Varsågod nästa…århundrade

Vi bytte avdelning på Dottern ikväll och fick ett hjärtligt mottagen av överläkaren där.

”Åh, här är alltså den lilla prinsessan!” utbrast överläkaren och böjde sig över Dotterns säng.

”Njae” svarade Emily halvt på allvar, halvt på skämt, ”hon är faktiskt republikan.”

”Aha!” ångade överläkaren på. ”En blivande presidentfru, alltså!”

”Eller president?” försökte jag för att sätta överheten på PK, alltså pottkanten.

”President, va?” sa överläkaren med en tydlig ton av in-your-dreams i rösten.

Och allt detta hade kanske bara varit vad man kunde vänta sig om det inte vore för en sak. Det är en kvinnlig överläkare på den här avdelningen…

Hur beter sig folk?

Från insidan av dörren till anhörigtoaletten på perinatalavdelningen

Från insidan av dörren till anhörigtoaletten på perinatalavdelningen

Två reflexioner:

1) Borde inte den där städavstämningslistan vara full?

2) Har de verkligen haft stora problem med anhöriga som bajsat med öppen dörr?

Tre för en

Mor har berättat otaliga gånger om hur hon gick runt med mig på nätterna och sjöng för mig för att jag skulle somna. Det var inte vad som helst som dög. Nej, det skulle vara den gamla slagdängan Tre små gummor, ni vet dom där som åker till Nora, äter karusell och åker karamell.

Det kan väl inte räknas som någon av de traditionella vaggvisorna, men det var den som tog skruv. Den och Trollmors vaggsång. Hoajajajajbuff.

Och så igår satt en där själv med sin lilla dotter, som när som helst nu får ett namn, och hon var oväntat ovillig att somna för att vara nyfödd och  enligt instruktionen sova 15 timmar i sträck.

Jag provade lite Taube (Vyssan lull), HasseåTage (Sov lilla Totte), Adolphson (Okända djur), ja t o m Orup (Då står pojkarna på rad) utan framgång. Jag började ana lösningen.

”Tre små gummor skulle gå en gång till maaaarknaden…”

Zzzzzzz…

Kan sånt vara genetiskt också?

Vi plus en

I morse visade sig Åsa-Nisse vara lite mer Åsa än Nisse.

5070 g och 55 cm flicka utan namn stormade in i våra liv klockan 8:38 och världen blir sig aldrig mer lik.

Banjo söker jobb! tar ut pappadagar och det sparsamma bloggande det blir kommer bara att handla om en enda sak.

image

Dagens vän-repris 32: Linda Knape

För visst var det väl så att också Linda var där och tittade på Snövit II på Allaktivitetshuset, fick jag för mig igår efter att ha skrivit klart Magnus berättelse. Jag tror det, men jag är långt ifrån säker.

Vad jag däremot säkert minns var en ovanligt misslyckad present jag och Andreas Ohlsson en gång gav Linda på hennes födelsedag. Det var i början av 90-talet och Linda skulle fylla 19, tror jag. Eftersom vi var så otroligt spexiga så brukade vi köpa två presenter, en rolig och en fin. Den här gången fick någon av oss (jag är rädd för att det var jag) den skojiga idén att köpa bebiskläder som ”rolig” present, för att sedan kontra med en riktigt fin present, en cd med musik som vi visste att Linda gillade.
Jag förstår ju nuförtiden att det finns en myriad olika sätt på vilket att ge bebiskläder till en ung tjej är vanskligt och riskabelt, för att inte tala om opassande, men på den tiden var jag inte riktigt färdig med definitionen av mina komiska gränser.
Linda öppnade det mjuka paketet först och höll beundransvärt god min, och vi överräckte så den ”riktiga” presenten. När hon såg cd-skivan sa hon dock:
”Tack så mycket för den, men jag blir nog tvungen att lyssna på den så här”, och höll upp den mot örat.
Vad vi inte hade tänkt på var att i början av 90-talet var det långt ifrån alla som ägde en cd-spelare….

Linda försvann ur mitt liv, men i och med Facebook fick vi ny kontakt. Vi firade midsommar ihop 2012, hemma hos Andreas och Anna Johnsson, och hon var sig lik.

Kram på dig, Linda!

Den som väntar på nåt gott

Minns ni den tanzaniska tavlan? Bravo, det är knappt jag gjorde det själv, men idag kom det plötsligt ett sms från rammakaren att inramningen var färdig och jag skulle ta med mig en oförskämt stor bunt med sedlar för det omsorgsfulla arbetet. Jag förstod av priset att han tar betalt per timme…

Men men, det får det vara värt när resultatet blir så fint som det faktiskt blev! Nu kan Åsa-Nisse komma när som helst, barnkammaren är klar.

017

Dagens vän 28/4: Katie Wu

This text will follow in english.

Jag har ett vagt minne av att jag och Katie träffats en gång, och med logik har jag kommit fram till att det måste ha varit på VM i Stockholm 2003, mitt sista Othello-VM. Katie spelade inte, men hon var där ändå, som funktionär och publik. Var det inte du som tog en bild av mig och LIya Ye efter att hon förnedrat mig omsorgsfullt i en av många plattmatcher från min sida det mästerskapet, Katie?

Shuk Man Katie Wu spelade sitt första VM i Reykjavik 2005 och kom på delad tjugonde plats. Sedan har det blivit tre starter till, 2007, 2009 och 2013. Bästa placeringen är från 2007 då hon kom så högt som sjua, men sedan dess har en speciell världsmästartitel för damer införts och den är Katie regerande innehaverska av. Hon blev också historisk i somras då hon blev första kvinnan någonsin att vinna en EGP, den i Ghent, Belgien.

Under sina resor Othello-världen runt träffade hon den glade finnen Lari Pihlajapuro och de blev ett par. Två barn har alstrats hittills, Coby, 2 år och Teddy, 4 månader.

Kram på dig, Katie!

 

I have a vague memory of meeting Katie once, and logically it should have been in Stockholm 2003 on WOC, my last one. Katie did not play but attended anyway, as a referee or as audience. Wasn’t it you who took that photo of me and Liya Ye after her thoroughly conducted thrashing of me? Not my most memorable game, but none were at that tournament. No wonder I quit.

Shuk Man Katie Wu from Hong Kong played her first WOC two years later in Reykjavik and ended up on a shared 20th place. Since then there had been three other starts, with a 7th place in 2007 as the best result. She is the ruling female world champion from Stockholm last year, and last summer she became historical by being the first woman ever to win an EGP tournament, the one in Ghent, Belgium.

During her travels around the Othello world, she met the jolly finn Lari Pihlajapuro and the two became one. Two sons, Coby, 2 years, and Teddy, 4 months, has enriched the international family.

A big, swedish hug to you, Katie!

 

Den marginellt överträffade verkligheten

I förra veckan kunde oroliga läsare följa min långa berättelse om Härskarflyttlådan. Oroliga var de förmodligen för min mentala hälsa. Har ni inte läst berättelsen så klicka och läs nedan.

Sagan om Bauhaus I: Lådans föräldraskap

Sagan om Bauhaus II: Sagan om de två adresserna

Sagan om Bauhaus III: Sagan om stuvarkungens återkomst

Tro det eller ej, men sagan bygger på en sann historia. Låt gå för att den är väldigt löst byggd, men låt mig ändå likt Daniel N Stern i Ett litet barns dagbok (ett läsmåste för alla blivande föräldrar) även förklara vad som egentligen hände.

Mina föräldrar kom ner till Lund för att i första hand avlämna lite grejor de hade med sig från broder Nils i Stockholm. Ni såg ju bild på skötbordet tidigare i veckan. Dessutom ville de bjuda oss på lunch som en försenad födelsedagspresent. Denna intogs på Mat & Destillat, f d Konditori Lundagård och när vi ätit färdigt frågade jag om de ville hjälpa oss att åka och köpa flyttlådor. Ja, det hade de inget emot. Jag var bergsäker på att Bauhaus, som i tester visat sig vara de enda flyttlådorna värda namnet, fanns ute på Nova här i Lund, en villfarelse som jag i efterhand visat mig inte vara ensam om.

Eftersom jag hittade bäst i Lund så fick jag köra och där och då var det nog det korrekta beslutet. Ute på Nova lyste dock Bauhaus med sin frånvaro och efter lite googling fick jag bita i det sura äpple som var att Bauhaus inte alls finns i Lund! Hur kan något sådant vara möjligt, ärligt talat?

Nåväl, if it’s got to be good, it’s got to be Bauhaus, så att svänga in på Rusta och köpa deras origamikonstruktioner var inget alternativ. Jag läste elegant fel på adressen och vi for iväg mot Arlöv, jag nu övertygad om att Burlöv Center var vårt mål. Pappa Bengt fick läsa kartan på min skruttiga och lynniga iPhone 4 (måste bytas innan Åsa-Nisse kommer!) och även om han är en rackare på PowerPoint och PhotoShop så har han inte vana av SmartPhone och hur man navigerar en sådan. Speciellt dess usla kartfunktion kräver ett lite mer tränat och tålmodigt sinne. I efterhand måste konstateras att allt gått bättre om vi bara bytt förare och jag läst kartan istället.

Efter ett kort stopp, ett par svordomar och en ny googling i ett radhusområde i Arlöv styrde vi mot Nornegatan ute på Svågertorp. Efter att vädret varit vackert hela dagen började det plötsligt regna lite lätt. Väl inne på Bauhaus blev vi först omsorgsfullt ignorerade av en dam som ironiskt nog satt i informationsbåset och gjorde vad som endast kan beskrivas som ingenting. Sedan fångade vi in en betydligt mer pratsam och serviceinriktad person som pekade ut både flyttlådor, kassor och kundtoaletter, våra tre primära mål med besöket och som alla låg på samma ställe. På vägen spanade jag in lite snyggt badrumsporslin, eftersom det är hyperaktuellt, men hann inte stanna nån lång stund.

Flyttlådor köpes helst i buntar om tio. Två sådana buntar införskaffade jag. Tillbaka vid bilen drogs nästa streck i räkningen; Buntarna gick inte in i bagageluckan, inte heller i baksätet. Med lite våld fick vi in en bunt i baksätet, men då blockerades sikten bakåt och Lena skulle antingen behöva åka i bagaget eller tolka på rullskridskor efter.

Skam den som ger sig, för en problemlösare som jag som kan tänka utanför (flytt)lådan var det inte svårt att komma på en lösning. Om man lossade på buntbandet så kunde lådorna med lite böjning vid införandet, passa in i bagaget i alla fall. Och har man inte någon kniv så kan man alltid använda något annat halvvasst, som exempelvis nyckeln till tvättstugan. Och på så vis visade jag prov på en av vår familjs superkrafter, att packa!

På hemvägen fick Bengt köra, och jag satt i passagerarsätet och skötte kartläsningen. Det gick helt utan problem, och jag insåg vilket bra exempel denna resa varit på mitt ledarskap, min stresstålighet och min problemlösningsförmåga. Samtidigt hade flera sedelärande misstag begåtts som jag kan applicera på och undvika i en arbetssituation.

Dessutom är det roligt att leka med olika stilar i sitt berättande.

Kreativ, ledare med förmåga till snabba beslut, problemlösare ut i fingerspetsarna, där har ni mig. Vilket företag skulle inte ha behov av mig?

Läs mig! Sprid mig! Behöv mig! Här är mitt CV!

 

Dagens vän-repris 31: Magnus Dahl

Vid sista föreställningen av Snövit II på Allaktivitetshuset i Kristianstad satt Magnus i publiken. Det är egendomligt vilka detaljer man kommer ihåg. Det var den föreställningen då dekoren rasade.

När jag sen i början av 90-talet började röra mig i Skånes syntarkretsar var Magnus där också. Vi åkte på konserter till Lund, jag tror jag kommit på sedan förra publiceringen att klubben där hette Roxy, och till Stadt Hamburg i Malmö.

Nar sedan Andreas Ohlsson och Christian Malm fick idén att vi skulle sätta upp Rocky Horror Show under Kristianstads Dagarna (ja, det SKA vara särskrivet!) anmälde Magnus ivrigt intresse om att få vara med på ett hörn. Visst fick han det! Sen fick vi hur som helst inte sätta upp Rocky Horror Show för dem som hade rättigheterna, men då satte vi istället upp en show om en teatergrupp som ville sätta upp Rocky Horror Show. Genialt! Vi plockade våra favoritmusikalnummer från både RHS och andra och skrev nya texter till dem och satte ihop en helt ny föreställning som vi döpte till The Forbidden Show. Vissa scener ur RHS behöll vi, bl a The Floor Show, där två män och två kvinnor, alla klädda i raffset sjunger och dansar. EN av männen var Magnus, men av någon anledning ändrades hans scenkläder så han gick miste om raffset.

Sommaren därefter var det dags för en omarbetning av vår gamla Kamomilla Stad-succé, omarbetningen var ganska radikal, vi hade helt enkelt bytt ut alla Kamomilla-karaktärer och förlagt handlingen till en oas i öknen istället, bara för att undvika mer upphovsrättstjafs. Och den högst opassande sången om ung kärlek var också struken.
Magnus var med även i Emiren, som det nya verket hette. Han spelade bagare, och i rollen som oaskommissariens fru återfanns Magnus blivande hustru. Men det var det väl ingen som anade då.

När jag hörde att Magnus och Helene gift sig (det var lååååångt senare) tog jag genast äran åt mig för att ha sammanfört dem och skroderade vitt och brett om det på min blogg. Då visade det sig att de faktiskt hade träffats långt före detta tillfälle, så jag fick vackert sluta slå mig för bröstet. Nåväl, man kan inte spela livsavgörande roller i allas liv.

Den här berättelsen är lite speciell, eftersom det vid denna återpublicering visar sig att Magnus inte är min vän längre, åtminstone inte på Facebook. Anledningen är med största säkerhet att han har flyttat till Holland och att han och Helene är skilda eller håller på att skilja sig. Det blev ett tråkigt slut på den sagan.

Men du får en kram i alla fall, Magnus, om du nu råkar läsa det här.