Banjo-Herren begär ordet!

Fr o m måndag heter den här bloggen inte längre ”Banjo söker jobb!”. Detta skall inte missförstås, jag söker i allt väsentligt fortfarande jobb, men eftersom det planlösa jobbsökandet har kommit till sitt slut och ett målinriktat letande, som för övrigt hindrat mig från att skriva så mycket på senaste tiden, vidtagit, så kommer bloggen hädanefter att heta ”Banjo-Herren begär ordet!”

Fr o m nästa vecka jobbar jag som ordkonsult! Jag åtar mig alla jobb som har tydlig ordinriktning. Speciellt inriktar jag mig på textgranskning och översättning till svenska, men tar mig gärna an korsordskonstruktion, verssmide, rena reportage. Parallellt med detta rullar mitt projekt med att skapa ett eventformat för Scrabble-turneringar vidare. Det har fått en minst sagt flygande start och flera har visat intresse. En spännande tid ligger framför mig. Nu lämnar jag siffrorna bakom mig och ger mig in att verkligen lära mig bokstäverna!

Jag älskar svenska språket och dess ord. Det är nästan på gränsen till erotiskt ibland, så det är helt logiskt och språkligt förföriskt att döpa om bloggen till just ”Banjo-Herren begär ordet!”

I övrigt kommer bloggen att vara sig lik och handla om samma saker, så ingen behöver oroa sig. 😉

Banjo-Herren lär sig bokstäverna

Jag vet att jag är intelligent, eftersom folk säger det till mig jämt och samt. Så här säger dom:

”Hur kan du, som är så intelligent, ha så svårt att fatta de enklaste saker!?”

Nej, skämt åsido, mitt intellektuella självförtroende är det inget fel på. Jag lär mig helt enkelt saker snabbt. Jag lärde mig läsa vid fyra års ålder, och räkna kort därefter. Jag läste kapitelböcker innan jag började på lekis. Jag lärde mig flaggor och vägmärken och länder och huvudstäder och allt som stod i Kalle Anka & C:o. Och Bibeln, förstås! Jag minns hur jag satt och bläddrade i mormors gamla familjebibel när vi var ute i hennes lilla stuga i skogen, och fascinerades av Dorés etsningar av David halshuggandes Goliat och Saul uppspikandes filistéernas kroppar på stadsmuren och andra blodigheter. Jag kan inte ha varit mer än sex-sju år. Vid åtta gick jag runt en stor kyrka i Danmark vars väggar var täckta av målningar med bibliska motiv och kunde redogöra för samtliga historier bakom. I detalj.

Därför antar jag att mina föräldrar blev smått häpna när mina fröknar i första klass kontaktade dem och bekymrat berättade att jag inte ville lära mig alfabetet.

Så här lärde man sig alfabetet:

1) I början av veckan gick man till fröken nummer 1 och sa vilken bokstav man ville lära sig den här veckan.

2) Man fick en stencil på vilken man kunde studera ett stort och ett litet exemplar av aktuell bokstav. Speciellt viktigt var det utritat på denna stencil i vilken ordning och riktning man skulle dra de olika strecken som bokstaven bestod av.

3) När man var säker på hur alla streck skulle dras var det dags att skrida till verket. Man fick ta ett ritpapper som skulle vikas två eller tre gånger (beroende på teknik) så att man fick ett par ordentliga linjer att skriva på. Sedan fick man ta en krita, av valfri färg faktiskt, och skriva två rader med stor bokstav och två rader med små. Detta konstverk sattes in i ens bokstavspärm.

4) Nu var man så slipad abecedarie (jajemän, det är ett ord med historiskt belägg och som betecknar ung student i färd med att lära sig läsa och skriva) att man tilläts tillgripa blyertspenna och ett för dyra pengar upptryckt papper med linjer och ett tomt utrymme högst upp. På detta skulle man nu skriva lika delar stora och små exemplar av aktuell bokstav, samt rita en teckning högst upp som föreställde något som började på bokstaven i fråga.

5) I slutet på veckan gick man till fröken nummer 2 och hon kunde examinera en i veckans bokstav och man fick måla en fyrkant på bokstavspärmens försättsblad grön och fröken satte sin signatur. Sen skulle man komma tillbaka nästa vecka och välja ny bokstav. Eftersom vi var 25 i klassen fanns det alltid nån krumelur ledig.

Och nu ville inte den lille Johan följa denna process, nej, istället satt han och läste och fyllde i läroböckerna i förväg eller läste böcker han hämtat från skolbiblioteket. Så kunde det ju inte få gå till, hur skulle det se ut om någon elev inte lärde sig bokstäverna? Kanske skulle jag behöva gå om ettan?

Mina föräldrar satt sig ner med mig och hade ett allvarligt samtal med mig, och veckan därefter gick jag till skolan och lärde mig alfabetet. Hela på en vecka. Fröknarna var mäkta imponerade över min läraktighet!

Nej, naturligtvis var de inte efterblivna, de hade förstås insett att jag redan kunde läsa, men det var viktigare för dem att ingen elev, snabb som långsam, skulle särbehandlas. Efter att jag lärt mig alfabetet gick jag tillbaka till min vanliga svenskalektionsverksamhet, jag hade precis påbörjat tvåans extraböcker och det var fortfarande mycket hösttermin kvar. Fröknarna fortsatte sitt pedagogiska iver med att börja oroa sig för att jag började skriva mina J:n i fel ände. Det kunde ju bli problem när vi i tvåan skulle börja med skrivstil, bevars!

 

Jag ger dig min morgon

Var är jag? Jag höll ju på att äta, och nu är jag plötsligt här, på en mörk främmande plats alldeles ensam, inspärrad bakom galler vad det verkar? Jag ropar på hjälp. En vilt främmande människa tittar fram genom spjälorna och jag blir förskräckt, men inser ganska snabbt att det är mamma. Hon utstöter läten som jag gärna skulle vilja härma och med min allra tydligaste stämma förklarar jag för henne att min mat och soffan och hela vardagsrummet är borta, och så lägger jag till i lite skarpare ordalag att det verkar som det blivit någon sorts fuktskada i huset, för jag är alldeles blöt om rumpan. Sedan tillägger jag sakligt att det skulle uppskattas om hon tog upp mig nu. Mamma förstår naturligtvis, men jag har fortfarande vissa klagomål. Jag har nämligen insett att jag håller på att dö, eftersom jag känner en stor tomhet inom mig. Mycket egendomligt, det var ju alldeles nyss jag åt…

Mamma bär istället för att genast rädda mitt liv in mig i ett ljust rum där jag får lägga mig på ett bord som jag känner igen och har en lite kluven inställning till. Mitt fokus är just nu på den nära anstående svältdöden och jag påpekar med min sedvanligt sakliga bestämdhet att det är bra synd att jag aldrig kommer få mat igen. Nåja, det har ju varit ett spännande liv…plötsligt märker jag att jag är varm och torr igen! Hur gick det till. På vägen ut ifrån det ljusa rummet går vi förbi en annan mamma som bär på en annan bebis. Det är väldigt förvirrande att alla mammor och bebisar i det här huset ser likadana ut. Jag vinkar med båda händerna och tjoar goddag. Den andra bebisen vinkar tillbaka och säger detsamma.

Vi går tillbaka till det mörka rummet och jag återser mitt fängelse, men bara från utsidan. Mamma lägger ner mig bredvid sig och tar fram nattamat! Jag hugger in och få mig ett ordentligt skrovmål…

IMG_3335

Var är jag? Jag höll ju på att äta, och nu är jag plötsligt här, på en mörk främmande plats alldeles ensam, inspärrad bakom galler vad det verkar? Och som det verkar håller jag än en gång på att dö. En apa och en kanin sitter lite längre bort och tittar på mig. Jag berättar för dem hur förargligt jag tycker det är att jag är här alldeles ensam och att jag aldrig kommer att få någon mat igen. De ger mig stumt medhåll. En vilt främmande människa tittar fram genom spjälorna och jag blir förskräckt, men inser ganska snabbt att det är mamma. Jag lyfts åter upp och läggs ner på ett större mjukt underlag. Bredvid mig ligger det en gubbe och sover och jag blir genast nyfiken. När han öppnar ögonen ser jag att det är pappa. Vad skönt! Vi är alla samlade igen! Och nu dyker det plötsligt upp mat! Glatt överraskad över att livet innehöll ännu en servering hugger jag in och äter mig mätt.

Var är jag? Jag var ju mitt i maten, och nu är jag plötsligt här, på en lite ljusare men helt främmande plats! Pappa och mamma och maten har försvunnit och jag påpekar finkänsligt för apan och kaninen, som jag ser genom gallret till vänster om mig, att om de träffar mina föräldrar så kan de väl hälsa och tacka för den här tiden, för nu är all mat borta och slut och jag ser inget annat öde än döden framför mig. En vilt främmande människa kommer plötsligt inspringande i rummet och jag blir förskräckt, men inser ganska snabbt att det är pappa. Jag frågar honom var han tog vägen och om han kan lära mig att försvinna sådär i tomma luften och så passar jag på att ta farväl av honom innan jag drar till de sälla jaktmarkerna. Pappa plockar upp mig och bär iväg mig på ett äventyr som nästan får mig att glömma min nöd! Det är som vi sjunker ner i marken bit för bit med varje steg vi tar! Häpnadsväckande! Nere i underjorden träffar vi en främmande kvinna, som jag ganska snabbt identifierar som mamma. Hon jollrar något oförståeligt, och det är ju tur att hon ser så lycklig ut att jag trots rotvälskan förstår att hon är glad att se mig. Jag hälsar henne, undrar om hon sovit gott och informerar henne om att maten har försvunnit och tagit slut så därför är det dags för mig att lämna detta jordelivet. Till min stora förvåning och lättnad tar då mamma fram mat ur morgonrocken och jag låter mig väl smaka.

Plötsligt hörs det ett märkligt ljud och jag blir mysigt varm om ryggslutet. En vilt främmande människa rycker mig från min måltid, och bär iväg mig längs en korridor. I korridoren ser jag en annan bebis bli ivägburen av sin pappa. Även papporna här i huset är alla likadana. Kanske de är släkt? Jag märker att mannen som bär mig är en av dem, och jag blir glad, då är jag förmodligen inte i fara.  Vi går in i ett rutigt rum av blank sten där jag blir kränkt till kropp och själ, men vad hjälper invändningar? Efteråt konstaterar jag att den andra bebisen rönt samma öde. Jag frågar den andra bebisen om den kan numret till BRIS, men den bara pratar i munnen på mig. Varför lär sig inte folk att lyssna? Jag märker att jag bytt färg. Jag undrar försynt hur andra människor ska kunna veta att jag är flicka när jag kläs i gröna kläder?

Dags att gå på gymmet! Det blir det vanliga träningspasset, några armhävningar, några försök att rulla runt, ett par sit-ups och sedan till relaxavdelningen där jag språkar med mina träningskompisar Zebrina och Affe.

010

Sen blir det dans! Jag älskar att dansa! Ibland dansar vi både vals och mazurka, men bäst tycker jag nog om tango. Både mamma och pappa dansar bra, och sjunger sånger där jag lyckats urskilja några lösryckta fraser, ”styrm Ann Karlsson” och ”här gurkha”, vad det nu kan betyda. Åh, vilken härlig rytm…

Var är jag?

 

Dagens vän-repris 51: Sten Stenbeck

Och så blev det höst 1991 och det var dags för Sokrates att sättas upp för första gången. Till inprovningen kom det en karl som nådde ända upp till taket och provade in med Povel Ramels Karl Nilsson, dock inte hela, vilket hade varit än mer imponerande.
Sten kom dessutom med i bandet och var på så vis den som introducerade bleckblås i detsamma, trumpetare som han är. Han trumpetade ganska bra utan trumpet också, Stens trumpetfanfar i handen blev snabbt en tradition när någon i ensemblen fyllde år.

Sten var som gjord för spääx. Otroligt livlig i så väl mimik som plastik och dessutom en nästan klockren tajming. Sen kunde det ju vara lite si och så med replikerna, man var aldrig riktigt säker på vad som skulle komma. Det kallas tombolahjärna, och anses väldigt roligt. I bästa fall blandades bara två repliker ihop på ett kul sätt. Låt oss ta ett exempel.
I spääxet Florence spelade Sten styckets onda men dumma hejduk Fred. Han hade två entréer i andra akten. Ena gången skulle han komma in, se en sjuksköterska stå och plocka med nåt på golvet med ändalykten i vädret, göra en ”passande” gest och säga ”Trevligt, trevligt!” Andra gången skulle han komma in, missta Florence Nightingale för att vara den tidigare sedda sjuksköterskan och säga: ”Tjenare Helga, vad ful du är i håret!” Men så en gång blev det nån felkoppling, Sten-Fred gör sin första entré, men börjar säga den andra repliken, kommer på sig när han ser ändalykten i vädret och försöker rädda situationen men ut kommer istället det han helt enkelt har för ögonen.
”Tjenare Helga, vad ful du är i…” ja, ni vet vad jag menar….

(Det är dock inte det värsta fallet av freudiansk felsägning som skett i spääxhistorien. Salig Janne Lundqvist var en gång stand-in i rollen som påven under ett rep inför Karl Martell 1997 och skulle presentera två nunnor med repliken ”dessa två fromma systrar” men sa istället ”dessa två nakna systrar”….)

Sten var alltid glad och positiv, och han gav alltid järnet fullt ut på scen. Och det var roligt att observera hur bra han lärde sig sjunga under spääxåren, från att vara ganska svajig i sin första Perikles presentationssång (Sokrates) till att stå och sjunga klassisk kvartett i stämmor under Erik XIV.

Så går det ju inte att prata om Sten utan att minnas hans pappa! Denne fantastiske man, den ideale spääxåskådaren. Karln var lärare och använde en videoupptagning av spääxet Sokrates i sin historieundervisning. Han knäckte extra som publikhetsare, en gång ställde han sig upp i pausen och sa åt publiken att vara med mer på noterna. Vårt allra största fan, alldeles för tidigt bortgången. En speciell tanke till honom!

Sten verkar pendla till Afrika, och det är såväl avunds- som beundransvärt. Kram på dig, Sten!

Dagens vän 1/9: Rasmus Möllby

SM 2004 var en för den tiden stor turnering och jag var minst sagt utanför bubblan, utlänning som jag var. När jag skulle kronologisera mina vänner inför det här projektet hade jag ingen aning om att Rasmus var med i Uppsala det året. Jag hade velat placera vårt första möte till SM 2006, då han kom och hälsade på i Schacksalongerna utan att själv deltaga i spelandet.

Vårt första och sista möte på ett turneringsbräde skedde i Örebro Open 2007, och då gick han och vann på ett oerhört nesligt vis, nämligen genom att rulla i vad jag tror var hans allra sista drag. Var det månne i den matchen jag blev så besviken att jag inte kom ihåg väggen som någon missdådare och ogärningsperson murat upp precis bakom min nacke och som stod perfekt placerad för att träffa mitt bakhuvud med full kraft?

Hur som helst har jag fortfarande revansch att utkräva, men det känns lönlöst. Rasmus har hållit sig borta från turneringsbrädena i 6 år, och på den vägen verkar det vara.

Vi har, eller i alla fall hade, ett stort intresse gemensamt, nämligen Melodifestivalen. Vid flera tillfällen har vi suttit och fröjdats tillsammans i tv-sofforna åt så skilda saker som Lili & Susies comeback och Dolph Lundgrens dansnummer, och diskussionerna har gått höga på Ordspels forum. Vi pratade länge om att fixa en Scrabble-utgång på Golden Hits på Kungsgatan, men det blev aldrig av.

Och fick vi egentligen någonsin tillfälle att diskutera varför Terry Goodkind blivit oläsbar? Hade vi den diskussionen idag så skulle den bli kort, numera håller jag nämligen med dig, Rasmus.

Rasmus jobbar som st-läkare och tidigare i år blev han pappa till en dotter. Än har vi saker gemensamma, Rasmus. Kram på dig!

Grannsamverkan mot privatliv

IMG_3786

Jag växte upp i ett hus som låg mitt i ett kvarter. En egen väg ledde  in till gårdsplanen och någon insyn var det inte tal om. Vi tyckte att det var ett fantastiskt lugnt läge och när huset gick ut till försäljning i början av 2000-talet så trodde vi att folk skulle slåss om att få bo så skyddat. Men vad tji vi fick! Mäklaren skakade skeptiskt på sitt huvud och sa att numera vill folk bo vid hus utmed gatan, för den här byn består till största delen av patetiska show-offs. Han klädde kanske in det i lite mer diplomatisk språkdräkt, men andemeningen var sådan.

Senare, när han framgångsrikt bevisat sin tes genom att inte hitta några köpare och lämna ifrån sig uppdraget, dök han upp och avslöjade att han egentligen ville ha huset själv. Han fick ungefär lika mycket tji.

Hur som helst så får vi hoppas att det kommer några utflyttade åhusbor med feta bankkonton när vi nån gång i framtiden ska flytta från vårt hus, för det ligger verkligen längs en genomfartsled! (Det kunde en inte tro när en såg den lilla återvändsgränden med sex hus, varav vårt var det fjärde.) Av någon anledning är det tydligen populärt att gina över en gräsmatta och svänga in på vår lilla gatstump på sin morgonpromenad, joggingtur, mopedrepa och/eller sitt sparkcykelakrobatiknummer.

Min favorit hittills är grannpågen på cirka 8-9 år som långsamt kom glidande stående i givakt på en skateboard, tittade dödsföraktande i färdriktningen och lugnt och samlat drog upp två knallpulverpickadoller ur shortsen. Skateboardwestern är en alldeles för oprövad mash-up.

Skönt att det bara är en gångbana, i alla fall. Jag har fått acceptera att frukost tillreds helst i mer kläder än kalsipperna, och dessutom har jag lärt mig att det är helt omöjligt att inte titta in genom ett fönster man går förbi! Och där tänker jag inte kasta sten i glashus, jag gör det tyvärr själv också.

Men vi vänjer oss och har nu börjat hälsa glatt på dem vi får ögonkontakt med. Vi antar att de helt enkelt har hört ryktet om den supersöta bebisen på 4:an och bara måste ta risken att bli upptäckt för att få sig en titt.

Men vad har jag då själv för ursäkt???