Jag spelade Sankte Per, Andreas Ohlsson Paulus, Jenny Månström en frälst själ i himmelriket vid namn Anne, Jan Lundqvist, som nästa kapitel handlar om, spelade sadistisk fader utan musiköra (dock ej Gud Fader, även om den karaktären också saknade musiköra) och Lena så till slut en pilsk nunna. Efter många omtagningar och omskrivningar så blev det en film till slut, men nej, den finns inte på IMDb, men borde ge oss alla ett ganska bra Bacon-index, med tanke på den där scenen på perrongen i Hot Shots II.

Lena, jag (och säkert alla andra i Nebulosa) älskar dig! Och förlåt mig och Janne för alla bisarra uppringningar mitt i natten. Puss och kram!

Dagens vän 24/6: Tomasine Beckman Edén

När nu Dagens vän gör comeback inleder vi med en gammal vän, men en splitter ny Facebook-vän.

Det var på våren 1992 som Tomasine provade in till spääxet och slog knock på oss från början. Här hade vi fått in en helt fenomenal röst i ensemblen! Hon debuterade som den spartanska prinsessan Icatuna som vet både hur det ligger ihop och hänger till i spääxet Sokrates. Objektet för Icatunas heta kärlekslåga var Aristoteles och den rollen gjordes av Patrik, vars efternamn Tomasine efter en tid tog.

Tomasine var oerhört mångsidig i Spääxet. Hon stod på scen och sjöng, särskilt minnesvärt är hennes glansnummer från spääxet Linné om att aldrig få höra något snuskigt, hon skrev manus och sångtexter, och hon var även en skicklig och dedicerad sminkös. Jag minns när hon var min sminkös i spääxet Karl Martell och stod redo med omsminkning så fort jag steg av scenen. Min hud reagerade alltid väldigt fuktigt på strålkastarljuset och Tomasine satte en ära i att hennes konst skulle bevaras åtminstone föreställningen ut.

Våren 1992 var en hård tid för mig. Min första studentperiod höll på att krascha och brinna och jag hade lite för lätt för att ta några snapsar för mycket på festerna. Jag betedde mig osnyggt mot många och när jag några år senare gjorde ny entré i ensemblen så kunde jag inte låta bli att känna det som att bl a Tomasine, med viss rätt, hade ett horn i sidan till mig. Långsamt men säkert har jag gjort mig av med denna känsla, inbillad eller inte, och nu för tiden betraktar jag Tomasine som en mycket god och lättpratad vän. Hon var ett ovärderligt stöd för mig och Emily under våra tio dagar på neonatalavdelningen i maj, då hon har gått igenom den skärselden inte bara en utan två gånger. Hennes erfarenheter var guld värda för oss och för det har hon min eviga tacksamhet.

Kram på dig, Tomasine!

Dagens vän-repris 33: Katarina Willenfort

Katarina gick också på Österängskolan i skiftet mellan åttiotal och nittiotal. Ett år under mig och med min far som klassföreståndare, så det var naturligt att vi umgicks just ingenting under gymnasietiden. Det blev lätt så med de som hade mina föräldrar som lärare, med ett par lysande undantag. Jag visste dock precis vem det var när hon dök upp i Lund några år senare i min brors bekantskapskrets. Hur hon hamnade där råder det delade meningar om, Katarina hävdar att Nils under ett biljettsläpp kom fram till henne från ingenstans och avslöjade att han visste vem hon var och vad hon gjort i sitt tidigare liv som gymnasieelev i Kristianstad. Nils har en lite annan version som inte framställer honom i lika creepy dager. Sanningen ligger nog som vanligt någonstans i mitten.

Katarina är en av de gladaste, spontanaste och mest lättpratade personer jag någonsin träffat. Nog för att man ibland fått lite för mycket information men det blir aldrig tyst och tråkigt i hennes sällskap. Vi har inte upplevt några hisnande eller roliga äventyr tillsammans så någon självupplevd anekdot kan det tyvärr inte bli idag, det jag minns bäst är som sagt hennes kontaktsökande och rättframma sätt. Det uppskattades ska du veta, Katarina.

Kram på dig, Katarina! Och ja, jag förväntar mig och ser fram emot att du här nedan berättar någon händelse från när våra liv tangerat varandra som jag har glömt.Jag fick ingen förra gången jag skrev det här och du skyllde på senil demens beträffande lundatiden, men jag tror nog att något hårresande poppat upp efter sexton månaders betänketid. Varsågod och skjut.

Citygrosshandlaren

Det var en av de här underbara dagarna vi haft under senvåren. Dagen före hade vi varit på Handelsbanken i Staffanstorp, avslutat affären med Huset och fått alla nycklar. Nu var det lördag, och vi satt i vår nya trädgård på våra nya utemöbler som förre ägaren varit snäll att lämna kvar och med oss hade vi inte bara Signe utan även såväl Emilys som mina föräldrar. Av en lycklig slump var även min bror nere på besök så det var ett riktigt garden party. Inomhus bävade väggar och badrum inför hantverkarnas brutala ankomst kommande måndag. Allt var frid. Fullkomlig frid för första gången på mycket länge. Medan de andra konverserade och gick runt och inspekterade ägorna så satt jag och kände efter hur denna nya roll kändes. En ny husägare som ännu inte insett vad för problem ett sådant ägande kan föra med sig. Nybliven far till en underbar liten flicka. Härliga, hjälpsamma släktingar så långt ögat nådde. Vad skulle nu kunna gå fel? Intet, kändes det som.

Emily kom ut i trädgården från köket, dit hon, Signe och svärmor just dragit sig tillbaka för lite toalettbestyr för den mittnämnda. Hon kom fram till mig och sa mjukt:

”Jag tror vi behöver mer blöjor. Kan du åka iväg till City-Gross och köpa några?”

Det var då det slog mig med full kraft! Det var precis det jag kunde göra! Hur lätt som helst! Jag hade tillgång till bil. City-Gross låg bara ett par hundra meter bort. Jag kunde hoppa in i bilen, som stod bara runt knuten(!) och dra iväg till en stormarknad för att rädda situationen. Jag insåg att det här måste vara känslan av att vara färdigvuxen.

Ren lycka genomforsade mig! Jag skuttade upp ur stolen med ett energiskt jajamän, virvlade ut till svärmors Prius som jag redan hade nycklarna till, hoppade in i den samma och drog iväg. Solen sken och jag var en handlingens man med alla resurser som krävdes för ett perfekt utfört uppdrag!

Jag parkerade utanför City-Gross och stormade in. Och sannerligen, det var som att stiga in genom paradisets portar! Hyllor med allsköns varor, korridorer som försvann vid horisonten! Allt som en medelsvensson behöver i sitt liv! På en leksakshylla skymtade jag t o m ett Scrabble-spel! Var fanns klädavdelningen? Fanns det familjeuppsättningar av matchande träningsoveraller? Vilket var det största storpack jag kunde köpa?

Likt Julie Andrews över Alpernas ängar dansade jag längs hyllor med engångsgrillar och bilvax och City-Gross egna grillbestick (12 delar för 39:95) och där var den så! Blöjsektionen! Pampers och Libero på hyllor som sträckte sig upp till himlen! Jag greppade två kartonger med storlek 2 och hoppsade vidare mot kassorna i min mentala dirndl. The shelves are alive with the sound of diiiiiaaaapers….

Jag stannade här och var, tittade igenom ett ställ med billiga dvd:er här, kontrollerade utbudet av billig glass där och när jag omsider kom fram till kassorna såg jag dem! Självscanningsterminalerna! Ännu mer bekvämlighet! När skulle detta ta slut?

Jag rusade fram till närmsta lediga kassa, tog kassörskan i famn och sjöng: ”Vilken underbar plats! Jag är nyinflyttad, hur kommer man igång med självscanningen här?”

”Duå guår döu ti sorrvissdisken!” motsjöng kassörskan skeptiskt och avkrävde mig betalning för blöjorna. Jag dansade fram plånboken, betalade och gjorde en liten piruett som tack.

”Hau en brau dau!” sa kassörskan avmätt.

Att jag hade! Vid sorrvissdisken fick jag en blankett som jag fyllde i och sedan bar det hemåt igen i försommaren. Redo att mottas som en hjälte!

Samtidigt i grovköket hemma kämpade Emily och svärmor en ojämn kamp mot de rosa fjärilarna och parfymen. De hade visst glömt att berätta för mig att det var jävvlett bråttom…

Hallå hela pressen!

Jag har länge burit på en idé som vore rolig mest, om inte endast, för mig själv. En blogg som endast skulle innehålla YouTube-klipp med låtar som jag plötsligt fått i huvudet och går och gnolar omedvetet på. Det skulle se ut ungefär så här, och det skulle bli väldigt många inlägg. Men än är jag inte så solipsistisk att jag tycker en sån blogg har en given plats i mediabruset.

Dessutom vore just detta inlägg i så fall fusk, för jag hade inte Chattanoogas gamla falsksång i huvudet förrän jag kom på rubriken till detta inlägg. Detta är nämligen först och främst en öppen fråga till alla mina journalist- och bloggarvänner där ute.

Som ni kanske vet så skriver jag en hel del. Vissa tycker att det är bra. Vissa av dessa tycker att ja borde kunna försörja mig på det. Jag ska inte sticka under pall (Emily har lånat skrivbordsstolen till amningsfåtölj) med att jag håller med. Men hur gör man? Hur ska en outbildad skribent ta sig in i tidningsredaktionernas korridorer? Går det ens?

Efter nästan 220 inlägg här på Banjo söker jobb! tycker jag mig ha en ganska späckad portfolio som visar min produktivitet och skicklighet. Jag är dock inte så naiv att jag tror det räcker med att skicka en länk till alla Sveriges redaktörer.

På tal om det, om det är någon som undrar vad det här tilltaget mynnade ut i, så kan jag avslöja det nu. Det gick rätt dåligt.

Naturligtvis är kontakter och nätverkande the shit även i den här branschen så nu ber jag er som jag skamlöst taggat på Facebook med anledning av det här inlägget: Kasta mig era bästa ben! Finns det några bättre sätt eller är alla lika dåliga?

Och du som läser det här och känner en journalist eller framgångsrik bloggare; bjud in dem att gilla min Facebook-sida! De kommer märka att det är värt besväret.

Jag är tillbaka. Följ mig! Läs mig! Behöv mig! Och här kommer mitt CV!