Banjo-Herren reser bakåt i tiden

Det är mycket nu, sa Stefan Sauk för vad som känns som en evighet sen. Låt oss börja från den närmaste framtiden och jobba oss bakåt.

Den 1 september ska jag flytta. Mitt nya hem blir en tvårummare några minuters bilfärd från där jag bor nu. Ett liv som halva-tiden-förälder väntar. Det är naturligtvis jättesorgligt, men inget av alternativen som fanns kändes riktigt genomförbara.

Nästa måndag påbörjar jag en praktik som anläggningsarbetare. Det innebär att jag ska åka ut till olika allmänna platser i Skåne, gräva ett hål, göra nåt i hålet och sedan fylla igen det så det ser precis likadant ut efteråt. Eller i vissa fall lite finare. Det får man kalla en kursändring i karriären, men jag har ju alltid haft för vana att gräva ner mig i mitt arbete, så viss erfarenhet, om än bildlig, har jag.

Idag tackade min telefon plötsligt för sig och vägrar svara på uppladdande tilltal. Den kanske blev sur av de abnorma mängder telefonkötid jag tillbringade igår på Folksam, Bilia och andra Toyotaverkstäder. Men inget ont som inte för något gott med sig, jag lyckades krympa ner väntan på reparation av bilen från 7 september till på torsdag.

Jo, bilen behöver repareras eftersom den i lördags blev påskenad av en häst! Jag var inte med själv, Signe och Emily och Signes mormor var i Danmark på semester och på väg hem passerade de en ridskola. En förrymd häst kom plötsligt sättandes på Signes sida och dängde mulen i bakrutan så smulorna rök! Otroligt nog klarade sig alla oskadda förutom hästen som skar sig lite i mulen. Ridskoleföräldrar strömmade till och tog hand om häst, bil och passagerare. Efter lite omtejpning och ursopning av bilen, samt lite rekreerande hästumgänge för passagerarna, främst den yngsta, så kunde färden gå vidare hem till den orolige fadern och exfästmannen.

Exfästmannen, ja. Den här sommaren efter att Signe äntligen blivit färdigbehandlad för sin njurtumör (en annan historia som avhandlats i en annan blogg) blev inte riktigt vad jag hoppats på. I maj gjorde jag och Emily slut efter år av mycket påfrestningar och inga glädjeämnen, med Signes blotta existens som lysande undantag. Vi blev så mycket föräldrar att vi glömde bort att vara partners. Mitt tröstlösa arbetssökande, envetet avbrutet av långa sjok av vabb och föräldraledighet gjorde också sitt till. Min självkänsla bröts långsamt men säkert ner och jag fick allt svårare att hantera situationen. När Emily behövde mitt stöd fallerade jag, och när jag behövde hennes stöd fallerade hon. Ohållbart, och jag hade länge undrat över varför just jag hade så svårt för att under stress komma ihåg allt, varför just jag hade så svårt för att be om hjälp, varför just jag hade så svårt att lämna min bekvämlighetszon. Och så hade det ju varit genom hela livet, när jag tänkte efter.

I höstas, och nu kommer vi till den här bakåtresans slut för den här gången, fick jag svaret.

Jag har ADHD. Och när man har ADHD, då är det mycket nästan hela tiden. Den här bloggen, i den mån jag hinner, orkar och vill skriva, kommer framgent att handla om detta. Namnbyte kommer att ske, så fort jag kommer på något bra.

KLM slår till igen

Vissa inlägg skriver sig helt enkelt själva.

Jag fick ett mail från KLM. Varför jag fick det kan nya läsare få reda på i tidigare inlägg.

Jag har försökt nå dig på det telefonnummer jag fann i din bokning men utan framgång så jag mailar dig istället.

Ditt flyg KL1132 blev försenat på grund av att det inkommande flyget KL1131 fick återvända efter 25 minuter i luften. Detta anses vara en extraordinär orsak och passagerare är inte berättigade till EU kompensation. För att förklara närmare så används samma flygplan för olika rutter. Flygplanet är detsamma, men flygningarna får olika namn. Ditt flyg KL1132 flögs av samma flygplan som användes för flygning KL1131. Efter 25 minuter i luften fick flygplanet vända tillbaka vilket gjorde att din flygning blev försenad.

Det finns en lista på vad National Enforcement Bodies (NEB) anser vara extraordinär omständighet från ett möte i april 2013, nummer 21:

Unexpected flight safety shortcomings: Any technical issues which cause the pilot to carry out an aircraft turnaround or diversion.

På grund av detta nekade vi dig EU kompensation enligt EU förordningen 261/2004 artikel 5, paragraf 3.

Tack för att du kontaktade KLM och jag hoppas denna förklaring hjälper dig att förstå varför vi inte betalar EU kompensation för förseningar som orsakats av extraordinära omständigheter.

Med vänlig hälsning

Karl-Ludvig Melin

Customer Care Europe

Med andra ord, förseningar p g a tekniska problem anses som extraordinära. Då kan en ju fråga sig vad som anses vara ordinärt? Att planen kommer i tid? Hade jag blivit försenad p g a att planet avgick i tid så hade jag kanske haft rätt till EU-kompensation (våga vägra sär skrivning!), men hur skulle jag då bära mig åt? Eller är det så att KLM bara känner sig ansvariga för flyg som blir försenade p g a att de inte lyfter? I så fall kan ju en samvetslös, snål flygbolagsdirektör, som exempelvis gentleröven som leder Ryanair, komma på att om de upptäcker något strul med planet vid start, så är det bara att göra ett startförsök, avbryta och sedan laga felet i godan ro utan att riskera att passagerarna kan kräva kompensation? Det stinker oavsett.

Men jag vill passa på att tacka Karl-Ludvig (som naturligtvis heter något annat, vad trodde ni?) för klargörandet att KLM använder sina plan mer än en gång. Det låter mycket ekonomiskt och miljövänligt. Jag har alltid trott att planet åkte en resa och sedan skrotades och att det var därför alla miljövänner skällde på flyget hela tiden.

Möjligtvis kan jag ha missuppfattat varför Karl-Ludvig (som alltså egentligen heter Jenny) förklarar att planet används på flera olika rutter. Många tror säkert att planen bara flyger åt ett håll, eftersom det är så svårt att backa i luften. Då förstår jag om dessa tror att det aktuella flygplanet bara kör flight KL1131 och sedan antingen monteras ner och fraktas eller bogseras tillbaka från Kastrup till Schiphol med lastbil. Eller båt borde vore mer praktiskt när jag tänker efter.

Så tack, Karl-Ludvig för att du förklarat varför ni inte betalar ut kompensation i extraordinära fall. Nu får du en chans till att förklara varför ni inte betalar ut kompensation i det här fallet. Ordinärare kan det inte bli.

Mitt Afrika – Epilog: Mitt KLM

Tidigare delar i berättelsen: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4, Del 5, Del 6, Del 7

Afrika började kännas avlägset igen. Avokadofläckarna gick ur de flesta plaggen och de överlevande avokadorna blev till åtskilliga läckerheter, den bästa varandes en avokadopizza. För att ge en hint om hur stora de där avokadorna faktiskt var så kan jag säga att en enda frukt i tjockt skivat skick täckte varenda kvadratmillimeter av en ugnsplåt.

Men historien med förseningen på utresan gnagde. Jag hade lovat fadern att kontakta KLM och kräva kompensation, det var ju faktiskt deras datorstrul som hade berövat oss på en hel dags safari om inte två. Rimligt vore att de borde ersätta oss för åtminstone en åttondel av resans kostnad. Förseningen var alltså ingen annans än KLM:s fel. Ingen annan kan på något rimligt vis förskyllas.

Fadern hade god erfarenhet av att få tillbaka pengar av KLM. Hela resan hade han pratat nostalgiskt och beundrande om sin lillebrors, min farbror Håkans, insats när de hade blivit försenade hem från Kenya ett år tidigare. Trogna läsare minns min farbror och hans företagsamhet. Han och fadern hade varit i Afrika ett år tidigare och även då blivit försenade och tvingade att övernatta en extra natt på lyxhotell. Ja, visst är det besvärligt när man pressas till sådana umbäranden? Senare hade Håkan tagit hand om att prata med KLM om kompensation och om jag känner honom rätt blev det nog så att KLM till slut erbjöd honom en summa för att sluta prata.

Nåväl, kan han så kan väl jag, tänkte jag och skickade in ett klagomål via KLM:s hemsida. Som svar fick jag ett automatiskt mail att klagomålet mottagits och att det kunde ta upp till sex veckor tills jag skulle få besked om klagomålet gillades. Det gick mycket fortare än så. Mailet var mångordigt och förklarade att någon ersättning kunde det absolut inte bli tal om, då de utgifter jag redogjorde för inte hade med KLM att göra. Men de beklagade så väldigt mycket och skickade oss var sitt presentkort på €100 som vi kunde använda när vi nästa gång flyger med KLM, förutsatt att vi gör det inom ett år. En snabb blick på Emilys mage gjorde det klart för mig att några resor med KLM inte var aktuella det närmaste året för mig, och sannolikt var det inte på tapeten för fadern heller. En helt värdelös ersättning, således. Vi beslöt mesigt nog att inte gå vidare med ärendet. Resan hade ju trots allt varit riktigt lyckad.

Men skam den storebror som ger sig! För ett par dagar sedan fick jag ett nytt mail från KLM som jag inte förstod vad det betydde, tydligen hade jag skickat in ett nytt klagomål? En telefonkontakt med fadern förklarade allt. Min bror Nils hade en bekant som jobbar med att få kompensation från flygbolag och nu skulle det kortet spelas ut, men först gjorde de ett försök själva att formulera ett klagomål och angav mina kontaktuppgifter. De kunde ju frågat först, men jag tyckte det var skönt att jag sluppit göra åtminstone en del av jobbet. Jag förberedde mig än en gång på att vänta sex veckor.

Dagen efter ringde det från okänt nummer. Jag förstår inte varför jag svarade, jag vet ju att det aldrig är något bra som kommer från okända nummer.

”Johan Berner!”

”Mummel mummel KLM pidgin pidgin pidgin request, yada yada mr Berner?”

För att illustrera hur dålig engelska damen i andra änden av tråden talade så översätter jag den till lika dålig svenska.

”Det här vara Astrid Edklint från kundsupporten i KLM. Jag avhör mig med grund av din frågan om ersättelse. Är det Mr Berner med vilken jag pratar?”

”Ja, det är det. Det var snabbt!”

”Många tack! Ni frågar och berättar om ert flygresa (flightnummer flightnummer) från Köpenhamn i januari och blev försening varför?”

”Det var på grund av en strulande dator på ert flygplan. Vi blev försenade så mycket att vi inte hann med vidareflyget till Kilimanjaro, nej fel! Till Nairobi var det. Tack vare förseningen gick vi miste om nästan en fjärdedel av vår dyra resa.”

”Och med er fru reste ni?”

”Nej, med min far…”

”Jahaså? I vanliga fallen vi brukade inte ansvariga för den här typ utgifter, men i det här fallet är det extraordinärt, så KLM är glatt att bjuda er varsitt presentkort på 1000 SEK använda att göra när som helst inom månader tolv.”

”Det är inte alls OK”, härsknade jag till. ”Den typen av kompensation är helt värdelös för både mig och min far, jag har just blivit pappa och min far har flugit färdigt vad jag vet.”

”Jamen, om det bara är inom sex månader vän eller släkt också kan använda presentkorterna!” sa damen chevalereskt.

”Det är blott och endast KLM:s fel att vår resa blev försenad!”

”THIS IS THE LAW!”

Jag hade visst hamnat i Judge Dredd-supporten.

”Det här är lagen att vi behöver inte sätta er er med mera.”

”Nej du, det är inte lagen! Det är er sunkiga policy, är vad det är! Men visst, du kan skicka oss presentkort om de nu går att sälja vidare.”

”Tack dig väldigt mycket! De kommer mailen. Have a nice day!”

Så jag säger bara buss på, skumraskadvokater, eller vad det nu är Nils känner för hejdukar. (Jag hoppas verkligen det är skumraskadvokater, det är min favoritavokado…jag menar advokatsort.) Ingen ska komma och försöka skrämma en erfaren kundsupportagent med den gamla klyschan att det är Lagen som stoppar ett världsföretag att utföra goodwill. Det var ju för tusan jag som kom på det tricket!

Den som väntar på nåt gott

Minns ni den tanzaniska tavlan? Bravo, det är knappt jag gjorde det själv, men idag kom det plötsligt ett sms från rammakaren att inramningen var färdig och jag skulle ta med mig en oförskämt stor bunt med sedlar för det omsorgsfulla arbetet. Jag förstod av priset att han tar betalt per timme…

Men men, det får det vara värt när resultatet blir så fint som det faktiskt blev! Nu kan Åsa-Nisse komma när som helst, barnkammaren är klar.

017

Mitt Afrika VII – Min Arusha Airport

För att läsa tidigare avsnitt, klicka här: Del I, Del II, Del III, Del IV, Del V, Del VI.

Sista morgonen grydde. Min fobi för småfåglar hade släppt och blivit en fixering. Jag stod på pass vid hotellets fågelbad med kameran för att få korn på några till arter innan det var dags att åka hem. Och det var inte förgäves, när den här krabaten kom flaxande.

Afrikansk paradisfågel

Afrikansk paradisfågel

Jag hade ju hört talas om de resliga massajerna och tänkte att det skulle vara kul att ta en bild på sig med några av dessa jättar, men nu visade det sig att jag än en gång skulle bli besviken. Faktiskt var det så att det var två massajer som kom fram och bad att få bli fotograferade med mig…

(Fr o m nu togs det inte fler minnesvärda fotografier, så resten av avsnittet kommer illustreras med några godbitar jag inte fått med i tidigare avsnitt.)

Jaja, jag hör er....jag äter er sen....zzzzzzz

Jaja, jag hör er….jag äter er sen….zzzzzzz

Daniel stod och packade in våra väskor i jeepen, muttrandes om att turister alltid packade på sig så mycket på resor. Det var svårt att få in allt i bagageluckan, svårare än det varit under hela veckan. Alla tyckte att han hade gjort en intressant och humoristisk spaning och jag var stolt över mig själv som hade kommit ihåg min tavla hela resan.

TZ 1006

Fortfarande hade jag en beställning kvar, som naturligt fått vänta till sist. Emily hade pratat lyriskt om tanzanisk avokado och hade önskat sig några sådana. Jag hade ju hela 40 SEK att snaska upp så jag frågade Daniel om vi kunde stanna vid någon torghandel så jag kunde shoppa grönsaker. Det skulle gå bra det, och när vi kom till ett litet ”köpcenter”, där de kringvandrande försäljarna hade skyltar på sina vagnar med fantasifulla namn som ”The Hilary Clinton souvenir shop” och liknande, så stannade Daniel till och ropade på torggummorna. De kom farande i sina praktfulla klänningar med avokador stora som meloner i högsta hugg. Jag behövde inte ens gå ut ur bilen. Jag skickade fram min lilla sedel till Daniel och sa att jag ville handla för hela, och fick tillbaka 12 avokadomeloner av två olika sorter samt lite växel. Men det ballaste av allt var att torgdamen som gjort denna fina affär smidigt drog fram en kortläsare ur kjolarna och hade accepterat VISA om jag visat mig kort om kontanter. Men datautskrivet kvitto fick jag i alla fall. Det hade jag faktiskt inte väntat mig från ”Nelson Mandela grocery store”, som bestod av en liten korg.

TZ2 199 Trim

En efter en lämnade vi av våra reskamrater, Bosse och Björg skulle vidare till Zanzibar och släpptes på flygplatsen. Storfräsarna Johan och Hans skulle stanna ett dygn till och lämnade oss vid sin lodge. Till slut var det bara jag, Bengt, reseledaren och Daniel kvar. Vi skulle alla ta samma flyg till Amsterdam. Ja, inte Daniel då, han skulle åka hem till fru och barn. Han lastade av väskorna med en väldig fart och jag vågade till slut att fråga honom hur gammal han var. Jag hade förväntat mig ett svar runt min egen ålder, men han avslöjade glatt att han var 56 år gammal, alltså klart över medellivslängden i Tanzania.

TZ2 235 Trim

Daniel åkte och vi lastade alla väskorna på två bagagevagnar. Jag tänkte lite flyktigt på att det var väldigt vad mycket väskor reseledaren haft med sig, och plötsligt visade det sig att han tänkte likadant, fast om oss. På en av väskorna stod det ett tyskt namn! Någon hade tydligen gjort en tabbe vid utcheckningen och det stod klart för oss att vi inte alls köpt på oss en massa bråte, utan snott. Reseledaren ringde ett par samtal och det var ju tur att vi hade en lång väntan på flygplatsen, för Daniel lyckades få tag i en släkting som kunde åka ut till flygplatsen och hämta väskan. Jag undrar hur det gick med den, men på något sätt färdades den nog tillbaka genom Tanzania och hamnade hos sin ägare till slut.

Flamingokvintetten

Flamingokvintetten

Nu var det dags att oroa sig för de egna väskorna. Jag kunde inte ta avokadorna i handbagaget så jag var tvungen att checka in dem. Vid incheckningen påpekade jag för personalen tydligt att det var viktigt att väskan hanterades varsamt, eftersom den innehöll ömtåliga saker, vissa avokador hade visat sig rätt så mogna. Det uniformerade muskelberget som checkade in oss sa allright och att jag inte skulle oroa mig, men den tunne killen i signalväst som handhade väskorna lät underkäken hänga på halv stång och stirrade tomt framför sig. Så här i efterhand inser jag ju att det rätta hade varit att offra mina sista fem dollar på ett förtroligt handslag med någon av dem, eller båda två.

På vårt hypermoderna buffelspa erbjuder vi flera olika behandlingar, exempelvis ansiktspeeling och hornblåsning. Tuuuut!

På vårt hypermoderna buffelspa erbjuder vi flera olika behandlingar, exempelvis ansiktspeeling och hornblåsning. Tuuuut!

Istället köpte jag en liten sköldpadda i mahogny i souvenirbutiken, som inte var tillägnad någon internationell politiker. Och den höll i alla fall ända hem och står nu och pryder sin plats i vårt vardagsrum.

Van Dikkens toku

Van Dikkens toku

Hemresan gick utan större missöden, mer än att Bengt var tvungen att byta plats och tyvärr glömde sin dagbok, som sedan aldrig kom till rätta igen. På Schiphol tog vi farväl av reseledaren Anders, som snart skulle återvända till Afrika. Han hade fått rycka in i sista minuten eftersom den ordinarie reseledaren råkat dubbelboka sig. Anders var egentligen bara en flitig anlitare av resebyrån i fråga och hade nu fått en uppringning och erbjudande om ett litet extraknäck. Så kan man också få jobb.

"Jag har träffat en annan..." "Kra säger du?! Är hon vackrare än jag?" "Självklart, vad trodde du?"

”Jag har träffat en annan…”
”Kra säger du?! Är hon vackrare än jag?”
”Självklart, vad trodde du?”

Snart lyfte vårt plan mot Kastrup och väl där hade vi ett väldigt flyt i bagageutlämningen. Tyckte jag i alla fall ända tills jag öppnade min väska och insåg att den var full av guacamole….

Avokadofläckar går inte bort i tvätten, åtminstone inte första gången. Men jag har även andra oförglömliga minnen av den magnifika kontinenten, som jag tänker återvända till med hela familjen så fort vi kan.

SLUT!

Även blommorna var naturligtvis vackra i Afrika!

Även blommorna var naturligtvis vackra i Afrika!

 

Mitt Afrika VI – Min Lake Manyara

För tidigare delar av reseberättelsen, klicka här: Del I, Del II, Del III, Del IV, Del V.

Djungelduvorna parade sig på taket så det blev en ganska ljudlig natt. När vi lämnade lyxhotellet på morgonen vinkade en oblyg babian oss farväl, den tidigare hotellvaktmästaren hade tydligen kvällsskift.

TZ2 782

Till Lake Manyara styrde vi kosan, enligt uppgift en fantastisk fågelsjö. Det här såg jag som resans eldprov! Trots de täta kontakterna med gamar och storkar så tänkte jag att nu skulle verkligen min fobi botas! Vår ornitologiske reseledare drömde om att få några fina bilder på kungsfiskare, som var hans favoritfågel. Jag hade snöat in lite på att försöka ta snygga flyktbilder, en svår konst speciellt med en liten kompaktare. Så länge flyktbilderna inte var tagna rakt framifrån så skulle det nog gå bra.

TZ2 226 Trim  TZ2 1070 Trim

När vi väl körde in på området runt Lake Manyara kunde en dock lätt tro att i kommit till en av Afrikas finaste apsjöar istället. Det kryllade av blå markatta och babian som avlusade varandra och kopulerade av hjärtans lust. (Nej, ingen korsbefruktning!)

TZ2 823 TZ2 853

När vi åkte över en bro så gick reseledarens dröm i uppfyllelse, en ståtlig kungsfiskare satt och spanade på en gren. Men jag tyckte nog att ödlan som solade på bron var minst lika dekorativ.

TZ2 894 Trim TZ2 881 Trim

Den täta vegetationen öppnade sig och sjön bredde ut sig framför oss. Jag måste medge att för första gången under resan blev jag lite besviken. Jag hade hoppats på ett myller av olika fåglar i alla storlekar, men det rörde sig mest om horder av flamingo, stork och pelikan. Men vem är jag att klaga, några imponerande massflyktsscener ställde de upp på och gjorde dagen värd sin uppstigning. Det skulle naturligtvis komma mera…

TZ2 1116

Vi stannade vid en rastplats och där fick vi vårt lystmäte på småfågel. Att fotografera, alltså. Bäst vi satt där så hörde vi plötsligt en ädelskånsk stämma tala till oss. Borta vid andra bordet satt en skåning med sina äventyrarkollegor. Han berättade frejdigt om hur han varit uppe på Kilimanjaro någon vecka tidigare. En fransman i 77-årsåldern hade varit med i gruppen och orkat gå ända upp till toppen och ner igen. Så fort han gick ner så avvek han till herrtoaletten där han dog fridfullt. Där har ni en ”bucket list” som hette duga.

TZ2 913 TZ2 929 TZ2 940 TZ2 958

Bergsbestigaren gav oss också ett spartips för framtida resor; Köp malariaprofylaxen på plats i Tanzania istället! Mycket billigare och helt ofarligt. Smålänningarna i oss hade muttrat lite om hutlösheten i att sälja tjugokronors piller i kartor om 12, fastän en bara behövde 16. Någon som behöver några extra Malorone, förresten? Kort datum, men fortfarande funktionella. 8 kvar, räcker en vecka.

Resan gick vidare. Lake Manyara sägs vara det elefanttätaste området i Tanzania, om inte hela världen, men det är svårt att få syn på dem eftersom de gömmer sig mycket skickligt i skogen. När vi kom tittade de dock fram och hälsade, de kände kanske på sig att vi var ute på vår sista game drive? Vi fick bevittna en lektion i snabelanvändning på Förskolan Elfenbenet. Nyfödda elefanter vet inte vad den där korven i ansiktet ska vara bra för utan måste faktiskt lära sig det.TZ2 981

Nere vid vattnet igen fick vi även bevittna en egendomlig vänskap.

TZ2 1004

Och två flodhästar som slängde käft.

TZ2 1018 Trim

Som kronan på verket insåg vi att gnuerna nu börjat föda. Nyfödda kalvar stapplade omkring med dinglande navelsträngar och mammorna gick bredvid som om inget hade hänt. Mäktigt!

TZ2 1054 Trim

Sa jag kronan på verket? Då hade jag glömt den fantastiska scenen som vi fick bevittna på vägen ut ur reservatet. Klockan var redan mycket och vi riskerade att missa stängningsdags, när Daniel plötsligt tvärstannade bilen och pekade tillbaka mot ett undangömt vattenhål. Där låg en lejonhona med fem eller sex små ungar. Nu blev det sötchock! Mamman verkade vara skadad på något sätt, och lejonungarna gjorde tappra men lönlösa försök att veka farliga. De glömde sig snabbt och började leka istället.

Hej, kom och lek med oss! Äh....vi menar GRRRR!

Hej, kom och lek med oss! Äh….vi menar GRRRR!

Vi var den enda bilen kvar i parken och fick denna specialföreställning. Bäst vi stod där kom dock veterinärerna körande och bad oss att åka vidare. De skulle gå ut och ge honan medicin. Vad jag hade önskat att få se det! Men vi lydde och åkte ut ur parken i sista minuten och hem till lodgen som den här gången var mer av stugbyslag. Klart bästa och barnvänligaste boendet hittills och tanken på att det inte behövde ta så lång tid innan vi kunde ta med oss Åsa-Nisse till detta äventyr föddes i mitt huvud.

Reseberättelsen fortsätter och avslutas i morgon med Del VII – Min Arusha Airport!

Mitt Afrika V – Mitt Ngorongoro

För tidigare delar av reseberättelsen, klicka här: Del I, Del II, Del III, Del IV.

Vi lämnade Serengeti i gryningen nästa dag och åkte tillbaka över de milsvida vidderna för att återvända till Ngorongoro, en krater som anses vara en av världens vackraste platser. Huvudnumret för dagen var att vi skulle få syn på den sista av Big Five, noshörningen, den svåraste och skyggaste av dem alla. Nere i Ngorongorokratern finns alla Tanzanias djur representerade utom ett, giraffen, som har för gänglig konstitution för att ta sig ner för kraterns branta sluttningar.

Jag må vara portad från Ngorongoro, men jag kan åtminstone äta mina egna snorkråkor utan att använda hovarna!

Jag må vara portad från Ngorongoro, men jag kan åtminstone äta mina egna snorkråkor utan att använda hovarna!

Själva tog vi oss ner via en serpentinväg som en kan tycka att även giraffer skulle kunna nyttja. En som kommit på att människovägen var den bekvämaste var en imponerande elefant som inte brydde sig om den trafikstockning han orsakade. Som väl är orsakade han också sagolika fotomöjligeter. Bilarna i kön turades vänskapligt om att ligga i tät just efter elefanten så att alla skulle få en chans till den oförglömliga bilden.

TZ2 395

Nere i kratern stiftade vi snart bekantskap med abdimstorken som befåglade kratern i tusental. Ett klart uppköp från den vidriga marabustorken, men fortfarande ingenting för fågelfobiker som jag. Annat var det att skåda den ståtliga krontranan! Den hade gjort sig fint vid Hornborgarsjön!

TZ2 439  TZ2 521

När vi åkt runt på Serengeti hade ju ett av de mer barnsliga nöjena varit att skrämma gnuer i sken, vilket var förbluffande enkelt. Så fort en sprang så hängde de andra på utan att ifrågasätta. Daniel vrålade efter dem att de var dumma i huvudet, men det fick dem inte att stanna av blygsel. Nere i Ngorongoro var de dock lögn att få fart på dem. Eftersom det inte var så många faror där nere så chillade gnuerna och lät sig fotograferas på ganska nära håll utan att få spel. Om en nu vlle ha ett riktigt fult minne av resan.

Daniel berättade en historia om två tyska bröder som en gång bosatt sig i kratern någon gång på början av 1800-talet (tror jag). De var de enda människorna som bodde i kratern och de hatade varandra. En kan ju undra hur det gick till att de flyttade dit….var det så att den ena brodern började hata folk först och flyttade så långt bort han orkade, så den andra brodern som saknade honom sålde allt han hade, lämnade jobb, familj och förmögenhet bakom sig och flyttade efter och sedan när han dök upp på brorsans förstutrapp fick han världens utskällning? Inte undra på att stämningen blev något tryckt efter det.

Plötsligt såg vi en massa bilar stå stilla vid vägkanten utan ett enda djur i sikte. Vad var nu detta? Daniel kastade ett getöga över savannen och sa att där ute låg det en noshörning! Alla flög upp och riktade in sina kameror, men åt olika håll. Var var besten? Var den bakom oss. Den visade sig inte vara synlig för blotta stadsboögat, men med maximal zoom, optisk och digital vilket för mig innebär 40 gångers förstoring lyckades jag få en bild ändå. Lite besviket sa jag att vi lär väl få komma närmare någon annan noshörning under dagen. Daniel skrattade och sa: ”Den där är nära.”

En liten detalj av en maximalt inzoomad bild!

En liten detalj av en maximalt inzoomad bild!

På kvällen fick vi se några noshörningar till, från lodgens balkong med utsiktskikare. Folkskygga rackare de där, men det kanske en ska vara glad för.

Dags för rast och avstigning en stund, och det kändes ju lite egendomligt att bara stiga ur bilen och ta en promenad ganska strax efter att en skådat noshörning, hyenor och sjakal. Men vi lyckades klara oss från att bli uppätna, enstaka bett från tsetseflugor borträknade.

TZ2 565

Ngorongoro är fullt av både djur och historier. Daniel stannade och pekade på ett kranium som låg mitt ute på ett fält. Det var en elefants gamla avlagda skallben och Daniel hävdade att den elefantens ättlingar kommer och hälsar på kraniet någon gång om året. De kommer strosande, står där en stund, drar snabeln över kraniet och går igen. Hur kan de veta att det är samma elefanter? Det kanska bara är nån geocache eller nåt som drar till sig mycket turistelefanter? Men det verkar som viltguiderna har stenkoll på sina medvarelser i nationalparkerna, så det är ingen idé att betvivla historiens äkthet.

Ny kiss- och fikapaus vid en liten sjö där det vimlade av småfåglar i fantastiska färger och former. Där finns även större fågel, ett helt gäng glador, som vi skåningar lätt känner igen hemifrån, försökte sno så mycket turistmat det gick, och på andra sidan sjön i ett träd satt det en livs levande vithövdad örn! Som tagen ur amerikanska statsvapnet! I sjön plumsade dessutom några flodhästar runt och blev peelade av en tjänstvillig vadare.

And the laaaand of the freeeee!

And the laaaand of the freeeee!

Ska jag spara polisongerna?

Ska jag spara polisongerna?

Lite senare fick vi se något så ovanligt som en lejonhanne som var uppe och gick mitt på dagen. Lejon jagar på natten och smälter maten och poserar för turister på dagen, men här i Ngorongoro så var det andra vanor. Det kan också ha hjälpt igång djurens konung att detta var en ovanligt molnig och mild dag, för ovanlighetens skull låg temperaturen på svala 20 grader.

Nu var det dags att pallra sig till lodgen, som den här gången visade sig att vara ett regelrätt lyxhotell med riktiga rum och stor hotellrestaurang med livemusik. Det här var den äldsta lodgen i området och nog kändes den kolonial alltid! Jag tror att det var här vi såg två herrar som måste kommit dit för VM i Hemingway-lookalike som favoriter. I restaurangen hade de en speciell fruktkypare som rekommenderade olika melonsorter och till vilka rätter de passade. Jag försökte snoka reda på några fruktknep för att optimera frukosten hemma, men han avslöjade inte yrkeshemligheter.

På hotellet hade de också en väldigt social och kontaktsökande hotellvaktmästare. Det dåliga var att hen var en marabustork, det fina i storksången att vi inte behövde dricksa hen.

 

Kan jag ta väskorna?

Kan jag ta väskorna?

Resan fortsätter i Del VI – Min Lake Manyara!