Hej, här sitter jag i bäcken, kan det verkligen stämma?

I allmänhet ska man inte generalisera. Det är lätt att exempelvis säga att alla göteborgare drar vitsar och att alla ordnördar tycker att Scrabble är mycket bättre än Alfapet. Så är det naturligtvis inte, åtminstone inte det där med göteborgarna.

Inte heller är alla med adhd likadana. (För att återknyta till det där med ordnördar; när en av dessa frågade SAOL-redaktionen varför adhd inte var ett uppslagsord i nya Svenska Akademiens Ordlista så var svaret ungefär ”Är det inte? Oj….det var inte meningen…”) En sak som stämmer in på många av oss är dock att vi är lite väl godtrogna och tror att saker är enklare än de är. Jag lider själv mycket av det där, speciellt i jobbsökningsprocessen.

Det började redan under praon i åttonde klass. Jag ansåg mig med viss fog vara intresserad av historia och önskade mig därför en praoplats på museum. Syokonsulenten gjorde ett gediget arbete och fixade en plats på Järnvägsmuséet i Kristianstad. Jag var kanske inte helt nöjd eftersom jag även ansåg mig, än en gång med viss fog, vara helt ointresserad av maskiner och motorer. Men museum som museum, tänkte jag och infann mig på min första dag. I tid, för att inte sammanblandas med museiföremålen. Intendenten var inte lika hoppfull. När han väl klurat ut att jag inte var tågnörd (”Välkommen hit!” ”Tack!” ”Tåg är ditt största intresse i livet, eller hur?” ”Hm…nä….” ”Vi har ett problem här…”) så ringde han ett par samtal där han med harm kungjorde att han inte fått vad han ville ha och att jag var tvungen att omplaceras. Så jag hamnade på Länsmuséet istället där jag lärde mig fika och diarieföra inkommande post och såg väldigt lite av själva utställningarna. Helt underbart, mycket bättre än att putsa ett tråkigt lok från 1800-talet. Alla vann!

När jag hade slutat gymnasiet och behövde en ungdomspraktikplats gick jag till mitt stamställe Kulturhuset Barbacka i Kristianstad och undrade om de hade något. Chefen där, som alltid såg lite full i fan ut, sa att javisst hade dom det, det var bara att börja! Hurra, vad lätt! tänkte jag och ställdes i kafeterian, där jag redan första dagen höll på att bli nerslagen av en skogstokig byggjobbare vars kanelbulle jag råkat peta på. Efter en veckas praktik kom chefen och frågade hur jag tyckte det gick. Jag sa bra, och hen undrade om jag verkligen menade vad jag sa och jag sa ja. Sen sa hen något som gjorde att vi inte kunde vara vänner. Alls. ”Har du fått okay från Arbetsförmedlingen så att du kan få avlönad praktik också?” Det hade jag inte, eftersom det villkoret över huvud taget inte hade kommit på tal….

Jag petade på en kanelbulle till och slutade jobba gratis. Förmodligen hade det inte varit några som helst problem på den tiden att ringa Arbetsförmedlingen och cleara en praktikplats med lön och allt, men jag valde istället att tycka världen var svår och orättvis och förlorade.

Med tiden har jag lärt mig att inte ta så mycket för givet. Jobb har man inte fått förrän allt är påskrivet och klart. Jag vägrar att fira i förväg, och där har jag och Emily varit väldigt olika. Praktiken med start på måndag har jag talat väldigt tyst om i sociala medier, även om jag ville ropa ut det över takåsarna att jag äntligen äntligen äntligen skulle få komma ut och göra ett avlönat dagsverke igen! Det kändes som att utmana ödet lite väl mycket att skrodera med sitt fina grävjobb.

Men händer skakades, planer med den blivande arbetsgivaren drogs upp, fel blanketter skrevs på, rätt blanketter skrevs på, saker godkändes på såväl lägsta som högsta ort, jag fick ange mitt skonummer för uttag av arbetskängor, min svågerson skålade för mig och mitt jobb på sin trettonårsdag och äntligen vågade jag outa min glädje (väl förklädd till dyster jeremiad) i tisdagens blogginlägg! Banjo söker inte jobb igen! Bloggen kan byta namn igen!!

Igår morse ringde de från Arbetsförmedlingen och sa att det inte blir någon praktik p g a arbetsgivaren ändrat sig.

Så namnändringen av bloggen är inställd. Banjo söker jobb igen igen! Läs mig! Lär känna mig! Sprid mig! Här är mitt uppdaterade CV!

Banjo-Herren reser bakåt i tiden

Det är mycket nu, sa Stefan Sauk för vad som känns som en evighet sen. Låt oss börja från den närmaste framtiden och jobba oss bakåt.

Den 1 september ska jag flytta. Mitt nya hem blir en tvårummare några minuters bilfärd från där jag bor nu. Ett liv som halva-tiden-förälder väntar. Det är naturligtvis jättesorgligt, men inget av alternativen som fanns kändes riktigt genomförbara.

Nästa måndag påbörjar jag en praktik som anläggningsarbetare. Det innebär att jag ska åka ut till olika allmänna platser i Skåne, gräva ett hål, göra nåt i hålet och sedan fylla igen det så det ser precis likadant ut efteråt. Eller i vissa fall lite finare. Det får man kalla en kursändring i karriären, men jag har ju alltid haft för vana att gräva ner mig i mitt arbete, så viss erfarenhet, om än bildlig, har jag.

Idag tackade min telefon plötsligt för sig och vägrar svara på uppladdande tilltal. Den kanske blev sur av de abnorma mängder telefonkötid jag tillbringade igår på Folksam, Bilia och andra Toyotaverkstäder. Men inget ont som inte för något gott med sig, jag lyckades krympa ner väntan på reparation av bilen från 7 september till på torsdag.

Jo, bilen behöver repareras eftersom den i lördags blev påskenad av en häst! Jag var inte med själv, Signe och Emily och Signes mormor var i Danmark på semester och på väg hem passerade de en ridskola. En förrymd häst kom plötsligt sättandes på Signes sida och dängde mulen i bakrutan så smulorna rök! Otroligt nog klarade sig alla oskadda förutom hästen som skar sig lite i mulen. Ridskoleföräldrar strömmade till och tog hand om häst, bil och passagerare. Efter lite omtejpning och ursopning av bilen, samt lite rekreerande hästumgänge för passagerarna, främst den yngsta, så kunde färden gå vidare hem till den orolige fadern och exfästmannen.

Exfästmannen, ja. Den här sommaren efter att Signe äntligen blivit färdigbehandlad för sin njurtumör (en annan historia som avhandlats i en annan blogg) blev inte riktigt vad jag hoppats på. I maj gjorde jag och Emily slut efter år av mycket påfrestningar och inga glädjeämnen, med Signes blotta existens som lysande undantag. Vi blev så mycket föräldrar att vi glömde bort att vara partners. Mitt tröstlösa arbetssökande, envetet avbrutet av långa sjok av vabb och föräldraledighet gjorde också sitt till. Min självkänsla bröts långsamt men säkert ner och jag fick allt svårare att hantera situationen. När Emily behövde mitt stöd fallerade jag, och när jag behövde hennes stöd fallerade hon. Ohållbart, och jag hade länge undrat över varför just jag hade så svårt för att under stress komma ihåg allt, varför just jag hade så svårt för att be om hjälp, varför just jag hade så svårt att lämna min bekvämlighetszon. Och så hade det ju varit genom hela livet, när jag tänkte efter.

I höstas, och nu kommer vi till den här bakåtresans slut för den här gången, fick jag svaret.

Jag har ADHD. Och när man har ADHD, då är det mycket nästan hela tiden. Den här bloggen, i den mån jag hinner, orkar och vill skriva, kommer framgent att handla om detta. Namnbyte kommer att ske, så fort jag kommer på något bra.

Mannen med hjärnmasken

Hade jag kört lite fortare så hade det här kanske aldrig hänt. Vi var ju så nära. Vi var på väg hem och hade hunnit ända till Dalby (för oskåningar kan jag förklara att det är knappt en mil från Staffanstorp där vi bor) när Signe började tycka att resandet blivit alldeles för segt. Hon krävde intellektuell stimulans, och apan Åsa-Nisse räckte inte till längre. Signes ömma moder, som satt bredvid tog då till desperata metoder. YouTube!

Påläst som hon alltid är visste Emily vad som brukar gå hem hos kidsen och letade därför upp den här:

Och rackarns rabarber vad det tog skruv! Flickebarnet (Signe alltså, inte hennes mamma) satt som trollbunden.

För er som inte har småbarn, eller inte har haft på de senaste 10 åren, är kanske de här figurerna en helt ny bekantskap. De är framtagna enligt Karlstad-modellen….

Jag trodde till en början att det innebar att alla i Karlstad lät och såg ut så där. Jag har aldrig varit där, men den röda Bobbo är ju i alla fall lite lik Bengt Alsterlind

…och ska främja jollerutvecklingen hos bebisar. Och nog främjades den alltid. Snart sa Signe inte mycket annat än ”Babba!” och om detta inte åtföljdes av omedelbar framtagande av multimedieenhet, så kom det även andra stavelser av mer ihållande och gäll karaktär.

Allt hade kanske varit gott och väl om det inte varit för att det endast fanns två musikvideor över huvud taget med Babblarna. Utgivningstakten på denna megasuccé måste vara den långsammaste i mediehistorien sedan Gud Fader släppte Nya Testamentet. Här följer den andra, lyssna på egen risk.

Så dessa två gick på repeat på våra telefoner, och snart (efter tredje eller fjärde lyssningen) hade de naturligtvis även ätit sig in i våra hjärnor. Och lika naturligtvis var det passusarna som plågade våra ömtåliga grammatiska och poetiska sinnen mest som fastnade hårdast. Emily kunde inte släppa förekomsten av textraden ”och klappa takten, ett-två-tre” i en melodi som gick i fyrtakt, medan jag hängde upp mig på tautologin ” åh, jag känner rytmen – i vårat beat”.

(Sedan dess har Hatten Förlag släppt en ny video, som jag besparar er här, och ett helt album med nya låtar, men utbudet får ändå ses som starkt begränsat.)

Nog trodde vi att det kända problemet med att begränsa skärmtid skulle komma lite senare än sextonmånadersåldern. Att köpa babblare i olika dockformer hjälpte inte så mycket, det var i första hand videorna som gällde. ”Babba! Babba! Babba! Babba!…”

Men så för några dagar sedan hände något oväntat. Det började verka som ”Babba!” hade fått en transformerad betydelse, och när vi kontrollfrågade Signe om hon ville titta på Babblarna, så frynte hon på näsan och sa ”Nänä!” Och där är vi nu. Vi vet inte riktigt vad nästa vurm blir, nätet är fullt av hjärnmaskar, och visst inser vi att vi måste genomlida mycket sånt här:

för att till slut hamna här:

IMG_5320

Moment 44 – att bakhäva sig själv

Redan när jag låg i vaggan…

Nej, jag hade ju ingen vagga…men barnsben hade jag i alla fall! Vi börjar om.

Redan från barnsben fick jag lära mig att ”tar man nätt får man ta om”. Detta uttryck som anspelade på beteende vid middagsbjudningar…

(Speciellt viktigt var det när man besökte en av mina älskade mostrar. Där gällde nämligen även tesen ”tar man inte om tar hon det hårt”. När fjärde portionen erbjöds och man med mat på köplats i kindpåsarna artigt avböjde kopplade hon om till hundögon och sa: ”Då var det inte gott då?” För alltid älskad och saknad.)

…kan lätt översättas till karriärspråk. Börja från botten och jobba dig upp! Detta har alltid varit min framgångsrika devis. Det har jag berättat om tidigare.

Mitt CV är späckat med framgångsrika karriärstegar. På de intervjuer jag erbjudits har jag självsäkert framhävt min förmåga att lära in och ut, min höga kvalitetsambition och min effektivitet. Mina referenser sjunger mitt lov i avancerade stämmor.

Och sen kommer det ett kort mail med det förhatligt artiga avslaget. Ber jag om feedback får jag allt som oftast höra att jag är överkvalificerad. Inte ska väl jag med min gedigna erfarenhet börja på en så pass junior nivå?

Problemet är dock att de tjänster jag inte vore överkvalificerad för ytterst sällan, för att inte säga aldrig, annonseras ut på den externa marknaden som annat än en formalitet. Vill en bank ha en person med min erfarenhet så har den redan det i den befintliga personalstocken och plockar naturligtvis därifrån. Det är fullt förståeligt. Sedan befordras folk längre ner på stegen upp ett steg, tills en pinne längst ner blir ledig för en ny förmåga, men se den pinnen anses så bräcklig att jag med min erfarenhet anses för tung (läs: överkvalificerad) för att kunna sätta min professionella fot därpå. Ett skolexempel på moment 22, men med tanke på min ålder så dubblar jag till Moment 44.

Dessutom har jag bittra erfarenheter av att plötsligt bli chef över en grupp med mer kunskaper än jag. Jag är en inbiten meritokrat.

Vad göra? En lösning vore kanske att istället för att framhäva sig själv börja bakhäva sig?

”Jo, jag har bara jobbat några år i kundtjänst. Jag var inte så förfärligt mycket effektivare än genomsnittet, och de där upprepade utnämningarna till Månadens Anställd var väl mest tur. Jag trivs rätt dåligt med att hjälpa folk, men gör det om det krävs.”

”Erfarenhet? Nej, ingen vad jag vet…”

”Sa jag 44 år? Nej, 22 menar jag. Jag har levt ett hårt liv. Och dessutom är jag diagnosticerad med den allra mildaste formen av progeria. Vad det är för något? Det har jag glömt. Googla, vet jag! Tror du jag är nåt j-la uppslagsverk?”

Inskolning

Så var det dags!

Det är hög tid för Signe att komma ut ur bubblan och börja förskolan. Men det är ju ingenting man gör bara så där när man har en klängig pappa att dras med. Hur ska han kunna klara sig på egen hand? Helst skulle Signe säkert vilja stanna hemma i ett år till och ta hand om sin pappa, träna honom på att byta blöja och på andra sätt känna sig behövd, men nu har Signe fått ett riktigt bra förskoleerbjudande, så det kan inte hjälpas. Pappa måste lära sig stå på egna ben!

Men sådant går givetvis inte i en handvändning. Som tur är har förskolorna ett uttänkt inskolningsprogram, som är till för att stegvis vänja föräldrarna vid den nya situationen.

Dag 1

Det börjar med ett kort besök, så att barnet får bekanta sig med nya kamrater, och föräldrarna vänjer sig vid miljön utan att behöva gå in på den jobbiga separationsprocessen. Efter en timme sisådär så brukar föräldrarna skruva på sig och längta hem och då är det viktigt för barnet att vara lyhörd och ta initiativ till att gå exempelvis genom att gäspa eller säga till på annat sätt.

Dag 2

Föräldrar och barn stannar lite längre på förskolan. Barnet kanske provar att gå in i ett annat rum ett tag för att se om föräldern följer efter. Har barnet en väldigt trygg och harmonisk förälder brukar det gå bra, men många föräldrar kan vara ganska efterhängsna och hänga barnet i hasorna för varje steg hen tar.

Dag 3

Det börjar bli dags för barnet att släppa iväg föräldern på egen hand ett tag. Det är viktigt att vinka av föräldern ordentligt, så att den inte blir rädd och kommer tillbaka genast. Vissa föräldrar kommer inte längre än runt knuten, medan andra redan denna första gång kan gå ett helt ärende och sedan komma tillbaka. Ingen förälder är den andra lik och inget beteende kan i det här tidiga läget betraktas som onormalt.

Dag 4

Nu släpps föräldern iväg en längre stund, och klarar i de flesta fall att ta sig ända hem och leka själv ett tag. Det är viktigt för barnet att välkomna föräldern ordentligt när hen kommer tillbaka till förskolan, så att föräldern inte känner sig bortglömd och oviktig.

Dag 5-7

Förälderns tid borta från barnet utökas sedan för varje dag. Barnet får äta, sova och leka i fred längre och längre stunder, men har möjlighet att be personalen att ringa och kolla upp så att föräldern mår bra och inte glömt bort sin bebis. Vissa föräldrar kan ha svårt att släppa taget och ringer själva och gråter efter lillan i tid och otid, men alltefter att dagarna går så vänjer sig föräldern. Dag 7 säger personalen på förskolan till föräldern på skarpen att nu är det dags att klara sig själv, inskolningsperioden är slut.

Dag 8

Barnet ska vara på förskolan sin första hela dag och är naturligtvis lite extra orolig för hur föräldern ska klara sig alldeles själv hela dagen. Avskedet blir lite extra känslofyllt och det är inte ovanligt att föräldern gråter och gnäller en skvätt, vilket i många fall kan smitta av sig på barnet.Föräldern brukar dock lugna sig ganska snart efter avfärden från förskolan, men det är inte ovanligt att hen känner en vilsenhet ett par dagar efter inskolningen.

Idag är det dag 8. Banjo-Herren söker jobb igen!

Dubbeljubileum

Tänk, idag var det ett helt år sedan jag startade ”Banjo-Herren söker jobb!” och jag skulle kunna instämma i melodifestivalprogramledarnas utbristande: ”Jisses vilket år!”, men nu är jag ju inte en buspojke på Söders höjder 1954, så jag håller mig till att konstatera:

OMG!

På samma gång är detta mitt 300:e inlägg sedan starten, och det trodde jag väl efter den första månadens bloggande skulle komma mycket tidigare, men så kom Signe och bevisade profetian min goda vän Maria Åslund uttalade när hon hörde att vi väntade: ”När hon kommit kommer ni märka att det BARA finns tid för henne.”

Och det märktes. Både orken och samvetet motarbetade något ymnigt skrivande och i december trodde jag att jag gav upp, men för en gångs skull utan något patetiskt avskedsinlägg, utan snarare med en liten diskret sorti, mitt i en inläggsserie om skillnaderna mellan Scrabble och Alfapet. Jag ställde in mig på en vår med pappaledighet och pengaäskande för att få igång ”Ordspel i Skolan”-projektet.

Verkligheten kom dock emellan igen. För i verkligheten är en arbetssökande skyldig att söka och ta jobb hen passar för, och det var just vad som dök upp i januari. Så sedan dess har jag jobbat på Sparbanken Skåne på konslultbasis och alltså fått ännu mindre tid till skrivande (samt allt annat, såklart).

Till månadsskiftet är dock projektet slut, och det kliar något vansinnigt i bloggfingrarna så vi säger så här: Tack för att ni hängt med detta första år och dessa första 300 inläggen så ses och hörs vi igen 1 april.

My guiltiest pleasure – Hur det går i morgon

Ja, det vore väl att förneka mig själv och min person att inte på något sätt ta upp helgens stora spektakel. Mina vänner vet att jag är svårt melodifestivalnördig och ytterst ogärna missar en enda deltävling. I år har jag, eftersom vi i väntan på fiberindragning i huset inte har tv-abonnemang, fått följa spektaklet via skakig livesändning på nätet. Det har sällan gått helt smärtfritt, och värst var det väl i lördags på Andra Chansen när Robin Paulsson just skulle säga att Andreas Weise hade gått vidare till final, men så kajkade vår live-sändning ur och Robin sa fel. Sedan höll problemen i sig så pass hårt så programledarduon gick bort sig även i duell 2 och råkade säga Hasse Andersson istället för Kristin Amparo. Efter det fick vi ordning på nätet igen och resterande dueller gick rätt OK.

Vad tror jag då om årets upplaga av Melodifestivalen i Globen…förlåt, Friends Arena ska det ju vara. Ja, låt oss helt enkelt gå igenom startfältet i kronologisk ordning.

Vill ni höra och se dem i takt med att ni läser så rekommenderar jag SVT:s hemsida.

Melodi nr 1 – ”Groupie” med Samir och Victor

Jag hade ärligt talat inte så mycket koll på vad den där Samir var för en gök. Jag har aldrig tittat på Paradise Hotel. Victor hade jag ännu mindre koll på. Vad gör han? För ingen av dem är ju någon större artist. Låten däremot är näst intill genial, enligt mig. En bekant till mig utbrast på Facebook: ”Ni sjunger ju en kuplett!” Visst är det en finurlig ordlek hela låten bygger på, men de där tvålfagra pellejönserna stjäl ju hela uppmärksamheten! Skulle kunna bli första gången som ett bidrag får 0 poäng från juryerna men högsta poäng från svenska folket. Det är en så galen värld vi lever i idag. Vunne de vore det skandal. Men kul. Ojojojojoj, hallå, hallå!

Melodi nr 2 – ”Building it up” med JTR

Vad är det de bygger upp egentligen? Är detta den här generationens Herreys? Låten är habil men har ingenting som sticker ut. Snömos som slutar på nedre halvan.

Melodi nr 3 – ”Make me (La La La)” med Dinah Nah

Snabbt passerar vi det här tramset innan det fastnar på hjärnan igen…..för sent.

Melodi nr 4 – ”Jag är fri (Manne leam frijje)” med Jon Henrik Fjällgren

Det här är inte en låt, det påminner mer om en mellanakt. Men mellanakten är rysligt stark och skulle nog ha en hygglig chans i Eurovision. Jag förstår mig inte på det alls, men jag är väl från fel landsända.

Melodi nr 5 – ”Can’t hurt me now” med Jessica Andersson

Var det här verkligen nödvändigt, Jessica? En sån här låt TILL!? Skäms!

Melodi nr 6 – ”Heroes” med Måns Zelmerlöv

Bästa scenshowen, störste entertainern, en av de starkaste artisterna vi har i landet. Även den här låten bär vissa drag av mellanakt, men det brukar ju heta att ”mellanakten borde ha vunnit” när fel låt vunnit, som den alltid gör.

Melodi nr 7 – ”Forever starts today” med Linus Svenning

Ta bort. Felfelfel!

Melodi nr 8 – ”Don’t stop!” med ISA

Please, stop! Isa har inget av den utstrålning och genuinitet som Ace Wilder visade upp i fjol. Hon poserar och visar att hon minsann kan vicka på rumpan jättekoncist, men låten är något så infernaliskt trist, och när den där kören (vad är det med den, är det Norra Stå på valfri fotbollsstadion som har hoppat in?) ”sjunger” ”Don’t stop” så går det faktiskt rysningar genom hela mig. Jag kan stå ut med nästan alla låtar i startfältet utom den här.

Melodi nr 9 – ”Möt mig i Gamla Stan” med Magnus Carlsson

Jag citerar Markus Larsson på Aftonbladet: Ja, någon ska ju komma åtta i finalen. Känns lite daterad, men å andra sidan så känns ju hela Magnus Carlsson lite daterad. Han KAN inte vinna Mello, han vet helt enkelt inte hur man gör. Musiken är bra men texten larvig, känns som någon blivit outgrundligt inspirerad av….brrrr….Ingela Pling Forsman.

Melodi nr 10 – ”Sting” med Eric Saade

Det har råkat slumpa sig så att jag lyssnat mycket på P3 senaste veckan. Ska man tro P3 så finns det bara 20 låtar i världen, för det är ungefär så många som roterar i den kanalen. Den enda av dem som är från årets MF är Eric Saades, han lär få en bra gratisskjuts av det. Motvilligt måste jag erkänna att jag tycker låten är den vassaste där är i startfältet, möjligen med undantag av den sist startande.

Melodi nr 11- ”Don’t stop believing” med Mariette

Se på tusan, en mellanakt till! Det är sjukt mycket cred för festivalen att de har fått in Miss Li i sin krets, och när jag hörde låten första gången så tänkte jag att här har vi vinnaren! Men redan en vecka senare så insåg jag att jag helt glömt hur den lät. Det är inget gott tecken. Övre halvan, jag skulle gissa på en försmädlig fjärdeplats. Å andra sidan är ju de internationella juryernas makt större än nånsin i år, och Mariette och Miss Li kan mycket väl falla dem i smaken.

Melodi nr 12 – ”Guld och gröna skogar” med Hasse Andersson

Jag älskar naturligtvis Hasse. Det var inte hans fel att Kristin Amparo blev utslagen av honom, hon skulle inte varit där över huvud taget, hon skulle gått direkt till final så hade Hasse istället fått göra slarvsylta av Isa i Andra Chansen. Allt är Isas fel.

Dessutom har den här låten ju klar internationell hitpotential, det har ju de där japanerna redan bevisat!

 

Så om jag då till slut skulle våga mig på en liten tippning av slutresultatet…

  1. Måns Zelmerlöv
  2. Jon Henrik Fjällgren
  3. Eric Saade
  4. Mariette
  5. Hasse Andersson
  6. Dinah Nah
  7. Samir och Victor
  8. Magnus Carlsson
  9. JTR
  10. Isa
  11. Linus Svenning
  12. Jessica Andersson

Ja, det verkar rimligt. Ett extremt svagt startfält, men upplagt för en rejält rafflande duell mellan Lappland och Skåne. Och så får vi hoppas på att Robin och Sanna räddar showen. Och att uppkopplingen fungerar.