Bäst i världen

Signe 121

Det är dags att berätta en sak. Ja, många av er vet det ju redan, det har inte precis varit någon hemlighet, men här på bloggen har jag medvetet undvikit ämnet. På senaste tiden har jag dock känt att jag behöver skriva om det, inte minst för att kunna komma igång med bloggandet igen.

Det var väl för ett år sedan ungefär som Emily började ana lite oråd. Åsa-Nisse, som Signe kallades innan hon kom ut, växte nåt alldeles väldigt och Emily undrade försynt hos barnmorskan om det var helt normalt. Och barnmorskan nickade, lite innan Emily talat färdigt, och försäkrade att det säkert var helt normalt. Nästa gång undrade Emily lite mindre försynt, och barnmorskan nickade ännu lite snabbare och vidhöll att det kunde vara helt normalt.

Men underskatta aldrig en modersinstinkt! Efter mycket tjat och vädjan beviljades vi ett tredje tillväxtultraljud. Och nog kunde de på detta konstatera att vi skulle få ”en liten Buddha”. 60% större än normalvikten! När ultraljudssköterskan kom till njurarna fick hon en bekymrad rynka mellan ögonen. De, njurarna alltså, inte ögonen, var lite extra stora. Vi fick ännu en ultraljudstid och den här gången skulle en av världens bästa ultraljudsläkare genomföra undersökningen. Han muttrade och hummade och sa något om sydsvenskt rekord. Sen kom en läkare från förlossningen och gav oss en kejsarsnittstid fyra dagar senare. Omtumlade var hur vi kom hem den dagen! Hela vår planering ställdes på ända, men det som naturligtvis malde mest var att den världsledande ultraljudsläkaren mumlat och muttrat om ”möjligen sjukligt”. Jag hade konstaterat att Åsa-Nisse hade en ganska stor tunga som ständigt vispade runt runt munnen därinne i magen. Emily som naturligtvis inte kunde sova på natten efter undersökningen googlade på symtomen och fick genast en träff på vad det senare visade sig vara.

Signe 3

Signe, två dagar gammal och visar redan attityd!

Signe är inte sjuk. Hon har ett tillstånd som kallas Beckwith-Wiedemanns syndrom, men vi använder förkortningen BWS eftersom det ändå aldrig är någon som kommer ihåg det och vi har blivit trötta på frågan ”Vad var det nu det hette?”  Det orsakas av en liten rubbning på kromosom 11, vilken i Signes fall resulterat i en extrados tillväxthormon. Vissa organ har drabbats lite mer, främst av lever och njurar, men hela hon är betydligt större än sina jämnåriga. Och så har hon tungan som oftast sticker ut lite utanför munnen. Hon väger några kilo mer än sin fyra år gamle kusin. Hon kommer att verka äldre än sina jämnåriga under barnaåren, men framemot åttaårsåldern kommer andra barn att i princip ha växt ikapp. Hon kommer dessutom själv att växa ikapp så att de förstorade organen inte blir lika oproportionerliga med tiden. Hennes motorik och intellekt kommer inte att påverkas,

När Signe var tre dagar gammal berättade en fascinerad läkare att Signe hade BWS. Detta hade alltså Emily redan googlat, och även Signes farfar och morfar visade det sig, vilket var tur eftersom de kunde lugna oss med att det inte behövde vara så farligt. Det finns en hel hög symtom på BWS som Signe inte uppvisat, där navelsträngsbråck och asymmetri i kroppen fick räknas som de jobbigaste. Ett annat symtom är säregna gropar i örsnibbarna, och ni må tro att nyfikna läkare kom sättandes i flock för att få skåda de ovanliga öronen! De bad att få titta och så hummade och muttrade de på bästa läkarvis och gick därifrån med en unik erfarenhet i bagaget, nu visste de hur BWS-öron såg ut! Jag tänker inte kontakta dem och berätta att det visat sig att örsnibbsgropar är ännu ett symtom som Signe inte uppvisar.

Under större delen av sin barndom kommer Signe behöva undergå ultraljudsundersökningar av de förstorade organen. Dessvärre medför tillväxten en ökad risk för vissa cancertumörer, varav de flesta är relativt ofarliga. Med kontroller var tredje månad ska läkarna ha så pass god koll att de ska kunna åtgärda eventuella tumörer på ett tidigt stadium. Hälsoriskerna med BWS är med andra ord ganska ringa. Faktiskt skulle jag kunna påstå att BWS gör att Signe får ett extra skydd som kanske alla barn skulle kunna ha nytta av.

Den stora utmaningen är snarare social, och den står både Signe själv och vi som föräldrar inför. Hur bemöta omvärldens reaktioner? Hur hantera den lille killen på öppna förskolan som tittade på Signe och sa högt till sin kompis: ”Kolla på den där bebisen, han ser alldeles konstig ut!” (Jag påpekade att han var en hon, och sedan fick jag lugna den näst intill panikslagna mamman som inte heller hon visste vad hon skulle säga.) Eller vad säga till kafébiträdet som tyckte det var passande att hälsa Signe välkommen till sitt etablissemang med ett glatt ”Hej, tjockis!”

Samtidigt är det naturligtvis viktigt att inte göra ens egna rädslor och farhågor till Signes. Så vi har bestämt oss för att lära Signe att svaret på frågan vad BWS står för är ”Best in the World Syndrome”! För det är ju just det hon är.

IMG_3954

 

Banjo-Herren begär ordet!

Fr o m måndag heter den här bloggen inte längre ”Banjo söker jobb!”. Detta skall inte missförstås, jag söker i allt väsentligt fortfarande jobb, men eftersom det planlösa jobbsökandet har kommit till sitt slut och ett målinriktat letande, som för övrigt hindrat mig från att skriva så mycket på senaste tiden, vidtagit, så kommer bloggen hädanefter att heta ”Banjo-Herren begär ordet!”

Fr o m nästa vecka jobbar jag som ordkonsult! Jag åtar mig alla jobb som har tydlig ordinriktning. Speciellt inriktar jag mig på textgranskning och översättning till svenska, men tar mig gärna an korsordskonstruktion, verssmide, rena reportage. Parallellt med detta rullar mitt projekt med att skapa ett eventformat för Scrabble-turneringar vidare. Det har fått en minst sagt flygande start och flera har visat intresse. En spännande tid ligger framför mig. Nu lämnar jag siffrorna bakom mig och ger mig in att verkligen lära mig bokstäverna!

Jag älskar svenska språket och dess ord. Det är nästan på gränsen till erotiskt ibland, så det är helt logiskt och språkligt förföriskt att döpa om bloggen till just ”Banjo-Herren begär ordet!”

I övrigt kommer bloggen att vara sig lik och handla om samma saker, så ingen behöver oroa sig. 😉

Nita! Vissa! Spring! – Kapitel 4

Vi får väl se om detta blir sista kapitlet…just nu känns det tveksamt. Här kan du i alla fall läsa Kapitel 1, Kapitel 2 och Kapitel 3.

Två dagar försenade kom flyttgubbarna igen. Förseningen berodde på att Knut-Ioan varit i Norge med lastbilen och inte kommit tillbaka i tid. (Det var förmodligen första gången det hände, men eftersom Knut-Ioan inte bara är flyttgubbe utan även en GPS-apparat, så kunde han fixa problemet lite vid sidan av.) Egendomligt nog kom Per Myrberg med kollega, som jag inte kan komma ihåg utseendet på och därför väljer att kalla Stefan Attefall, i en hyrd skåpbil av lite rangligare och rostigare kvalitet. Det var ju inte så mycket de skulle packa så det fordonsbytet var i och för sig helt rimligt. Med det mindre fordonet kunde de även köra in och parkera på innergården och därför inte blockera vägen. Övning ger färdighet.

Per Myrbergs överläpp var ordentligt insugen i munnen när de satte igång att tömma färdigt förrådet, och jag satte mig att vänta på Sarah och Gina. De kom aldrig, så efter tre kvarts väntan ringde jag till Camilla Henemark, som var tillgänglig denna dag. Hon knäppte mig på min könsrollsdrypande näsa genom att avslöja att det faktiskt var Per Myrberg och Stefan Attefall som skulle slutföra städningen också.

När Per så kom ner från vinden efter en ganska kort stund och fick se vad det var de åtagit sig blev han chockad och drog telefon. Ryska glosor långt över både Signes och min kompetens haglade i luren och så räckte han över telefonen till mig. Det var Camilla Henemark igen.

”Hej Johan”, tjoade hon glatt. ”Han hade inte förstått att det var så mycket att göra, fastän jag sagt det flera gånger, så han har inte med sig rätt prylar. Men de gör så nu att de kör flyttlasset till Staffanstorp och så återkommer han senare och städar färdigt. Kan du kanske ge honom en nyckel som vi sen kan se till att den kommer tillbaka till dig?”

Håhåjaja, de borde verkligen jobba med internkommunikationen i det där bolaget, tänkte jag och sa att den lösningen funkade hjälpligt för mig. Så Per fick min nyckel och vi lämnade Klostergatan.

Jag hade några ytterligare ärenden i Lund, och när jag kom hem till Staffanstorp fann jag halva flyttlasset stående på förstutrappen och flyttgubbarna bortblåsta. Det var inte konstigare än så att detta skulle in i vårt trädgårdsförråd, och därinne såg det ut som kriget, och inte vilket krig som helst, utan trettioåriga kriget. Dimmigt och feta, döda kungar liggande i hörnen. Ingen fara, jag fick helt enkelt omorganisera lite och vädret var ju alltjämt strålande vackert så ingenting blev regnskadat.

Här borde historien vara slut, men först behöver vi göra ett tillbakahopp i historien till en passus från kapitel 1, som jag då hoppade över men som snart skulle visa sig central för hela historien. När Camilla Henemark gav oss offerten, den som vi tyckte var så låg, så frågade vi om detta var ett fast pris, och vad som hände om det skulle ta längre tid. Camilla försäkrade då att det här var tiden de bedömde alltihop att ta och att det var standard att kunderna fick ett fast pris.

”Vissa väljer löpande taxa, men det blir ofta mycket dyrare!” slog hon fast på ett ytterst sympatiskt vis och sålde på så vis in konceptet med hull och hår till oss.

Nu tillbaka till historiens ordinarie tidslinje.

Någon vecka senare var vi och skaffade en ny säng istället för den gamla, sönderslagna, och jag ringde flyttfirman för att höra vart jag skulle skicka dokumentationen på köpet för att de skulle kreditera kostnaden. Det var Michaela de la Cour som svarade den här gången, Camilla var återigen ledig, och hon sa att jag kunde fotografera papperen och sms:a dem till henne. När hon fått papperen ringde hon igen och sa att det såg bra ut och att hon kunde skriva ut och skicka fakturan nu om jag ville. Det ville jag förstås.

Två veckor senare ringde Michaela igen. Ingen faktura hade kommit och jag undrade var den tagit vägen.

”Jag vet inte!” utbrast Michaela, ”Jag var ledig när den skickades ut!”

Vad har de för konstiga arbetstider på det där stället egentligen, hann jag tänka innan Michaela fortsatte.

”Hur som helst så har vi skickat ut en faktura på…” och sedan följde en summa som var nästan dubbelt så stor som förväntat.

Många har försökt och även lyckats blåsa mig under den här flytten och renoveringen, men den här gången fick det vara nog.

”Ursäkta?” sa jag skarpt. ”Vi fick en offert med fast pris och den var mycket lägre än så!”

”Ja, men nu så tog det ju mycket längre tid”, förklarade Michaela som om jag var lite efterst, ”det förstår du väl att vi skulle gå med förlust om vi jobbar gratis?”

”Då skulle inte Camilla Henemark tydligt ha sagt att det var fast pris och inte löpande taxa!” invände jag.

Camilla har fått sparken!gormade Michaela till. ”Hon jobbar inte här längre.”

”Må så vara”, sa jag så lugnt jag förmådde. ”Hon har likväl håvat in flytten till er genom att lova fast pris, och hade hon inte gjort det så hade det varit mycket möjligt att vi valt en annan firma. Vi kommer kräva att få betala det offererade priset, minus priset för sängen, men först behöver vi få den här fakturan. Kan det vara så att ni skickat den till vår gamla adress?”

Kan en flyttfirma vara så korkad att de skickar faktura till den enda adress de med säkerhet vet att kunden inte bor på?

”Det är mycket möjligt!” antog Michaela.

”Kan du skicka ut en ny?” bad jag trött.

”Ja, det gör jag direkt!”

Och där står vi nu, en vecka senare. Och nu kommer finalfrågan: Är det någon av er som tror att fakturan kommit i posten än?

Till slut blir det alltså dags att förklara den här följetongens titel genom att servera denna onda sagas sensmoral:

Om flyttgubbarna kommer från Nita eller Vissa Flytt & Städ, så spring!

Dagens vän-repris 50: Daniel Rignell

Enligt min bror Nils Berner började Daniel spela Othello 1990, han dök upp och gjorde sin lärotid som slagpåse nåt år, men sedan vände det. Jag har för mig att jag och Daniel träffades första gången på SM 1991. 1993 tog han sin första SM-medalj, och det var den silverplatsen som gjorde att jag och Daniel (och efter mycket om och men en annan Daniel) hamnade på vårt första Othello-VM som deltagare. Platsen var London, och det är femte och senaste gången jag varit där. (Det måste finnas nåt tempusfel i den meningen…)
Vi bodde, som brukligt är i London när man är ung och arm, på ett rejält sjabbigt hotel i Bayswater och spelet gick väl lite si och så. Det för evigt bestående minnet av trippen blir ändå den 11-årige norrgutten Jon Inge Holm som mellan matcherna gick omkring lekandes med en ballong och sporde ”Hvor mange har du vonne?”

1994 bar det iväg till Paris i samma ärende, men då hade vi istället för Daniel Bennelid med oss Nils. Den resan förevigades genom en roadmovie, som jag hoppas finns bevarad för framtida generationer. Daniel?

Daniel är ännu en sån där genuint rolig människa som verkar kanta mitt liv. Det var mycket sällan tråkigt i hans sällskap, förutom när han mosade en på brädet, men inte ens då blev det helt trist, eftersom munhuggandet pågick mest hela tiden. Och man hade ju alltid den högst sannolika chansen att vinna på att Daniels tid gick ut.
Dessutom är han väldigt lik Bryan Adams och har givit min sånginsats i Dor-Eriks Lur omdömet: ”Han låter som han svalt Johan Kinde.” Jag har ännu inte förstått om det är ett gott eller dåligt betyg.

Efter ett par års uppehåll gjorde Daniel en försiktig comeback och spelar nuförtiden en-två turneringar om året, mest i södra Sverige där han bor med sin familj. Jag gjorde ett kort besök och åt lunch med Daniel och de andra deltagarna under Lund Open tidigare i år.

Kram på dig, Daniel.

Dagens vän-repris 49: Palle Dahlgren

Det är lite oklart det där med när och var jag träffade alla dessa härliga trelleborgare. De förekom oftast i stora klungor och i fest- och mingelpräglade sammanhang. Men Palle var säkert också en av de första jag stiftade bekantskap med.

Palle är ett musikaliskt geni. Han hade lätt med de rätta kontakterna och med de rätta ambitionerna kunnat bli en av dessa människor vi ser varje vår varje lördagkväll vinkandes i TV just innan nästa melodifestivalbidrag startar. Nå, kanske jag överdriver lite, men faktum är att de melodier Palle skapade för Inzests låtar är fantastiskt effektiva och direkta och vansinnigt klistriga.
Sen att han också gjort musik som inte är lika direkt, ett tag hade han ett projekt som hette Satans Piss som kanske var mer åt det experimentella hållet, gör inte allsidigheten och musikaliteten mindre.

Vi träffades på konserter och turningar och nyår och det visade sig att vi delade humor och smak för den obskyra musiken. Dom Dummaste var det bara jag och Palle i hela världen som lyssnade på, känns det som. Palles improviserade sketcher på video, bl a om ormtjusarna från Asutraaaalien, är odödliga minnen.

Förutom konserterna finns det en enskild händelse som jag minns speciellt där Palle var huvudperson, och det skedde på nyårsafton 1992, som firades hemma hos honom. På stereon spelades U96:s ”I wanna be a Kennedy” men plötsligt stängde Palle av, tog ut skivan, sa ”Den här skivan har jag köpt, och jag hatar låten!” och sen bröt han av den så bitarna flög. Jag tyckte detta var så iskallt gjort att jag tog en flisa av skivan och sparade som minne. Jag sparade den i 10 år, men när jag flyttade till Bryssel 2002 så kom den bort på nåt sätt. Larvigt kan tyckas, men ändå ett tecken på hur mycket jag uppskattade den där galna tiden.

Min vänskap med Palle är slut. Vår humor slutade vara gemensam, och jag överreagerade på en skitsak, men det var droppen som urholkade stenen. Jag brände broarna till Trelleborg och varken kan eller vill gå tillbaka. Vi har blivit för olika helt enkelt. Jag är den förste att beklaga och den förste att ta på mig min del av ansvaret för att det gick så långt som det gick. Livet går vidare och jag och trelleborgarna är lyckligast på varsitt håll. Jag kommer dock att för alltid minnas dem med i huvudsak värme.

Kram på dig, Palle!

Dagens vän 18/8: Joel Bäckelie

Det var ju vår och inte höst på SM 2004. Sista vår-SM spelades två år senare.

I Uppsala 2004 gjorde även Joel Bäckelie debut i turneringssammanhang. Han var sedan relativt aktiv i tre år men har sedan blivit en alltmer sällsynt gäst vid tävlingsbrädena. Nu är det hela fyra år sedan sist, är karriären över?

Nåväl, under karriären spelade han fyra SM, varav det senaste, 2008 i Göteborg får anses som den största framgången med en 26:e plats av 89. Han har vunnit en rankad turnering, Västsvenska mästerskapen 2005, och en orankad, det fenomenala konceptet GRILL(PAR)TY Cup 2006.

Jag och Joel har inte så mycket gemensam historia, faktiskt. Vi har mötts en gång på turneringsbräde, på mysturneringen Afternoon Tea 2008, och då hade jag en riktig flytmatch och vann med 457-308. Och så utnämnde jag honom till domare i SM i påsslöjd 2007. Jag kommer däremot inte ihåg vem som vann, men förmodligen Inger Wingård.

Joel är filosof och spexare och har en examen från Chalmers, men sånt kan hända den bäste. Han får trots sina 30 år fortfarande visa legg på Systemet och går lite oförsiktigt när han badar.

Kram på dig, Joel!

Nita! Vissa! Spring! – Kapitel 3

Här kan du läsa Kapitel 1 och Kapitel 2.

Av humoristiska orsaker fortsätter jag att ersätta namn i historien med kändisar som personerna på något eller flera sätt liknade.

Och det var afton och det var morgon den tredje dagen. Klockan 10 på morgonen infann jag mig på Klostergatan för att släppa in flyttstädarna. Jag hade dessutom ett par sista åtgärder att vidta. Jag skulle skruva ner några taklampor och tömma samt frosta av en frys. Därför medförde jag några verktyg och en pall. Väl i lägenheten insåg jag att det fanns några saker kvar efter flytten, bl a en flaska Yes på diskbänken. Nemas problemas, tänkte jag, och skred till verket. Jag skruvade ner lamporna och la allt i en låda som jag bar ner till bilen. Sedan gick jag upp igen och började tömma frysen. Precis när jag var klar och hade stängt av densamma så kom städarna. Det visade sig vara Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi. Sarah var bossen och konstaterade skarpsynt att det pågick avfrostning av frys. Jag bekräftade detta och undrade om det skulle vara ett problem. Nej, det trodde hon inte, men det innebar att jag skulle bli tvungen att rengöra frysen själv, för det skulle inte hinnas med. Fär enuff, tyckte jag, tog min låda med mat och upptäckte i sista stund att Yes-flaskan fortfarande stod på diskbänken, så den fick slinka med den också. Jag hann ända hem till Staffanstorp innan Sarah ringde och undrade om jag fått med mig hennes Yes-flaska. Naturligtvis hade jag det.

”Jag behöver den, kan du kommat tillbaka med den?” undrade hon kort.

”Vet du, Sarah, det blir en väldigt lång och onödig resa för mig. Gå ner till 7-Eleven på hörnet och köp en ny flaska. Ta kvitto så betalar jag vad det kostar.”

”Det kan jag inte”, protesterade Sarah. ”Jag har inte tid att springa omkring och leta efter en affär på min arbetstid!”

”Du behöver inte leta”, lugnade jag, ”7-Eleven ligger ett halvt kvarter bort.”

”Men jag får inte lämna min arbetsplats under arbetstid och den platsen är din lägenhet!”

”Jodå”, sa jag och passade på att öva min faderliga ton inför Signes uppväxt. ”Jag ger dig min välsignelse att gå iväg tre minuter för att skaffa utrustning!”

”Hm…jag kanske kan göra det på min lunchrast”, muttrade Sarah.

Det var ju…ähum….samarbetsvilligt av henne, tänkte jag och dök med huvudet före ner i en flyttlåda full med blandade elsladdar.

Avtalet var att Sarah och Gina skulle ringa när de nästan var klara så att jag kunde komma och inspektera och få tillbaka nyckeln. Det tog ett bra tag, och jag var rädd att mitt tillgripande av diskmedlet hade försenat mer än jag kunnat ana. Till slut ringde de i alla fall framåt fyratiden och sa att de hade en halvtimmes jobb kvar. Jag greppade Yes-flaskan, hoppade in i bilen och körde till stads.

Jag mötte dem i trapphuset, de höll på att packa ner sina saker i firmabilen. Jag överräckte Yes-flaskan och bad om kvittot för den nya. Sarah viftade avväpnande med handen.

”Det behövs inte, jag köpte aldrig någon ny.”

Hon hade alltså fortsatt städningen utan rengöringsmedel. Det lät oroväckande och jag fortsatte uppför trapporna. Vår lägenhet var låst och en otäck föraning fick mig att titta i brevlådan. Där låg min enda nyckel prydligt på dörrmattan, som jag således insåg även den behövde tas med till Staffanstorp. Jag var tillfälligt utelåst och oförmögen att inspektera jobbet!

Sarah och Gina hade inte tid att vänta, förmodligen hade deras arbetsplats tillfälligt omlokaliserats till firmabilen så de inte fick lämna den, så jag fick ensam vänta på svärmor som kom med extranyckel.

Det tog två sekunder att underkänna jobbet. Som en dagofficer från helvetet slängde jag upp ett finger och drog längs med ovansidan av ytterdörrkarmen och fick hela fingret färgsatt i dammigaste grått. Alla golv var flammiga av halvt bortskurad smuts och bakom alla element och på samtliga köksskåp fanns ett dammlager som var pinsamt för samtliga inblandade.

Jag ringde Sarah som svarade så glatt en desillusionerad lokalvårdare kan tänkas svara när en kund ringer för att ha synpunkter på ens arbetsinsats. Jag påtalade att det tydligen missats en del i dammtorkningen och gav köksskåpen som exempel.

”Vi torkade två gånger där!” protesterade Sarah,

”Det var tråkigt att höra, för i så fall fanns det behov av en tredje!” sa jag i den här versionen av berättelsen. I verkligheten var jag naturligtvis inte lika vältalig, men innebörden är den samma.

”OK, jag har inte tid att komma tillbaka nu, men du får ringa Camilla Henemark så hon kan boka in en ny tid, vi har två veckors kundgaranti!”

Såpass, tänkte jag. Det sa inte Knut-Ioan något om när de inte hann tömma förrådet. Intressant…

Jag slog en signal till Camillas tjänstemobil.

”Michaela de la Cour!” svarar en röst.

”Ja hej, Johan Berner här, jag söker Camilla Henemark…”

”Hon är ledig idag, vad kan jag göra för dig?”

Jag berättade om såväl ditt som datt och Michaela svarade snabbt och rappt att det fanns en kundgaranti som betydde att de skulle komma tillbaka och både flytta och städa färdigt en vecka senare. Jag insåg att det var en så bra deal jag kunde tänkas få för tillfället och tackade för god service åtminstone vid klagomålshandläggningen.

Och här hade ju historien kunnat vara slut, men efter ett telefonsamtal just efter publiceringen av inlägget i fredags så har jag tagit av slåssvantarna och blivit inspirerad till en del till, som ni ska få njuta av på onsdag.