Månad: augusti 2017

Hej, här sitter jag i bäcken, kan det verkligen stämma?

I allmänhet ska man inte generalisera. Det är lätt att exempelvis säga att alla göteborgare drar vitsar och att alla ordnördar tycker att Scrabble är mycket bättre än Alfapet. Så är det naturligtvis inte, åtminstone inte det där med göteborgarna.

Inte heller är alla med adhd likadana. (För att återknyta till det där med ordnördar; när en av dessa frågade SAOL-redaktionen varför adhd inte var ett uppslagsord i nya Svenska Akademiens Ordlista så var svaret ungefär ”Är det inte? Oj….det var inte meningen…”) En sak som stämmer in på många av oss är dock att vi är lite väl godtrogna och tror att saker är enklare än de är. Jag lider själv mycket av det där, speciellt i jobbsökningsprocessen.

Det började redan under praon i åttonde klass. Jag ansåg mig med viss fog vara intresserad av historia och önskade mig därför en praoplats på museum. Syokonsulenten gjorde ett gediget arbete och fixade en plats på Järnvägsmuséet i Kristianstad. Jag var kanske inte helt nöjd eftersom jag även ansåg mig, än en gång med viss fog, vara helt ointresserad av maskiner och motorer. Men museum som museum, tänkte jag och infann mig på min första dag. I tid, för att inte sammanblandas med museiföremålen. Intendenten var inte lika hoppfull. När han väl klurat ut att jag inte var tågnörd (”Välkommen hit!” ”Tack!” ”Tåg är ditt största intresse i livet, eller hur?” ”Hm…nä….” ”Vi har ett problem här…”) så ringde han ett par samtal där han med harm kungjorde att han inte fått vad han ville ha och att jag var tvungen att omplaceras. Så jag hamnade på Länsmuséet istället där jag lärde mig fika och diarieföra inkommande post och såg väldigt lite av själva utställningarna. Helt underbart, mycket bättre än att putsa ett tråkigt lok från 1800-talet. Alla vann!

När jag hade slutat gymnasiet och behövde en ungdomspraktikplats gick jag till mitt stamställe Kulturhuset Barbacka i Kristianstad och undrade om de hade något. Chefen där, som alltid såg lite full i fan ut, sa att javisst hade dom det, det var bara att börja! Hurra, vad lätt! tänkte jag och ställdes i kafeterian, där jag redan första dagen höll på att bli nerslagen av en skogstokig byggjobbare vars kanelbulle jag råkat peta på. Efter en veckas praktik kom chefen och frågade hur jag tyckte det gick. Jag sa bra, och hen undrade om jag verkligen menade vad jag sa och jag sa ja. Sen sa hen något som gjorde att vi inte kunde vara vänner. Alls. ”Har du fått okay från Arbetsförmedlingen så att du kan få avlönad praktik också?” Det hade jag inte, eftersom det villkoret över huvud taget inte hade kommit på tal….

Jag petade på en kanelbulle till och slutade jobba gratis. Förmodligen hade det inte varit några som helst problem på den tiden att ringa Arbetsförmedlingen och cleara en praktikplats med lön och allt, men jag valde istället att tycka världen var svår och orättvis och förlorade.

Med tiden har jag lärt mig att inte ta så mycket för givet. Jobb har man inte fått förrän allt är påskrivet och klart. Jag vägrar att fira i förväg, och där har jag och Emily varit väldigt olika. Praktiken med start på måndag har jag talat väldigt tyst om i sociala medier, även om jag ville ropa ut det över takåsarna att jag äntligen äntligen äntligen skulle få komma ut och göra ett avlönat dagsverke igen! Det kändes som att utmana ödet lite väl mycket att skrodera med sitt fina grävjobb.

Men händer skakades, planer med den blivande arbetsgivaren drogs upp, fel blanketter skrevs på, rätt blanketter skrevs på, saker godkändes på såväl lägsta som högsta ort, jag fick ange mitt skonummer för uttag av arbetskängor, min svågerson skålade för mig och mitt jobb på sin trettonårsdag och äntligen vågade jag outa min glädje (väl förklädd till dyster jeremiad) i tisdagens blogginlägg! Banjo söker inte jobb igen! Bloggen kan byta namn igen!!

Igår morse ringde de från Arbetsförmedlingen och sa att det inte blir någon praktik p g a arbetsgivaren ändrat sig.

Så namnändringen av bloggen är inställd. Banjo söker jobb igen igen! Läs mig! Lär känna mig! Sprid mig! Här är mitt uppdaterade CV!

Banjo-Herren reser bakåt i tiden

Det är mycket nu, sa Stefan Sauk för vad som känns som en evighet sen. Låt oss börja från den närmaste framtiden och jobba oss bakåt.

Den 1 september ska jag flytta. Mitt nya hem blir en tvårummare några minuters bilfärd från där jag bor nu. Ett liv som halva-tiden-förälder väntar. Det är naturligtvis jättesorgligt, men inget av alternativen som fanns kändes riktigt genomförbara.

Nästa måndag påbörjar jag en praktik som anläggningsarbetare. Det innebär att jag ska åka ut till olika allmänna platser i Skåne, gräva ett hål, göra nåt i hålet och sedan fylla igen det så det ser precis likadant ut efteråt. Eller i vissa fall lite finare. Det får man kalla en kursändring i karriären, men jag har ju alltid haft för vana att gräva ner mig i mitt arbete, så viss erfarenhet, om än bildlig, har jag.

Idag tackade min telefon plötsligt för sig och vägrar svara på uppladdande tilltal. Den kanske blev sur av de abnorma mängder telefonkötid jag tillbringade igår på Folksam, Bilia och andra Toyotaverkstäder. Men inget ont som inte för något gott med sig, jag lyckades krympa ner väntan på reparation av bilen från 7 september till på torsdag.

Jo, bilen behöver repareras eftersom den i lördags blev påskenad av en häst! Jag var inte med själv, Signe och Emily och Signes mormor var i Danmark på semester och på väg hem passerade de en ridskola. En förrymd häst kom plötsligt sättandes på Signes sida och dängde mulen i bakrutan så smulorna rök! Otroligt nog klarade sig alla oskadda förutom hästen som skar sig lite i mulen. Ridskoleföräldrar strömmade till och tog hand om häst, bil och passagerare. Efter lite omtejpning och ursopning av bilen, samt lite rekreerande hästumgänge för passagerarna, främst den yngsta, så kunde färden gå vidare hem till den orolige fadern och exfästmannen.

Exfästmannen, ja. Den här sommaren efter att Signe äntligen blivit färdigbehandlad för sin njurtumör (en annan historia som avhandlats i en annan blogg) blev inte riktigt vad jag hoppats på. I maj gjorde jag och Emily slut efter år av mycket påfrestningar och inga glädjeämnen, med Signes blotta existens som lysande undantag. Vi blev så mycket föräldrar att vi glömde bort att vara partners. Mitt tröstlösa arbetssökande, envetet avbrutet av långa sjok av vabb och föräldraledighet gjorde också sitt till. Min självkänsla bröts långsamt men säkert ner och jag fick allt svårare att hantera situationen. När Emily behövde mitt stöd fallerade jag, och när jag behövde hennes stöd fallerade hon. Ohållbart, och jag hade länge undrat över varför just jag hade så svårt för att under stress komma ihåg allt, varför just jag hade så svårt för att be om hjälp, varför just jag hade så svårt att lämna min bekvämlighetszon. Och så hade det ju varit genom hela livet, när jag tänkte efter.

I höstas, och nu kommer vi till den här bakåtresans slut för den här gången, fick jag svaret.

Jag har ADHD. Och när man har ADHD, då är det mycket nästan hela tiden. Den här bloggen, i den mån jag hinner, orkar och vill skriva, kommer framgent att handla om detta. Namnbyte kommer att ske, så fort jag kommer på något bra.