Banjo-Herren reser bakåt i tiden

Det är mycket nu, sa Stefan Sauk för vad som känns som en evighet sen. Låt oss börja från den närmaste framtiden och jobba oss bakåt.

Den 1 september ska jag flytta. Mitt nya hem blir en tvårummare några minuters bilfärd från där jag bor nu. Ett liv som halva-tiden-förälder väntar. Det är naturligtvis jättesorgligt, men inget av alternativen som fanns kändes riktigt genomförbara.

Nästa måndag påbörjar jag en praktik som anläggningsarbetare. Det innebär att jag ska åka ut till olika allmänna platser i Skåne, gräva ett hål, göra nåt i hålet och sedan fylla igen det så det ser precis likadant ut efteråt. Eller i vissa fall lite finare. Det får man kalla en kursändring i karriären, men jag har ju alltid haft för vana att gräva ner mig i mitt arbete, så viss erfarenhet, om än bildlig, har jag.

Idag tackade min telefon plötsligt för sig och vägrar svara på uppladdande tilltal. Den kanske blev sur av de abnorma mängder telefonkötid jag tillbringade igår på Folksam, Bilia och andra Toyotaverkstäder. Men inget ont som inte för något gott med sig, jag lyckades krympa ner väntan på reparation av bilen från 7 september till på torsdag.

Jo, bilen behöver repareras eftersom den i lördags blev påskenad av en häst! Jag var inte med själv, Signe och Emily och Signes mormor var i Danmark på semester och på väg hem passerade de en ridskola. En förrymd häst kom plötsligt sättandes på Signes sida och dängde mulen i bakrutan så smulorna rök! Otroligt nog klarade sig alla oskadda förutom hästen som skar sig lite i mulen. Ridskoleföräldrar strömmade till och tog hand om häst, bil och passagerare. Efter lite omtejpning och ursopning av bilen, samt lite rekreerande hästumgänge för passagerarna, främst den yngsta, så kunde färden gå vidare hem till den orolige fadern och exfästmannen.

Exfästmannen, ja. Den här sommaren efter att Signe äntligen blivit färdigbehandlad för sin njurtumör (en annan historia som avhandlats i en annan blogg) blev inte riktigt vad jag hoppats på. I maj gjorde jag och Emily slut efter år av mycket påfrestningar och inga glädjeämnen, med Signes blotta existens som lysande undantag. Vi blev så mycket föräldrar att vi glömde bort att vara partners. Mitt tröstlösa arbetssökande, envetet avbrutet av långa sjok av vabb och föräldraledighet gjorde också sitt till. Min självkänsla bröts långsamt men säkert ner och jag fick allt svårare att hantera situationen. När Emily behövde mitt stöd fallerade jag, och när jag behövde hennes stöd fallerade hon. Ohållbart, och jag hade länge undrat över varför just jag hade så svårt för att under stress komma ihåg allt, varför just jag hade så svårt för att be om hjälp, varför just jag hade så svårt att lämna min bekvämlighetszon. Och så hade det ju varit genom hela livet, när jag tänkte efter.

I höstas, och nu kommer vi till den här bakåtresans slut för den här gången, fick jag svaret.

Jag har ADHD. Och när man har ADHD, då är det mycket nästan hela tiden. Den här bloggen, i den mån jag hinner, orkar och vill skriva, kommer framgent att handla om detta. Namnbyte kommer att ske, så fort jag kommer på något bra.

One thought on “Banjo-Herren reser bakåt i tiden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s