Banjo-Herren reser bakåt i tiden

Det är mycket nu, sa Stefan Sauk för vad som känns som en evighet sen. Låt oss börja från den närmaste framtiden och jobba oss bakåt.

Den 1 september ska jag flytta. Mitt nya hem blir en tvårummare några minuters bilfärd från där jag bor nu. Ett liv som halva-tiden-förälder väntar. Det är naturligtvis jättesorgligt, men inget av alternativen som fanns kändes riktigt genomförbara.

Nästa måndag påbörjar jag en praktik som anläggningsarbetare. Det innebär att jag ska åka ut till olika allmänna platser i Skåne, gräva ett hål, göra nåt i hålet och sedan fylla igen det så det ser precis likadant ut efteråt. Eller i vissa fall lite finare. Det får man kalla en kursändring i karriären, men jag har ju alltid haft för vana att gräva ner mig i mitt arbete, så viss erfarenhet, om än bildlig, har jag.

Idag tackade min telefon plötsligt för sig och vägrar svara på uppladdande tilltal. Den kanske blev sur av de abnorma mängder telefonkötid jag tillbringade igår på Folksam, Bilia och andra Toyotaverkstäder. Men inget ont som inte för något gott med sig, jag lyckades krympa ner väntan på reparation av bilen från 7 september till på torsdag.

Jo, bilen behöver repareras eftersom den i lördags blev påskenad av en häst! Jag var inte med själv, Signe och Emily och Signes mormor var i Danmark på semester och på väg hem passerade de en ridskola. En förrymd häst kom plötsligt sättandes på Signes sida och dängde mulen i bakrutan så smulorna rök! Otroligt nog klarade sig alla oskadda förutom hästen som skar sig lite i mulen. Ridskoleföräldrar strömmade till och tog hand om häst, bil och passagerare. Efter lite omtejpning och ursopning av bilen, samt lite rekreerande hästumgänge för passagerarna, främst den yngsta, så kunde färden gå vidare hem till den orolige fadern och exfästmannen.

Exfästmannen, ja. Den här sommaren efter att Signe äntligen blivit färdigbehandlad för sin njurtumör (en annan historia som avhandlats i en annan blogg) blev inte riktigt vad jag hoppats på. I maj gjorde jag och Emily slut efter år av mycket påfrestningar och inga glädjeämnen, med Signes blotta existens som lysande undantag. Vi blev så mycket föräldrar att vi glömde bort att vara partners. Mitt tröstlösa arbetssökande, envetet avbrutet av långa sjok av vabb och föräldraledighet gjorde också sitt till. Min självkänsla bröts långsamt men säkert ner och jag fick allt svårare att hantera situationen. När Emily behövde mitt stöd fallerade jag, och när jag behövde hennes stöd fallerade hon. Ohållbart, och jag hade länge undrat över varför just jag hade så svårt för att under stress komma ihåg allt, varför just jag hade så svårt för att be om hjälp, varför just jag hade så svårt att lämna min bekvämlighetszon. Och så hade det ju varit genom hela livet, när jag tänkte efter.

I höstas, och nu kommer vi till den här bakåtresans slut för den här gången, fick jag svaret.

Jag har ADHD. Och när man har ADHD, då är det mycket nästan hela tiden. Den här bloggen, i den mån jag hinner, orkar och vill skriva, kommer framgent att handla om detta. Namnbyte kommer att ske, så fort jag kommer på något bra.

Mannen med hjärnmasken

Hade jag kört lite fortare så hade det här kanske aldrig hänt. Vi var ju så nära. Vi var på väg hem och hade hunnit ända till Dalby (för oskåningar kan jag förklara att det är knappt en mil från Staffanstorp där vi bor) när Signe började tycka att resandet blivit alldeles för segt. Hon krävde intellektuell stimulans, och apan Åsa-Nisse räckte inte till längre. Signes ömma moder, som satt bredvid tog då till desperata metoder. YouTube!

Påläst som hon alltid är visste Emily vad som brukar gå hem hos kidsen och letade därför upp den här:

Och rackarns rabarber vad det tog skruv! Flickebarnet (Signe alltså, inte hennes mamma) satt som trollbunden.

För er som inte har småbarn, eller inte har haft på de senaste 10 åren, är kanske de här figurerna en helt ny bekantskap. De är framtagna enligt Karlstad-modellen….

Jag trodde till en början att det innebar att alla i Karlstad lät och såg ut så där. Jag har aldrig varit där, men den röda Bobbo är ju i alla fall lite lik Bengt Alsterlind

…och ska främja jollerutvecklingen hos bebisar. Och nog främjades den alltid. Snart sa Signe inte mycket annat än ”Babba!” och om detta inte åtföljdes av omedelbar framtagande av multimedieenhet, så kom det även andra stavelser av mer ihållande och gäll karaktär.

Allt hade kanske varit gott och väl om det inte varit för att det endast fanns två musikvideor över huvud taget med Babblarna. Utgivningstakten på denna megasuccé måste vara den långsammaste i mediehistorien sedan Gud Fader släppte Nya Testamentet. Här följer den andra, lyssna på egen risk.

Så dessa två gick på repeat på våra telefoner, och snart (efter tredje eller fjärde lyssningen) hade de naturligtvis även ätit sig in i våra hjärnor. Och lika naturligtvis var det passusarna som plågade våra ömtåliga grammatiska och poetiska sinnen mest som fastnade hårdast. Emily kunde inte släppa förekomsten av textraden ”och klappa takten, ett-två-tre” i en melodi som gick i fyrtakt, medan jag hängde upp mig på tautologin ” åh, jag känner rytmen – i vårat beat”.

(Sedan dess har Hatten Förlag släppt en ny video, som jag besparar er här, och ett helt album med nya låtar, men utbudet får ändå ses som starkt begränsat.)

Nog trodde vi att det kända problemet med att begränsa skärmtid skulle komma lite senare än sextonmånadersåldern. Att köpa babblare i olika dockformer hjälpte inte så mycket, det var i första hand videorna som gällde. ”Babba! Babba! Babba! Babba!…”

Men så för några dagar sedan hände något oväntat. Det började verka som ”Babba!” hade fått en transformerad betydelse, och när vi kontrollfrågade Signe om hon ville titta på Babblarna, så frynte hon på näsan och sa ”Nänä!” Och där är vi nu. Vi vet inte riktigt vad nästa vurm blir, nätet är fullt av hjärnmaskar, och visst inser vi att vi måste genomlida mycket sånt här:

för att till slut hamna här:

IMG_5320

Inskolning

Så var det dags!

Det är hög tid för Signe att komma ut ur bubblan och börja förskolan. Men det är ju ingenting man gör bara så där när man har en klängig pappa att dras med. Hur ska han kunna klara sig på egen hand? Helst skulle Signe säkert vilja stanna hemma i ett år till och ta hand om sin pappa, träna honom på att byta blöja och på andra sätt känna sig behövd, men nu har Signe fått ett riktigt bra förskoleerbjudande, så det kan inte hjälpas. Pappa måste lära sig stå på egna ben!

Men sådant går givetvis inte i en handvändning. Som tur är har förskolorna ett uttänkt inskolningsprogram, som är till för att stegvis vänja föräldrarna vid den nya situationen.

Dag 1

Det börjar med ett kort besök, så att barnet får bekanta sig med nya kamrater, och föräldrarna vänjer sig vid miljön utan att behöva gå in på den jobbiga separationsprocessen. Efter en timme sisådär så brukar föräldrarna skruva på sig och längta hem och då är det viktigt för barnet att vara lyhörd och ta initiativ till att gå exempelvis genom att gäspa eller säga till på annat sätt.

Dag 2

Föräldrar och barn stannar lite längre på förskolan. Barnet kanske provar att gå in i ett annat rum ett tag för att se om föräldern följer efter. Har barnet en väldigt trygg och harmonisk förälder brukar det gå bra, men många föräldrar kan vara ganska efterhängsna och hänga barnet i hasorna för varje steg hen tar.

Dag 3

Det börjar bli dags för barnet att släppa iväg föräldern på egen hand ett tag. Det är viktigt att vinka av föräldern ordentligt, så att den inte blir rädd och kommer tillbaka genast. Vissa föräldrar kommer inte längre än runt knuten, medan andra redan denna första gång kan gå ett helt ärende och sedan komma tillbaka. Ingen förälder är den andra lik och inget beteende kan i det här tidiga läget betraktas som onormalt.

Dag 4

Nu släpps föräldern iväg en längre stund, och klarar i de flesta fall att ta sig ända hem och leka själv ett tag. Det är viktigt för barnet att välkomna föräldern ordentligt när hen kommer tillbaka till förskolan, så att föräldern inte känner sig bortglömd och oviktig.

Dag 5-7

Förälderns tid borta från barnet utökas sedan för varje dag. Barnet får äta, sova och leka i fred längre och längre stunder, men har möjlighet att be personalen att ringa och kolla upp så att föräldern mår bra och inte glömt bort sin bebis. Vissa föräldrar kan ha svårt att släppa taget och ringer själva och gråter efter lillan i tid och otid, men alltefter att dagarna går så vänjer sig föräldern. Dag 7 säger personalen på förskolan till föräldern på skarpen att nu är det dags att klara sig själv, inskolningsperioden är slut.

Dag 8

Barnet ska vara på förskolan sin första hela dag och är naturligtvis lite extra orolig för hur föräldern ska klara sig alldeles själv hela dagen. Avskedet blir lite extra känslofyllt och det är inte ovanligt att föräldern gråter och gnäller en skvätt, vilket i många fall kan smitta av sig på barnet.Föräldern brukar dock lugna sig ganska snart efter avfärden från förskolan, men det är inte ovanligt att hen känner en vilsenhet ett par dagar efter inskolningen.

Idag är det dag 8. Banjo-Herren söker jobb igen!

Dubbeljubileum

Tänk, idag var det ett helt år sedan jag startade ”Banjo-Herren söker jobb!” och jag skulle kunna instämma i melodifestivalprogramledarnas utbristande: ”Jisses vilket år!”, men nu är jag ju inte en buspojke på Söders höjder 1954, så jag håller mig till att konstatera:

OMG!

På samma gång är detta mitt 300:e inlägg sedan starten, och det trodde jag väl efter den första månadens bloggande skulle komma mycket tidigare, men så kom Signe och bevisade profetian min goda vän Maria Åslund uttalade när hon hörde att vi väntade: ”När hon kommit kommer ni märka att det BARA finns tid för henne.”

Och det märktes. Både orken och samvetet motarbetade något ymnigt skrivande och i december trodde jag att jag gav upp, men för en gångs skull utan något patetiskt avskedsinlägg, utan snarare med en liten diskret sorti, mitt i en inläggsserie om skillnaderna mellan Scrabble och Alfapet. Jag ställde in mig på en vår med pappaledighet och pengaäskande för att få igång ”Ordspel i Skolan”-projektet.

Verkligheten kom dock emellan igen. För i verkligheten är en arbetssökande skyldig att söka och ta jobb hen passar för, och det var just vad som dök upp i januari. Så sedan dess har jag jobbat på Sparbanken Skåne på konslultbasis och alltså fått ännu mindre tid till skrivande (samt allt annat, såklart).

Till månadsskiftet är dock projektet slut, och det kliar något vansinnigt i bloggfingrarna så vi säger så här: Tack för att ni hängt med detta första år och dessa första 300 inläggen så ses och hörs vi igen 1 april.

Det blir alltid värre framåt natten

Vi var förberedda till tänderna när det var dags för Signe att förgylla vår värld. Vi hade fått låna ett babyskydd till bilen, vi hade köpt babynest och barnvagn och mjuklift och minnesgoda läsare kanske även minns vaggan som Emilys morfar en gång byggt och som nästan alla i den sidan av klanen har mött sina första nätter i. Det första halvårets sovvanor var i princip säkrade!

Men så kom Signe med Best in the World Syndrome och allt, och oanade aber uppstod. Vaggan hade hon nästan växt ur innan hon kom hem från BB, babyskyddet, babynestet och mjukliften gick snart samma väg. Vi fann som enda lösning att forma ett eget babynest av våra kroppar och lägga Signe i det. Och där har hon blivit liggande, mitt i dubbelsängen med pappa på ena sidan och mamma på andra.

Jag hyste dock gott hopp. Själv hade jag nämligen inte kunnat ha mer brått från föräldrarnas myllrande nattläger en gång i tiden, och ivrigt lämnat detta för att ytterst sällan återvända, när en egen sovplats uppdagade sig. Något av detta ska väl kunna ha ympats på Signe, föreslog jag vid middagar och sammankomster där Signe togs upp som samtalsämne (samtliga). Och släktingar och vänner skrattade överseende och utropade: ”Men du är ju inte Signe! Hon kommer att krypa upp hos er varje natt, vänta bara!” Och jag tänkte (men sa inget) på vem av mig och dom som egentligen var mest Signe, och fortsatte hoppas.

Signe fick en jättefin spjälsäng med nedfällbar sida för föräldrar med trötta ryggar, och där lade hon sig frivilligt aldrig någonsin. De få gånger vi lyckades lägga henne sovande i spjälsängen utan inkluderad väckning så tog det inte lång tid förrän hon opponerade sig å det bestämdaste. Det hjälpte inte att köpa roliga fjädrande fötter till spjälsängen så att den kunde vaggas, SIgne visade inga tecken på att brås på sin far. De allra flesta kvällar slutade med Signe i dubbelsängen och oss runt om. Spjälsängen används som tvättkorg.

Det bästa Signe vet när hon ligger sådär omgjordad är att sticka in händerna alldeles lagom kittligt i antingen mammas eller pappas armhåla. Eftersom hon dessutom uppenbarligen utvecklat teleskoparmar så har hon med tiden optimerat tekniken och kan få in händerna i två armhålor samtidigt, en per alldeles lagom kittlig förälder.

Men nu kommer vi till det riktigt stora problemet. Signes pappa är en väldigt omtyckt person för Signe, men när mörkret faller förvandlas han plötsligt till hackad lever! Aldrig i livet att den där rälige gubben ska få natta eller ens trösta Signe under sådana omständigheter. Det var bara mamma som gällde, något som tärde såväl på pappas självkänsla som på mammas nattsömn.

Så hov än en gång släktingar och vänner upp sina erfarna stämmor och sa att hackad lever är precis vad pappor är de första åren men att detta säkert svänger en vacker dag, och sedan så är det bara pappa som gäller i all evig tid, jojomensan! Så i väntan på den dagen så gör jag så gott jag kan och provar med jämna mellanrum att vikariera som nattare. Vem vet, ungen kanske lärt sig att tycka om hackad lever?

Och visst har jag mina tricks! Ett tag funkade det att gå upp och ner i trappan i evighet, ett annat tag funkade det att jogga runt med henne i sovrummet. Vagnen funkar för det mesta, men inte utan ackompanjemang! När jag var bebis sägs det att jag bara kunde sövas till tonerna av ”Tre små gummor”. Signe är mer sofistikerad än så. För henne duger bara den här:

Bäst i världen

Signe 121

Det är dags att berätta en sak. Ja, många av er vet det ju redan, det har inte precis varit någon hemlighet, men här på bloggen har jag medvetet undvikit ämnet. På senaste tiden har jag dock känt att jag behöver skriva om det, inte minst för att kunna komma igång med bloggandet igen.

Det var väl för ett år sedan ungefär som Emily började ana lite oråd. Åsa-Nisse, som Signe kallades innan hon kom ut, växte nåt alldeles väldigt och Emily undrade försynt hos barnmorskan om det var helt normalt. Och barnmorskan nickade, lite innan Emily talat färdigt, och försäkrade att det säkert var helt normalt. Nästa gång undrade Emily lite mindre försynt, och barnmorskan nickade ännu lite snabbare och vidhöll att det kunde vara helt normalt.

Men underskatta aldrig en modersinstinkt! Efter mycket tjat och vädjan beviljades vi ett tredje tillväxtultraljud. Och nog kunde de på detta konstatera att vi skulle få ”en liten Buddha”. 60% större än normalvikten! När ultraljudssköterskan kom till njurarna fick hon en bekymrad rynka mellan ögonen. De, njurarna alltså, inte ögonen, var lite extra stora. Vi fick ännu en ultraljudstid och den här gången skulle en av världens bästa ultraljudsläkare genomföra undersökningen. Han muttrade och hummade och sa något om sydsvenskt rekord. Sen kom en läkare från förlossningen och gav oss en kejsarsnittstid fyra dagar senare. Omtumlade var hur vi kom hem den dagen! Hela vår planering ställdes på ända, men det som naturligtvis malde mest var att den världsledande ultraljudsläkaren mumlat och muttrat om ”möjligen sjukligt”. Jag hade konstaterat att Åsa-Nisse hade en ganska stor tunga som ständigt vispade runt runt munnen därinne i magen. Emily som naturligtvis inte kunde sova på natten efter undersökningen googlade på symtomen och fick genast en träff på vad det senare visade sig vara.

Signe 3

Signe, två dagar gammal och visar redan attityd!

Signe är inte sjuk. Hon har ett tillstånd som kallas Beckwith-Wiedemanns syndrom, men vi använder förkortningen BWS eftersom det ändå aldrig är någon som kommer ihåg det och vi har blivit trötta på frågan ”Vad var det nu det hette?”  Det orsakas av en liten rubbning på kromosom 11, vilken i Signes fall resulterat i en extrados tillväxthormon. Vissa organ har drabbats lite mer, främst av lever och njurar, men hela hon är betydligt större än sina jämnåriga. Och så har hon tungan som oftast sticker ut lite utanför munnen. Hon väger några kilo mer än sin fyra år gamle kusin. Hon kommer att verka äldre än sina jämnåriga under barnaåren, men framemot åttaårsåldern kommer andra barn att i princip ha växt ikapp. Hon kommer dessutom själv att växa ikapp så att de förstorade organen inte blir lika oproportionerliga med tiden. Hennes motorik och intellekt kommer inte att påverkas,

När Signe var tre dagar gammal berättade en fascinerad läkare att Signe hade BWS. Detta hade alltså Emily redan googlat, och även Signes farfar och morfar visade det sig, vilket var tur eftersom de kunde lugna oss med att det inte behövde vara så farligt. Det finns en hel hög symtom på BWS som Signe inte uppvisat, där navelsträngsbråck och asymmetri i kroppen fick räknas som de jobbigaste. Ett annat symtom är säregna gropar i örsnibbarna, och ni må tro att nyfikna läkare kom sättandes i flock för att få skåda de ovanliga öronen! De bad att få titta och så hummade och muttrade de på bästa läkarvis och gick därifrån med en unik erfarenhet i bagaget, nu visste de hur BWS-öron såg ut! Jag tänker inte kontakta dem och berätta att det visat sig att örsnibbsgropar är ännu ett symtom som Signe inte uppvisar.

Under större delen av sin barndom kommer Signe behöva undergå ultraljudsundersökningar av de förstorade organen. Dessvärre medför tillväxten en ökad risk för vissa cancertumörer, varav de flesta är relativt ofarliga. Med kontroller var tredje månad ska läkarna ha så pass god koll att de ska kunna åtgärda eventuella tumörer på ett tidigt stadium. Hälsoriskerna med BWS är med andra ord ganska ringa. Faktiskt skulle jag kunna påstå att BWS gör att Signe får ett extra skydd som kanske alla barn skulle kunna ha nytta av.

Den stora utmaningen är snarare social, och den står både Signe själv och vi som föräldrar inför. Hur bemöta omvärldens reaktioner? Hur hantera den lille killen på öppna förskolan som tittade på Signe och sa högt till sin kompis: ”Kolla på den där bebisen, han ser alldeles konstig ut!” (Jag påpekade att han var en hon, och sedan fick jag lugna den näst intill panikslagna mamman som inte heller hon visste vad hon skulle säga.) Eller vad säga till kafébiträdet som tyckte det var passande att hälsa Signe välkommen till sitt etablissemang med ett glatt ”Hej, tjockis!”

Samtidigt är det naturligtvis viktigt att inte göra ens egna rädslor och farhågor till Signes. Så vi har bestämt oss för att lära Signe att svaret på frågan vad BWS står för är ”Best in the World Syndrome”! För det är ju just det hon är.

IMG_3954

 

En Volvo värd namnet

När vi körde ut ifrån parkeringsplatsen insåg vi snabbt att vi var förföljda. Bilen som hade stått bakom vår (ganska nära parkerad) gled långsamt efter vår. Det var bara en hake.

Ingen satt vid ratten.

Vad gör man som ansvarsfull men stressad medborgare på väg till Rå Epok för att hämta ett Salemadsfat, 30 bitar, som var beställt till klockan 19 vilket varit för ett par minuter sedan, när man inser att bilen bakom glömt lägga i handbromsen och det enda som hindrar den från att lugnt och stillsamt rulla rakt ut på Getingevägen är ens egen bil? Lägg därtill en otålig bebis i baksätet vars enda reflexmässiga önskan är att vi ska sätta lite fart så hon kan vaggas till sömns av motorns entoniga vaggvisa.

Tur att man varit med förr!

1991 bodde jag på Sparta, ett betongblock fullt av studenter i östra Lund. På vägen till föreläsning, en promenad jag tog sorgligt sällan, passerade jag Holger Crafoords Ekonomicentrum, och en dag blev jag förbisprungen av en otroligt vacker tjej i terrakottafärgad dräkt. (Tänk på att det var 90-tal, på den tiden kunde unga kvinnor sporta terrakotta utan att verka tantiga.) Hon hade parkerat sin lilla bil på gatan utanför HC och kastat sig iväg mot vad som rent logiskt borde vara en föreläsning. Vägen, som inte var avsedd för parkering, lutade svagt och jag observerade att bilen långsamt lämnade sin plats och började cruisa ner mot Tunavägen, utan någon vid ratten. Jag ropade rådigt efter hjälp och några kraftkarlar hann ifatt åket och höll fast det (det var en väldigt liten bil) medan jag åtog mig att försöka finna ägarinnan. Det kändes som att hitta en lins i en lövhög, men sånt kunde jag ju också, så jag kastade mig in i den ganska myllrande byggnaden. Det gällde bara att veta vem att fråga. Jag tittade mig omkring och fann snart en grupp unga män som inte såg ut att vara väldigt framgångsrika inom romantiken. Jag frågade dem om de möjligen hade sett en rätt snygg tjej i terrakotta rusa förbi. ”Hon sprang ditåt!” sa de nästan i kör och pekade. Och så frågade jag mig fram på samma sätt tills någon pekade på en föreläsningssal.Och där satt hon. Hennes reaktion på mitt budskap att hennes bil gett sig iväg på en tur alldeles själv var ett uppgivet: ”Inte en gång till!” men hon ifrågasatte aldrig hur jag hade kunnat spåra henne.

Nuförtiden minns jag inte alls hur hon såg ut, men det gick antagligen bra för henne i livet. För mig gick det ju inte heller så pjåkigt, för här satt jag nu med inte mindre än två ännu vackrare tjejer och en bil på flykt. Jag stannade bilen försiktigt och vi hoppade ut, sedan puttade vi med gemensamma krafter (Signe bidrog med sina lungors fulla kraft) isär de båda fordonen och jag kilade in mig mellan dem för att undvika repor.

Och där hade vi kunnat stå, om det inte varit för ödet som skickade oss en nattvandrare med övermänskliga sakletar-skills i vår väg. Han sattes in i dilemmat och gick sedan iväg för att endast minuten senare återvända med en stock han hittat liggandes och skräpa någonstans, och att göra det ganska centralt i Lund är ju en bedrift i sig! Efter att ha ringt till ordningsvakten på sjukhuset (den Lundakunnige läsaren har naturligtvis redan förstått att det var på lasarettets parkering vi befann oss) och bett dem skicka en personal att invänta bilens förare (parkeringsbiljetten skvallrade om att hen inte var mycket mer än tjugo minuter bort) så kunde vi äntligen ge oss av hemåt. Och Salemadsfatet fick vi också med oss.

Om jag säger att den här lilla harm- och poänglösa historien är det mest spännande som hänt mig sedan jul så kanske ni förstår att det inte har blivit så mycket skrivet här på bloggen? Nu är det i och för sig inte riktigt sant, men det mesta som hänt kräver en del introduktion, så vi återkommer till det.

Nu är jag i alla fall igång igen! Har ni saknat mig?