Någon gång ska vara den första. Idag tar jag bort en person från min vänlista på Facebook.

Jag har en väninna från Östersund som numera bor i Stockholm och jobbar som nagelskulptris. Hon lämnade nyligen sitt tråkiga och stressiga kontorsjobb och följde sina drömmar istället. Jag är både imponerad och inspirerad. Hon heter något annat, men vi kan kalla henne Tess, och är vacker som en dag och skarp som en knivsegg.

En gång för ett antal år sedan åkte vi finlandsbåt tillsammans. Det var en resa arrangerad av vårt då gemensamma arbete. Resan var som finlandsturningar är mest, gungig och blöt. Framåt kvällen satt jag och Tess och pratade om ditt och datt på en bänk när en äldre herre i gråblå billig kostym plötsligt tog tag i henne och drog upp henne på fötter. Han sa något sluddrigt om att komma med och om ett pris. Jag drabbades av helig vrede, och för första gången i mitt vuxna liv var jag redo att starta ett riktigt barslagsmål. Ynkryggen backade förskrämd tillbaka (faktiskt, det trodde ni inte, va?) och lommade iväg. Tess och Carina, som också var med, höll fast mig och övertalade mig att släppa det. Tess sa uppgivet att det där händer ganska ofta.

Tess är adopterad från Asien. Detta har gjort att hon inte kan gå säker på stan för oftast äldre herrar i kostym som tar för givet att hon är prostituerad. Liten och finlemmad går hon omkring och vet att när som helst kan någon tjock, svettig gubbe komma och vilja köpa henne. Och det är uteslutande tjocka, svettiga västerländska män som tar detta för givet!

Min brorsdotter Tora är också adopterad från Asien. Om inte det här synsättet på asiatiska flickor försvinner omgående så kan hon alltså se fram emot samma öde. Idag är hon sju år, när ska första äcklet komma fram och erbjuda henne några hundringar för en Happy Ending? Om tio år? Om sju?

Idag läser jag en Facebook-status från en person som jag länge tyckt mycket om och som jag inom vissa områden beundrat. Den lyder:

”Många thaitanter ute idag.”

Jag undrar så smått om det här är något intern, någon kod som jag inte förstår. Men så läser jag kommentarerna. De går alla i samma stil. Thaitanter är prostituerade, man kan ta med dom hem, men då vill de kanske bara gifta sig och det kallas inte för en Happy Ending. Hugg! utropar någon. Och flera personer, män som kvinnor, gillar statusen. De grövsta kommentarerna gillas av min FB-vän, så att det skulle vara fråga om missuppfattning är helt utanför all diskussion. Jag äcklas. Jag drabbas av helig vrede igen. Någon liten del av mig försöker prata förstånd med mig. Är det kanske bara ett skämt? Men om det är ett skämt, hur kan det på något sätt vara roligt?

Allt slutar i att jag hamnat i en ohållbar situation. Uttalandet/skämtet är inte bara rasistiskt, det är dessutom kvinnoförnedrande och helt fucking oförsvarligt! Det finns ingen återvändo. Jag vill inte ha med denna vän att göra mer. Inga ursäkter finns, inte ens att jag nu när jag skrivit så här långt konstaterar att han raderat statusen, förmodligen har någon påpekat det vidriga redan. Men för mig är det försent.

Så hej då, min före detta vän. Det var roligt nästan så länge det varade, men det varade lite för länge.

Och till dem av mina vänner som vet med er att jag vet att ni gillade den där statusen kan jag bara hälsa: Ni har exakt en vecka på er att komma med en förklaring vad ni tyckte var gillningsvärt samt en ursäkt till mig och mänskligheten för att ni inte tänker längre än näsan räcker om ens så långt. Får jag ingen så åker ni också. Jag är ledsen, men här går min gräns!

Amningstekniker verkar det finnas lika många som det finns bröst och bebisar. Eller i alla fall lika många som det finns barnsköterskor. Under våra 10 dagar på neonatalavdelningen fick vi träffa en myriad olika sköterskor och alla utom en hade sin egen teori om hur vi skulle få igång amningen. Den som inte la sig i hade även den lilla egenheten att hen var en han, så det var ju extra anmärkningsvärt att han inte hade någon orubbligt självsäker expertis att bjuda på.

SIgne är ju, som ni förstått, ett ganska stort barn, och behöver därför extra mycket mat. Ransonen är satt på 150 ml/kg bebis, så Signe skulle alltså behöva lite drygt 750 ml om dagen. Det är inget man bara trollar fram på en dag. Sjukhusen erbjuder hjälp i form av coachning och elektrisk bröstpump. Bröstpumpen ska mamman gärna använda var tredje timme, dag som natt, och i början kommer det inte många droppar. Har en riktig otur då, vilket inte vi hade men vi har hört andra ha, så står det en sköterska och högljutt säger ”Bara 30 milliliter!” när en är färdig med 15 minuters ganska obekvämt pumpjobb. Då är det inte lätt att känna sig som en god mor. Det är mycket som kan gå fel, speciellt om en inte vet från början vilken teknik som passar en bäst. Och hur ska en veta det som förstagångsförälder?

Innan jag fortsätter berättelsen vill jag bedyra, och detta gör jag inte bara för att jag vet att jag har flera av våra barnsköterskor som läsare, att vi inte är missnöjda med någon enskild barnsköterska. Alla har varit och är fantastiskt hjälpsamma och kompetenta. Men för sådana som oss som så gärna vill få och följa instruktioner kan följande förlopp bli något förvirrande.

Barnsköterskan Amelia är först i raden. Hon tar fram ett hav av kuddar och bakar in mamman, lägger bebisen vid bröstet och leder munnen rätt. Bebisen söker och finner och börjar suga, utan framgång, det blir mest slick. Amelia droppar mjölkersättning på mammans bröst som en aptitretare, lägger en kudde till här och tar bort en där. Plötsligt verkar det funka! Allmän gamman uppstår. Amelia säger till mamman att sätta sig med bröstpumpen ett tag. Det går ganska dåligt, mamman misstänker att pumpen är defekt. Det tror inte Amelia, det är alltid lite trögt i början.

Tre timmar senare kommer syster Beda. Nu har bebisen glömt hur man äter i kuddhavet, men det stör inte Beda, som glatt kastar bort de flesta av kuddarna, visar ett kraftfullt handgrepp såväl om bebisnacke som mammabröst och dirigerar omilt de två tillsammans. Efter ett tag hjälper detta också. Beda uppmanar mamman att sätta sig och pumpa en stund. Mamman framkastar en teori om att pumpen är defekt. Beda är ovillig att hålla med och går av sitt skift.

Barnskötare Charlotta träder då in på scenen och konstaterar att bebisen inte suger. Nästa teori övergår i praktik, att liggamma! Dessutom lanserar Charlotta ett hjälpmedel som heter amningsnapp, ett litet munstycke att sätta på bröstet för att bebisen ska få bättre tag. Mamman lägger sig på sidan med nappen på och med bebisen bredvid sig och vips så funkar det också. En stund, tills Charlotta går hem på morgonen. Just innan avlösning förklarar mamman för Charlotta att pumpen troligen är defekt. Charlotta kollar en slang och en ratt och konstaterar att pumpen nog funkar som den ska.

Doris härnäst. Bebisen har återigen slutat kunna ta bröstet och Doris förkastar alla de andras tidigare försök. Nej, fotbollsgreppet är det som funkar bäst. Då har man beisen under armen längs med sin sida så hon får dricka från andra sidan. Denna metod borde ju även vara bra mot hicka. Doris nämner också i förbifarten att sängen inte är idealisk för amning utan en rejäl amningsfåtölj skulle vara bättre, men en sån finns det inte på den här avdelningen. Besparingar, ni vet. Doris tycker att det är dags för en pumpsejour, och mamman påpekar att pumpen suger ojämnt och verkar vara defekt. Doris kollar ett munstycke och ett membran och finner pumpen passabel.

Erika som avlöser Doris säger att bebisen suger fel. Dessutom konstaterar hon att pumpen är defekt.

Och så där fortsätter det. Naturligtvis är meningen att mamman ska få flera olika alternativ och själv finna vad som funkar, men hur vet hon vad det är som funkar? Ett hjälpmedel i detta är amningsvägning. Det går till på så vis att bebisen vägs före amning, äter och vägs igen. Skillnaden måste rimligen vara den ätna mjölkmängden. Första försöket visar amningsvågen att bebisen fått i sig 2 g på en halvtimme. Andra gången visar vågen att bebisen fått i sig 40 g på endast ett par sug. Än en gång framkastar mamman och pappan förslaget att instrumenten inte är pålitliga. Sköterskan Felicia säger att vågen oftast är korrekt. När syster Gisela vid nästa skift konstaterar att bebisen sugit i sig minus 2 g på senaste matningen säger hon att det har varit problem med de här vågarna länge så de är inte så pålitliga.

Till sist kommer syster Hulda och konstaterar att det inte spelar någon roll egentligen hur en gör, bebisen äter på ett eller annat sätt och när den är övermätt så slutar den. Eller kräks. Då är den mätt. Och tänk, det var vad pappan misstänkte hela tiden, men vem har han varit att klampa in på ett område han rimligtvis inte borde veta något om?

Vi män har ju ofta hört att flickor inte bajsar och kissar som vi utan att det egentligen kommer ut rosa fjärilar och parfym där nere. Som småbarnsförälder kan jag nu intyga att detta är helt sant! Låt mig berätta om gårdagskvällen:

Efter middagsmaten var det dags att byta på lilla Signe. Till min stora oro kände jag att hon kändes lite fladdrig om ryggslutet. Och vad fick jag se när jag drog av henne bodyn om inte att det satt rosa fjärilar långt upp på ryggen. Den fjärilshåv vi använder istället för blöja hade inte kunnat stå emot utan fjärilarna svärmade fritt. Insidan av bodyn var täckt med ett tjockt lager fjärilar och snart flög de ut och spred sitt budskap om sommar och sol över hela skötbordet. Ner i badkaret flaxade de och mina försök att fånga in dem med vad som stod till buds gjorde bara att deras rosa stjärnstoft snart nyanserade i stort sett allting. Fascinerad av skönheten ropade jag på Emily som kom in och slog ihop händerna av förtjusning inför de vackra fjärilarna som flög över hela rummet. Jag tog upp min dotter i famnen för att krama henne som tack för att hon skänkt oss denna upplevelse och då var hon gullig nog att spraya ner mig med en extra stor stråle av den somrigaste parfym du kan tänka dig. Jag fullkomligt dränktes i väldoft. Emily fröjdade sig storligen inför min ärebetygelse och under sång och skratt började vi samla ihop fjärilarna, och har vi inte slutat så håller vi väl på än.

Snipp snapp snut så var sagan slut! Godnatt!

Emily vill här lägga in en brasklapp om att den här historien kan bli synnerligen pinsam för Signe när hon blivit äldre, men jag anser att hämnd är en rätt som gärna ska serveras kall och vällagrad. Jag älskar dig, min dotter!

Signe har en moster som heter Cajsa och idag var det dags för henne och morbror Daniel att träffa sin systerdotter för första gången. Med var även kusin Gabriel.

Jag har kämpat i snart en vecka, ända sedan vi kom hem med Signe, med att få henne att skratta. Jag vet att det är mycket begärt, farmor påstår att jag själv inte skrattade mitt första sociala skratt förrän vid tre månaders ålder, men jag är ju inte tillnärmelsevis lika framåt och öppen som Signe verkar vara, så jag tänkte att det kunde vara dags att utveckla hennes humor. Det ska medges att Signe ler ofta, men det är inte några sociala leenden. Hon ler helt enkelt varje gång hon har en fis på gång.

Min huvudtaktik vad gäller att få dottern att skratta har hittills varit ganska basal och pavlovskt inriktad. Jag har dragit in luft, böjt mig framåt och magpruttat henne ljudligt, sedan tittat upp och sett glad ut. Reaktionen har varit obefintlig, men det har i alla fall inte misstyckts. Lite förundran är väl det starkaste känslosvallet jag lyckats framkalla.

Vid alla besök hittills har Signe varit i princip omöjlig att väcka. Hör hon dörrklockan knoppar hon in omedelbart, men oftast så känner hon på sig den nalkande långt i förväg och är i djup koma vid dennes ankomst. Så även idag, när Emilys brorfamilj skulle komma på visit. Hon gjorde naturligtvis succé i alla fall bara genom att visa sig, bebisar plägar ju ha den effekten på folk, speciellt släktingar.

Släkten hade med sig fikabröd, eftersom de uppfattat den kanske inte så fina vink vi gett dem om hur mycket ork och ambition vi lägger i ett eventuellt värdskap nuförtiden. När Daniel ringde och undrade om de fick komma svarade jag direkt ja, men om du ville ha någon fika fick de ta med det själv. Jag tillade även snabbt att vi gärna skulle tacka ja till nån sorts fika. Daniel är ju skärpt så därför åtföljdes sällskapet av en smaskig vetelängd. Vi satte oss till bords och pratade väder och karneval och Signe så klart. Regn, skoj och gull om vart annat, tills jag tyckte att det var väl dags för värdinnan att ta emot. Jag tog upp henne ur mjukliften, hon öppnade ögonen precis så mycket som behövdes, scannade sällskapet, alla sa åååååååååh, och sedan somnade hon om. En motiverad publik tål att vänta.

Efter ett tag frågade Gabriel så om han fick hålla sin kusin, och det fick han förstås. Nu bestämde sig Signe för att det var dags att agera! Hon öppnade ögonen och tittade skeptiskt på Gabriel. Alla kameror i hela lägenheten for upp i samlad tropp och historiska bilder togs.

Sedan var det moster Cajsas tur. Och ni har antagligen redan gissat vad det är som händer. Med en van moders hand lyfter Cajsa upp SIgne i sin famn, tittar på henne med lugn blick och börjar massera SIgnes ena fot mjukt. Signe fokuserar moster Cajsa och…

Hon ler brett! Skrattar nästan!

”Nu fiser hon!” konstaterade jag.

”Nej då!” sa Cajsa och fortsatte massera så där bebismysigt.

Jäkla moster Cajsa. Nu har hon förstört en eventuellt hypereffektiv kväll för oss. För naturligtvis har vi suttit och knådat fot och njutit av Signes nöjda minspel. Och vi hade inte kunnat vara lyckligare.

Var dag ett nytt genombrott! Hur levde jag innan Signe kom? Vad fick jag energi från?

Någon måste ha skvallrat om att det här är Signes beräknade förlossningsdatum, för hela stan har gått man ur huse och anordnat ett våldsamt halabaloo i Lundagård till hennes ära!

Nej, allvarligt talat så var vi lite oroliga där i vintras när läkarna sa att Signe skulle födas den 17 maj. Mitt under Lundakarnevalen, med allt vad det innebär i dålig framkomlighet i innerstan där vi bor. Karnevalståget passerar just utanför vår port, och vi var måttligt intresserade av att bli en del av det. Vi såg framför oss hur vår taxi kröp fram i snigelfart mellan en jätte-Putin i papier-maché och tjugo studenter dansande vilda danser utklädda till Ruslana. Och alla åskådarna skulle skratta och peka och säga:  ”Kolla där, vilken klassiker, några som låtsas ha förirrat sig in i tåget på väg till BB! Krysta! Krysta!”

Men nu gick det som det gick och igår var vi ute på en promenad i yran med Signe i vagn. Hela stan ar full med glädjespridare så Signe smälte in utmärkt. Men där var två som spridde lite mer än bara glädje.

Vid parkeringsautomaten på Kyrkogatan stod en herre i övre medelåldern och ofredade en person som jag bara förmodar och hoppas var en bekant. Mannen pekade mot Lundagård på andra sidan gatan och spottade och fräste:

”Sånt här ska vi inte behöva ha här i stan! Det ser ju ut som en jävla zigenarmarknad!”

Och detta var inte utflyktens värsta muntergök heller. Vid Glass-Kulturen, som vi kände oss tvungna att stanna vid eftersom vädret var varmt och kön kort stod en annan herre i samma ålder och talade till sin hustru. Jag säger ”till” för någon dialog var det inte frågan om.

”Du är ju något så fruktansvärt ointelligent!” sade han bland annat. ”Jag får ju skämmas hur korkad du är! Jag blir ju galen när du inte svarar på telefonen, varför har du den med dig om du inte svarar? Men svara då!” Jajamän, han fann det alltså rimligt att domdera på sin käraste eftersom hon inte svarade i telefon medan han skällde på henne! Det enda som fick honom att sluta skälla på den stackars kvinnan var när korvförsäljaren, som han mitt i alltihopa anlitade frågade om han ville ha senap på. Det ville han.

Och ingen sa åt honom att lugna ner sig. Min lama ursäkt för passivitet var att jag för tillfället stod ensam med Signe i vagnen och tyckte inte hon skulle behöva höra pappa göra de jämförelser med Hitler och Josef Fritzl som han hade på lut.

Idag kommer farfar och farmor på besök och Signe är så pepp så hon tvärsomnat. Allt är som vanligt, fast helt och hållet annorlunda.