Vi var förberedda till tänderna när det var dags för Signe att förgylla vår värld. Vi hade fått låna ett babyskydd till bilen, vi hade köpt babynest och barnvagn och mjuklift och minnesgoda läsare kanske även minns vaggan som Emilys morfar en gång byggt och som nästan alla i den sidan av klanen har mött sina första nätter i. Det första halvårets sovvanor var i princip säkrade!

Men så kom Signe med Best in the World Syndrome och allt, och oanade aber uppstod. Vaggan hade hon nästan växt ur innan hon kom hem från BB, babyskyddet, babynestet och mjukliften gick snart samma väg. Vi fann som enda lösning att forma ett eget babynest av våra kroppar och lägga Signe i det. Och där har hon blivit liggande, mitt i dubbelsängen med pappa på ena sidan och mamma på andra.

Jag hyste dock gott hopp. Själv hade jag nämligen inte kunnat ha mer brått från föräldrarnas myllrande nattläger en gång i tiden, och ivrigt lämnat detta för att ytterst sällan återvända, när en egen sovplats uppdagade sig. Något av detta ska väl kunna ha ympats på Signe, föreslog jag vid middagar och sammankomster där Signe togs upp som samtalsämne (samtliga). Och släktingar och vänner skrattade överseende och utropade: ”Men du är ju inte Signe! Hon kommer att krypa upp hos er varje natt, vänta bara!” Och jag tänkte (men sa inget) på vem av mig och dom som egentligen var mest Signe, och fortsatte hoppas.

Signe fick en jättefin spjälsäng med nedfällbar sida för föräldrar med trötta ryggar, och där lade hon sig frivilligt aldrig någonsin. De få gånger vi lyckades lägga henne sovande i spjälsängen utan inkluderad väckning så tog det inte lång tid förrän hon opponerade sig å det bestämdaste. Det hjälpte inte att köpa roliga fjädrande fötter till spjälsängen så att den kunde vaggas, SIgne visade inga tecken på att brås på sin far. De allra flesta kvällar slutade med Signe i dubbelsängen och oss runt om. Spjälsängen används som tvättkorg.

Det bästa Signe vet när hon ligger sådär omgjordad är att sticka in händerna alldeles lagom kittligt i antingen mammas eller pappas armhåla. Eftersom hon dessutom uppenbarligen utvecklat teleskoparmar så har hon med tiden optimerat tekniken och kan få in händerna i två armhålor samtidigt, en per alldeles lagom kittlig förälder.

Men nu kommer vi till det riktigt stora problemet. Signes pappa är en väldigt omtyckt person för Signe, men när mörkret faller förvandlas han plötsligt till hackad lever! Aldrig i livet att den där rälige gubben ska få natta eller ens trösta Signe under sådana omständigheter. Det var bara mamma som gällde, något som tärde såväl på pappas självkänsla som på mammas nattsömn.

Så hov än en gång släktingar och vänner upp sina erfarna stämmor och sa att hackad lever är precis vad pappor är de första åren men att detta säkert svänger en vacker dag, och sedan så är det bara pappa som gäller i all evig tid, jojomensan! Så i väntan på den dagen så gör jag så gott jag kan och provar med jämna mellanrum att vikariera som nattare. Vem vet, ungen kanske lärt sig att tycka om hackad lever?

Och visst har jag mina tricks! Ett tag funkade det att gå upp och ner i trappan i evighet, ett annat tag funkade det att jogga runt med henne i sovrummet. Vagnen funkar för det mesta, men inte utan ackompanjemang! När jag var bebis sägs det att jag bara kunde sövas till tonerna av ”Tre små gummor”. Signe är mer sofistikerad än så. För henne duger bara den här: