Hade jag kört lite fortare så hade det här kanske aldrig hänt. Vi var ju så nära. Vi var på väg hem och hade hunnit ända till Dalby (för oskåningar kan jag förklara att det är knappt en mil från Staffanstorp där vi bor) när Signe började tycka att resandet blivit alldeles för segt. Hon krävde intellektuell stimulans, och apan Åsa-Nisse räckte inte till längre. Signes ömma moder, som satt bredvid tog då till desperata metoder. YouTube!

Påläst som hon alltid är visste Emily vad som brukar gå hem hos kidsen och letade därför upp den här:

Och rackarns rabarber vad det tog skruv! Flickebarnet (Signe alltså, inte hennes mamma) satt som trollbunden.

För er som inte har småbarn, eller inte har haft på de senaste 10 åren, är kanske de här figurerna en helt ny bekantskap. De är framtagna enligt Karlstad-modellen….

Jag trodde till en början att det innebar att alla i Karlstad lät och såg ut så där. Jag har aldrig varit där, men den röda Bobbo är ju i alla fall lite lik Bengt Alsterlind…

…och ska främja jollerutvecklingen hos bebisar. Och nog främjades den alltid. Snart sa Signe inte mycket annat än ”Babba!” och om detta inte åtföljdes av omedelbar framtagande av multimedieenhet, så kom det även andra stavelser av mer ihållande och gäll karaktär.

Allt hade kanske varit gott och väl om det inte varit för att det endast fanns två musikvideor över huvud taget med Babblarna. Utgivningstakten på denna megasuccé måste vara den långsammaste i mediehistorien sedan Gud Fader släppte Nya Testamentet. Här följer den andra, lyssna på egen risk.

Så dessa två gick på repeat på våra telefoner, och snart (efter tredje eller fjärde lyssningen) hade de naturligtvis även ätit sig in i våra hjärnor. Och lika naturligtvis var det passusarna som plågade våra ömtåliga grammatiska och poetiska sinnen mest som fastnade hårdast. Emily kunde inte släppa förekomsten av textraden ”och klappa takten, ett-två-tre” i en melodi som gick i fyrtakt, medan jag hängde upp mig på tautologin ” åh, jag känner rytmen – i vårat beat”.

(Sedan dess har Hatten Förlag släppt en ny video, som jag besparar er här, och ett helt album med nya låtar, men utbudet får ändå ses som starkt begränsat.)

Nog trodde vi att det kända problemet med att begränsa skärmtid skulle komma lite senare än sextonmånadersåldern. Att köpa babblare i olika dockformer hjälpte inte så mycket, det var i första hand videorna som gällde. ”Babba! Babba! Babba! Babba!…”

Men så för några dagar sedan hände något oväntat. Det började verka som ”Babba!” hade fått en transformerad betydelse, och när vi kontrollfrågade Signe om hon ville titta på Babblarna, så frynte hon på näsan och sa ”Nänä!” Och där är vi nu. Vi vet inte riktigt vad nästa vurm blir, nätet är fullt av hjärnmaskar, och visst inser vi att vi måste genomlida mycket sånt här:

för att till slut hamna här:

Vi var förberedda till tänderna när det var dags för Signe att förgylla vår värld. Vi hade fått låna ett babyskydd till bilen, vi hade köpt babynest och barnvagn och mjuklift och minnesgoda läsare kanske även minns vaggan som Emilys morfar en gång byggt och som nästan alla i den sidan av klanen har mött sina första nätter i. Det första halvårets sovvanor var i princip säkrade!

Men så kom Signe med Best in the World Syndrome och allt, och oanade aber uppstod. Vaggan hade hon nästan växt ur innan hon kom hem från BB, babyskyddet, babynestet och mjukliften gick snart samma väg. Vi fann som enda lösning att forma ett eget babynest av våra kroppar och lägga Signe i det. Och där har hon blivit liggande, mitt i dubbelsängen med pappa på ena sidan och mamma på andra.

Jag hyste dock gott hopp. Själv hade jag nämligen inte kunnat ha mer brått från föräldrarnas myllrande nattläger en gång i tiden, och ivrigt lämnat detta för att ytterst sällan återvända, när en egen sovplats uppdagade sig. Något av detta ska väl kunna ha ympats på Signe, föreslog jag vid middagar och sammankomster där Signe togs upp som samtalsämne (samtliga). Och släktingar och vänner skrattade överseende och utropade: ”Men du är ju inte Signe! Hon kommer att krypa upp hos er varje natt, vänta bara!” Och jag tänkte (men sa inget) på vem av mig och dom som egentligen var mest Signe, och fortsatte hoppas.

Signe fick en jättefin spjälsäng med nedfällbar sida för föräldrar med trötta ryggar, och där lade hon sig frivilligt aldrig någonsin. De få gånger vi lyckades lägga henne sovande i spjälsängen utan inkluderad väckning så tog det inte lång tid förrän hon opponerade sig å det bestämdaste. Det hjälpte inte att köpa roliga fjädrande fötter till spjälsängen så att den kunde vaggas, SIgne visade inga tecken på att brås på sin far. De allra flesta kvällar slutade med Signe i dubbelsängen och oss runt om. Spjälsängen används som tvättkorg.

Det bästa Signe vet när hon ligger sådär omgjordad är att sticka in händerna alldeles lagom kittligt i antingen mammas eller pappas armhåla. Eftersom hon dessutom uppenbarligen utvecklat teleskoparmar så har hon med tiden optimerat tekniken och kan få in händerna i två armhålor samtidigt, en per alldeles lagom kittlig förälder.

Men nu kommer vi till det riktigt stora problemet. Signes pappa är en väldigt omtyckt person för Signe, men när mörkret faller förvandlas han plötsligt till hackad lever! Aldrig i livet att den där rälige gubben ska få natta eller ens trösta Signe under sådana omständigheter. Det var bara mamma som gällde, något som tärde såväl på pappas självkänsla som på mammas nattsömn.

Så hov än en gång släktingar och vänner upp sina erfarna stämmor och sa att hackad lever är precis vad pappor är de första åren men att detta säkert svänger en vacker dag, och sedan så är det bara pappa som gäller i all evig tid, jojomensan! Så i väntan på den dagen så gör jag så gott jag kan och provar med jämna mellanrum att vikariera som nattare. Vem vet, ungen kanske lärt sig att tycka om hackad lever?

Och visst har jag mina tricks! Ett tag funkade det att gå upp och ner i trappan i evighet, ett annat tag funkade det att jogga runt med henne i sovrummet. Vagnen funkar för det mesta, men inte utan ackompanjemang! När jag var bebis sägs det att jag bara kunde sövas till tonerna av ”Tre små gummor”. Signe är mer sofistikerad än så. För henne duger bara den här:

När vi körde ut ifrån parkeringsplatsen insåg vi snabbt att vi var förföljda. Bilen som hade stått bakom vår (ganska nära parkerad) gled långsamt efter vår. Det var bara en hake.

Ingen satt vid ratten.

Vad gör man som ansvarsfull men stressad medborgare på väg till Rå Epok för att hämta ett Salemadsfat, 30 bitar, som var beställt till klockan 19 vilket varit för ett par minuter sedan, när man inser att bilen bakom glömt lägga i handbromsen och det enda som hindrar den från att lugnt och stillsamt rulla rakt ut på Getingevägen är ens egen bil? Lägg därtill en otålig bebis i baksätet vars enda reflexmässiga önskan är att vi ska sätta lite fart så hon kan vaggas till sömns av motorns entoniga vaggvisa.

Tur att man varit med förr!

1991 bodde jag på Sparta, ett betongblock fullt av studenter i östra Lund. På vägen till föreläsning, en promenad jag tog sorgligt sällan, passerade jag Holger Crafoords Ekonomicentrum, och en dag blev jag förbisprungen av en otroligt vacker tjej i terrakottafärgad dräkt. (Tänk på att det var 90-tal, på den tiden kunde unga kvinnor sporta terrakotta utan att verka tantiga.) Hon hade parkerat sin lilla bil på gatan utanför HC och kastat sig iväg mot vad som rent logiskt borde vara en föreläsning. Vägen, som inte var avsedd för parkering, lutade svagt och jag observerade att bilen långsamt lämnade sin plats och började cruisa ner mot Tunavägen, utan någon vid ratten. Jag ropade rådigt efter hjälp och några kraftkarlar hann ifatt åket och höll fast det (det var en väldigt liten bil) medan jag åtog mig att försöka finna ägarinnan. Det kändes som att hitta en lins i en lövhög, men sånt kunde jag ju också, så jag kastade mig in i den ganska myllrande byggnaden. Det gällde bara att veta vem att fråga. Jag tittade mig omkring och fann snart en grupp unga män som inte såg ut att vara väldigt framgångsrika inom romantiken. Jag frågade dem om de möjligen hade sett en rätt snygg tjej i terrakotta rusa förbi. ”Hon sprang ditåt!” sa de nästan i kör och pekade. Och så frågade jag mig fram på samma sätt tills någon pekade på en föreläsningssal.Och där satt hon. Hennes reaktion på mitt budskap att hennes bil gett sig iväg på en tur alldeles själv var ett uppgivet: ”Inte en gång till!” men hon ifrågasatte aldrig hur jag hade kunnat spåra henne.

Nuförtiden minns jag inte alls hur hon såg ut, men det gick antagligen bra för henne i livet. För mig gick det ju inte heller så pjåkigt, för här satt jag nu med inte mindre än två ännu vackrare tjejer och en bil på flykt. Jag stannade bilen försiktigt och vi hoppade ut, sedan puttade vi med gemensamma krafter (Signe bidrog med sina lungors fulla kraft) isär de båda fordonen och jag kilade in mig mellan dem för att undvika repor.

Och där hade vi kunnat stå, om det inte varit för ödet som skickade oss en nattvandrare med övermänskliga sakletar-skills i vår väg. Han sattes in i dilemmat och gick sedan iväg för att endast minuten senare återvända med en stock han hittat liggandes och skräpa någonstans, och att göra det ganska centralt i Lund är ju en bedrift i sig! Efter att ha ringt till ordningsvakten på sjukhuset (den Lundakunnige läsaren har naturligtvis redan förstått att det var på lasarettets parkering vi befann oss) och bett dem skicka en personal att invänta bilens förare (parkeringsbiljetten skvallrade om att hen inte var mycket mer än tjugo minuter bort) så kunde vi äntligen ge oss av hemåt. Och Salemadsfatet fick vi också med oss.

Om jag säger att den här lilla harm- och poänglösa historien är det mest spännande som hänt mig sedan jul så kanske ni förstår att det inte har blivit så mycket skrivet här på bloggen? Nu är det i och för sig inte riktigt sant, men det mesta som hänt kräver en del introduktion, så vi återkommer till det.

Nu är jag i alla fall igång igen! Har ni saknat mig?

Hela familjen gick ut och handlade. Det var trevligt som omväxling, oftast brukar jag få gå själv. Vid City Gross blev vi tilltalade av en av dem, en av de där som har blivit allt vanligare runt våra köpcenter, speciellt så här års. I sin slitna gula jacka stod han där och sökte kontakt med alla som gick förbi.

Lions-gubben.

Han siktade in sig på mig. ”Vill ni rösta på Staffanstorps lucia?” frågade han fryntligt.

”Nej tack”, svarade jag ärligt och slängde tydligen en blick på Emily och Signe, eftersom han inte gav sig.

”Behöver du be om lov från henne för att få rösta?” frågade han med en smula hån i rösten.

Och här följer nu Banjo-Herrens topp-5 lista över de bästa svaren på den gliringen:

Plats nummer 5) Du har rätt, det är klart jag ska rösta. Vilken av kandidaterna var det du var nu igen?

Plats nummer 4) Lerduveskytte? Nej, jag håller mig till min schnauzer!

Plats nummer 3) Vet din fru om att du är ute så här sent?

Plats nummer 2) Jajemän! Sug på den, du.

Plats nummer 1) På vilket sätt anser du att jag skulle ha något underkuvat behov av att i min ålder rangordna sju unga flickor efter det enda jag vet om dem, d v s deras utseende? Skönhetstävlingar är, oavsett avsikt, en ytlig, fördummande och föråldrad företeelse. Det finns hundratals olika sätt att bedriva välgörenhet på genom ett luciatåg, varför göra det till en popularitetstävling? Är det inte viktigare att helhetsupplevelsen istället optimeras och att en expertjury av exempelvis musiklärare och sångpedagoger sätter ihop det bästa tåget, med var deltagare i sin ultimata roll? Och slutligen, min bäste herre, ja, jag försöker komma ihåg att kommunicera med min livskamrat när det gäller viktiga saker, och det hoppas jag du gör själv också.

Jag är ganska nöjd med att jag åtminstone fick till en kortversion av ettan i skarpt läge.

”Nej, jag försöker undvika skönhetstävlingar.”

Så gick vi därifrån och muttrade alla tre, en av oss för att hon inte kan mycket mer än så, de andra två över Lions-gubbar och deras förstockade syn på kvinnor i olika åldrar och sammanhang.

”Typiskt Lions-gubbar att säga så där de sitter på sina gubbmöten i sina klubblazrar och tycker dom är nåt!”

”Och kvinnorna som aldrig får vara med om de inte är gifta med en Lions-gubbe!”

”N’göj! Harare! Öjöjöj….”

Detta är ett så solklart exempel på de fördomar som styr vår vardag. Alla Lions-gubbar klumpas ihop till ett kollektiv och tillskrivs en massa egenskaper som inte anses passa in i ett modernt samhälle. Jag känner ju flera Lions-gubbar som är hur reko och jämlika som helst och som har helt vanliga jobb och kläder, inte bara gul vindtygsjacka eller blazer, men så finns det en liten klick som bekräftar våra fördomar och förstör för den stora massan. Vi måste lära oss att se varje Lions-gubbe som en individ och medmänniska och inte som något främmande och styrt av andra regler än vi ”vanliga hederliga människor”.

Och ja, jag vet att de vill att vi ska kalla dem Lions-representanter, men jag har alltid kallat dem Lions-gubbar och ingen har någonsin tagit illa upp. Snart får man väl inte säga jordgubbe eller Tiger Woods heller utan att vara ordenssällskapsfientlig?

Var är jag? Jag höll ju på att äta, och nu är jag plötsligt här, på en mörk främmande plats alldeles ensam, inspärrad bakom galler vad det verkar? Jag ropar på hjälp. En vilt främmande människa tittar fram genom spjälorna och jag blir förskräckt, men inser ganska snabbt att det är mamma. Hon utstöter läten som jag gärna skulle vilja härma och med min allra tydligaste stämma förklarar jag för henne att min mat och soffan och hela vardagsrummet är borta, och så lägger jag till i lite skarpare ordalag att det verkar som det blivit någon sorts fuktskada i huset, för jag är alldeles blöt om rumpan. Sedan tillägger jag sakligt att det skulle uppskattas om hon tog upp mig nu. Mamma förstår naturligtvis, men jag har fortfarande vissa klagomål. Jag har nämligen insett att jag håller på att dö, eftersom jag känner en stor tomhet inom mig. Mycket egendomligt, det var ju alldeles nyss jag åt…

Mamma bär istället för att genast rädda mitt liv in mig i ett ljust rum där jag får lägga mig på ett bord som jag känner igen och har en lite kluven inställning till. Mitt fokus är just nu på den nära anstående svältdöden och jag påpekar med min sedvanligt sakliga bestämdhet att det är bra synd att jag aldrig kommer få mat igen. Nåja, det har ju varit ett spännande liv…plötsligt märker jag att jag är varm och torr igen! Hur gick det till. På vägen ut ifrån det ljusa rummet går vi förbi en annan mamma som bär på en annan bebis. Det är väldigt förvirrande att alla mammor och bebisar i det här huset ser likadana ut. Jag vinkar med båda händerna och tjoar goddag. Den andra bebisen vinkar tillbaka och säger detsamma.

Vi går tillbaka till det mörka rummet och jag återser mitt fängelse, men bara från utsidan. Mamma lägger ner mig bredvid sig och tar fram nattamat! Jag hugger in och få mig ett ordentligt skrovmål…

Var är jag? Jag höll ju på att äta, och nu är jag plötsligt här, på en mörk främmande plats alldeles ensam, inspärrad bakom galler vad det verkar? Och som det verkar håller jag än en gång på att dö. En apa och en kanin sitter lite längre bort och tittar på mig. Jag berättar för dem hur förargligt jag tycker det är att jag är här alldeles ensam och att jag aldrig kommer att få någon mat igen. De ger mig stumt medhåll. En vilt främmande människa tittar fram genom spjälorna och jag blir förskräckt, men inser ganska snabbt att det är mamma. Jag lyfts åter upp och läggs ner på ett större mjukt underlag. Bredvid mig ligger det en gubbe och sover och jag blir genast nyfiken. När han öppnar ögonen ser jag att det är pappa. Vad skönt! Vi är alla samlade igen! Och nu dyker det plötsligt upp mat! Glatt överraskad över att livet innehöll ännu en servering hugger jag in och äter mig mätt.

Var är jag? Jag var ju mitt i maten, och nu är jag plötsligt här, på en lite ljusare men helt främmande plats! Pappa och mamma och maten har försvunnit och jag påpekar finkänsligt för apan och kaninen, som jag ser genom gallret till vänster om mig, att om de träffar mina föräldrar så kan de väl hälsa och tacka för den här tiden, för nu är all mat borta och slut och jag ser inget annat öde än döden framför mig. En vilt främmande människa kommer plötsligt inspringande i rummet och jag blir förskräckt, men inser ganska snabbt att det är pappa. Jag frågar honom var han tog vägen och om han kan lära mig att försvinna sådär i tomma luften och så passar jag på att ta farväl av honom innan jag drar till de sälla jaktmarkerna. Pappa plockar upp mig och bär iväg mig på ett äventyr som nästan får mig att glömma min nöd! Det är som vi sjunker ner i marken bit för bit med varje steg vi tar! Häpnadsväckande! Nere i underjorden träffar vi en främmande kvinna, som jag ganska snabbt identifierar som mamma. Hon jollrar något oförståeligt, och det är ju tur att hon ser så lycklig ut att jag trots rotvälskan förstår att hon är glad att se mig. Jag hälsar henne, undrar om hon sovit gott och informerar henne om att maten har försvunnit och tagit slut så därför är det dags för mig att lämna detta jordelivet. Till min stora förvåning och lättnad tar då mamma fram mat ur morgonrocken och jag låter mig väl smaka.

Plötsligt hörs det ett märkligt ljud och jag blir mysigt varm om ryggslutet. En vilt främmande människa rycker mig från min måltid, och bär iväg mig längs en korridor. I korridoren ser jag en annan bebis bli ivägburen av sin pappa. Även papporna här i huset är alla likadana. Kanske de är släkt? Jag märker att mannen som bär mig är en av dem, och jag blir glad, då är jag förmodligen inte i fara.  Vi går in i ett rutigt rum av blank sten där jag blir kränkt till kropp och själ, men vad hjälper invändningar? Efteråt konstaterar jag att den andra bebisen rönt samma öde. Jag frågar den andra bebisen om den kan numret till BRIS, men den bara pratar i munnen på mig. Varför lär sig inte folk att lyssna? Jag märker att jag bytt färg. Jag undrar försynt hur andra människor ska kunna veta att jag är flicka när jag kläs i gröna kläder?

Dags att gå på gymmet! Det blir det vanliga träningspasset, några armhävningar, några försök att rulla runt, ett par sit-ups och sedan till relaxavdelningen där jag språkar med mina träningskompisar Zebrina och Affe.

Sen blir det dans! Jag älskar att dansa! Ibland dansar vi både vals och mazurka, men bäst tycker jag nog om tango. Både mamma och pappa dansar bra, och sjunger sånger där jag lyckats urskilja några lösryckta fraser, ”styrm Ann Karlsson” och ”här gurkha”, vad det nu kan betyda. Åh, vilken härlig rytm…

Var är jag?