Månad: juli 2014

Dagens vän-repris 42: Pia Dellson

På inprovningen till spääxet på hösten 1990 gick det till på samma sätt som jag förstår att det fortfarande gör, vi fick i uppgift att läsa nåt ur en bok (Svensk Uppslagsbok var det då, för det var vad som fanns på Expen) och sjunga en sång av eget val. Jag hade ju, av all positiv kritik och erfarenhet jag fått på scen under min ungdom, blivit övertygad om att jag var om inte Guds så i alla fall någon högre makts gåva till den komiska teatern, så jag hade inte förberett mig nämnvärt. Jag valde en text om gångjärn och tänkte inte så noga på vilken sång jag skulle sjunga, det fick väl ge sig.

Och så trädde jag fram inför Pia för första gången. Hon var spääxförman den här terminen och ledde inprovningen. Jag läste min text och när Pia bad om en sång också fick jag den spontana och förhastade idén att sjunga:

Min far han har
Tre brokiga grisar
En svart, en grå
Och en som han inte visar

Av någon anledning fick jag vara med ändå.
Jag kom med i manusgruppen inför nästa spääx, Sokrates. Och från det arbetet minns jag naturligtvis bäst skrivarhelgen på Tjörn sommaren 1991. Det var jag, Patrik Edén och Pia med blivande maken Ola som samlades i familjen Edéns sommarställe på Tjörn. Vi seglade, badade, grillade och skrev. Men den mest minnesvärda händelsen är nog när vi stod på Tjörns strand och såg molnen skocka sig över grannön. Patrik sa:
”Moln över Orust… det låter som ett bygdespel…”. Det bygdespelet hade premiär på Lundakarnevalen 1994.

Och så minns jag också en morgon efter Snapphanebalen 1991. Dimman låg tät och två unga män i frack utkämpade en värjfäktningsduell (var det förresten inte Giorgos Papaspiropoulos och Ola?) och Pia stod i en fotsid svart slängkappa och betraktade scenen. Det såg surrealistiskt ut, bara lien fattades.

Pia var alltid förtroendeingivande och uppmuntrande. Hon var en väldigt skicklig regissör, både lyhörd och klar över sin egen vision. Hon var skicklig både på scen och bakom, hon har skrivit flera klassiska spääxtexter, men vilka det är är ju av tradition hemligt. Och så var det vansinnigt coolt att hon kände Povel Ramel.

Och hon lever än! Herregud, jag undrade så över varför hennes reaktion när hon läste det här första gången var att det lät som en dödsruna, men efter att ha korrekturläst föregående stycke så håller jag med henne. Pia Dellson lever alltså än i högönsklig välmåga, jag träffade henne på ICA Malmborgs för bara en månad sedan.

Kram på dig, Pia! Du förstod alltid hur det ligger ihop…jag menar hänger till…nej, nu är det nog bäst att vi sjunger en sång.

Djur förr och nu

Förr, på Klostergatan, begränsade sig djurlivet till två hundar, en katt och en halv mus. Kanske någon enstaka duva vågade sig in på vår innergård, och naturligtvis kryllade den s k miljögården av fruktflugor. Hundarna hette Boris och Chanel, Boris var en jättelik retriever och Chanel en liten ilsken….vägkorsning skulle jag vilja säga, men hon är säkert av väldigt fin stamtavla och ras. Katten var av okänt ursprung och förmodligen av strykartyp, den var åtminstone inte bofast i vårt hus. Den kallades ändock för Fastighetskatten, och brukade komma fram och gnida sig mot en så fort den såg en. Musen var överkörd och blev ganska snabbt bortstädad.

Annat är det här ute på den vilda skånska stäppen. Redan första kvällen i huset fick vi korn på en igelkott i trädgården och dagen därpå ryttlade en glada förbi. I hasseln, bredvid vilken vi ganska snabbt slutade sitta och äta frukost efter följande episod, fick jag en morgon bli vittne till vad jag hoppades förgävligen på under min safari i januari, nämligen en tvättäkta, klassisk ströggel to thö däff! Hasseln myllrade obehagligt av tusentals insekter, men plötsligt hördes ett ilsknare surrande än normalt. Ut ur lövverket tumlade en geting och en fluga i vilt slagsmål! Nu tror ni att jag ljuger och överdriver, men de båda slagskämparna var så inbegripna i fajten att de glömde flyga! De rullade, ivrigt jabbandes mot varandras veka liv, från löv till löv tills de till slut landade på stenläggningen under. Där rullade de runt ett litet tag till, och jag slår vad om att om det hade stått en stol i flugstorlek där så hade en av dem tagit den och slagit den över antennerna på den andra! Till slut kastade getingen ut flugan genom ett par pyttesmå saloondörrar så den landade i en vattendroppe där en flughäst stod och muttrade något om föroreningar i maten.

Och sedan bet getingen av flugan vingarna och flög upp med kroppen i hasseln igen för att få sig ett skrovmål. Sånt gör aldrig skurkarna i westernfilmer, men medge att det är en hyfsad skräckfilmsidé!

Tyvärr hade jag inte kameran med mig så jag kunde inte filma slagsmålet och skicka in till Mitt i naturen. Jag hade säkert vunnit en ryggsäck eller en lodenrock med ett jättestort SVT-emblem på ryggen.

Mer tur med kamerainnehavet hade jag för ett par dagar sedan när solen sken som bäst och jag gick runt knuten samtidigt som ett jättestort påfågelöga landade på muren och bredde ut sina vingar för allmän beskådan. Den satt lydigt kvar medan jag fick fram kameran, siktade och zoomade och kom t o m ihåg att ställa in närbildsläget. Resultatet blev rätt hyfsat om jag får säga det själv. 109

En förmiddag stod jag i köket och tittade ut över Cellogränd. En brunvit katt kom spatserande och la sig ner mittemot vårt fönster. Jag lyfte min kopp i hälsning och sa ”Ksskss!” som jag plägar göra när jag ser katter. Katten tittade upp mot mig, reste sig och gick in på vår infart. Jag tänkte att hen var på väg till baksidan och gick för att förvarna Emily, som är kattallergiker, att hon snart skulle få besök. Men katten verkade ha avvikit från sin inslagna väg, för den dök aldrig upp i trädgården. På eftermiddagen fick vi besök av en ettotalvtåring som oförklarligt pratade något om en katt uppe, men vi antog att han menade Kattis, en kattformad kudde som sitter uppflugen på vår soffa.

Morgonen därpå väckte Emily mig med en viskning. ”Johan, vi har fått katt.”

036 037038 039

Hen var som framgår av ovan bildserie ganska enkel att avhysa, hen kom snällt fram och lät sig lyftas upp och ut, och vi har inte sett hen sedan dess, men frågan kvarstår. Hade hen varit inne ända sedan dagen därpå? Och i så fall, var har hen haft sin kattlåda? Än i denna dag har vi inte funnit någon, men vem vet? Livet i förorten är fullt av spänning och äventyr.

Signe och Signe

IMG_3653

Jag har tidigare berättat om min moster Signe, som har fått ge namn åt vår dotter. Stora Signe och lilla Signe fick äntligen träffas i torsdags och trots åldersskillnaden på över 94 år så kom de bra överens. I vilken mån det berodde på att lilla Signe valde att ta siesta under hela besöket låter vi vara osagt. Men en fin bild fick vi i alla fall på dem tillsammans, och det känns väldigt bra.

Vad stora Signe dock inte berättade när vi var där var följande överväldigande historia som min kusin och tillika Signes dotter Boel delgav mig via Facebook igår. Jag kan inte låta bli att återge meddelandet i sin helhet.

Hej Johan,

Vill bara dela en av sommarens mest minnesvärda stunder med dig eftersom du och Signe var i centrum.

Din moster Signe var på besök hos mig på Norregatan, rastlös som hon är tröttnade hon efter en halvtimmes besök och ville gå hem till sin stol på Köpmannagatan. Hur underhåller man sin 95-åriga mamma? Tankarna snurrade och det bästa jag kom på var att visa bilder på Signe d.y.! Sagt och gjort hämtade jag min dator och började visa bilder på din söta dotter.

Text hm, varför inte läsa lite för mamma? Jag började idka högläsning för mamma, ditt ena blogginlägg efter det andra. Det var länge sedan jag och mamma skrattat tillsammans så mycket som den timmen jag läste för henne. Tidvis fick vi ta paus av utmattning, tex när du upptäckte din närmsta stormarknad, eller när du berättar om din bil eller när du försöker komma ihåg Signes välling.

JOHAN du är rolig, dina texter är långt överlägsna det jag läser av andra krönikörer. Varför funderar du inte på att skriva en bok? Signe kommer ge dig en ström av uppslag. Vi behöver roliga böcker.

Mamma blev förvirrad, vem skrev texten ville hon veta!

”Johan, du vet, mamma.”

”Han skriver så bra, är det en bok?” undrar mamma Signe.

”Nej han skriver på internet, i en blogg!”

”I en tidning?” gissar mamma Signe. ”Han måste tjäna bra pengar det här är riktigt roligt!”

”Nej han får inga pengar!”

Signe tvivlar på vad jag säger och vill höra mer och skratta och mysa med mig.

 

Johan du har en fantastisk gåva, mamma Signes absoluta uppmaning är att försöka få din blogg publicerad. Den är så briljant som alla säger. Vi ser också fram emot att träffa er. Att mamma är glad att er fina dotter fått hennes namn har jag redan sagt, men vill bara nämna det igen. Stor kram till dig och din härliga familj / kusin Boel

 

När jag läst färdigt visste jag knappt vad jag skulle svara. Det här var det bästa och mest hjärtvärmande betyg jag någonsin kunde fått. Sällan har jag känt mig så talangfull och motiverad. Jag lovar dig, moster, att jag ska göra allt som står i min makt för att utföra din order!

Sommar-OSIS

Har man inte tillräckligt med tid så kan man ju alltid förvärra den situationen med att utlysa en Scrabble-turnering. Egentligen hade jag tänkt vänta till sommaren 2015 med min första turnering i Staffanstorp, men en mängd olika faktorer tidigarelade planerna.

När vi plöjde marknaden efter hus och gick på visningar såväl här som där, så var en av aspekterna som jag hemligen tog hänsyn till; hur stor Scrabble-turnering skulle en kunna arrangera här? Jag kände att en sextonpersoners ändå var minimum. Huset i Staffanstorp klarar geschwint av 24, så jag är nöjd.

Något som är väldigt viktigt när en ska planera en turnering är att komma på ett klatschigt namn. Ibland är avsikten att arrangera en turnering återkommande och då kanske det är intressant att hitta ett tema. I tidernas begynnelse arrangerades de s k ”tvåbokstavscuperna”. Hur namnen valts ut var ganska länge hemligt, men mot slutet framgick det att arrangörerna Greger Nässén och Johan Blixt plockat ut alla ”godkända tvåor” i SAOL där ingående bokstäver även återfanns i något av deras egna namn. Fattar ni? Nähä, det misstänkte jag nästan. Om jag säger att cuperna hette NG, HI, GE, BO, ÄR, AL, EN, BH, SE, AX, LO, ER, EN, IN och TA, trillar polletten ner då? Inte det? Låt oss då gå vidare….

I Göteborg valde de en annan modell. Där skulle höstturneringen ha ett namn som krävde båda blanka för att kunna läggas i Scrabble. Det tycker jag var en alldeles förtjusande och lagom nördig idé. Turneringarna hette saker som UPpLOPp, SqUAw, wIGwAM (naturligtvis är det viktigt med gemenernas plats, har ni inte hängt med?) och efter SAOL13:s införande även wICcA.

Om turneringarna hålls av någon speciell anledning eller på någon speciell plats så kan det påverka namnet. T ex döptes den enda turneringen hittills i tändsticksstaden Jönköping till MATCH Cup, och det var nog inte bara jag som var sen att komma på varför det namnet valts. Andra exempel på sådana turneringar är GRILL(PAR)TY, *PYJAMAS(PARTY) som var en natturnering, och SMAKLÖS SKAMLÖS, en maskeradturnering med bad taste-tema. Scrabblare är ett påhittigt släkte.

Min turnering, som alltså hålls den 16:e augusti, om två och en halv vecka, heter alltså Sommar-OSIS, och detta har ett par olika anledningar. Den roligaste är att jag som alltid gjort mig någorlunda lustig över småbarnsföräldrars sätt att sätta -is som ibland avkortande suffix på alla substantiv (lekis, kompis, galonis, pyjamis, elefantis, byrådirektöris, polisis m m) naturligtvis själv trillat i den fällan redan efter tre månader. En annan är ett ännu relativt hemligt projekt som jag valt att kalla OSIS. Jag har hintat om detta tidigare i bloggen men nu är det snart dags att bli mera konkret, och detta ämnar jag bli dagen efter turneringen. Om du känner mig och dessutom har med skola, framförallt i Skåneregionen att göra, så kan du förvänta dig att få en inbjudan inom kort.

I dagsläget är 15 av 24 platser i turneringen belagda, så det är bara att gå in på Scrabbleförbundets hemsida och anmäla sig! Mötet på söndagen kan och behöver en inte anmäla sig till där.

Scrabble-turnering är bland det roligaste som finns! Kom och mysslåss med oss!

Dagens vän-repris 41: Ingrid Stener

När jag kom till inprovningen till Krischansta Nations Spääx på hösten 1990 så var Ingrid där och provade in samtidigt. Vi blev antagna båda två och de roller vi fick ikläda i vår första föreställning visar verkligen vilken annorlunda tid vi levde i då.

Vi spelade ”negergeneraler”. Spääxet hette Lincoln och alla militärer var döpta efter jeansmärken. Jag var general Levi’s och Ingrid general Puss&Kram. Och vi var alltså helt svartsminkade i ansiktet. Klassiska black faces, alltså, som drog ordvitsar och var politiskt inkorrekta. Inte en gång fick vi höra att det var olämpligt, och det är ju skrämmande i sig.
Men ordvitsar drog vi där i vår omedvetna politiska inkorrekthet, om sjöfart och fiskar. (”Sluta STIMma!” ”Hurså, tycker ni att det STÖR?”) Och Ingrid var en komsik naturbegåvning. I nästa uppsättning, Sokrates, hade hon avancerat till den kvinnliga huvudrollen, Platons hemliga kärlek Ambrosia (”hon var som mat för gudar”) och sedan blev hon blodtörstig klanmoder Sanyo i spääxet Tjogun! Hennes starka, raspiga skånska röst var omisskännlig.

En gång spääxare, alltid spääxare. Vi ses då och då på föreställningar och jubileum, och det är alltid lika trevligt, åtminstone sedan jag skaffade mig folkvett.

Kram på dig, Ingrig! (Här skulle jag vilja klistra in en bild på blommor som inte är kugghjul, men det skulle väl bli för internt.)

Dagens vän 29/7: Ida Nord

Ida är gift med Håkan. När hon kom till Uppsala för att spela SM 2004 var det hennes fjärde turnering, och vi möttes i rond 9. Jag minns knappt någonting från mötet mer än att jag vann. Poängen var rätt bra, och något litet känslominne antyder för mig att det var en rolig match. Var det möjligen i den matchen jag rullade SJUT(T)IeN? Nåväl, vi hann med ett möte till under åren, och då fick hon revansch, på MAZARIN Cup hemma hos Bettan 2008.

Idas Scrabble-karriär blev lång men gles. När hon spelade sin sista turnering (hittills) 2011 så hade hon avverkat 21 turneringar och plockat med sig en silvermedalj till meritlistan. Hon var klart värd fler.

Hennes stora insats i Scrabble-communityn är dock som medarrangör till KATTFOT Cup, en årligt återkommande tävling som lovordats tidigare i det här projektet. KATTFOT är och förblir den tävling som för mig utgör idealkonceptet inom genren, och i år går min dröm i uppfyllelse då jag själv arrangerar min första trädgårdsturnering, Sommar-OSIS! Alla Scrabble-intresserade är hjärtligt välkomna, så länge ni inte blir fler än 24. Mer om den i morgondagens inlägg.

Ida gick en ny ordtävlingsvår till mötes när Wordfeud gjorde entré 2011. I online-ligan på wordfeud.se avancerade hon raskt till högsta divisionen och var den som puttade ner mig från tronen i säsong 5. Nu verkar dock även den tävlingsbanesagan vara all. Kanske dags att återvända till de riktiga brädena snart, Ida?

Javisst ja, jag måste ju också nämna det roliga stöd jag fick av Nordarna (prickar bifogas med fördel) i mitt förra bloggprojekt, Banjo söker fru! De hade en direktlänk från sin blogg till min, med foto av mig och allting. Så här i efterhand tycker jag det var tur att ingen nappade, så väl som allt slutade till slut. Men ändå; Jättestort tack för det!

Ida var en tid mamma till Scrabbleförbundets yngsta medlem, då de enrollerade sin förstfödde Henning av välgörenhetsskäl. För tillfället misstänker jag dock att den uppgiften, som fortfarande står kvar på förbundets hemsida, inte stämmer. Sedan dess har Ida och Håkan fått två pojkar till och den stora familjen bor i Täby.

Kram på dig, Ida!

 

I den bästa av världar

I den bästa av bloggvärldar har jag vaknat utvilad varje dag de senaste två veckorna, kunnat sätta mig på min svala uteplats, äta frukost och redan under denna skriva ihop dagens inlägg, där jag avhandlat ämnen som djurlivet i Staffanstorp, hur jag skulle te mig som flyttgubbe, markisförsäljare, städare och/eller en mängd andra yrken, hur jag beter mig på IKEA, vad jag numera tycker om hantverkare, regelbundna kåserier om dagens vän,med mera.

Sedan har jag tagit tag i dagens värv. Jag har för längesen accepterat att jag faktiskt inte är föräldraledig än utan arbetssökande, och eftersom mitt nya arbetsrum inte varit belamrat av ett tjugotal tunga flyttlådor i olika former av kaos så skulle jag kunna sitta i lugn och ro och leta efter jobb och t o m hitta ett par. Jag skulle inte bli distraherad av oemotståndliga leenden från Signe och blivit sittande med henne i knät istället för att söka. Eftersom flyttgubbarna i denna perfekta värld inte slagit sönder en enda pryl och inte heller misslyckats med att hämta allt på en dag, så hade jag inte behövt spendera stekheta dagar med att åka och köpa nya prylar samt montera dessa. Eftersom markisfirman inte alls glömt att berätta för elfirman som skulle avsluta installationen att de hade levererat och monterat våra markiser så stod inte dessa obrukbara i en hel vecka och omöjliggjorde all vistelse inomhus. I synnerhet på övervåningen där mitt arbetsrum finns, som sagt helt tomt på flyttkartonger, har det absolut inte varit över trettio grader någon gång den senaste veckan.

I den bästa av bloggvärldar har jag levererat grammatiskt korrekta, genomtänkta blogginlägg dagligen till mina läsares fromma. Jag har inte alls brutalt insett att ett hus med en bebis och hundra flyttkartonger i tar all tid i anspråk. Med Jakob Westers kloka råd, ”Always ship!”, ringande i öronen har jag genomlevt mitt liv. Ingen har undrat över var jag tagit vägen. I den bästa av bloggvärldar.

Men i den här världen har det gått på ett i mycket diametralt motsatt sätt. Idag är första dagen på två veckor som jag kunnat ta mig fram till datorn utan bergsbestigningsutrustning eller fara för liv och lem. I dag kom äntligen elektrikern (eller ”elektrikorrn” som han heter här i byn) och slutförde installationen av markiserna, så nu har inte hela familjen värmeslag längre. Den här världen har varit full av andra prioriteter och åtaganden,  I den här världen har dagarna fyllts av flykt in i skuggiga hörn med goda vänner på besök eller på besök hos goda vänner, svärföräldrar och föräldrar i en salig blandning, taffliga hantverkare och flyttgubbar som kommit och uteblivit, åtskilliga kilo vattenmelon och framför allt en liten tjej som växer, jollrar, pekar, ler och skrattar och skrattar och skrattar, inte bara när hon fiser. Så den här världen är också den bästa av världar, men bara en annan typ av värld.

IMG_3637 IMG_3636 IMG_3635

Dessutom är ju den där första världen resultatet av ett cirkelresonemang. För i den så hade jag inte haft nåt stoff till alla de där blogginläggen jag skulle ha skrivit. Istället har både jag och ni läsare den där första världen kvar framför er, och det är minsann inte det sämsta!

Jag vet att jag sagt det förr, men den här gången är det sant: Jag är tillbaka och ska försöka hålla tempot fr o m nu. Minst ett längre inlägg varje dag samt dagens vän och dagens vän-repris!

Hoppas jag….

Dagens vän-repris 40: Robert Enforsen

Robbe är nog min kändaste Facebook-vän. Han är något så fint som internationell popstjärna.

Vid republiceringen av detta inlägg inser jag att Robbe inte har någon Wikipedia-sida
När jag lärde känna honom hade karriären inte riktigt tagit fart, han förekom i Andreas Ohlssons närmre krets och var känd som både snygg och tonsäker. Stjärnmaterial, helt enkelt.

Han var tänkt att spela maffiagoon i Nya Folk och Rövare i Kamomilla Stad och det skrevs ett paradnummer till honom, han var på en repitition, som jag tyvärr själv missade men som sägs ha varit succéliknande, men sen fick han förhinder och rollen gick till Jenny Månström, som också gjorde det bra, men kanske inte lika bravursjungande. (Det hände en del med manuset som ni märker, folk bytte inte bara kön, djur bytte art och skådespelare förvandlades till handdockor allt eftersom….)

Robbe blev frontfigur i syntbandet Elegant Machinery och rönte som sådan ganska snabbt stor framgång. Han blev stor i alla möjliga länder, om kanske inte i Sverige. Var det inte så att de bubblade till Trackslistan en gång? Jag minns inte.

Sedan Elegant Machinery splittrades och medlemmarna gick vidare till andra äventyr (som Sveriges Riksdag och annat sånt) började Robbe istället sjunga i det nya bandet Hype, och det är där vi finner honom nu.

Kram på dig, Robbe!

Dagens vän 14/7: Daniel Domert

Han kallas Gubbi, och det var också under det alias han hade blivit känd på Ordspel. SM 2004 var hans andra turnering, den första var ABC Cup samma år, en turnering som han för övrigt vunnit obesegrad. Det var väl inte så konstigt att han betraktades som favorit till den åtråvärda Vandringsnertzen, som delas ut till bästa nya spelare, d v s spelare som börjat turneringsspela sedan förra SM. Gubbis första SM blev dock inte vad någon förväntat sig. Det gick åt pipan, helt enkelt. Vi möttes i fjärde ronden och det blev min lättaste match det mästerskapet. Jag fick allt, stackars Gubbi fick inget. Jag vill minnas att jag rullade tre gånger, men när jag ser i statistiken att jag tydligen bara rullade sex gånger under hela turneringen så får jag nog omvärdera flytet ett uns.

Sedan har det inte varit lika lätt, snarare tvärtom. På de följande tio mötena har jag avgått med segern en enda gång, i Åbo 2009. Senaste mötet var det dock nära, i SM 2013 hade han bara två poängs marginal.

Gubbi efterträdde mig på posten som ordförande i Scrabbleförbundet och satt på posten 2012-2014. Han har spelat 43 turneringar och vunnit 7, däribland Scrabble Masters 2010. Hade han dock spelat alla turneringar han anmält sig till så hade mitt svenska rekord i spelade turneringar (101 st) varit i fara. Ingen annan har avanmält sig från så många turneringar som han. Sorry, Gubbi, för den lilla gliringen, vi går raskt tillbaka till hyllningen.

Under flera år var det vanligt att vi samlades hemma hos Gubbi i Uppsala och tittade på Melodifestivalen kombinerat med en helnatt sällskapsspel. De som inte gillade schlager började spela tidigare och så satt de två lägren och hyssjade på varandra genom hela sändningen. Utanför schlagersäsongen kunde det hända att vi utnyttjade faciliteterna på skolan Gubbi jobbade på och levde ut vår skolgympanostalgi med en omgång spökboll eller innebandy. Och vi ska för all del inte glömma den legendariska färden till Åland med Ånedinlinjen på vintern 2010! Eftersom historierna om Gubbi ändå räcker till så sparar vi ytterligare anekdoter från den resan till senare inlägg.

Gubbi har, tillsammans med systrarna Ekman, gett mig en av de finaste presenter jag någonsin fått; Ett alldeles eget spel! Det är en Scrabble-variant som helst spelas i lag med dubbla brickuppsättningar och en större spelplan. Dessutom tillkommer ett moment där spelarna vid varje drag lägger ett chanskort som böjer på grundreglerna lite, det kan vara enkla saker som att få dubbel dragpoäng, men även absurda saker som att H-brickan kan betraktas som blank i draget eller att lagen ska byta ställ med varandra. Detta underbara spel tar jättelång tid att spela och har inte trakterats tillräckligt många gånger. Sugna spelare ombeds vallfärda till Staffanstorp, exempelvis nu i augusti, då vi arrangerar Sommar-OSIS i trädgården med lite tur med vädret.

Gubbi gjorde sig ”känd” i TV när han gissade snuskigt tre gånger i rad i Lingo på 90-talet. När Lingo återupplivades för något år sedan anmälde vi oss båda två till programmet, och de oschysta programplanerarna placerade mig och Nils i samma program som Gubbi och hans medspelare Inger Wingård. Det visade sig till min stora lättnad vara mest oschyst mot Gubbi och Inger, men vad vet jag, de kanske vann en förmögenhet på de 500 SEK i tröstpris de fick att spela för på Postkodslotteriets sida?

Gubbi är en av de trevligaste och skärptaste personer jag känner. Han är en strålande pedagog och jobbar väldigt passande som lärare. Jag har aldrig haft tråkigt i Gubbis sällskap (ja, Scrabble är så roligt att det inte ens är tråkigt att förlora!) och han har varit en ovärderlig tillgång för Scrabbleförbundet. Jag hoppas att vi snart ses på och efter en turnering igen!

Kram på dig, Gubbi!

 

Det var lågt!

En morgon på hösten 1972 ville jag inte vakna. Jag var ett och ett halvt år och brukade vara rätt livlig, men denna morgon var jag som en vissnad tulpan. Huvud, armar och ben slokade och jag svarade inte på tilltal eller beröring. Kallsvetten rann och jag var blek som ett lakan. Inget mina kära och oroliga föräldrar kom på hjälpte, så det blev ilfart in till Kristianstad Lasarett.

Läkarna där stod som en lång rad frågetecken. De tog prover och gjorde reflextester och sedan sa de någonting som far min än i denna dag ångrar att han accepterade.

”Vi har ingen aning om vad som kan vara fel, åk hem med honom och kom tillbaka om det blir värre.”

Om det blir värre! Kunde det bli värre för föräldrar än att deras barn hänger som en kall och blöt handduk i famnen på en? Men på den tiden hade doktorer ännu större auktoritet än idag, och kvällstidningar med skräckreportage med rubriker som ”Friskförklarades – dog” och ”Sändes hem med förkylning – tappade näsa” var inget som hade gjort intåg i vårt hem.

Väl hemma la de mig i sängen och började vänta på att det skulle bli värre. Bäst de stod där och våndades kom en av dem på: Mat! Har vi försökt mata honom? En halvtimme senare var jag bra igen.

Hela min tidiga uppväxt fick jag sådana här mystiska anfall, och ingen kunde förklara vad jag led av, men vi visste ju hur det skulle åtgärdas. Det som funkade allra fortast var en tallrik fil med russin och socker, jag kan fortfarande minnas den svala och livgivande känslan av att slurpa i mig kylskåpskall fil i halvt komatöst tillstånd. Först när jag for i golvet med huvet före och hamnade på Kalmar Lasarett för omväxlings skull så var det någon medicinsk expert som ställde den fullkomligt korrekta diagnosen. Hypoglykemi!

HUR kunde ingen ha kommit på det förrän då? Jag förundras fortfarande. Hur kan det ta sex och ett halvt år att hitta en läkare som kan något om blodsocker?!? (Jaja, det var ju inte sex och ett halvt år aktivt sökande iofs….)

Så var det förr. Annat är det nu. När Signe kom ut konstaterades det när hon var en minut gammal att hennes blodsocker var oroväckande lågt. Genast sattes det på glukosdropp, som hon behöll ett par dagar, och sedan dess har vi fått kolla hennes blodsocker varje dag för säkerhets skull. Först i fredags fick vi klartecken att sluta. Det är ingen fara med lilla Signes blodsocker, hon är så söt så. Och verkligen allt annat än en vissen tulpan.