KLM slår till igen

Vissa inlägg skriver sig helt enkelt själva.

Jag fick ett mail från KLM. Varför jag fick det kan nya läsare få reda på i tidigare inlägg.

Jag har försökt nå dig på det telefonnummer jag fann i din bokning men utan framgång så jag mailar dig istället.

Ditt flyg KL1132 blev försenat på grund av att det inkommande flyget KL1131 fick återvända efter 25 minuter i luften. Detta anses vara en extraordinär orsak och passagerare är inte berättigade till EU kompensation. För att förklara närmare så används samma flygplan för olika rutter. Flygplanet är detsamma, men flygningarna får olika namn. Ditt flyg KL1132 flögs av samma flygplan som användes för flygning KL1131. Efter 25 minuter i luften fick flygplanet vända tillbaka vilket gjorde att din flygning blev försenad.

Det finns en lista på vad National Enforcement Bodies (NEB) anser vara extraordinär omständighet från ett möte i april 2013, nummer 21:

Unexpected flight safety shortcomings: Any technical issues which cause the pilot to carry out an aircraft turnaround or diversion.

På grund av detta nekade vi dig EU kompensation enligt EU förordningen 261/2004 artikel 5, paragraf 3.

Tack för att du kontaktade KLM och jag hoppas denna förklaring hjälper dig att förstå varför vi inte betalar EU kompensation för förseningar som orsakats av extraordinära omständigheter.

Med vänlig hälsning

Karl-Ludvig Melin

Customer Care Europe

Med andra ord, förseningar p g a tekniska problem anses som extraordinära. Då kan en ju fråga sig vad som anses vara ordinärt? Att planen kommer i tid? Hade jag blivit försenad p g a att planet avgick i tid så hade jag kanske haft rätt till EU-kompensation (våga vägra sär skrivning!), men hur skulle jag då bära mig åt? Eller är det så att KLM bara känner sig ansvariga för flyg som blir försenade p g a att de inte lyfter? I så fall kan ju en samvetslös, snål flygbolagsdirektör, som exempelvis gentleröven som leder Ryanair, komma på att om de upptäcker något strul med planet vid start, så är det bara att göra ett startförsök, avbryta och sedan laga felet i godan ro utan att riskera att passagerarna kan kräva kompensation? Det stinker oavsett.

Men jag vill passa på att tacka Karl-Ludvig (som naturligtvis heter något annat, vad trodde ni?) för klargörandet att KLM använder sina plan mer än en gång. Det låter mycket ekonomiskt och miljövänligt. Jag har alltid trott att planet åkte en resa och sedan skrotades och att det var därför alla miljövänner skällde på flyget hela tiden.

Möjligtvis kan jag ha missuppfattat varför Karl-Ludvig (som alltså egentligen heter Jenny) förklarar att planet används på flera olika rutter. Många tror säkert att planen bara flyger åt ett håll, eftersom det är så svårt att backa i luften. Då förstår jag om dessa tror att det aktuella flygplanet bara kör flight KL1131 och sedan antingen monteras ner och fraktas eller bogseras tillbaka från Kastrup till Schiphol med lastbil. Eller båt borde vore mer praktiskt när jag tänker efter.

Så tack, Karl-Ludvig för att du förklarat varför ni inte betalar ut kompensation i extraordinära fall. Nu får du en chans till att förklara varför ni inte betalar ut kompensation i det här fallet. Ordinärare kan det inte bli.

Den 29:e igen!

Idag är det en hel månad sedan Signe berikade vår värld!

Hurra hurra hurra för mig!

Hurra hurra hurra för mig!

Hon har aldrig varit äldre, livligare eller sötare än idag och prognosen är att hon i morgon kommer knäcka sina pers i dessa tre discipliner igen. Men det är ju ingen tävling.

Jag har också uppfyllt en plikt som jag blev emfatiskt uppmärksammad på i samband med att jag annonserade havandeskapet i vintras. Min trogna läsare Jenny poängterade då att mamman efter förlossningen ska ha en PRESENT, gärna ett smycke eller en travhäst. Eftersom det finns många fina butiker i mina kvarter, för längre orkar eller kan jag inte förflytta mig, men just travhäststallet saknas i gatubilden, så fick det bli det här. Jag hoppas det är till Jennys belåtenhet, mamma blev i alla fall mycket glad.

IMG_3428

Efterspel

OBS! Följande inlägg innehåller en försvarlig dos ironi. Ironi är svårt, så det gör inget om ni inte förstår. Fråga gärna om något är oklart.

Igår förlorade jag tre av mina äldsta vänner. Jag känner på mig att flera kommer att mistas när det här är läst.

Allt är mitt eget fel, har jag fått förklarat för mig. Jag förstod ju inte att det är humor att spela på fördomar som gör att en hel folkgrupp, i vilken bl a min egen brorsdotter ingår, inte ska kunna gå oantastade på stan. Jag ska ju bara skratta åt, eller i värsta fall om ingen humor innehas titta bort, skämt och fördomar som kommer att ge mina närstående obehag under många år, eller i alla fall så länge de är dumma nog att inte ta sig en make som kan valla runt dem och försvara dem.

Den som drabbades först av mitt missförstånd är världens snällaste person, visste jag sedan tidigare och borde ha förstått nu också. Han har faktiskt varit ihop med en mörkhyad och hans svåger är tillsammans med en tvättäkta asiat, och därifrån kan man dra slutsatsen att hans gillningar av grova anspelningar på asiater som prostituerade bara var ett uttryck av humor. Detsamma gäller naturligtvis hans benämning av Conchita Wurst som ”skäggapan” samt alla länkar till sanningsmegafoner som Exponerat och Fria Tider. Bara skoj, alltihopa. Det var tjugo år sedan han var ihop med den mörkhyade. Eftersom ingenting kan ha förändrats sedan dess så antar jag att Sverigedemokraterna fortfarande går omkring i uniform, har bokbål och gör Hitlerhälsning när vi inte tittar åt deras håll. För människor förändras aldrig.

Eftersom människor aldrig förändras blir jag också tvungen att medge att jag själv naturligtvis är en uslig rasist. På gymnasiet skrev jag i en skoluppsats att ”negrer är kriminellare än vi” (utan att få minsta anmärkning från den rättande läraren) och på 70-talet bakade jag negerbollar. Och vi vet ju alla att negerboll heter det fortfarande och i evig tid. På 90-talet sjöng även jag sången ”Olof Palme gick på bio”, känd från SD:s trivselkryssningars sångbok, och det kan jag ju inte ha ångrat sedan dess.En gång på fyllan för sexton år sedan lär jag ha pekat ut ett ”invandrargäng” som gärningsmän i en misshandel med mig själv som offer. Jag minns p g a berusningen ingenting längre av kvällen och på senare tid har jag börjat tvivla på att misshandeln ens ägde rum, jag kan faktiskt lika gärna ha trillat alldeles själv. Där och då var jag däremot övertygad om vad som hade hänt och vilka som gjort det, och detta kan naturligtvis användas mot mig i en trovärdighetsanalys. Det är ytterst rasistiskt att påstå att några specifika personer som mycket väl har kunnat ge en på moppe gjort just det, OM dom råkar vara invandrare. (Nej, här gick ironin för långt. Att anklaga enskilda personer på goda grunder är inte rasistiskt, hade jag däremot sagt att jag hade blivit misshandlad, det måste ha varit invandrare som gjorde det, då hade jag varit ett fä. TIllbaka till ironin.) Betydligt senare, när jag börjat umgås med och bli mycket god vän med flera svenskar med utländskt påbrå uppe i Stockholm men gärna ville rättfärdiga mina gamla vänners invandrarkritiska inställning så lanserade jag en ovetenskaplig, halvbakad teori om att de ambitiösa och duktiga invandrarna flyttade vidare uppåt landet, medan slashasarna och rötäggen blev kvar nere i Skåne. Eftersom inget någonsin kan förändras och ingen någonsin kan ändra åsikt så tror jag fortfarande att detta stämmer och skäms inte alls ögonen ur mig för att någonsin ha yppat sådant dravel. Jag är naturligtvis den störste stenkastaren i glashus i den här historien och jag rullar mig i stoftet och ber om ursäkt.

Samtidigt har mina f d vänner avkrävt Emily en ursäkt för diverse påhopp. Naturligtvis ska de få sin ursäkt. Detta är vad de anser Emily ska be om ursäkt för:

  1. Ett påpekande om att Ultima Thule förknippas med vitmakt-rörelsen.
  2. Sitt försvar av en kvinna som hade fräckheten att gå ut och visa sig i tv på bästa sändningstid med orakade armhålor!
  3. En vädjan till besinning vad gäller vinklad kritik av islam.
  4. Ett stöd för Disneys beslut att plocka bort pickaninny-dockan från Kalle Anka på julafton.
  5. Hennes beslut att ta bort dem från sin vänlista på Facebook.

Alla dessa ställningstaganden är naturligtvis helt orimliga, speciellt den sista är ett hårt straff som kan gränsa till hets mot folkgrupp eftersom borttagningen inte berodde direkt på dem utan på den dos av näthat Emily fick ta emot från deras andra vänner när hon dristade sig till 1, 2, 3 och 4.

Sådär, det var väl allt jag hade att lätta mitt samvete med. Jag hoppas att vi alla är vänner igen, för allting är ju ändå bara skoj och inga motsättningar finns i samhället. Alla har rätt att tycka precis vad de vill och alla andra är tvungna att lyssna och hålla med, eftersom vi har inte bara yttrandefrihet utan även samtyckesplikt i det här landet. Men det får man väl inte säga längre, antar jag?

(Jag är faktiskt uppriktigt jätteledsen för att det gick så här illa. Jag borde sagt ifrån mycket tidigare. Vi har haft fantastiskt roligt tillsammans i många år och det finns inte många ställen jag känt mig mer välkommen än hemma hos dem! De har alltid tagit emot mig med öppna armar, och jag kommer att minnas deras lojala vänskap för evigt. Men vi har glidit isär och jag är så upprörd över att de inte medger ett enda litet fel i sitt agerande att jag är tvungen att låta det pysa över på det här viset. Jag försäkrar att jag är betydligt mer professionell i en arbetssituation, om det krävs av mig.)

Helig vrede

Någon gång ska vara den första. Idag tar jag bort en person från min vänlista på Facebook.

Jag har en väninna från Östersund som numera bor i Stockholm och jobbar som nagelskulptris. Hon lämnade nyligen sitt tråkiga och stressiga kontorsjobb och följde sina drömmar istället. Jag är både imponerad och inspirerad. Hon heter något annat, men vi kan kalla henne Tess, och är vacker som en dag och skarp som en knivsegg.

En gång för ett antal år sedan åkte vi finlandsbåt tillsammans. Det var en resa arrangerad av vårt då gemensamma arbete. Resan var som finlandsturningar är mest, gungig och blöt. Framåt kvällen satt jag och Tess och pratade om ditt och datt på en bänk när en äldre herre i gråblå billig kostym plötsligt tog tag i henne och drog upp henne på fötter. Han sa något sluddrigt om att komma med och om ett pris. Jag drabbades av helig vrede, och för första gången i mitt vuxna liv var jag redo att starta ett riktigt barslagsmål. Ynkryggen backade förskrämd tillbaka (faktiskt, det trodde ni inte, va?) och lommade iväg. Tess och Carina, som också var med, höll fast mig och övertalade mig att släppa det. Tess sa uppgivet att det där händer ganska ofta.

Tess är adopterad från Asien. Detta har gjort att hon inte kan gå säker på stan för oftast äldre herrar i kostym som tar för givet att hon är prostituerad. Liten och finlemmad går hon omkring och vet att när som helst kan någon tjock, svettig gubbe komma och vilja köpa henne. Och det är uteslutande tjocka, svettiga västerländska män som tar detta för givet!

Min brorsdotter Tora är också adopterad från Asien. Om inte det här synsättet på asiatiska flickor försvinner omgående så kan hon alltså se fram emot samma öde. Idag är hon sju år, när ska första äcklet komma fram och erbjuda henne några hundringar för en Happy Ending? Om tio år? Om sju?

Idag läser jag en Facebook-status från en person som jag länge tyckt mycket om och som jag inom vissa områden beundrat. Den lyder:

”Många thaitanter ute idag.”

Jag undrar så smått om det här är något intern, någon kod som jag inte förstår. Men så läser jag kommentarerna. De går alla i samma stil. Thaitanter är prostituerade, man kan ta med dom hem, men då vill de kanske bara gifta sig och det kallas inte för en Happy Ending. Hugg! utropar någon. Och flera personer, män som kvinnor, gillar statusen. De grövsta kommentarerna gillas av min FB-vän, så att det skulle vara fråga om missuppfattning är helt utanför all diskussion. Jag äcklas. Jag drabbas av helig vrede igen. Någon liten del av mig försöker prata förstånd med mig. Är det kanske bara ett skämt? Men om det är ett skämt, hur kan det på något sätt vara roligt?

Allt slutar i att jag hamnat i en ohållbar situation. Uttalandet/skämtet är inte bara rasistiskt, det är dessutom kvinnoförnedrande och helt fucking oförsvarligt! Det finns ingen återvändo. Jag vill inte ha med denna vän att göra mer. Inga ursäkter finns, inte ens att jag nu när jag skrivit så här långt konstaterar att han raderat statusen, förmodligen har någon påpekat det vidriga redan. Men för mig är det försent.

Så hej då, min före detta vän. Det var roligt nästan så länge det varade, men det varade lite för länge.

Och till dem av mina vänner som vet med er att jag vet att ni gillade den där statusen kan jag bara hälsa: Ni har exakt en vecka på er att komma med en förklaring vad ni tyckte var gillningsvärt samt en ursäkt till mig och mänskligheten för att ni inte tänker längre än näsan räcker om ens så långt. Får jag ingen så åker ni också. Jag är ledsen, men här går min gräns!

1001 sätt att amma du måste prova innan du föder

Amningstekniker verkar det finnas lika många som det finns bröst och bebisar. Eller i alla fall lika många som det finns barnsköterskor. Under våra 10 dagar på neonatalavdelningen fick vi träffa en myriad olika sköterskor och alla utom en hade sin egen teori om hur vi skulle få igång amningen. Den som inte la sig i hade även den lilla egenheten att hen var en han, så det var ju extra anmärkningsvärt att han inte hade någon orubbligt självsäker expertis att bjuda på.

SIgne är ju, som ni förstått, ett ganska stort barn, och behöver därför extra mycket mat. Ransonen är satt på 150 ml/kg bebis, så Signe skulle alltså behöva lite drygt 750 ml om dagen. Det är inget man bara trollar fram på en dag. Sjukhusen erbjuder hjälp i form av coachning och elektrisk bröstpump. Bröstpumpen ska mamman gärna använda var tredje timme, dag som natt, och i början kommer det inte många droppar. Har en riktig otur då, vilket inte vi hade men vi har hört andra ha, så står det en sköterska och högljutt säger ”Bara 30 milliliter!” när en är färdig med 15 minuters ganska obekvämt pumpjobb. Då är det inte lätt att känna sig som en god mor. Det är mycket som kan gå fel, speciellt om en inte vet från början vilken teknik som passar en bäst. Och hur ska en veta det som förstagångsförälder?

Innan jag fortsätter berättelsen vill jag bedyra, och detta gör jag inte bara för att jag vet att jag har flera av våra barnsköterskor som läsare, att vi inte är missnöjda med någon enskild barnsköterska. Alla har varit och är fantastiskt hjälpsamma och kompetenta. Men för sådana som oss som så gärna vill få och följa instruktioner kan följande förlopp bli något förvirrande.

Barnsköterskan Amelia är först i raden. Hon tar fram ett hav av kuddar och bakar in mamman, lägger bebisen vid bröstet och leder munnen rätt. Bebisen söker och finner och börjar suga, utan framgång, det blir mest slick. Amelia droppar mjölkersättning på mammans bröst som en aptitretare, lägger en kudde till här och tar bort en där. Plötsligt verkar det funka! Allmän gamman uppstår. Amelia säger till mamman att sätta sig med bröstpumpen ett tag. Det går ganska dåligt, mamman misstänker att pumpen är defekt. Det tror inte Amelia, det är alltid lite trögt i början.

Tre timmar senare kommer syster Beda. Nu har bebisen glömt hur man äter i kuddhavet, men det stör inte Beda, som glatt kastar bort de flesta av kuddarna, visar ett kraftfullt handgrepp såväl om bebisnacke som mammabröst och dirigerar omilt de två tillsammans. Efter ett tag hjälper detta också. Beda uppmanar mamman att sätta sig och pumpa en stund. Mamman framkastar en teori om att pumpen är defekt. Beda är ovillig att hålla med och går av sitt skift.

Barnskötare Charlotta träder då in på scenen och konstaterar att bebisen inte suger. Nästa teori övergår i praktik, att liggamma! Dessutom lanserar Charlotta ett hjälpmedel som heter amningsnapp, ett litet munstycke att sätta på bröstet för att bebisen ska få bättre tag. Mamman lägger sig på sidan med nappen på och med bebisen bredvid sig och vips så funkar det också. En stund, tills Charlotta går hem på morgonen. Just innan avlösning förklarar mamman för Charlotta att pumpen troligen är defekt. Charlotta kollar en slang och en ratt och konstaterar att pumpen nog funkar som den ska.

Doris härnäst. Bebisen har återigen slutat kunna ta bröstet och Doris förkastar alla de andras tidigare försök. Nej, fotbollsgreppet är det som funkar bäst. Då har man beisen under armen längs med sin sida så hon får dricka från andra sidan. Denna metod borde ju även vara bra mot hicka. Doris nämner också i förbifarten att sängen inte är idealisk för amning utan en rejäl amningsfåtölj skulle vara bättre, men en sån finns det inte på den här avdelningen. Besparingar, ni vet. Doris tycker att det är dags för en pumpsejour, och mamman påpekar att pumpen suger ojämnt och verkar vara defekt. Doris kollar ett munstycke och ett membran och finner pumpen passabel.

Erika som avlöser Doris säger att bebisen suger fel. Dessutom konstaterar hon att pumpen är defekt.

Och så där fortsätter det. Naturligtvis är meningen att mamman ska få flera olika alternativ och själv finna vad som funkar, men hur vet hon vad det är som funkar? Ett hjälpmedel i detta är amningsvägning. Det går till på så vis att bebisen vägs före amning, äter och vägs igen. Skillnaden måste rimligen vara den ätna mjölkmängden. Första försöket visar amningsvågen att bebisen fått i sig 2 g på en halvtimme. Andra gången visar vågen att bebisen fått i sig 40 g på endast ett par sug. Än en gång framkastar mamman och pappan förslaget att instrumenten inte är pålitliga. Sköterskan Felicia säger att vågen oftast är korrekt. När syster Gisela vid nästa skift konstaterar att bebisen sugit i sig minus 2 g på senaste matningen säger hon att det har varit problem med de här vågarna länge så de är inte så pålitliga.

Till sist kommer syster Hulda och konstaterar att det inte spelar någon roll egentligen hur en gör, bebisen äter på ett eller annat sätt och när den är övermätt så slutar den. Eller kräks. Då är den mätt. Och tänk, det var vad pappan misstänkte hela tiden, men vem har han varit att klampa in på ett område han rimligtvis inte borde veta något om?

Rosa fjärilar

Vi män har ju ofta hört att flickor inte bajsar och kissar som vi utan att det egentligen kommer ut rosa fjärilar och parfym där nere. Som småbarnsförälder kan jag nu intyga att detta är helt sant! Låt mig berätta om gårdagskvällen:

Efter middagsmaten var det dags att byta på lilla Signe. Till min stora oro kände jag att hon kändes lite fladdrig om ryggslutet. Och vad fick jag se när jag drog av henne bodyn om inte att det satt rosa fjärilar långt upp på ryggen. Den fjärilshåv vi använder istället för blöja hade inte kunnat stå emot utan fjärilarna svärmade fritt. Insidan av bodyn var täckt med ett tjockt lager fjärilar och snart flög de ut och spred sitt budskap om sommar och sol över hela skötbordet. Ner i badkaret flaxade de och mina försök att fånga in dem med vad som stod till buds gjorde bara att deras rosa stjärnstoft snart nyanserade i stort sett allting. Fascinerad av skönheten ropade jag på Emily som kom in och slog ihop händerna av förtjusning inför de vackra fjärilarna som flög över hela rummet. Jag tog upp min dotter i famnen för att krama henne som tack för att hon skänkt oss denna upplevelse och då var hon gullig nog att spraya ner mig med en extra stor stråle av den somrigaste parfym du kan tänka dig. Jag fullkomligt dränktes i väldoft. Emily fröjdade sig storligen inför min ärebetygelse och under sång och skratt började vi samla ihop fjärilarna, och har vi inte slutat så håller vi väl på än.

Snipp snapp snut så var sagan slut! Godnatt!

Emily vill här lägga in en brasklapp om att den här historien kan bli synnerligen pinsam för Signe när hon blivit äldre, men jag anser att hämnd är en rätt som gärna ska serveras kall och vällagrad. Jag älskar dig, min dotter!

Skamliga förslag

Det här är mitt 200:e inlägg på Banjo söker jobb!

Vid ett sånt här tillfälle kan det ju vara passande med en återgång till bloggens (tidigare) huvudämne. Hur går jobbsökandet egentligen?

Ganska naturligt så har sökandet gått i stå de senaste veckorna. Den lilla tar nästan all tid och allt annat får stå tillbaka. Det är ju så det ska vara.

Men några intressanta saker har hänt. Jag har t ex fått mitt första meddelande till Facebook-sidan Banjo söker jobb!, sidan som ni ska gilla för att vara säkra på att inte missa några inlägg från det här tangentbordet. Det var en norsk ung dam som stod på en äng någonstans och undrade hur det gick.

Hei!
Jag så du sökte jobb, har du fortfarande inte fått något enda? isåfall har jag et tillbud till dej håppas på svar!

Något enda jobb hade jag ju inte hittat, så jag blev lite intresserad av tillbudet. Jag har en lång historia av att bli nyfiken på främmande tillbud,

På lågstadiet gick trenderna i vågor. Någon månad skulle alla ha luktsuddgummi, nästa månad lekte alla med jojo:ar, men det var tvunget att vara en jojo med CocaCola-motiv, inte en mesig Sprite-jojo som jag köpte i ren trots. När jojon blev trist (det gick fort) började Kalle Bergström vika pappersplan istället och så höll alla på med det några veckor. Men så en dag dök det istället upp en affärsidé i form av ett brev. Brevet var av standardutförande och längst ner fanns en lista på fem namn med adresser. Längst upp stod någon man vagt visste vem det var och längst ner stod Kalle Bergström. Det var han som hade gett mig brevet, och dessutom skrivit av det för hand, då det inte fanns några skrivare på den tiden. Brevet hälsade mig välkommen till Tuggummiklubben och jag skulle ge ett paket tuggummi till den som stod överst på listan, skriva av brevet i fem exemplar, ta bort den översta och istället lägga till mitt eget namn och min adress längst ner på listan och ge breven vidare till fem kamrater. Inom några veckor skulle jag översköljas av tuggummi.

Jag hade dittills nästan aldrig tuggat tuggummi. Men denna möjlighet till fantastisk utdelning kunde jag inte stå emot. Jag gick och köpte ett paket Smajl med tuttifruttismak och gav till en kille i B-klassen, han blev måttligt tacksam kommer jag ihåg, och delade ut brev till fem s k kamrater. Utdelning: 0 paket tuggummi. Naturligtvis.

Norskan fick ett snabbt svar. Jag sa att jag inte hade något jobb och att prioritet just nu var min nyfödda dotter, och så undrade vad det var för ett erbjudande. Nästa meddelande lät inte vänta på sig:

Gratulerer så mycket! dom är så underbara när dom är små. Da är denna jobbetperfekt for dig.

Men för at du skal få et proffessionell besiktning i vad vi driver med, föreslor jag et skype samtal med min buisness partner Erik Nilsson, När det passar dig.

Hon undvek skickligt att nämna vad det var för ett jobb, men jag kände lite i öronen hur de pockade på åtdragning.

På Älvsjömässan var det bomässa på hösten 2001. I en monter stod jag iförd en tenniströja med den hopplösa färgkombinationen terrakotta och kornblått och delade frejdigt ut foldrar om EuropeLoan Bank. Affärerna gick sådär, för att uttrycka det snällt. Faktiskt pratade jag bara med två personer under dagen, den ene var en befintlig kund som inte var helt nöjd, och den andra var en frodig dam som hade ett affärsförslag till mig. Min frejdighet hade gjort henne intresserad av att lura mig att börja jobba för Amway.

Likt halva Albaniens befolkning nappade jag på det feta betet och vi bokade ett möte i lobbyn på Royal Viking vid Centralen. Väl där fick jag broschyrer och kalkyler som visade exakt hur rik jag skulle bli för exakt hur lite ansträngning. Ansträngningen var ytterst ringa och rikedomen ohemul. Nytt möte bokades, nu ett säljmöte som hölls i en aula någonstans i förorterna. På detta möte predikade folk om hur rika och lyckliga de blivit på att lura med folk i pyramiden. De använde naturligtvis ett annat ord än just lura, men i efterhand inser jag ju att det var vad de menade. Jag hade lätt för att ryckas med på den tiden så jag lämnade mötet tämligen entusiastisk.

Väl hemma i den lugna, sansade vrån igen mindes jag barndomens tuggummiklubbar och andra liknande historier. Hade jag haft internet på den tiden hade jag googlat, men nu följde jag bara magkänslan. Var jag typen som kunde gå fram till vilt främmande människor på mässor och dylikt och bara övertala dem att profitera på sin bekantskapskrets. Svaret blev otvetydigt nej. Den frodiga damen blev inte glad när jag meddelade henne mitt beslut. Hon krävde tillbaka sina broschyrer och dyrbara fotostatkopior per omgående post och hela affären blev en blygsam förlust för mig, porto inräknat.

Erik NIlsson heter naturligtvis något annat, nämligen Fredrik Axelsson. Men namnet var i alla fall så vanligt så det inte var lätt att hitta på Skype. Därför fortsatte jag att pressa norskan på vad hennes buisness handlade om. Och det var som jag anade.

Jo absolut, det är et jobb innan network marketing, det är perfekt for dig nu när du stanna hemma med din dotter, men også viss du ska ut och arbeta igjen! eller du kan ha det som din fulltids jobb. Jobbet e veldig enkel, vi vervar folk och selger produkt, men hür mycke du vil selja bestemmer du selv, man kan også ha en meget god proffit bara ved at verva folk, det hörs innviklat ut, men är et veldig enkelt jobb när man kommer inn i det.
När har du tid och ha et møte?

Ja du…Aldrig? Passar det för dig? Jag bokar in mig i dina drömmar hela 2014, 2015 och 2016 och sen får vi se hur det utvecklat sig, Bra, då säger vi så.

Jag tog sambon i handen och dottern i vagnen och gick mig ut på stan. Vid Bantorget blev vi upphunna av en bekant, som än så länge tillåts vara anonym. Hen frågade om jag fortfarande sökte jobb. Jag bekräftade att så var fallet.

”Jag har en liten idé som jag skulle vilja prata med dig om!” avslöjade hen och med en mycket större beredvillighet än min norska bekantskap redogjorde hen i korta drag för denna. Ett fullkomligt vansinnigt projekt som vid framgång skulle göra min och många andras värld otroligt mycket roligare. En galenskap helt i min smak. Fortsättning följer.