För att läsa tidigare avsnitt, klicka här: Del I, Del II, Del III, Del IV, Del V, Del VI.

Sista morgonen grydde. Min fobi för småfåglar hade släppt och blivit en fixering. Jag stod på pass vid hotellets fågelbad med kameran för att få korn på några till arter innan det var dags att åka hem. Och det var inte förgäves, när den här krabaten kom flaxande.

Afrikansk paradisfågel

Jag hade ju hört talas om de resliga massajerna och tänkte att det skulle vara kul att ta en bild på sig med några av dessa jättar, men nu visade det sig att jag än en gång skulle bli besviken. Faktiskt var det så att det var två massajer som kom fram och bad att få bli fotograferade med mig…

(Fr o m nu togs det inte fler minnesvärda fotografier, så resten av avsnittet kommer illustreras med några godbitar jag inte fått med i tidigare avsnitt.)

Jaja, jag hör er….jag äter er sen….zzzzzzz

Daniel stod och packade in våra väskor i jeepen, muttrandes om att turister alltid packade på sig så mycket på resor. Det var svårt att få in allt i bagageluckan, svårare än det varit under hela veckan. Alla tyckte att han hade gjort en intressant och humoristisk spaning och jag var stolt över mig själv som hade kommit ihåg min tavla hela resan.

Fortfarande hade jag en beställning kvar, som naturligt fått vänta till sist. Emily hade pratat lyriskt om tanzanisk avokado och hade önskat sig några sådana. Jag hade ju hela 40 SEK att snaska upp så jag frågade Daniel om vi kunde stanna vid någon torghandel så jag kunde shoppa grönsaker. Det skulle gå bra det, och när vi kom till ett litet ”köpcenter”, där de kringvandrande försäljarna hade skyltar på sina vagnar med fantasifulla namn som ”The Hilary Clinton souvenir shop” och liknande, så stannade Daniel till och ropade på torggummorna. De kom farande i sina praktfulla klänningar med avokador stora som meloner i högsta hugg. Jag behövde inte ens gå ut ur bilen. Jag skickade fram min lilla sedel till Daniel och sa att jag ville handla för hela, och fick tillbaka 12 avokadomeloner av två olika sorter samt lite växel. Men det ballaste av allt var att torgdamen som gjort denna fina affär smidigt drog fram en kortläsare ur kjolarna och hade accepterat VISA om jag visat mig kort om kontanter. Men datautskrivet kvitto fick jag i alla fall. Det hade jag faktiskt inte väntat mig från ”Nelson Mandela grocery store”, som bestod av en liten korg.

En efter en lämnade vi av våra reskamrater, Bosse och Björg skulle vidare till Zanzibar och släpptes på flygplatsen. Storfräsarna Johan och Hans skulle stanna ett dygn till och lämnade oss vid sin lodge. Till slut var det bara jag, Bengt, reseledaren och Daniel kvar. Vi skulle alla ta samma flyg till Amsterdam. Ja, inte Daniel då, han skulle åka hem till fru och barn. Han lastade av väskorna med en väldig fart och jag vågade till slut att fråga honom hur gammal han var. Jag hade förväntat mig ett svar runt min egen ålder, men han avslöjade glatt att han var 56 år gammal, alltså klart över medellivslängden i Tanzania.

Daniel åkte och vi lastade alla väskorna på två bagagevagnar. Jag tänkte lite flyktigt på att det var väldigt vad mycket väskor reseledaren haft med sig, och plötsligt visade det sig att han tänkte likadant, fast om oss. På en av väskorna stod det ett tyskt namn! Någon hade tydligen gjort en tabbe vid utcheckningen och det stod klart för oss att vi inte alls köpt på oss en massa bråte, utan snott. Reseledaren ringde ett par samtal och det var ju tur att vi hade en lång väntan på flygplatsen, för Daniel lyckades få tag i en släkting som kunde åka ut till flygplatsen och hämta väskan. Jag undrar hur det gick med den, men på något sätt färdades den nog tillbaka genom Tanzania och hamnade hos sin ägare till slut.

Flamingokvintetten

Nu var det dags att oroa sig för de egna väskorna. Jag kunde inte ta avokadorna i handbagaget så jag var tvungen att checka in dem. Vid incheckningen påpekade jag för personalen tydligt att det var viktigt att väskan hanterades varsamt, eftersom den innehöll ömtåliga saker, vissa avokador hade visat sig rätt så mogna. Det uniformerade muskelberget som checkade in oss sa allright och att jag inte skulle oroa mig, men den tunne killen i signalväst som handhade väskorna lät underkäken hänga på halv stång och stirrade tomt framför sig. Så här i efterhand inser jag ju att det rätta hade varit att offra mina sista fem dollar på ett förtroligt handslag med någon av dem, eller båda två.

På vårt hypermoderna buffelspa erbjuder vi flera olika behandlingar, exempelvis ansiktspeeling och hornblåsning. Tuuuut!

Istället köpte jag en liten sköldpadda i mahogny i souvenirbutiken, som inte var tillägnad någon internationell politiker. Och den höll i alla fall ända hem och står nu och pryder sin plats i vårt vardagsrum.

Van Dikkens toku

Hemresan gick utan större missöden, mer än att Bengt var tvungen att byta plats och tyvärr glömde sin dagbok, som sedan aldrig kom till rätta igen. På Schiphol tog vi farväl av reseledaren Anders, som snart skulle återvända till Afrika. Han hade fått rycka in i sista minuten eftersom den ordinarie reseledaren råkat dubbelboka sig. Anders var egentligen bara en flitig anlitare av resebyrån i fråga och hade nu fått en uppringning och erbjudande om ett litet extraknäck. Så kan man också få jobb.

”Jag har träffat en annan…”
”Kra säger du?! Är hon vackrare än jag?”
”Självklart, vad trodde du?”

Snart lyfte vårt plan mot Kastrup och väl där hade vi ett väldigt flyt i bagageutlämningen. Tyckte jag i alla fall ända tills jag öppnade min väska och insåg att den var full av guacamole….

Avokadofläckar går inte bort i tvätten, åtminstone inte första gången. Men jag har även andra oförglömliga minnen av den magnifika kontinenten, som jag tänker återvända till med hela familjen så fort vi kan.

SLUT!

Även blommorna var naturligtvis vackra i Afrika!

För tidigare delar av reseberättelsen, klicka här: Del I, Del II, Del III, Del IV, Del V.

Djungelduvorna parade sig på taket så det blev en ganska ljudlig natt. När vi lämnade lyxhotellet på morgonen vinkade en oblyg babian oss farväl, den tidigare hotellvaktmästaren hade tydligen kvällsskift.

Till Lake Manyara styrde vi kosan, enligt uppgift en fantastisk fågelsjö. Det här såg jag som resans eldprov! Trots de täta kontakterna med gamar och storkar så tänkte jag att nu skulle verkligen min fobi botas! Vår ornitologiske reseledare drömde om att få några fina bilder på kungsfiskare, som var hans favoritfågel. Jag hade snöat in lite på att försöka ta snygga flyktbilder, en svår konst speciellt med en liten kompaktare. Så länge flyktbilderna inte var tagna rakt framifrån så skulle det nog gå bra.

När vi väl körde in på området runt Lake Manyara kunde en dock lätt tro att i kommit till en av Afrikas finaste apsjöar istället. Det kryllade av blå markatta och babian som avlusade varandra och kopulerade av hjärtans lust. (Nej, ingen korsbefruktning!)

När vi åkte över en bro så gick reseledarens dröm i uppfyllelse, en ståtlig kungsfiskare satt och spanade på en gren. Men jag tyckte nog att ödlan som solade på bron var minst lika dekorativ.

Den täta vegetationen öppnade sig och sjön bredde ut sig framför oss. Jag måste medge att för första gången under resan blev jag lite besviken. Jag hade hoppats på ett myller av olika fåglar i alla storlekar, men det rörde sig mest om horder av flamingo, stork och pelikan. Men vem är jag att klaga, några imponerande massflyktsscener ställde de upp på och gjorde dagen värd sin uppstigning. Det skulle naturligtvis komma mera…

Vi stannade vid en rastplats och där fick vi vårt lystmäte på småfågel. Att fotografera, alltså. Bäst vi satt där så hörde vi plötsligt en ädelskånsk stämma tala till oss. Borta vid andra bordet satt en skåning med sina äventyrarkollegor. Han berättade frejdigt om hur han varit uppe på Kilimanjaro någon vecka tidigare. En fransman i 77-årsåldern hade varit med i gruppen och orkat gå ända upp till toppen och ner igen. Så fort han gick ner så avvek han till herrtoaletten där han dog fridfullt. Där har ni en ”bucket list” som hette duga.

Bergsbestigaren gav oss också ett spartips för framtida resor; Köp malariaprofylaxen på plats i Tanzania istället! Mycket billigare och helt ofarligt. Smålänningarna i oss hade muttrat lite om hutlösheten i att sälja tjugokronors piller i kartor om 12, fastän en bara behövde 16. Någon som behöver några extra Malorone, förresten? Kort datum, men fortfarande funktionella. 8 kvar, räcker en vecka.

Resan gick vidare. Lake Manyara sägs vara det elefanttätaste området i Tanzania, om inte hela världen, men det är svårt att få syn på dem eftersom de gömmer sig mycket skickligt i skogen. När vi kom tittade de dock fram och hälsade, de kände kanske på sig att vi var ute på vår sista game drive? Vi fick bevittna en lektion i snabelanvändning på Förskolan Elfenbenet. Nyfödda elefanter vet inte vad den där korven i ansiktet ska vara bra för utan måste faktiskt lära sig det.

Nere vid vattnet igen fick vi även bevittna en egendomlig vänskap.

Och två flodhästar som slängde käft.

Som kronan på verket insåg vi att gnuerna nu börjat föda. Nyfödda kalvar stapplade omkring med dinglande navelsträngar och mammorna gick bredvid som om inget hade hänt. Mäktigt!

Sa jag kronan på verket? Då hade jag glömt den fantastiska scenen som vi fick bevittna på vägen ut ur reservatet. Klockan var redan mycket och vi riskerade att missa stängningsdags, när Daniel plötsligt tvärstannade bilen och pekade tillbaka mot ett undangömt vattenhål. Där låg en lejonhona med fem eller sex små ungar. Nu blev det sötchock! Mamman verkade vara skadad på något sätt, och lejonungarna gjorde tappra men lönlösa försök att veka farliga. De glömde sig snabbt och började leka istället.

Hej, kom och lek med oss! Äh….vi menar GRRRR!

Vi var den enda bilen kvar i parken och fick denna specialföreställning. Bäst vi stod där kom dock veterinärerna körande och bad oss att åka vidare. De skulle gå ut och ge honan medicin. Vad jag hade önskat att få se det! Men vi lydde och åkte ut ur parken i sista minuten och hem till lodgen som den här gången var mer av stugbyslag. Klart bästa och barnvänligaste boendet hittills och tanken på att det inte behövde ta så lång tid innan vi kunde ta med oss Åsa-Nisse till detta äventyr föddes i mitt huvud.

Reseberättelsen fortsätter och avslutas i morgon med Del VII – Min Arusha Airport!

För tidigare delar av reseberättelsen, klicka här: Del I, Del II, Del III, Del IV.

Vi lämnade Serengeti i gryningen nästa dag och åkte tillbaka över de milsvida vidderna för att återvända till Ngorongoro, en krater som anses vara en av världens vackraste platser. Huvudnumret för dagen var att vi skulle få syn på den sista av Big Five, noshörningen, den svåraste och skyggaste av dem alla. Nere i Ngorongorokratern finns alla Tanzanias djur representerade utom ett, giraffen, som har för gänglig konstitution för att ta sig ner för kraterns branta sluttningar.

Jag må vara portad från Ngorongoro, men jag kan åtminstone äta mina egna snorkråkor utan att använda hovarna!

Själva tog vi oss ner via en serpentinväg som en kan tycka att även giraffer skulle kunna nyttja. En som kommit på att människovägen var den bekvämaste var en imponerande elefant som inte brydde sig om den trafikstockning han orsakade. Som väl är orsakade han också sagolika fotomöjligeter. Bilarna i kön turades vänskapligt om att ligga i tät just efter elefanten så att alla skulle få en chans till den oförglömliga bilden.

Nere i kratern stiftade vi snart bekantskap med abdimstorken som befåglade kratern i tusental. Ett klart uppköp från den vidriga marabustorken, men fortfarande ingenting för fågelfobiker som jag. Annat var det att skåda den ståtliga krontranan! Den hade gjort sig fint vid Hornborgarsjön!

När vi åkt runt på Serengeti hade ju ett av de mer barnsliga nöjena varit att skrämma gnuer i sken, vilket var förbluffande enkelt. Så fort en sprang så hängde de andra på utan att ifrågasätta. Daniel vrålade efter dem att de var dumma i huvudet, men det fick dem inte att stanna av blygsel. Nere i Ngorongoro var de dock lögn att få fart på dem. Eftersom det inte var så många faror där nere så chillade gnuerna och lät sig fotograferas på ganska nära håll utan att få spel. Om en nu vlle ha ett riktigt fult minne av resan.

Daniel berättade en historia om två tyska bröder som en gång bosatt sig i kratern någon gång på början av 1800-talet (tror jag). De var de enda människorna som bodde i kratern och de hatade varandra. En kan ju undra hur det gick till att de flyttade dit….var det så att den ena brodern började hata folk först och flyttade så långt bort han orkade, så den andra brodern som saknade honom sålde allt han hade, lämnade jobb, familj och förmögenhet bakom sig och flyttade efter och sedan när han dök upp på brorsans förstutrapp fick han världens utskällning? Inte undra på att stämningen blev något tryckt efter det.

Plötsligt såg vi en massa bilar stå stilla vid vägkanten utan ett enda djur i sikte. Vad var nu detta? Daniel kastade ett getöga över savannen och sa att där ute låg det en noshörning! Alla flög upp och riktade in sina kameror, men åt olika håll. Var var besten? Var den bakom oss. Den visade sig inte vara synlig för blotta stadsboögat, men med maximal zoom, optisk och digital vilket för mig innebär 40 gångers förstoring lyckades jag få en bild ändå. Lite besviket sa jag att vi lär väl få komma närmare någon annan noshörning under dagen. Daniel skrattade och sa: ”Den där är nära.”

En liten detalj av en maximalt inzoomad bild!

På kvällen fick vi se några noshörningar till, från lodgens balkong med utsiktskikare. Folkskygga rackare de där, men det kanske en ska vara glad för.

Dags för rast och avstigning en stund, och det kändes ju lite egendomligt att bara stiga ur bilen och ta en promenad ganska strax efter att en skådat noshörning, hyenor och sjakal. Men vi lyckades klara oss från att bli uppätna, enstaka bett från tsetseflugor borträknade.

Ngorongoro är fullt av både djur och historier. Daniel stannade och pekade på ett kranium som låg mitt ute på ett fält. Det var en elefants gamla avlagda skallben och Daniel hävdade att den elefantens ättlingar kommer och hälsar på kraniet någon gång om året. De kommer strosande, står där en stund, drar snabeln över kraniet och går igen. Hur kan de veta att det är samma elefanter? Det kanska bara är nån geocache eller nåt som drar till sig mycket turistelefanter? Men det verkar som viltguiderna har stenkoll på sina medvarelser i nationalparkerna, så det är ingen idé att betvivla historiens äkthet.

Ny kiss- och fikapaus vid en liten sjö där det vimlade av småfåglar i fantastiska färger och former. Där finns även större fågel, ett helt gäng glador, som vi skåningar lätt känner igen hemifrån, försökte sno så mycket turistmat det gick, och på andra sidan sjön i ett träd satt det en livs levande vithövdad örn! Som tagen ur amerikanska statsvapnet! I sjön plumsade dessutom några flodhästar runt och blev peelade av en tjänstvillig vadare.

And the laaaand of the freeeee!

Ska jag spara polisongerna?

Lite senare fick vi se något så ovanligt som en lejonhanne som var uppe och gick mitt på dagen. Lejon jagar på natten och smälter maten och poserar för turister på dagen, men här i Ngorongoro så var det andra vanor. Det kan också ha hjälpt igång djurens konung att detta var en ovanligt molnig och mild dag, för ovanlighetens skull låg temperaturen på svala 20 grader.

Nu var det dags att pallra sig till lodgen, som den här gången visade sig att vara ett regelrätt lyxhotell med riktiga rum och stor hotellrestaurang med livemusik. Det här var den äldsta lodgen i området och nog kändes den kolonial alltid! Jag tror att det var här vi såg två herrar som måste kommit dit för VM i Hemingway-lookalike som favoriter. I restaurangen hade de en speciell fruktkypare som rekommenderade olika melonsorter och till vilka rätter de passade. Jag försökte snoka reda på några fruktknep för att optimera frukosten hemma, men han avslöjade inte yrkeshemligheter.

På hotellet hade de också en väldigt social och kontaktsökande hotellvaktmästare. Det dåliga var att hen var en marabustork, det fina i storksången att vi inte behövde dricksa hen.

Kan jag ta väskorna?

Resan fortsätter i Del VI – Min Lake Manyara!

För tidigare avsnitt av reseberättelsen klicka här: Del I, Del II, Del III.

Det var som sagt en decimerad skara som stod upp på morgonen efter färden över gnuhavet. Två stannade hemma med magsjuka från morgonens safari, och två andra, däribland jag, hade en ganska skaplig feber. Den ende som var i tiptop kondition var naturligtvis pappa Bengt, och så den ständigt fryntlige chauffören Daniel såklart.

Ut i reservatet med oss, och det stod inte långt på förrän vilddjuren bredde ut sig framför oss. Vi kunde pricka av två av Big Five redan efter första kröken, då tre vattenbufflar med de obligatoriska oxhackarfåglarna i ögonvrårna stod och tog en morgonslurk ur ett vattenhål, bara 50 meter från några morgontrötta, proppmätta lejon. Lejonen låg så stilla så att gamarna satt en bit bort och slickade sig om näbbarna. Ännu en liten bit bort passerade vi en död gnu. Den hade förmodligen segnat ner och självdött helt nyligen för den var helt intakt. På hemvägen åkte vi förbi några renätna benknotor. Det var samma gnu.

En bit bort såg jag min första marabustork, och aldrig förr eller senare har jag väl sett ett så alltigenom mardrömsfult djur! Inte undra på att skrället ingår i the Ugly Five! Inte heller är det speciellt sympatiskt, inte bara för att det är en fågel, vilket i min bok ger några extra feta minuspoäng, utan också för dess sätt att stå lite vid sidan av och titta på när de mer hungriga gamarna kalasar på ett kadaver. Den påminner lite om en hovmästare som står och övervakar så allt är till belåtenhet i asätandet. Fullkomligt vidrig skapelse.

Plötsligt pekade Daniel mot horisonten och ropade ”Cheetahs!” Geparder! Omringade av bilar höll två gepardbröder på att showa för turisterna. Geparden gillar att hoppa upp på saker för att få mer utsikt, de är savannens hackkycklingar och blir alltidbortjagade av leoparder och lejon, det är väl därför de lärt sig springa så fort. Men ser de en bil är det inte alls ovanligt att de hoppar upp på dess huv. Varmt och högt, kan det bli mer komfortabelt för en gepard. Nu var de här bröderna (Daniel hävdade att de var bröder i alla fall, jag antar att en lär sig bedöma ålder och beteendemönster efter att ha sett tusentals) i full färd med att spana efter byte eller mobbare. En av dem passade dessutom på att kolla en jeeps underrede efter rost. Jag döpte bröderna därför till Roy och Roger.

Det blir 10 lök. Ring mäj sän!

Innan vi lämnade dem ställde de tjänstvilligt och oväntat upp sig på en gruppbild av spektakulärt slag.

Are you cheetahing on me?

Lunch intogs och efter den hade en av de magsjuka återanknutit till gruppen. Eftermiddagen ägnades mest åt leopardspaning, vilket är en särdeles svår konst. Mycket skumpig offroad-körning bland höga träd resulterade i ingenting och vi återvände till lodgen med endast några strölejon, i och för sig pampiga, sedda. På kvällen efter middagen slog febern mig med full kraft och jag låg och yrade och skakade hela natten. Jag var helt inställd på att tillbringa dagen på lodgen och inte skumpa runt på vägarna, men när en elefant plötsligt väldigt fotogeniskt spatserade förbi frukostserveringen så ändrade jag mig och hängde med i alla fall. Och det kommer jag aldrig att ångra.

Low five!

Leoparden låg fullt synlig i trädet och mös i solen. Samtliga jeepar i hela Serengeti stod runt den, men det brydde den sig inte nämnvärt om. Daniel var lyrisk, så här bra bilder fick en inte chansen att ta varje år. Och vi plåtade och plåtade och plåtade….

Någon timme senare när vi åkt vidare på nya äventyr stannade Daniel bilen och pekade ner på marken precis bredvid den. Där låg en hög osande zebrainälvor som en gepard förmodligen lämnat kvar. Äcklat fascinerad tittade jag på kletet och tänkte inte på vad som brukar hända när det ligger sånt godis på savannen. Plötsligt hade jag en gamvinge en meter från ansiktet. Som trogna läsare känner till (ja, faktiskt behöver ni ju inte vara trognare än att ni läst hela detta inlägg) så är jag starkt kritisk till fåglar, speciellt de stora, köttätande. Nu fick jag välbehövlig chockterapi och ett minne att dra fram för evig tid när jag behöver tänka att det i alla fall kunde varit värre.

Lite senare vägdes skräckupplevelsen upp av ännu en av resans höjdpunkter. Daniel pekade och utbrast ”Turtle!” och 50 meter längre bort återfanns just en sådan. Och tro inte att det var någon jättesköldpadda, utan det rörde sig om en normalstor leopardsköldpadda. Jag älskar sköldpaddor! Världens coolaste djur.

Den här dagen var den absolut bästa fotodagen på hela resan så jag avslutar med ett par riktiga skönheter.

Sekreterarfågeln heter inte så för att den har pennor bakom öronen.

Åh, vad det är trååååkigt att vara kung!

Blir det bra så här, eller vill ni ha annan färgsättning?

Smyckesolfågeln gör skäl för namnet.

Resan fortsätter i Del V – Mitt Ngorongoro!

För att läsa tidigare avsnitt, klicka här: Del I, Del II.

Nästa morgon var vi uppe tidigt för att ge oss av mot Serengeti. En finfin frukost och så iväg på skumpiga vägar. Vi passerade våra två återstående resmål, Ngorongoro och Lake Manyara och stannade och åt medhavd lunch i ett skjul. Vi stannade också vid en turistfälla, eller som det heter i Tanzania: art shop. Jag hade två beställningar hemifrån, avokado och någon fin tavla till barnkammaren, gärna med mycket djur på. Jag stod och tittade på en riktigt fin tavla med både djur och Kilimanjaro på när en kvinnlig expedit kommer fram till mig. Hon undrade om jag tyckte om tavlan, och det sa jag sanningsenligt att jag gjorde. Hon sa att den kostade 80 USD. Jag tyckte att oj, det var dyrt! Hon tittade trött på mig och gav mig några snabba instruktioner.

”Nu är det meningen att det ska gå till på det här viset. Jag säger ett högt pris, du säger ett löjligt lågt pris och sedan prutar vi upp och ner ett tag för att mötas ungefär på mitten. Ok?”

Mitt CV hävdar att jag har lätt för att ta instruktioner och det visade jag nu genom att föreslå 30 USD. Hon undrade om jag försökte råna henne. Jag undrade det omvända. Hon gick ner till 70. Jag upp till 40. Och så höll det på klädsamt länge. Vi möttes på 60 USD, och jag ser det som att hon fick en extra femma som tack för underhållningen.

En massaj monterade ner tavlan och slog in den i ett prydligt paket, som jag sedan bar med mig genom hela Tanzania och höll bara på att glömma en enda gång. Det första jag gjorde när jag kom hem var att lämna in tavlan till inramning på Grönegatan, varifrån den ännu ej återkommit, snart tre månader senare. Vem behöver hela Afrikas savann när en har små källarlokaler i Lund att slarva bort saker i?

Världens ände

Plötsligt tog världen slut och ersattes av savann utan träd så långt ögat kunde nå. Det var en helt osannolik upplevelse, den absolut största känslan av litenhet och utsatthet jag någonsin upplevt. Nån enstaka gasell kom skuttande men annars oändlighet av ingenting. Plötsligt började vi skymta svarta prickar vid horisonten. Tusentals svarta prickar. Gnuer!

Vi var snart ifatt dem och följde deras vandring, vi skulle uppenbarligen åt samma håll.

Det finns olika kvintetter av djur som en afrikaresenär brukar beta av för att känna att hen fått valuta för pengarna. Först har vi Big Five. De är elefant, noshörning, lejon, leopard och vattenbuffel. Sen har vi Small Five. De är elefantnäbbmus, noshörningsskalbagge, myrlejon, leopardsköldpadda och buffelvävare. Vår reseledare ville inte riktigt hålla med mig när jag framkastade den vilda teorin att de små fem var utvalda för att deras namn innehöll de storas, men visst känns det väl ganska troligt? Till slut har vi Ugly Five, hyena, gam, marabustork, vårtsvin och givetvis gnu!

Från oändlig tomhet hade vi nu m a o hamnat i oändlig fulhet. Några zebror som hamnat i fult sällskap bröt av mot den smutsgråa fonden, men annars var det gnu för hela slanten. Vi dansade med gnuerna i nån timme innan vi började se annan vegetation igen. Vi var framme i Serengeti!

Klockan hade tickat en bra bit in på eftermiddagen men vår guide Daniel ville åka ner till en sodasjö en bit från lodgen innan vi inkvarterade oss där. Kanske skulle vi få se några flamingos och en eller annan flodhäst? Och jo, nog fanns där flamingos alltid! Och bortom dem hörde man gnäggningarna från flodhästar också. Daniel försökte köra lite närmare för att vi skulle få bra bilder…

Hoppsan………..

Och så gick det till när vi körde fast med jeepen mitt i Serengeti utan kontakt med omvärlden. Där stod vi med endast ovansidan av navkapslarna kikandes upp ur dyn och kunde varken komma fram eller tillbaka. Inte så långt bort från oss råmade flodhästarna betänkligt och om det är något en vet på safari så är det att det är läge att sticka fort om flodhästarna kommer upp ur plurret i närheten. Vi var allt annat än avslappnade och spanade efter räddningen. Eller döden, som lika gärna skulle kunna dyka upp runt kröken. Den femte bilen vi såg och vinkade efter såg även oss. Ett försök att vinscha upp bilen, som höll på att sluta med att även räddningsbilen fastnade, misslyckades, och reseledaren och den enda damen i vårt sällskap, den norska diabetikern Björg som redan mådde dåligt efter solskenet mitt i ingenting, fick skjuts till lodgen för att hämta bättre hjälp. Nu gällde det att överleva tills dess. Mörkret föll snabbt, och vi befann oss alltså vid ett vattenhål. Och plötsligt skriker en av oss: ”Lejon! Lejon!”

De två som blivit uppräknade kom smygande ner mot stranden. Hade det varit lite ljusare hade vi säkert sett hungern lysa ur deras ögon. Eller kanske ändå inte, för när vi började vifta och schasa som bara väldigt urbaniserade människor med övertro på sin egen farlighet kan göra så vände de på tassen och gav sig iväg efter annat, mer vant byte.

Piece of cake

Kort därefter blev vi räddade av tre smågrabbar, en traktor och en bärgningsteknik som antydde att det här var vardagsmat för personalen på Ndutu Lodge, där vi fick en sen middag under övervakning av husets genetter och inkvartering i afrikanska tält, dvs ordentligt murade stenhus med rinnande vatten och dusch. Strax efter att vi gått och lagt oss checkade även gnuerna in och fyllde hela gårdsplanen, förandes ivrig dialog resten av natten. Morgonen därpå var tre av oss febersjuka, däribland jag själv. Men sådant får en inte låta hejda sig när en är ute på sitt livs äventyr.

Fortsättning följer i morgon, vi avslutar med ett par skrytbilder.

”Vad ska vi hitta på?”
”Vet int. Hitt på nåt!”

Den suddiga pygméfalken är lite vanligare än den skarpa, men fortfarande tillräckligt ovanlig för att ett foto på den gör att en får ligga garanterat på fågelskådarnas årliga kongress. Påstod en fågelskådare i sällskapet alltså.

En blick säger mer än tusen ord. I det här fallet är vart och ett av orden ”Far åt helvete!”

Resan fortsätter i Del IV – Mitt Ndutu

För att läsa tidigare avsnitt, klicka här: Del I.

På morgonen vankades en präktig frukost på Hotel Arusha. Jag trodde inte mina smaklökar när jag tog en mun kaffe! Den koppen var så fabulöst utsökt att den förstörde mig för alla andra kaffekoppar för evig tid. Det var härligt att två dagar efter att en huttrat i skåneblåsten nu sitta på en veranda i sommarvärme och äta nyplockad frukt och dricka den där himmelska drycken. Det hade i och för sig varit ännu härligare att göra det EN dag efter skåneblåsten, men vi släppte den nesliga starten på färden och såg istället fram emot att förenas med resten av gruppen. Personalen var väldigt nitisk och dukade av både porslin och otagna hjärtmediciner när vi gick för påfyllning, men piller hade vi ju i reserv.

Klockan halv åtta mötte Lasaros oss i lobbyn och vi gav oss av. Det var en resa på en och en halv timme till Tarangire och på vägen konverserade Lasaros friskt om politik, religion och familjebildning. Han beklagade sig över att Tanzania var ett så korrupt land, han undrade varför svenska missionärer inte brydde sig om att sprida det kristna budskapet utan bara byggde skolor och sjukhus och annat viktigt, och han fascinerades över att jag inte ansåg mig redan gift med Emily. I Tanzania är att göra en kvinna gravid i princip samma sak som att gifta sig, menade han, det var ett ansvar som en inte kunde avsäga sig. Tiden flög fram och bilen med den, ömsom på vänster sida av vägen, ömsom på höger. Det är vänstertrafik i Tanzania, men samtidigt får en ju passa på att köra på den farbara delen av vägen. Vid ett tillfälle stannade vi för att ta ut lite tanzanisk valuta från en bankomat. Vi tänkte att lite kan ju vara bra att ha, så Bengt räknade ut hur många shilling vi skulle få för 400 SEK och så tog vi ut den summan. När vi senare under resan skulle använda sedeln med fantasisiffran 10000 på insåg vi dock att det blivit fel på en tiopotens. Vi hade för 40 SEK shilling med oss! Som tur var är den gångbara valutan på sådana här resor amerikanska dollar, och det hade vi med oss båda två i riklig mängd.

Så kom vi då fram till Tarangire och Lasaros fällde upp taket på den täckta jeepen så vi kunde stå upp och fotografera. På parkeringsplatsen fick vi se det första vilddjuret, en liten markatta som utgjorde välkomstkommitté och påminnelse om att inte lämna fönstren öppna när en lämnar bilen.

Välkommen till Tarangire! Låt mig få ta hand om era bananer och värdesaker!

Inne i parken öppnade sig savannen för oss. Vilken syn! Det stod inte långt på förrän vi råkade på både elefanter och zebror och ett helt strutsdagis. Lasaros tittade mot horisonten och ropade ”Örn!” eller ”Vårtsvin!” eller ”Termit!” och det visade sig att om vi zoomade maximalt med våra kameror så kunde vi kanske också urskilja varelsen med lite tur. Sådana där guider har en otrolig syn! Men inte alla djur höll sig på avstånd förstås.

Tänk att springa på skådespelaren Sten Ljunggren så här på savannen!

Efter en stund så stannade vi i ett vägskäl och inväntande de övriga i gruppen. Det kändes inte helt säkert att gå ut ur bilen med tanke på alla djuren, men vi lärde oss snabbt att det inte var någon fara eftersom guiden alltid hade örnkoll. Och lejonkoll.

Lasaros dricksades rikligt (i dollar) och vi hälsade på vår nya guide Daniel. Därtill kom den svenske reseledaren Anders och övriga medresenärer. De berättade entusiastiskt att ett lejon hade gått omkring och rutit utanför tälten natten före, vi grämde oss och jag formulerade osande klagomålsbrev till KLM i huvudet. Vi skulle dock få vårt lystmäte av både lejon och störd nattsömn vad det led.

Väl framme vid lodgen insåg jag att definitionen av ”tält” är något annorlunda i Tanzania än vad jag var van vid från lägerskolorna på mellanstadiet. Tälten i Tanzania är murade och har både vattenklosett och dusch, samt ordentliga sängar. Ytterst komfortabelt. Dessutom står tälten oftast på ställen med fabulös utsikt. Lodgen i Tarangire hade utsikt över ett stort vattenhål där det kryllade av djur och växter. Bengt förvandlades till Mattias Klum och riggade upp stativ i bar överkropp. Jag kontrollerade om det fanns wifi, och det fanns det minsann! Alla har vi våra egna prioriteringar.

Bengt Klum

Vi blev kvar i Tarangire en natt till, och den natten hade lejonen en annan rutt. Någon mer större dramatik, bortsett från ett mysterium med en borttappad ficklampa blev det inte där, så jag avslutar med några av mina bästa bilder.

God morgon!

”Jag hör ett lejon, min son! Göm dig i närmaste mörka hål!”
”Okidoki!”

Syskongnabb

Baobabträd

Finbesök vid lodgegränsen

Kasedans till Zebraz

Resan fortsätter i Del III – Mitt Serengeti