Bilder

N’göj!*

162

Hejsan, allihopa!

Det var ett tag sedan jag gjorde ett gästspel här i bloggen, men efter gårdagens lite tyngre läsning tänkte jag att det kunde vara dags med en liten rapport från lekmattan. För let’s face it, pappa kan söka hur mycket jobb och begära så mycket ord han vill, egentligen sitter de allra flesta av er bara och väntar på fler bilder på mig, eller hur? Jag mår bra och håller precis på att lära mig sitta själv i längre än 10 sekunder. Idag fyller jag 29 veckor, men vem räknar? Inte pappa, i alla fall.

Idag har vi varit och fått julkorten tagna. Slutresultatet får ni vänta på ett tag till, men jag kan avslöja att såväl jag som Åsa-Nisse och Polarn var väldigt julfina.

170

 

* Lite osäkert vad det betyder, men det är det absolut vanligaste ordet i Signes vokabulär, så förmodligen ”Hej!” eller ”Tack för maten!” eller ”Vad glad jag är!” eller nåt sånt. (Blog. anm.)

 

 

Sjöhästen och gorillapingvinen

Min karriärcoach kom tillbaka in i rummet och hällde helt sonika ut innehållet i en påse över bordet. Jag skådade ut över ett myller av små plastfigurer föreställande olika vilda och tama djur.

”Välj vilken du är!” uppmanade coachen mig.

Det verkade vara en lätt uppgift. Min blick föll nästan direkt på en ståtlig gorilla, med silverrygg och allt, och jag tänkte storvulet att det där är väl jag, en auktoritet som går sin egen väg och skämtar med allt och alla, men är nöjd med att få vara i fred och göra det han är bäst på. Jag slutade tänka i liknelser innan jag kom till det faktum att det gorillor är bra på är exempelvis att äta sitt eget bajs, och plockade till mig den lille primaten.

Coachen lyssnade till min förklaring och så bad hon mig ta ut två djur till, nämligen de som jag skulle vilja vara! Det blev svårare. Fick man ta en gorilla till, eller skulle det kännas som att jag inte tog övningen på allvar? Jag började få insikt om vilken insikt det är menat att man skulle få av övningen i fråga.

Jag var ju ingen gorilla. Men jag ville bli, så jag bad om att få ändra mig och det fick jag. Nog såg coachen ut som att det var precis vad hon förväntat sig? Jag började återigen att leta efter djuret jag var.

Drake? Nej, jag finns ju i verkligheten, och sprutar sällan eld.

Ko? Nej, jag ältar varken förrätter eller oförrätter.

Stridshingst, kanske? Nej tack, varken är eller vill bli…

Där, under ett lejon, stack en liten, krokig svans fram. Jag drog fram en liten sjöhäst och insåg att jag hittat mig. Min fördomsfulla uppfattning om sjöhästens vardag är att den kämpar febrilt för sin och sin arts överlevnad och gör sitt bästa under besvärliga omständigheter. Kommer det en ordentlig ström så kan den ha tur och få fatt i någon fast punkt med svansen, men annars flyger den iväg och tappar kontrollen och får börja om från början igen. Den ser rolig ut och väcker munterhet men den är för gammal för att få ett jobb i en bransch där arbetslösheten rakat i höjden p g a nedskärningar och den har en massa förutfattade meningar om hur man ska vara en duktig och framgångsrik sjöhäst, de flesta förutfattade på ett sätt som gör att den själv aldrig kommer att kunna uppfylla dem. Och så bor den i kedjehus och har en dotter på snart ett halvår.

Nej, tänker sjöhästen där den sitter och plockar med plastdjur, den som ändå vore en gorilla ändå! Eller en….

En pingvin! En ståtlig kejsarpingvin, som står pall när det blåser kallt, skyddar sin familj och klarar livhanken med lika delar rutiner och fiffiga knep. Och som har stil och klär i frack.

Så nu ska förvandlingen börja! Jag måste byta fokus från att försöka föreställa någon som jag inte är och istället ta en banan (eller sill), luta mig tillbaka och erbjuda den unika person som redan är jag på ett förträffligt vis. Jag ska sluta stressa ihjäl mig för att göra mig anställningsbar i skrift och istället presentera mina idéer och projekt i from förvissning om att alla kommer att falla som furor. Jag ska sluta låta blockera mig i min kreativa gärning i den här bloggen för att jag är rädd för hur det ska få mig att framstå. För saken är den att jag fungerar vanligtvis alldeles utmärkt i en jobbsituation, medan min fritid kan bli mer än lovligt kaotisk, eftersom jag på senaste tiden gått upp flera storlekar i social kostym, och fortfarande håller på att växa in i densamma. Det tar tid att vänja sig, och den här hunden är ju dessutom lite extra gammal, så än sitter den kanske inte jättefint i sin nya korg.

Jag är, rent ut sagt, ganska jäkla dålig på att vara arbetssökande. Jag får ångest av Arbetsförmedlingens aktivitetsrapporter, jag får ångest av att fylla i ansökningsblanketter om A-kassa, och jag får ångest av att tvingas söka jobb som jag varken kan eller vill få. Vet ni att en stor del av de ansökningar rekryterare får som svar på platsannonser utgörs av brev med en ursäkt från den sökande om att hen egentligen inte vill ha eller är lämplig för det sökta jobbet, men hen är tvungen att skicka ett visst antal ansökningar i månaden för att vara en god, anställningsbar medborgare.

Anställningsbar. Jävla ord. Ett av svenskans fulaste, näst efter ”vårtgård”.

Nej, nu ska jag sköta det här som en kejsargorillapingvin och ta plats på ett ansvarsfullt vis. Jag har en fantastisk affärsidé med stor samhällsnytta och stort underhållningsvärde, ett projekt som ingen skulle kunna genomföra bättre än jag. Blir det som jag tänkt blir resultatet ett uppsving inom de tre områden som ligger mig allra varmast om hjärtat, nämligen språk, integration och Scrabble.

Nu blev säkert alla mina ordnördiga vänner (det är många) oerhört nyfikna. Fortsättning följer i morgon. Och den här gången menar jag det!

Åsa-Nisse är redan gorilla, men vill också gärna försöka bli pingvin. Här ses han på introduktionsmötet med sina nya faddrar. På pingvinitetet har alla tomteluvor på sig.

Åsa-Nisse är redan gorilla, men vill också gärna försöka bli pingvin. Här ses han på introduktionsmötet med sina nya faddrar. På pingvinitetet har alla tomteluvor på sig.

Tavlor på en utställning – Banjo-Herren gör bort sig på vernissage

DSC_0016Vi beslöt oss för att frottera oss med kultureliten och gå på vernissage i går eftermiddag. Serietecknaren och konstnären Sara Granér ställer ut på Staffanstorps Konsthall och eftersom vi vid flera tillfällen haft teckningar av henne uppsatta på kylen hemma så bestämde vi oss alla tre för att bli kulturella. Signe har ju fått vänta bra länge med sin debutantutställning, men det här tyckte vi kunde vara en lagom start.

DSC_0014

Medelåldern på begivenhetens besökare var oväntat hög. Staffanstorps kulturelit hade tagit på sig sina bästa bokmässekläder och stod nu och mumsade praliner och småfnissade åt teckningarna och målningarna. Någon ondgjorde sig över att det förekom svordomar i vissa verk, och någon annan sekunderade, men la in en brasklapp om att det kanske hade sitt konstnärliga alibi i den här konstformen. Jag hade odlat ett litet vernissageskägg, så jag kunde stå och ta mig om det och säga djupa saker med armbågen lutad i den andra handflatan, precis som en riktig konstkännare. Jag hade stått framför spegeln och övat in den rätta bakåtlutade kroppshållningen och den där cirkulära handrörelsen en ska ha när en ska säga något taskigt om en målning precis när konstnären råkar stå bakom en.

För konstnären var där och pratade artigt med alla som ville och sa ”åååååh” när hon fick se Signe, precis som man ska. Och vi var ärliga och överöste henne med beröm för hennes knivskarpa satir och fantasieggande bilder. Alla som bor rimligt nära borde gå och titta på utställningen, men om du råkar vara gubbe, nazist, rörsångare eller Tobias Billström så kan det hända att du kommer känna dig lite påhoppad.

DSC_0015

Eftersom jag senare på kvällen fastnade i ordvitsläge så följer här listan på andra sorters utställningar en kan gå på.

  • Utställning som sker redan innan tavlorna hängts upp, just efter att väggarna målats – FERNISSAGE
  • En populär utställning – GÄRNISSAGE
  • Utställning av armékonst – HÄRNISSAGE
  • Utställning av metallskulpturer – JÄRNISSAGE
  • En utställning av centrala verk – KÄRNISSAGE
  • En utställning på Konstskolan – LÄRNISSAGE
  • En kändisutställning – STJÄRNISSAGE
  • En motvillig utställning – SPJÄRNISSAGE
  • Att gå på utställning via länk -. FJÄRRNISSAGE
  • En utställning av ens lite sämre verk – VÄRRNISSAGE
  • Ursäkta, var är utställningen? – DÄRNISSAGE
  • En portabel utställning – BÄRNISSAGE
  • En kass utställning – VÄRDOSSAGE
  • En utställning i ett hönshus – VÄRPISSAGE
  • En utställning endast för män – HERRNISSAGE
  • En utställning i ett stall – MÄRRNISSAGE
  • En utställning av ordkonst – VERBISSAGE
  • Och så till slut, en som bara mina läsare i södra Staffanstorp kommer förstå. En utställning på Hagtornsvägen: PERNILSAGE

Tack, det var skönt att få ut det ur systemet….

DSC_0017(Alla bilder är naturligtvis från utställningen, ritade och målade av den fantastiska Sara Granér.)

Banjo-Herren kommer ifatt sitt förflutna

014

Här följer den bokrecension som jag skrivit och fått publicerad på Bokomaten!

Jag har blivit recenserad ett par gånger, oftast i min egenskap av medlem av en ensemble av något slag. Vissa recensenter för vissa landsortstidningar (läs Norra Skåne) tar sitt uppdrag på djupaste allvar medan andra recensenter för vissa andra landsortstidningar (läs Kristianstadbladet) går på föreställningen fram till paus, går sedan hem och gissar ihop en text för att inte missa kändisbuggen med Arvingarna på Stora Torg. Det  är ju en väldigt frestande fälla att falla i, så när jag nu fick i uppdrag att skriva den här recensionen, beslöt jag mig för att åtminstone komma från Norra Skåne, oavsett hur usel och platt boken månde visa sig vara.

Ett av mina stora intressen genom tiderna har varit Melodifestivalen. På min hårddisk har jag samtliga bidrag från svenska uttagningen som någonsin getts ut på skiva, plus några som fulkopierats i live-versioner. Går vi vidare till den stora Europa-finalen Eurovision Song Contest så har jag lyckats skrapa ihop samtliga bidrag genom tiderna utom fyra. Om någon därute mot förmodan skulle sitta på en inspelning av någon av följande är jag beredd att betala bra, för vad är en samling om den inte är komplett?

Trots denna på gränsen till sjukliga nördighet har jag aldrig varit något större ABBA-fan.Jag är född 1971 och på så vis årsbarn med ABBA. ABBA och jag gick på lekis tillsammans, för där rådde det ABBA-feber. Postrar och hopprepsmickar i varje vrå, men jag lät mig inte imponeras. När jag spelade skivor var det mestadels Tintin-skivor. Trots den musikalfan som jag är har jag aldrig sett Chess eller Kristina från Duvemåla och att höra och se Pierce Brosnan sjunga ”When all is said and done” i ”Mamma Mia!” väckte inte någon vidare nyfikenhet. Jag var följaktligen tämligen okunnig om ABBA när jag slog upp ”ABBA – The photo book”.

För en trivia-junkie som jag är den här boken ett absolut mästerverk! Bilder på helt sanlösa outfits blandas med vardagsscener och mellan bilderna återges hela ABBA:s karriär i anekdotform, allt från Bennys första scenframträdanden med Elverkets Spelmanslag till hur Agnetha nuförtiden går ut och dansar kasedans inkognito.

Allting avhandlas i en strikt kronologi som tilltalar en historieberättare som mig. Två av författarna, Jan Gradvall och Petter Karlsson, är två av mina favoritjournalister och har en skicklig anekdotteknik. En kan roa sig med att försöka gissa vem som skrivit vilka delar av boken, för någon sådan detaljerad förteckning bjuds en inte på. Bra!

033

Några favorithistorier:

Anledningen till varför ABBA hade så spektakulära scenkläder var rent skattetekniska. Hade de scenkläder som absolut inte kunde användas utanför scenen så räknades de som arbetskläder och var avdragsgilla!

En gång i New York blev hela gänget nekade att gå på en hipp nattklubb för att Tomas Ledin glömt sitt legg. Detta måste vara första belägg för när Tomas Ledin förstört allas kväll, och detta alltså långt innan han skrev ”En del av mitt hjärta”!

När ABBA skulle spela i Royal Albert Hall i London fick biljettbokarna ta emot 3,5 miljoner biljettförfrågningar. De hade kunnat ge 625 konserter innan behovet hade mättats. Det blev två.

När ABBA skulle fotografera omslaget till ”Super Trooper” hade de hyrt in två cirkusar som statister. Det visade sig dock att de båda cirkusarna var fiender och ena cirkusen drog innan några bilder hann tas. ABBA ringde runt till sina kompisar som fick komma och klä ut sig. Så nån stans på omslaget kan den skarpsynte tydligen skymta Björn Skifs. Och vad jag har letat!

Jag  var faktiskt övertygad om att Agnetha, Björn, Benny och Annifrid skulle stå mig upp i halsen efter genomläsningen, men det blev tvärtom. Efter lite spotifyande inser jag att det finns så mycket mer av ABBA utöver hitsen! Ta bara den smått bisarra ”Put on your white sombrero” som exempel. Funkar utmärkt för en kökstango med dottern i Babybjörn medan kaffet blir klart.

Så nu sticker jag ut och köper ett hopprep och platådojor. Jag har massvis att ta igen.

– Banjo-Herren

 

PS. I min egen blogg avhandlar jag inte så mycket böcker. Den handlar om mitt liv som pappa, husägare, scrabblare och arbetssökande. Hjärtligt välkomna på ett litet besök. Ni kan också gilla och följa bloggen på Facebook, då missar ni inga nya inlägg. Min intention är att skriva ett par inlägg om dagen, men den lilla dottern på tre månader får allt som oftast andra planer för mig. Och just det, min fast anställda fotomodell, apan Åsa-Nisse, vill som avslutning puffa för sin absoluta favoritbok. Och så vill han hälsa till Alejandro Fuentes Bergström. DS.

Obs! Spoilervarning! Innehåller dum hund.

Obs! Spoilervarning! Innehåller dum hund.

 

Djur förr och nu

Förr, på Klostergatan, begränsade sig djurlivet till två hundar, en katt och en halv mus. Kanske någon enstaka duva vågade sig in på vår innergård, och naturligtvis kryllade den s k miljögården av fruktflugor. Hundarna hette Boris och Chanel, Boris var en jättelik retriever och Chanel en liten ilsken….vägkorsning skulle jag vilja säga, men hon är säkert av väldigt fin stamtavla och ras. Katten var av okänt ursprung och förmodligen av strykartyp, den var åtminstone inte bofast i vårt hus. Den kallades ändock för Fastighetskatten, och brukade komma fram och gnida sig mot en så fort den såg en. Musen var överkörd och blev ganska snabbt bortstädad.

Annat är det här ute på den vilda skånska stäppen. Redan första kvällen i huset fick vi korn på en igelkott i trädgården och dagen därpå ryttlade en glada förbi. I hasseln, bredvid vilken vi ganska snabbt slutade sitta och äta frukost efter följande episod, fick jag en morgon bli vittne till vad jag hoppades förgävligen på under min safari i januari, nämligen en tvättäkta, klassisk ströggel to thö däff! Hasseln myllrade obehagligt av tusentals insekter, men plötsligt hördes ett ilsknare surrande än normalt. Ut ur lövverket tumlade en geting och en fluga i vilt slagsmål! Nu tror ni att jag ljuger och överdriver, men de båda slagskämparna var så inbegripna i fajten att de glömde flyga! De rullade, ivrigt jabbandes mot varandras veka liv, från löv till löv tills de till slut landade på stenläggningen under. Där rullade de runt ett litet tag till, och jag slår vad om att om det hade stått en stol i flugstorlek där så hade en av dem tagit den och slagit den över antennerna på den andra! Till slut kastade getingen ut flugan genom ett par pyttesmå saloondörrar så den landade i en vattendroppe där en flughäst stod och muttrade något om föroreningar i maten.

Och sedan bet getingen av flugan vingarna och flög upp med kroppen i hasseln igen för att få sig ett skrovmål. Sånt gör aldrig skurkarna i westernfilmer, men medge att det är en hyfsad skräckfilmsidé!

Tyvärr hade jag inte kameran med mig så jag kunde inte filma slagsmålet och skicka in till Mitt i naturen. Jag hade säkert vunnit en ryggsäck eller en lodenrock med ett jättestort SVT-emblem på ryggen.

Mer tur med kamerainnehavet hade jag för ett par dagar sedan när solen sken som bäst och jag gick runt knuten samtidigt som ett jättestort påfågelöga landade på muren och bredde ut sina vingar för allmän beskådan. Den satt lydigt kvar medan jag fick fram kameran, siktade och zoomade och kom t o m ihåg att ställa in närbildsläget. Resultatet blev rätt hyfsat om jag får säga det själv. 109

En förmiddag stod jag i köket och tittade ut över Cellogränd. En brunvit katt kom spatserande och la sig ner mittemot vårt fönster. Jag lyfte min kopp i hälsning och sa ”Ksskss!” som jag plägar göra när jag ser katter. Katten tittade upp mot mig, reste sig och gick in på vår infart. Jag tänkte att hen var på väg till baksidan och gick för att förvarna Emily, som är kattallergiker, att hon snart skulle få besök. Men katten verkade ha avvikit från sin inslagna väg, för den dök aldrig upp i trädgården. På eftermiddagen fick vi besök av en ettotalvtåring som oförklarligt pratade något om en katt uppe, men vi antog att han menade Kattis, en kattformad kudde som sitter uppflugen på vår soffa.

Morgonen därpå väckte Emily mig med en viskning. ”Johan, vi har fått katt.”

036 037038 039

Hen var som framgår av ovan bildserie ganska enkel att avhysa, hen kom snällt fram och lät sig lyftas upp och ut, och vi har inte sett hen sedan dess, men frågan kvarstår. Hade hen varit inne ända sedan dagen därpå? Och i så fall, var har hen haft sin kattlåda? Än i denna dag har vi inte funnit någon, men vem vet? Livet i förorten är fullt av spänning och äventyr.

Signe och Signe

IMG_3653

Jag har tidigare berättat om min moster Signe, som har fått ge namn åt vår dotter. Stora Signe och lilla Signe fick äntligen träffas i torsdags och trots åldersskillnaden på över 94 år så kom de bra överens. I vilken mån det berodde på att lilla Signe valde att ta siesta under hela besöket låter vi vara osagt. Men en fin bild fick vi i alla fall på dem tillsammans, och det känns väldigt bra.

Vad stora Signe dock inte berättade när vi var där var följande överväldigande historia som min kusin och tillika Signes dotter Boel delgav mig via Facebook igår. Jag kan inte låta bli att återge meddelandet i sin helhet.

Hej Johan,

Vill bara dela en av sommarens mest minnesvärda stunder med dig eftersom du och Signe var i centrum.

Din moster Signe var på besök hos mig på Norregatan, rastlös som hon är tröttnade hon efter en halvtimmes besök och ville gå hem till sin stol på Köpmannagatan. Hur underhåller man sin 95-åriga mamma? Tankarna snurrade och det bästa jag kom på var att visa bilder på Signe d.y.! Sagt och gjort hämtade jag min dator och började visa bilder på din söta dotter.

Text hm, varför inte läsa lite för mamma? Jag började idka högläsning för mamma, ditt ena blogginlägg efter det andra. Det var länge sedan jag och mamma skrattat tillsammans så mycket som den timmen jag läste för henne. Tidvis fick vi ta paus av utmattning, tex när du upptäckte din närmsta stormarknad, eller när du berättar om din bil eller när du försöker komma ihåg Signes välling.

JOHAN du är rolig, dina texter är långt överlägsna det jag läser av andra krönikörer. Varför funderar du inte på att skriva en bok? Signe kommer ge dig en ström av uppslag. Vi behöver roliga böcker.

Mamma blev förvirrad, vem skrev texten ville hon veta!

”Johan, du vet, mamma.”

”Han skriver så bra, är det en bok?” undrar mamma Signe.

”Nej han skriver på internet, i en blogg!”

”I en tidning?” gissar mamma Signe. ”Han måste tjäna bra pengar det här är riktigt roligt!”

”Nej han får inga pengar!”

Signe tvivlar på vad jag säger och vill höra mer och skratta och mysa med mig.

 

Johan du har en fantastisk gåva, mamma Signes absoluta uppmaning är att försöka få din blogg publicerad. Den är så briljant som alla säger. Vi ser också fram emot att träffa er. Att mamma är glad att er fina dotter fått hennes namn har jag redan sagt, men vill bara nämna det igen. Stor kram till dig och din härliga familj / kusin Boel

 

När jag läst färdigt visste jag knappt vad jag skulle svara. Det här var det bästa och mest hjärtvärmande betyg jag någonsin kunde fått. Sällan har jag känt mig så talangfull och motiverad. Jag lovar dig, moster, att jag ska göra allt som står i min makt för att utföra din order!

I den bästa av världar

I den bästa av bloggvärldar har jag vaknat utvilad varje dag de senaste två veckorna, kunnat sätta mig på min svala uteplats, äta frukost och redan under denna skriva ihop dagens inlägg, där jag avhandlat ämnen som djurlivet i Staffanstorp, hur jag skulle te mig som flyttgubbe, markisförsäljare, städare och/eller en mängd andra yrken, hur jag beter mig på IKEA, vad jag numera tycker om hantverkare, regelbundna kåserier om dagens vän,med mera.

Sedan har jag tagit tag i dagens värv. Jag har för längesen accepterat att jag faktiskt inte är föräldraledig än utan arbetssökande, och eftersom mitt nya arbetsrum inte varit belamrat av ett tjugotal tunga flyttlådor i olika former av kaos så skulle jag kunna sitta i lugn och ro och leta efter jobb och t o m hitta ett par. Jag skulle inte bli distraherad av oemotståndliga leenden från Signe och blivit sittande med henne i knät istället för att söka. Eftersom flyttgubbarna i denna perfekta värld inte slagit sönder en enda pryl och inte heller misslyckats med att hämta allt på en dag, så hade jag inte behövt spendera stekheta dagar med att åka och köpa nya prylar samt montera dessa. Eftersom markisfirman inte alls glömt att berätta för elfirman som skulle avsluta installationen att de hade levererat och monterat våra markiser så stod inte dessa obrukbara i en hel vecka och omöjliggjorde all vistelse inomhus. I synnerhet på övervåningen där mitt arbetsrum finns, som sagt helt tomt på flyttkartonger, har det absolut inte varit över trettio grader någon gång den senaste veckan.

I den bästa av bloggvärldar har jag levererat grammatiskt korrekta, genomtänkta blogginlägg dagligen till mina läsares fromma. Jag har inte alls brutalt insett att ett hus med en bebis och hundra flyttkartonger i tar all tid i anspråk. Med Jakob Westers kloka råd, ”Always ship!”, ringande i öronen har jag genomlevt mitt liv. Ingen har undrat över var jag tagit vägen. I den bästa av bloggvärldar.

Men i den här världen har det gått på ett i mycket diametralt motsatt sätt. Idag är första dagen på två veckor som jag kunnat ta mig fram till datorn utan bergsbestigningsutrustning eller fara för liv och lem. I dag kom äntligen elektrikern (eller ”elektrikorrn” som han heter här i byn) och slutförde installationen av markiserna, så nu har inte hela familjen värmeslag längre. Den här världen har varit full av andra prioriteter och åtaganden,  I den här världen har dagarna fyllts av flykt in i skuggiga hörn med goda vänner på besök eller på besök hos goda vänner, svärföräldrar och föräldrar i en salig blandning, taffliga hantverkare och flyttgubbar som kommit och uteblivit, åtskilliga kilo vattenmelon och framför allt en liten tjej som växer, jollrar, pekar, ler och skrattar och skrattar och skrattar, inte bara när hon fiser. Så den här världen är också den bästa av världar, men bara en annan typ av värld.

IMG_3637 IMG_3636 IMG_3635

Dessutom är ju den där första världen resultatet av ett cirkelresonemang. För i den så hade jag inte haft nåt stoff till alla de där blogginläggen jag skulle ha skrivit. Istället har både jag och ni läsare den där första världen kvar framför er, och det är minsann inte det sämsta!

Jag vet att jag sagt det förr, men den här gången är det sant: Jag är tillbaka och ska försöka hålla tempot fr o m nu. Minst ett längre inlägg varje dag samt dagens vän och dagens vän-repris!

Hoppas jag….

I Hall of Fame

nörd

En av mina vänner var på Tekniska Muséet i veckan och sprang till sin förvåning på det här portättfotografiet av mig. Hur kommer det sig att jag hänger på museum, undrar kanske någon. Det är naturligtvis en lång historia som jag ska försöka korta ner till läsbart format.

Det var under mitt sista regeringsår i Svenska Scrabbleförbundet som det plötsligt började hända sällsamma ting. Det började som en skakning på nedre däck, där nedre däck utgörs av en fråga på Scrabbleförbundets forum om någon uppmärksammat den där nya mobilappen Wordfeud? Det hade ju någon, och någon blev snart flera. Snart spelade hela Sverige ordspel (igen) men denna gång hängde medierna på. Min telefon började ringa som besatt!

Plötsligt satt jag i P4 hos Lotta Brohmé och pratade Wordfeud och Scrabble, jag fick ge mina bästa tips till Metro, Svenska Dagbladet gjorde ett stort reportage och DN gjorde en intervju som sedan redaktionen rekommenderade så jag inte kunde gå in på dn.se på flera veckor utan att se mig själv le förbindligt tillbaka. Min hemliga och skamliga dröm om att bli kändis började plötsligt verka realistisk. Snart började även tv-kanalerna höra av  sig. Jag stod och fipplade med telefonen i ABC-nyheterna och fick gång på gång komma med nya vilda gissningar om varför detta spel blivit en sådan fluga? Inte visste jag det, men jag var bra på att formulera teorier.

Jag satt på allvar och funderade på när de skulle ringa från Skavlan (Wordfeud är ju en norsk uppfinning) men det samtalet kom naturligtvis aldrig. Däremot ringde de från Tekniska Muséet. På detta etablissemang arrangerades något som kallades Nördkafé. Det gick ut på att en fantast fick komma dit och hålla ett föredrag om sitt särintresse. De hade haft Salem al-Fakir där för att prata musik, men också obskyra typer som exempelvis en de hade hittat i deras hiss i full färd med att filma sin resa upp och ner. Det var hans hobby och intendenten bjöd på stående fot in honom för att hålla ett ”hissnande” föredrag. Nu planerade de en ny säsong, och ville att jag skulle inleda med att prata om Scrabble, hur man spelar och tävlar i språk.

Jag har alltid varit glad för att ställa mig upp inför folk och berätta saker, så jag tackade utan tvekan ja. Sedan började jag tveka. Moderna Muséet är ju inte vilken scen som helst, nu var det ju tvunget att se proffsigt ut! Jag gick hem och fotograferade scrabblebräden i olika grader av beläggning och ställ med möjliga rullningar på, och så kontaktade jag författarna av boken Handbok för Ordnördar, Erika Jonés och Lisa Blohm, så att de kunde få möjlighet att stå och sälja sin bok till massorna före och efter föreställningen.

När så den stora kvällen kom var jag mer förberedd än någonsin, men ändå inte tillräckligt. Det var en snöig vinterdag och Wordfeud-vågen hade väl så smått bedarrat, så publiken utgjordes till största delen av bekanta och museipersonal. Men den skulle streamas över internet, fastslog intendenten stöddigt och pekade på en kamera. Jag fick ta på mig ett headset och körde igång i värsta föreläsarstil. Jag visade bilder, jag bollade med publiken, jag inkluderade, briljerade och lyckades faktiskt prata i hela 45 minuter. (Hisskillen hade blivit klar på en kvart.) Efteråt var publiken mycket positiv och jag kände mig nöjd.

Vad ska jag säga. Man borde varit där. För när jag såg på den inspelade föreläsningen på internet sedan så insåg jag hur lite effektfullt det blir att visa en massa bilder på storbild när kameran ändå är styvnackat riktat och inzoomat på mitt ansikte. Dessutom blir det inte samma känsla framför datorskärmen när det bara är jag och aldrig publikinteraktionen som hörs…

Jag skulle kunna länka till föreläsningen här, men eftersom det här är en blogg som ska marknadsföra mig så låter jag bli. Och jag litar på att ni absolut inte försöker er på att googla. Vi säger så, va?

Men i dealen ingick alltså att jag fick mitt väldigt professionellt tagna porträttfoto upphängt i Tekniska Muséets nörd-Hall of Fame. Och det ÄR sjukt coolt.

Allting är relativt

Det kom sig så att jag stod med ett uttjänt grillgaller i handen. Sopsorteringen på Klostergatan är tämligen omfattande, men något grovsoprum existerar inte, så var jag skulle slänga gallret var något höjt i dunkel.

På innergården står återvinningskärlen täta (och tyvärr oftast bräddfyllda) och jag styrde stegen dit för att kanske få klarhet i dilemmat. Hade det månne grillats så mycket döda djur på gallret att det till största delen egentligen bestod av organiskt material? Kunde det på något sätt klassas som batteri eller lysrör? Var någon del av det papp? Inget av ovanstående kändes troligt. Med prematurt dåligt samvete besegrat av en otålig vilja att få problemet ur världen lyfte jag på locket till metallförpackningstunnan.

054

En videobandspelare. Någon har slängt en videobandspelare i metallåtervinningen. Mitt grillgaller tedde sig med ens ytterligt futtigt (som uttydas kan av bilden) och jag hade ett bekymmer mindre.

Fyra nyanser av Signe

Många tycker säkert det har varit lite få bilder på Signe på sistone. Beredd att hålla med presenterar Banjo söker jobb! stolt denna kvadruptyk på temat midsommar. Alla bilderna är tagna inom ett tidsspann av 10 sekunder. För att vara en åttaveckors bebis utan avancerat känsloliv så är vår lilla flicka särdeles uttrycksfull.

036 037 038 039

God fortsättning på sommaren önskar vi alla tre!