Scrabble

Varför är det så ont om W?

Ett illasinnat rykte sa mig att W förekommer i Alfapet. Ett annat sa mig att jag redan ställt fem frågor. Inget av dessa var sant så därför fanns det ingen fråga 5 i min undersökning, utan fråga 6 lydde:

Vad tycker du om W-brickan i Alfapet?

Alternativen löd som följer:

  • Jättejobbig!
  • Ett orosmoment
  • Ingen åsikt
  • Kul!
  • Bästa brickan, ju! Jag säger bara: WC!

Intresset för undersökningen började vid det här laget gå ner, och möjligtvis förstod vissa inte frågan eftersom W inte är med i Alfapet, men 13 stycken svarade likväl att W var jättejobbig, något som får anses som ett helt teoretiskt antagande från dessas sida. Vill man vara elak så kan man se detta som en fördomsfull uppfattning att allting som har, kan ha eller tros ha med Alfapet att göra är per definition dåligt…

Två annonserade att de inte hade någon åsikt, och två sjöng den imaginära W-brickans lov. En nöjde sig med att tycka den var kul. Och till slut så var det en som var orolig. För första gången i undersökningen fick alla alternativ tillskyndare.

Själv röstade jag på en fet tumme upp för W-brickan, oavsett om den finns eller inte. Jag skulle kunna hävda att den t o m är bättre än Z! Låt oss betrakta fakta.

Här följer samtliga korta ord med Z i SAOL.

Med 3 bokstäver:

FEZ ZON ZOO

Med 4 bokstäver:

AZER AZUR JAZZ OUZO OZON ZEST ZINK ZOOM ZULU

Med 5 bokstäver:

AZTEK CRAZY ENZYM HERTZ JAZZA KAZAK KAZOO MUZAK NERTZ PIZZA UZBEK ZAPPA ZEBRA ZELOT ZENIT ZLOTY ZONAL ZOOMA ZYGOT

3 treor, 9 fyror, 19 femmor. Av fyrorna är en (JAZZ) omöjlig att lägga utan blank, och av fyrorna röner två (JAZZA och PIZZA) samma öde.

Nu samma lista för W.

Med 2 bokstäver:

WC

Med 3 bokstäver:

WAP WOK

Med 4 bokstäver:

KIWI TWAR WIRE WATT WOKA WRAP YAWL FLOW SHOW

Med 5 bokstäver:

BOWLA CLOWN CRAWL FATWA SHOWA SQUAW SWEET SWING TWEED TWIST WAILA WEBER WHIST WICCA

Bara det att det finns en tvåa gör ju W ganska trevlig. Jag medger att det finns färre ord med W än med Z, men ta en titt på vilket sällskap de kräver också! Bland fyrorna finns det 2 ord som förutom Z endast består av enpoängare, AZER och ZEST. För W finns det 3, TWAR, WIRE och WATT! Än bättre när vi tittar på femmorna, femmor med Z och utöver den enbart enpoängare: 2 (NERTZ och ZENIT). I W-fallet: 4! (SWEET, TWEED, TWIST och WAILA).

Leker vi vidare med listorna och tittar efter ord som innehåller antingen Z, ackompanjerat av endast tvåpoängare och enpoängare, så blir resultatet för treor 2-1 till Z, för fyror 6-5 till W och slutligen femmor 9-7 faktiskt till Z.

Jag är kluven. W och Z är ungefär jämbördiga och själv skulle jag klart kunna tänka mig att ha med den i påsen, åtminstone i Alfapet.

Svartsyn

I förra inlägget pratade vi om pil-brickorna, som har varit en nagel (eller varför inte en pil) i ögat på scrabblare ända sedan 1992. Nu är det dags att behandla pil-brickornas vapendragare, de svarta brickorna.

Alfapet vs Scrabble, fråga 4:
De svarta brickorna i Alfapet, som kan användas till att haka utan att bilda ord, vad tillför de till spelet?

Alternativen följer samma form som tidigare.

  • Ondska
  • Obehag
  • Trams
  • Inget
  • En ny dimension
  • Himmelriket

Än en gång segrade Trams, men inte lika förkrossande som när det gällde pil-brickorna. ”Obehag” förlorade med en ynka röst, och fick 15 anhängare. ”Ondska” kammade hem 11 röster. ”En ny dimension” fick en diplomatisk röst.

Inställningen till de svarta brickorna är alltså avsevärt mycket mer negativ än till pil-brickorna, och anledningen torde vara att det är svårt att förstå vitsen med den. Personligen tycker jag att den är där av en enda anledning, nämligen att förfula brädet.

Någon kunde sträcka sig till att brickan tillför ett extra turmoment för en lite sämre spelare att rulla i ett skickligt låst läge. Det var det snällaste Scrabble-sfären kunde komma på att säga om brickan.

I samband med utvärderingen av den här frågan luslästes reglerna och PIa Mattsson, som är en väldigt detaljsäker spelare, upptäckte en egendomlighet i Alfapets regelhäfte. Där stod det att byte av brickor går till på så vis att man tar bort de brickor man vill byta, lägger dem i påsen och drar sedan nya!??! Det låter som ett brutalt feltänk, om ni frågar mig, och blir en av sakerna jag tänker ta upp under mina fortsatta samtal med Alga.

Men, i reglerna står även, precis som i fallet med pil-brickorna, att de svarta brickorna är valfria och kan användas som extra krydda till spelet. Med tanke på den mer markanta demoniseringen av den svarta brickan så skulle den svarta brickan m a o och enligt förra inläggets metafori (finns inte det ordet?) vara lite som en strypsnara och en mask med blixtlås för munnen.

Böjelser

Inledningsvis kan vi konstatera att tävlingsscrabblare i gemen inte gillar böjningar, så länge de inte står i fetstil förstås. Antipatin mot böjningar tar sig uttryck i att den experimentella turneringsverksamheten där även i SAOL Plus upptagna böjningar godkänns (d v s som de gör i Wordfeud) inte drar några horder av deltagare, kanske 6 stycken om intresset är stort.

Den som vill motbevisa mig får snart chansen. På lördag går en s k ”böjd turnering” av stapeln i Solna. Sex deltagare anmälda än så länge. Vill du bli den sjunde (eller åttonde, eller nionde o s v) så anmäl dig här.

Även andra typer av böjningar ses med oblida ögon, och med det trillar vi in på fråga 3 i min enkät ”Scrabble vs Alfapet”.

Alfapets pilbrickor, som gör att man kan vinkla ord, vad tillför de till spelet?

Frågeformuleringen blir långsamt bättre, och alternativen ger utrymme för en hel del nyanser.

  • Smärta
  • Obehag
  • Trams
  • Inget
  • En ny dimension
  • Himmelriket

En enkätbesvarare la till egna alternativet ”Obalans” och fick med sig två andra svarare på det. Annars var det ”Trams” som drog de flesta anhängarna. 20 stycken valde det alternativet! 4 angav ”Obehag” och 2 ansåg att pilbrickorna gav en ny dimension till spelet. Om det var en ond eller god dimension kunde ju inte anges, så det alternativet var lite luddigt, kan jag tycka så här i efterhand. En hävdade att pil-brickorna åsamkade hen smärta. Då använder man dem fruktansvärt fel, men jag är inte här för att döma.

De som röstade på Obalans utvecklade sina svar på ett föredömlig sätt.

Problemet är att med en pilbricka är det bara sex bokstäver kvar och då blir det för lätt att rulla. Jag hade dock en idé om att man kunde ha ett antal genomskinliga plastkvadrater med pilar på, och så kunde spelarna få ett antal (troligen en) sådan bricka var, att spela ut närhelst man vill under partiet. Brickan är alltså genomskinlig och kan spegelvändas så att den pekar såväl höger->ner som ner->höger och läggs på en annan bricka, antingen en man spelar ut eller en existerande bricka som man bygger på. Det tror jag kunde vara ett kul moment även om det förmodligen inte hör hemma i tävlingsspel.

och som kommentar till det:

Med en sådan bricka är det lättare och att få använda den när som helst och inte ha den på sitt ställ vore mycket bättre.

Några ambitiösa satte sig ner att provspela Alfapet med pil-brickor och allt och hamnade mot slutet i en något prekär situation med två likadana pilbrickor på stället. I ett sådant fall går det ju helt enkelt inte att lägga ut alla brickor, om man så i övrigt skulle ha A, R, E och två blanka brickor på stället. (Försök själva så får ni se.) Det får väl betraktas som den allra största buggen i idén med pil-brickorna.

Å andra sidan, och detta har jag även påpekat förut: Enligt reglerna för Alfapet är pil-brickorna ingenting som behöver tillämpas, de är menade som en liten krydda för sådana som spelat spelet länge och vill prova något nytt. Lite som fluffiga handklovar och sexig-rörmokar-dräkt, alltså.

Men idén med en genomskinlig pilbricka som varje spelare har en per parti är näst intill genial. Tack, Johan Rönnblom, för den. Imponerad, men inte förvånad.

Storleken har betydelse

Scrabble-brädet består av 15×15 rutor. Alfapet-planen är lite större, 17×17. Anledningen till skillnaden tör vara att Alfapet kan spelas med åtta brickor om man vill. Och anledningen till att man i Alfapet kan spela med åtta brickor är att den möjligheten fjärnar spelet från Scrabble på ytterligare ett sätt. Det är naturligtvis oklart vilket av hönan planstorlek och ägget brickantal som kom först, men att de två är sammankopplade lär det inte råda något tvivel om.

Fråga nr 2 i enkäten till scrabblarna löd:

Är planens storlek viktig?

Den frågan var betydligt neutralare formulerad och tyvärr speglade det väl lite min egen inställning i frågan. Men nu är det ju inte jag som ska bestämma. Alternativen denna gång var dock aftonbladliga så det förslog.

  • 15×15, annars är jag inte med!
  • Kvittar mig.
  • Alfapet, YES! Ju större desto roligare!

Mycket underförstås i formuleringarna. Frågeställaren tar för givet att alla som får frågan vet om skillnaden i planstorlek, och vilken som är vilken. Och med all rätt, antar jag. Viss särskildbildning får man ju förutsätta för ett gäng nördar. (Försök inte, jag vet att ni tar det epitetet som en komplimang!)

17 svarare sa att det måste vara 15×15, 7 tyckte det kvittade. Ingen favoriserade 17×17 eller större, och det var ju inte mycket annat att vänta, målgruppen får ju anses som något jävig.

Åsikter framfördes om att planens lämpliga storlek hör samman med hur många brickor man avser lägga ut, och det är naturligtvis alldeles korrekt. Alfapet har ju 20 brickor mer än Scrabble, 120 mot 100. Naturligtvis är jag och alla andra scrabblare indoktrinerade och vana vid de villkor 15×15 rutor kombinerat med 100 brickor ger i öppenhet och trängsel på brädet i spelets olika faser. Vi vet att Scrabble funkar bra där. Alfapet-planen har 64 ytterligare rutor och 20 ytterligare brickor (14 om man väljer att spela utan specialbrickorna) och skulle därför inbjuda till mer luftigt spel. Kanske för luftigt? Här krävs en del empiri.

Med sju brickor på stället försvinner även en av Scrabbles sötaste plommon, nämligen möjlgheten till en trippel-trippel längs med ytterkanten. Och det är faktiskt synd och skam, men för mig är det inte avgörande.

Jag ser det tyvärr som ytterst otroligt att Alfapet skulle gå tillbaka till 15×15. Men man vet aldrig…

Varför är det så gott om Q?

Första frågan i min s k enkät för scrabblarna fick inget överraskande svar. Den löd:

Bör Q-brickan i Alfapet slopas?

Nu när jag skriver frågan igen inser jag att den är klumpigt och vinklat formulerad. Det hade aldrig passerat etiska rådet i ett officiellt, akademiskt forskningsprojekt. Egentligen skulle jag frågat: Vad tycker du om Q-brickan i Alfapet? Och så skulle svarsalternativen vara seriösare än:

  • Ja, absolut!
  • Ja, gärna!
  • Kvittar mig.
  • Helst inte!
  • Över min döda kropp!

Tack och lov var det ingen som tog det så allvarligt att jag skulle behöva bli tvungen att döda hens kropp (som Socker-Conny sa), men inte helt oväntat blev svaret ett nästan enhälligt och rungande: Ja, absolut!

För kompletthetens skull skall nämnas att en röstade på ”Ja, gärna!” och en på ”Helst inte!”, medan hela 22 stycken sa blankt och obönhörligt nej, d v s ”Ja, absolut!”

Kortaste orden med Q i SAOL är på 5 bokstäver. Dessa är SQUAW, TOQUE, QUEER och QUORN. Många tror att *IQ står med, men alls icke. Kanske kommer den lilla tvåan med i den nya upplagan till våren? I så fall förbättras Q:s status en del, men brickan är i det närmaste ändå ospelbar. Och en bricka som inte kan spelas blir kvar på stället som en Svarte-Petter och renderar innehavaren vid spelets slut ett bakslag på 20 poäng om motståndaren går ut, d v s lyckas tömma sitt ställ. I Scrabble spelar Z-brickan den rollen och är rätt divig, så den skulle inte bli glad om Q kom och stal dess dunder.

Om Alfapet skulle vilja locka spelare men ändå inte närma sig Scrabble för mycket vore det kanske idé att avlägsna både Q och Z ur sin brickflora? Eller brickfauna, kanske? Det beror på vad man har för fantasi.

Den som vill fördjupa sig i Q, kan läsa en tämligen intressant artikel i Språktidningen!

Scrabble vs Alfapet, fråga 0

Ja, det blev lite av en fråga noll när jag gick ut och annonserade på min Facebook-grupp Scrabble att jag snart skulle undersöka stämningarna gentemot Alfapet.

Jo, jag skriver min Facebook-grupp. Ny på Facebook tänkte jag en gång skapa en mailinglista eller liknande, som jag skulle ha när jag behövde skicka speciella meddelanden bara till scrabblare. Meningen var att bara jag skulle veta om att listan fanns, men jag hade visst missuppfattat något centralt. Plötsligt hade jag startat en grupp och alla blev informerade om att de nu var inlagda i en sluten grupp kallad Scrabble. Hade det varit avsikten hade jag valt ett mer precist namn, tro mig. Jag uppmanade alla att bara strunta i detta misstag, gå ur gruppen och istället använda Scrabbleförbundets officiella Facebook-grupp, också skapad av mig. Eftersom gruppen av någon anledning inte gick att ta bort så låg den kvar och var en ständig påminnelse om hur klantig jag varit. Inget hände med den på ett par år. Och inget hände heller i Scrabbleförbundets officiella grupp. Men så plötsligt började folk använda gruppen till just det jag menat Scrabbleförbundets grupp skulle användas till. Och numera är den väldigt livaktig. Jag är förbluffad.

Nåväl, så här skrev jag:

Hejsan, alla scrabblare! Jag har en liten undran och den kommer snart att resultera i ett par frågor här angående skillnaderna mellan Alfapet och Scrabble. Grundsyftet är att pejla vad som är det ”värsta” med Alfapet, vad ni tycker behöver ändras för att ni skulle kunna tänka er att spela exempelvis SM i Alfapet. Alla som svarar kommer att vinna min oändliga tacksamhet, jag har fått det här uppdraget direkt från Alfapet, så detta är en reell möjlighet att påverka. Snart publiceras frågorna, häng med!

Responsen på detta tillkännagivande lät inte vänta på sig. Ingen var positiv. Vissa undrade vad Alfapet var för nåt, andra hade glömt vilka skillnaderna var. De allra flesta tyckte att ändringar var halvmesyrer, och att det enda rätta för Alga vore att köpa tillbaka Scrabble på svenska och lansera Alfapet Classic, parallellt med ”ordinarie” Alfapet, och på så vis få svart på vitt vilket spel som är det populäraste. Den idén är min favorit, den med, men dessvärre utopisk. Alfapet har vunnit säljfajten mot Scrabble i 22 av 22 möjliga säsonger, om de skulle köpa Scrabble så skulle de inte bara få betala en köpesumma, de skulle även få betala royalty till Mattel för varje sålt spel. En alltför sannolik förlustaffär, med andra ord.

Kontentan av alla vettiga och ovettiga åsikter blev i alla fall att scrabblarna inte skulle vara nöjda med att Alfapet ändrade sig lite grann, allt eller inget var det som gällde. Vissa ansåg att kompromisser skulle göra både Alga och Scrabbleförbundet likvärdiga otjänster.

Som jag ser det har vi främst två saker att förlora på att Scrabble som spel (inte namn) försvinner i Sverige:
1) ingen ger oss gratis spel. Det kan vi leva med.
2) folk spelar WF på nätet, köper Alfapet och sedan ska vi tvinga dem att tävla i en tredje variant, förutsatt att vi inte anpassar oss till Algas. Gissar att det kommer att påverka nyrekryteringen.

Om vi möter Alga i detta genom att komma med förslag på anpassningar blir det ingen Classic variant i Sverige. Vi kommer knappast att vara nöjda och jag tvivlar på att Alga vinner på det heller. Om det är juridiskt möjligt är förslaget med Alfapet Classic mycket bättre. Och borde inte det ge Alga chans att sälja ett extra spel till de besvikna som köpt Alfapet av misstag? Och lägga pengarna på det i stället för att fulanpassa en säljsuccé för att försöka blidka vår svårflirtade lilla sekt?

(Jag har ändrat lite i citatet för att det inte skulle kännas lösryckt.)

Jag håller med Lisa Blohm, min företrädare på ordförandeposten i Scrabbleförbundet, och författare av ovan angivna citat, i så måtto att alla skulle vinna på en sådan lösning, om inte företagsekonomi och juridik också hade haft varsin retfull Z-bricka med i påsen. Nu är jag dock fokuserad på att utreda kompromissen. Jag insåg att det här kan bli ett besvärligt parti.

Fortsättning följer i morgon.

Kompromisser

Jag har alltid varit anhängare av kompromisser. För länge sedan insåg jag att utopin ganska ofta visar sig omöjlig och då är det bäst att kompromissa. När jag brutalt och oväntat fick reda på att Scrabble-tåget lämnat den svenska leksakshandelsperrongen och att jag kommit på dess räddning åtminstone sex månader för sent så tog det mig inte många timmar att inse att jag behövde ta upp ett lite halvsurt äpple ur skålen och sätta tänderna i det. Och det visade sig inte alls vara så surt som jag trodde!

När jag för tre år sedan höll mitt föredrag på Tekniska Muséet i Stockholm om ordspel i allmänhet och Scrabble i synnerhet så avslutade jag det med en stor bild av Scrabble-brädet och proklamerade högtidligt och smått patetiskt att det var det här som gällde och det jag alltid ska vurma för. Jag har för mig att jag t o m gjorde mig till talesman för en större skara, alternativt använde den regala pronomenformen ”vi”. Lite skämmigt med tanke på hur den här texten är planerad att fortsätta, men jag gör härmed avbön.

Min tanke och mitt mål med mitt engagemang i Scrabble-communityn har alltid varit predikande och samlande. Kanske har det att göra med det utanförskap jag kände som lillgammal tweenie i Åhus på 80-talet. Ju fler desto roligare, har alltid varit mitt motto. Att tävla i ordspel och samlas över ett eller tusen bräden en helg då och då har enligt mig en ofantlig potential. Varenda gång någon ny onlinetjänst för ordspel dykt upp under åren har det blivit boom och succé. Det började redan 2002 med Nisse/Ordspel, en Chalmers-student hade fått snilleblixten att skapa en ordspels-server, och fastän Alfapet var det mest kända spelet i genren i Sverige och hade i sin nuvarande form existerat i 10 år, så ville han att spelet skulle se ut som gamla Alfapet, d v s Scrabble. Han hade insett det uppenbara, folk köpte Alfapet, men ville egentligen ha Scrabble. Och visst hade han rätt. Populariteten för online-spel sköt i höjden på nolltid. Servern kraschade flera gånger om dagen och ersattes med kraftfullare, och så kom nästa smarta idé: Ett medlemsforum! Nu kunde Scrabble-spelare mötas digitalt, diskutera allt mellan himmel och jord, och Scrabbleförbundet fick en oslagbar rekryteringsplattform.

Tyvärr var nästa stora idé inte lika lysande. Ordspel blev en betalsajt. I protest startade några andra utvecklare Betapet, som upplevde samma boom! Tusen och åter tusen spelare passerade Scrabble-brädet dagligen och rekryteringen till irl-spel fortsatte där. Sedan mattades väl hajpen av efter ett antal år, livet gick tillbaka till det normala, men Betapet var fortfarande en välbesökt sida som år efter år hamnade i topp på listor över bästa spelsajterna på nätet.

Och så kom Wordfeud! Nu fanns det plötsligt ingen hejd på intresset för ordspel online! Wordfeud hade en helt ny layout på sin plan (nja, inte helt ny, det var fortfarande 15×15 rutor och dessa utgjordes av ett symmetriskt mönster, om man inte var absurd och spelade med slumpad plan som det stora flertalet gjorde) men det gick bra ändå. Scrabblarna var initialt skeptiska, men med tiden satt vi alla där med våra telefoner. En stor hjälp på den traven var att WF lanserade en variant där bara fetstilta ord i SAOL var godkända.

Det var säkert den utvecklingen som fick Betapet att dra öronen åt sig. Sajten vars namn alluderade på Alfapet men där man spelade Scrabble (och vad jag vet har varken Alga eller Mattel haft åsikter på det) insåg att det gick att spela med en annan plan än den kända Scrabble-planen och, för att komma bort från den svaga juridiska is de spatserat på, så lanserade de en helt egen plan och slopade Scrabble-planen! Plötsligt fanns det ingen möjlighet att spela svenskt Scrabble på nätet! Rekryteringsbasen för Scrabbleförbundet ströps helt. Det var en i en lång rad av dödsstötar, och den absolut värsta hittills. Ordspel fanns fortfarande, men som en dammig spökserver som det fortfarande krävdes betalning för att få spela på, och om någon dristade sig att pröjsa, så skulle det visa sig vara ödsligt som i Sarpsborg en söndagsförmiddag (det ödsligaste jag någonsin upplevt i livet, en sommardag 1981) och helt ovärt utgiften.

Snart kommer svenskt Scrabble inte att finnas varken i handeln eller på nätet, således. Dags för kompromisser! Jag vill ha stora turneringar med många debutanter, inte ett ödsligt spellandskap med tiotalet gamla trotjänare, som Othello-SM mellan varven, när offentlig distributör av spelet saknats. (Sådan är situationen inte längre, tack och lov.)

Man tager vad man haver, sa redan Cajsa Warg, så därför engagerade jag mig i en intressant fråga: Hur ska Alfapet kunna ta revansch? Jag ställde några raka frågor till mina scrabblande vänner om hur Alfapet skulle behöva ändras för att kunna bli spelbart för dem och fick jättemycket respons. Nu sitter jag och sammanställer materialet och tänker presentera det för Alga, i hopp om att de ska lyssna. Jag tror de gör det.

Min avsikt var att även redovisa sammanställningen här, men det här inlägget har redan blivit alldeles för långt. Jag får återkomma.

Rise like a Phoenix

Redan de gamla grekerna hade hälar. En speciellt känd häl från den tiden var den på Akilles. Just nu har jag glömt vilken av hälarna det var, men historien berättar att Akilles mamma, som var havsnymf och hette Thetis, var så orolig för att hennes lille Acke skulle skada sig när han sprang runt och lekte krig så att hon marinerade honom i ambrosia och halstrade honom över sakta eld för att han skulle bli osårbar. Tyvärr kom Ackes stränge fader på dem precis i slutet av barbequen så hon hann inte grilla hälen hon höll honom i, och därför blev han inte heller osårbar på just den delen. Sen gick det ju också som det gick i trojanska kriget. Se där vad en alltför överbeskyddande moder och en auktoritär fader kan ställa till med.

Alla har vi våra akilleshälar, och i en jobbsökningssituation är man ju tämligen ointresserad av att blotta dem. På senare tid har jag dock insett att ett sådant beteende är skadligt på många sätt, och därför hoppar jag nu i mina mentala flipflops.

I december 2012 blev jag helt oförhappandes utbränd. Kroppen sa ifrån i så måtto att magen exploderade. Och när överdrifternas dimmor lättat över hela händelsen så kunde det konstateras att jag fått elaka inflammationer i tarmfickor. Alla sa till mig att sjukdomen var stressrelaterad, men jag ville inte tro på dem. Hur kunde jag vara stressad, jag hade ju aldrig haft så lite att göra på jobbet förut? Men så visade det sig att när jag genomgått en onödig magoperation (första diagnosen talade för att det var blindtarmen, men vid ingreppet insåg de sitt misstag) och en månadslång konvalescens och äntligen kom tillbaka till jobbet så exploderade magen igen efter en timme. Quod erat demonstrandum, och jag gick hem igen, för att inte komma tillbaka på nästan fyra månader.

Vad hade då hänt? Hur kunde den hypereffektive, tålige, övertidsarbetande mönsteranställde plötsligt bara magsäcka ihop sådär?

När jag läser en jobbannons så tänker jag oftast att jag inte passar för jobbet ifråga.  Den känslan kommer av att jag, och förmodligen ingen annan i världen, kan uppfylla arbetsgivarens kompetenskrav. Väldigt få är både unga, välutbildade, mångårigt arbetslivserfarna, proaktiva och kompetenta att hålla flera bollar i luften samtidigt, samtidigt. Ibland tänker jag dock att jag skulle kunna passa för ett visst jobb. Aldrig någonsin har jag tänkt att det här jobbet, det skulle verkligen behöva mig.

Och så här långt i berättelsen kör jag givetvis fast och sitter länge och stirrar framför mig. Är det här klokt? Kan jag inte bara trycka på papperskorgen och radera hela det här inlägget? Det har jag ju gjort så många gånger förr. Jag svängde in på fel spår i dramaturgin någonstans längre upp i texten. Lika bra att backa tillbaka och göra ett nytt försök.

Jag trivdes utmärkt på mitt jobb i Handelsbanken. Jag gjorde ett utmärkt jobb, hade pondus och självförtroende och kunde produkten utan och innan. Det fanns tydliga instruktioner och en klar arbetslinje. Arbetet kom med posten och när inkorgen var tom så var också arbetet slut. Och inkorgen fylldes på hela tiden, den blev aldrig tom. Varje blankett var ett ärende som hade en tydlig gång och efter inte alltför lång tidsutdräkt  kunde man datumstämpla, lägga i arkiv och vara nöjd med sig själv. Instant gratification kallas det, och jag knarkade det. Ju fortare man jobbade, desto fler gånger fick man klappa sig på axeln med stämpeln och säga duktig. Om något funkar så ser jag ingen idé med att ändra det, och den där situationen funkade.

Föga hade jag väl anat att jag skulle vara så lyckligt lottad att jag fann den underbaraste personen på jorden på ett avstånd av dryga fyra timmar med X2000. Men så blev det, och det överraskade mig att livet kanske var viktigare och större än jobbet när allt kom omkring. Det var helt självklart för mig att det var dags att dra upp mina hyresrättsliga bopålar och återvända till hembygden. Vilken tur, tänkte jag, att jag jobbar för en rikstäckande jättekoncern med näst intill oändliga möjligheter till karriär! Jag började lusläsa de interna platsannonserna. Mitt område, livförsäkring, hade ingen verksamhet nere i Skåne, så jag insåg att jag behövde söka mig till nya utmaningar inom branschen. Frågan var bara hur mycket jag skulle behöva ändra mig. Men det fanns ingen anledning att anta annat än att det inte skulle gå sämre än som en dans. Jag har ju lätt för att lära mig nya saker och jag var ju ytterst motiverad!

Det skulle visa sig vara svårare än förutsett. På bankkontoren i Skåne var det i princip anställningsstopp, så jag fick förlita mig på de centrala enheterna. På de centrala enheterna krävdes i de allra flesta fall erfarenhet från bankkontor. Ett Moment 22 av klassiskt slag. Till slut lyckades jag övertyga programvaruutvecklingsavdelningen att ge mig ett vick på ett och ett halvt år som testare. Jag hade under karriären upptäckt massor med buggar i program som jag jobbat med, så jag kände mig ytterst lämpad för detta. Hur svårt skulle det kunna vara att testa så att ett program fungerar som det ska, tänkte jag?

Jättesvårt.

Vid programvaruutveckling finns det inga instruktioner och rutiner. Det finns ingen tydlig början eller slut på ett ärende. Och så det allra värsta: som testare sitter man sist i kedjan och vet faktiskt aldrig när man ska göra jobbet man förväntas att göra. Testaren sitter bortom alla flaskhalsar, och ingen vet hur många flaskhalsar det finns. Vad ska man göra medan man väntar? Ingen vet. Hur ska man veta att man är klar? Ingen vet.

Det enda vi vet med säkerhet är att kött är skadligt för oss, sa en vegetariansk kollega en gång och tittade på mig med något religiöst i blicken.

Jag kan inte sitta sist i en kedja. Jag måste vara först, eller så måste jag vara själva kedjan. Jag uppmanades till två saker. För det första: Fråga mycket! För det andra: Ställ inga frågor!

Jo, faktiskt. Den höggravida, hormostinna kvinnan jag skulle vicka för och som jag gick bredvid alldeles för kort tid gav mig dessa råd. Fråga gärna och ofta, men aldrig på mötena, för där har vi så mycket att avhandla och dessutom är Stockholm med på länk så tiden är dyrbar.

Så jag satt tyst och observerade på mötena, och förstod ingenting. Resultatet av detta var att de andra teammedlemmarna klagade på mig inför chefen (naturligtvis gick de inte direkt på mig, hur skulle det se ut?) och sa att jag var oengagerad och stöddig.När jag sedan skulle ställa frågorna var det svårt att hitta någon som hade tid att svara. Jag hatar att vara den som stör, så jag bad försiktigt folk att hjälpa mig när de hade tid. Det kunde ta dagar. Och med dagarna gick även den begränsade tid jag kände att jag hade på mig att bevisa mina kvaliteter och öka mina chanser till något nytt uppdrag när vicket var slut. Jag ska inte gå in på hur ledningen hanterade situationen, för egentligen är det irrelevant. Utbränd blir man inifrån. Det är bara du själv som kan släcka.

Det höll i sju månader. Måndagen efter julfesten vek jag mig dubbel i magsmärtor på Gustav Adolfs torg, men gick ändå tillbaka till jobbet och jobbade en dag till. På tisdagen blev det akuten, och på onsdagen öppnade de mig i onödan.

I april var jag tillbaka på jobbet, omplacerad till teknisk support, och det kändes som att vattnet var tillbaka runt min karriärs fisk. Det ringde, jag svarade, jag löste, jag vann. Klapp på axeln! Men även på kundtjänsten var det anställningsstopp, så när vikariatet gick ut i oktober 2013 så ställdes jag inför alternativen att sluta eller flytta tillbaka till Stockholm. Signe var på väg, men även om hon inte varit det så var valet lätt, för att inte säga självklart.

Efter en sådan upplevelse får man insikter, förstås. Jag har lärt mig den hårda vägen vad jag inte klarar, och jag har också lärt mig att det inte går att anpassa sig hur mycket som helst. Vissa personliga egenheter räcker det inte att bearbeta bara genom att ”jobba lite mer på dem” eller ”skärpa sig”, som det populärt kallas. utan man ska helt enkelt försöka undvika dem i görligaste mån. Efter en utbrändhet behöver du byta spår helt. (Hör du det, Jimmie?) Försök inte bli vad du tror att omvärlden kräver av dig! Skräck för att misslyckas är inte samma sak som motivation! Dra de strån du själv är bäst på att hitta till stacken! Gör nåt du brinner för, annars blir du bränd!

Ordspel i Skolan är mitt strå. Ingen kan dra det så bra som jag skulle kunna göra det. Jag tror på det in i minsta detalj, jag vet redan det jag behöver veta för att sätta igång, och jag vet vilka jag kan och får fråga om jag stöter på problem. Det känns som det här är uppgiften jag tränat inför i hela mitt liv!

 

You’re my heart, you’re my SAOL

SAOL, Svenska Akademins Ordlista, Bibeln. Kär bok har många namn. För den som till äventyrs inte skulle veta vad jag pratar om (ja, genomsnittlige Banjo-Herren-läsare, sådana människor finns!) kommer här en liten presentation.

Den första upplagan trycktes 1874, i 2 000 exemplar och med 33 000 ord på 334 sidor. Den sålde slut på mindre än två veckor, m a o kunde den ha varit en riktig kioskvältare, om det ordet hade funnits på den tiden.

KIOSKVÄLTARE kom med först i trettonde upplagan, 2006. KIOSK som eget ord togs upp i gemenskapen 1900 i och med SAOL 7. *VÄLTARE är ingenting SAOL vill eller har velat kännas vid. Än.

Eftersom första upplagan sålt så bra så kom andra upplagan, med endast några få ändringar, ut redan samma år. Tredje fjärde och femte upplagan kom även de ut redan under 1880-talet och var i stort sett samma bok som SAOL 1.

SAOL 6 blev den första stora revisionen av listan. Lite drygt 8000 ord hade tillkommit, Stavning med K istället för Q i början av ord (exempelvis KVAL) tillkom som alternativstavning. I nästa upplaga var stavningen med Q borttagen. Enda ordet på q i SAOL 7 är Q-TECKEN, som var ett nytt ord i den upplagan och som fortfarande står med.

Efter SAOL 7 lugnades takten på utgivningen ner något och nya upplagor dök upp i regel var 25:e år. Efter SAOL 10, utgiven 1973, ökades dock takten, med det nya globala informationssamhället tarvades en tätare uppdatering av språket. Elvan kom 1986, Tolvan 1998, Trettonan (den nuvarande) utkom 2006, och nästa år är det dags för den fjortonde upplagan att se tryckeriets mörker och därefter dagens ljus.

För varje ny upplaga läggs det till ett antal ord, men dessutom tas flera bort. SAOL är inte i varje upplaga en historisk förteckning över vårt språk, för sådant finns storebror SAOB, Svenska Akademiens Ordbok, ett verk under utgivning, arbetet började 1786, och för en månad sedan blev de helt klara med bokstaven T. SAOB är förståeligt nog lite trögare i sin uppdatering än SAOL. I SAOB förekommer t ex inte ordet KIOSKVÄLTARE. I gengäld kan ordnörden konstatera att ordet KIOSK dök upp i svenskan första gången redan 1711, men då i dess ursprungliga betydelse, litet orientaliskt lusthus eller trädgårdspaviljong.

En gång under min tid som ordförande i Svenska Scrabbleförbundet blev jag kontaktad av en echaufferad utlandssvensk, till vars kännedom det kommit att vi i tävlings-Scrabble endast godkände orden i nuvarande upplaga av SAOL. Historielöst var vad hen ville kalla det. Inte för att hen personlig berördes, hen spelade varken Alfapet eller Scrabble, men hen hade hört att i den engelska ordlistan togs ord minsann aldrig bort! Hen föreslog å det bestämdaste att vi skulle ta alla våra förnuft till fånga och börja använda antingen SAOB eller allra helst en union av samtliga upplagor av SAOL som rättesnöre! Vid en första åtanke kändes förslaget inte helt fel, jag skulle inte ha något emot att kunna lägga korta ord som NYO (ut fr o m SAOL10), CELT  (ut SAOL11) och PÖ (ut SAOL12) igen, men sedan kom jag att tänka på HVILKEN (ut SAOL8), HAFVA (ut SAOL8) och DRÄGT (ut SAOL6) och andra föråldrade stavningar som därmed också skulle bli acceptabla. I viss mån ska det ju vara möjligt för även icke-språkhistoriker att bli bra på Alfapet.

Så SAOL13 är det som gäller för tävlings-Scrabble (och eventuellt dito-Alfapet), varken mer eller mindre. För enkelhetens och konsekvensens skull så har vi bestämt att dra gränsen vid ord i fetstil på större turneringar. Och det i sin tur är faktiskt bara mitt fel.

Huvuduppslagsorden i SAOL står i fetstil, och utgörs i huvudsak av ord i grundform, men inte konsekvent. I och med SAOL13 upphöjdes (nästan) alla omljudda böjningar  (KRÖP, NÖP, SÖD m m) till huvuduppslagsord, vilket startade en hätsk debatt på landets Scrabble-sidor. Hade då inte Akademien tänkt på att deras alster användes som rättesnöre i våra ystra lekar? Var SAOL ens lämplig som etalong längre? Det bildades två läger, grundformisterna, som förespråkade en utrensning av alla ord som inte var grundform, och fetstilisterna, som tyckte för enkelhetens skull att det inte gjorde något att den grammatiska stringensen i ordstocken saknades, utan såg ett värde i att det skulle vara lätt att konstatera om ett ord var godkänt eller inte. Uppenbarligen är det ju lättare för gemene hen att se om ett ord är skrivet i fetare stil, än om det i sin grammatik kännetecknas av grundform, eller hur? När krutröken och poströsterna lagt sig på årsmötet insåg rösträknarna att valet slutat oavgjort(!) och att ordförandens utslagsröst skulle avgöra. Och där satt jag med klubban i hand och röstade till fetstilisternas fördel. Varken förr eller senare har jag haft så mycket makt.

Och nästa år är det dags igen, alltså. Redan nu vet vi att SAOL14 kommer innehålla nya, användbara ord som BURKINI, BARISTA och SITSKATE, men ett envist rykte säger att exempelvis alla länders namn kommer att stå med. Helt logiskt, tycker jag, eftersom exempelvis RUMÄNIEN (med anagrammet URINÄMNE) inte heter så i något annat land och därför kan anses som ett helt svenskt ord. Men ni kan ju lita på att vi står framför en blåsig vår i förbundet.

 

Ordspel i Skolan

Idag börjar Scrabble-SM i Göteborg, en av årets höjdpunkter för mig under i princip hela 2000-talet. Men i år slår jag mig inte ner mittemot någon motståndare. Jag varken kan eller vill vara borta från Signe den tiden det skulle ta. Det kommer fler år, vad än Mattel hittar på.

Men naturligtvis kan jag inte hålla mig borta. I morgon kör jag upp på morgonen för att insupa lite atmosfär och för att hålla ett litet anförande. Så alla som ska spela i helgen, om ni kommer tillbaka från lunch 10 minuter före spelstart så kommer ni att få höra vad jag har att säga. Ni som inte ska spela och/eller äter långsamt kan få reda på det nu istället.

I år spelas Scrabble-SM återigen på en skola. Skolsalar är perfekta ordspelslokaler, många stolar och små bord och god belysning. Detta kombinerat med hur uppbyggligt Scrabble och Alfapet är för ordförråd, huvudräkning, koncentration och kamratskap gör det speciellt svårt att bortse från att skola och spel utgör en lyckad kombination. Sveriges Schackförbund har i några år bedrivit utbildningsverksamhet där de lärt lärarna att lära ut schack. Detta har slagit otroligt väl ut och den rikstäckande schackturneringen Schackfyran engagerar tiotusentals skolbarn och lärare varje år.

Min uppfattning är att det skulle vara lätt att skapa något liknande för ordspel! I början funderade jag på att skapa ett helt nytt spel, men sedan knackade erfarenheten mig på axeln, harklade sig och muttrade något om marknadsföring. Naturligtvis får man mycket gratis av att använda ett eller flera befintliga spel! Mitt förstaval gjordes naturligtvis med hjärtat, och det ironiska är väl att om jag hade fått det här uppslaget ett år tidigare så hade Mattel kanske beslutat sig för att fortsätta med Scrabble på svenska. För det behöver man ju varken vara företagsekonom eller obotlig optimist för att se fördelarna i att ens spel forsar ut i landets skolor, eller hur?

Samtliga pedagoger, skolledare och föräldrar jag pratat med har varit positiva, och speciellt glömmer jag aldrig när jag berättade om projektet på ett möte med ett stort antal lärare och det gick ett imponerat och intresserat sus genom lokalen. Då insåg jag att jag hittat rätt!

Först tänkte jag koncentrera mig på årskurs 0-6, men ganska snart insåg jag att intresset fanns överallt!  Såväl på förskola, fritidsgårdar, åk 7-9, samt inte minst gymnasiet! Ja, t o m SFI har hört av sig!

Verksamheten är planerad att dra igång till hösten 2015, och min plan är att börja här nere i Skåne, men man vet aldrig var jag hittar lämpliga samarbetspartners. Det är långt ifrån klart vilket eller vilka spel som ska ingå i projektet, även om jag kan avslöja att det lutar kraftigt åt ett visst håll. Är du pedagog eller skolledare eller bäggedera och tycker detta låter intressant? Tveka inte att kontakta mig så berättar jag mer!

Mina kontaktuppgifter hittar du här!