Referensföretag sökes för eventexperiment

Går du i kickoff-tankar men saknar uppslag? Då har jag ett måhända intressant förslag!

I mitt senaste visionära projekt att bli ordspelskonsult tänkte jag prova en idé:

Scrabbleturnering som företagsevent!

DSC_0034

Konceptet är enkelt, jag kommer till ditt företags kickoff och pratar Scrabble, spelets historia och regler och några initiala taktiktips. Sedan blir det utslagsturnering och vinnaren får ett pris. Hur fint pris får företagsledningen bestämma, det lägger jag mig inte i, om ni inte vill.

Hur lång tid en sån här tillställning skulle ta beror naturligtvis på antalet deltagare, men jag har en mängd olika koncept, allt från hela matcher till någon sorts ”först-till-en-viss-poäng”-varianter. Turneringarna ska i övrigt följa Svenska Scrabbleförbundets turneringsregler och naturligtvis kan du och ditt företag få spela med den ordlista ni önskar, även om jag alltid kommer förespråka SAOL, med eller utan böjningar tillåtna.

Vem är då jag att erbjuda en sån här tjänst? Är jag kompetent och erfaren?

Jag vågar påstå det. Jag är den som spelat flest Scrabble-turneringar i landet (jag får passa på att säga det nu, för snart blir jag förmodligen omsprungen i den statistiken) och jag har arrangerat massvis med turneringar, små som stora. Bl a har jag varit involverad i ett par SM-arrangemang. Det är näst intill tradition att det är jag som sköter ”inskolningen” av nya spelare på SM, d v s ger dem en grundkurs i tävlingsvett och -etikett samt viktig information för att kunna genomföra turneringen. Jag har hållit föredrag om Scrabble på Tekniska Muséet i Stockholm och var ordförande för Svenska Scrabbleförbundet i fem år, 2007-2012. Jag tog SM-silver 2007. Kort sagt, jag vet vad jag sysslar med.

Tro mig när jag säger detta; Scrabble är det roligaste jag någonsin sysslat med, det är ett av de enklaste, svåraste, mest kreativa spelen som finns. Varje företag har något att vinna på att anlita mig. Jag är en idéspruta, så kontakta mig så har jag säkert något uppslag om hur just ditt företags turnering bör utformas. Möjligheterna är oändliga! Geografiskt är jag placerad i Skåne, men om viljan finns kan jag göra nedslag var som helst i landet.

Läs och sprid för glatta livet! Det är en ny festfixare i stan! Mina kontaktuppgifter kan ni hitta i mitt CV, som ni laddar ner här!

Banjo-Herren blir av med sin packning – två gånger

Att se ett litet barn växa upp är en välsignelse, men vissa moment i processen kommer åtminstone inte vi att böla över när de försvinner. Ett av dessa är alla bröstmjölksattiraljer! Flaskor och nappar som måste sköljas kallt och diskas varmt och sköljas kallt igen och en gång om dagen kokas för att inte bakterierna ska trivas! Och så den värsta av dem alla, bröstpumpen! Den används inte så ofta längre, men ibland åker den fram när Signe somnar mitt i maten.

Bröstpumpen ska tas isär ner till minsta möjliga beståndsdel och även den sköljas kallt, diskas varmt och sedan sköljas kallt igen efter varje användning. Sedan en tid tillbaka använder vi pumpen så sällan att vi bara har en liten manuell pump kvar, och den har ännu mindre beståndsdelar än den eldrivna vi använde förut. Uppenbarligen har jag haft turen (jag hävdar envist att det inte är någon ”skicklighet” inblandad) att slippa göra rent denna. Förrän nu!

Emily hade redan sköljt kallt en gång, men fick ett ärende och bad mig ta över. Det sista hon sa innan hon lämnade mig med ansvaret var att jag skulle vara försiktig för i skålen vi speciellt använder för att diska pump låg en liten packning som tillhörde pumpen. Jag tittade ner i skålen och mycket riktigt fick jag se en liten, liten väska med några extra pumpmembran i….

Nej, jag såg naturligtvis en liten, liten plastring på 4 mm i diameter och 1 mm i tjocklek ligga på bottnen och se bortdiskningsbar ut. Jag startade mitt arbete med full koncentration. Här skulle inget få mig att glömma bort den lilla ringen och dess farofyllda badsemester!

Plötsligt ropade någon namnet på Zimbabwes huvudstad från vardagsrummet!

”Harrrrrarrrrrreee!” Det var Signe som låg i babygymmet och anklagade mig för försumlighet. Jag försvarade mig genom att ta en liten paus i diskningen för att höra om hon kunde fler huvudstäder. Efter några misslyckade försök att få henne att säga ”Antananarivo” återvände jag till diskbänken och diskade varmt färdigt och sköljde kallt och la alla delarna utom den lilla packningen på tork. Den var försvunnen! Hade jag haft något hår så hade jag slitit det. Jag insåg snart att packningen spolats ner i avloppet.

En sak har jag lärt mig under mina år som hobbyklant, och det är att moka rör. Jag hämtade hink och trasa och började genast moka lös vattenlåset. Det var, med avseende på packningar, tomt. Jag kunde dock konstatera att de tidigare ägarna hållit Sarah Dawn Finer-klass på flyttstädningen av avloppet. Jag suckade djupt och mokade tillbaka röret så gott det gick.

Det visade sig vara inte så särskilt gott. Framåt kvällen hade vi översvämning i köket! Välkommen till villalivet, tänkte jag och skred än en gång till mokningsverket.

042

Det var inte min packningsdag, helt enkelt. Vattenlåsets ena sådana återfanns i sönderbrutet skick i rörgängan och det var bara att packa sig iväg (fniss!) till vattenlåsaffären.

Jag gick in i en affär (Rör Montören i Syd AB) och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?”. Dom svarade: ”Nä tyvärr, nä tyvärr, för det här är faktiskt inte alls en affär! Inget alls är det enda man kan köpa här!”

Varför framgår det inte tydligt på Gula Sidorna att vissa vvs-företag bara är kontor och inte har någon försäljning? Jag frågade var närmaste vattenlåsaffär kunde ligga och fick tipset ByggMax. Ny vers.

Jag gick in i en affär och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?” Och dom svarade: ”Nä tyvärr, nä tyvärr, för det här är faktiskt en jätterörsaffär. Jätterör är det enda man kan köpa här!”

Jätterörförsäljaren tipsade dock mer initierat om Hornbach. Ny vers igen.

Jag gick in i en affär och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?” Och dom svarade: ”Nja, nu har du ju bara kommit till parkeringsplatsen än så länge. Entrén ligger där borta!”

Jag tittade i den riktningen utan framgång. Jag såg bara parkeringsplats. Mannen i snickarbyxorna, som jag frågat om vägen pekade igen och frågade:

”Ser du den där linjen långt bort i fjärran där himmel och jord ser ut att mötas? Det är just bortom den.”

Ja, det är klart jag överdriver. Men Hornbach i Stora Bernstorp är verkligen ofantligt stort, och det är lätt för den ovane att parkera bilen för tidigt i tron att hen är framme. Eftersom jag är ung och rask beslöt jag mig för att vandra sträckan till fots. Långt senare var jag framme. Väl inne i affären såg jag hyllor som sträckte sig mot skyn och högst upp försvann i molnen. Mycket högre och svindlande än på City Gross. Långt bort vid nästa horisont skymtade jag en skylt som det stod bl a ”Rördelar” på. Jag anträdde en ny långvandring. Jag insåg att jag var den ende på Hornbach som var klädd i kavaj. Runt omkring mig gick pannveckade hobbybyggare och diskuterade grovlek på bult och trallbredd och annat händigt. Jag kände mig minst sagt bortkommen. Här samlades de som hade haft sina hus betydligt längre än bara enonalv månad.

Jag hittade min sökta del förvånansvärt snabbt och billigt och återvände i triumf hem, där resten av familjen väntade på ovanvåningen. Jag dök ner och mokade snabbt ihop rören till igenkännlighet igen och nu höll det tätt! Seger och viktiga husägarvuxenpoäng inkasserade!

Och tror ni inte att jag någon minut senare hittade den andra packningen på undersidan av en nappflaska!?

Nej, det gjorde jag naturligtvis inte. Där går ändå gränsen för hur klyschig en verklighet får vara!

048

PS. Jag har som den uppmärksamme telefonnörden antagligen observerat, skaffat en Sony Xperia Z2. Mitt liv blir än en gång aldrig sig likt. DS.

Tavlor på en utställning – Banjo-Herren gör bort sig på vernissage

DSC_0016Vi beslöt oss för att frottera oss med kultureliten och gå på vernissage i går eftermiddag. Serietecknaren och konstnären Sara Granér ställer ut på Staffanstorps Konsthall och eftersom vi vid flera tillfällen haft teckningar av henne uppsatta på kylen hemma så bestämde vi oss alla tre för att bli kulturella. Signe har ju fått vänta bra länge med sin debutantutställning, men det här tyckte vi kunde vara en lagom start.

DSC_0014

Medelåldern på begivenhetens besökare var oväntat hög. Staffanstorps kulturelit hade tagit på sig sina bästa bokmässekläder och stod nu och mumsade praliner och småfnissade åt teckningarna och målningarna. Någon ondgjorde sig över att det förekom svordomar i vissa verk, och någon annan sekunderade, men la in en brasklapp om att det kanske hade sitt konstnärliga alibi i den här konstformen. Jag hade odlat ett litet vernissageskägg, så jag kunde stå och ta mig om det och säga djupa saker med armbågen lutad i den andra handflatan, precis som en riktig konstkännare. Jag hade stått framför spegeln och övat in den rätta bakåtlutade kroppshållningen och den där cirkulära handrörelsen en ska ha när en ska säga något taskigt om en målning precis när konstnären råkar stå bakom en.

För konstnären var där och pratade artigt med alla som ville och sa ”åååååh” när hon fick se Signe, precis som man ska. Och vi var ärliga och överöste henne med beröm för hennes knivskarpa satir och fantasieggande bilder. Alla som bor rimligt nära borde gå och titta på utställningen, men om du råkar vara gubbe, nazist, rörsångare eller Tobias Billström så kan det hända att du kommer känna dig lite påhoppad.

DSC_0015

Eftersom jag senare på kvällen fastnade i ordvitsläge så följer här listan på andra sorters utställningar en kan gå på.

  • Utställning som sker redan innan tavlorna hängts upp, just efter att väggarna målats – FERNISSAGE
  • En populär utställning – GÄRNISSAGE
  • Utställning av armékonst – HÄRNISSAGE
  • Utställning av metallskulpturer – JÄRNISSAGE
  • En utställning av centrala verk – KÄRNISSAGE
  • En utställning på Konstskolan – LÄRNISSAGE
  • En kändisutställning – STJÄRNISSAGE
  • En motvillig utställning – SPJÄRNISSAGE
  • Att gå på utställning via länk -. FJÄRRNISSAGE
  • En utställning av ens lite sämre verk – VÄRRNISSAGE
  • Ursäkta, var är utställningen? – DÄRNISSAGE
  • En portabel utställning – BÄRNISSAGE
  • En kass utställning – VÄRDOSSAGE
  • En utställning i ett hönshus – VÄRPISSAGE
  • En utställning endast för män – HERRNISSAGE
  • En utställning i ett stall – MÄRRNISSAGE
  • En utställning av ordkonst – VERBISSAGE
  • Och så till slut, en som bara mina läsare i södra Staffanstorp kommer förstå. En utställning på Hagtornsvägen: PERNILSAGE

Tack, det var skönt att få ut det ur systemet….

DSC_0017(Alla bilder är naturligtvis från utställningen, ritade och målade av den fantastiska Sara Granér.)

Nita! Vissa! Spring! – Kapitel 4

Vi får väl se om detta blir sista kapitlet…just nu känns det tveksamt. Här kan du i alla fall läsa Kapitel 1, Kapitel 2 och Kapitel 3.

Två dagar försenade kom flyttgubbarna igen. Förseningen berodde på att Knut-Ioan varit i Norge med lastbilen och inte kommit tillbaka i tid. (Det var förmodligen första gången det hände, men eftersom Knut-Ioan inte bara är flyttgubbe utan även en GPS-apparat, så kunde han fixa problemet lite vid sidan av.) Egendomligt nog kom Per Myrberg med kollega, som jag inte kan komma ihåg utseendet på och därför väljer att kalla Stefan Attefall, i en hyrd skåpbil av lite rangligare och rostigare kvalitet. Det var ju inte så mycket de skulle packa så det fordonsbytet var i och för sig helt rimligt. Med det mindre fordonet kunde de även köra in och parkera på innergården och därför inte blockera vägen. Övning ger färdighet.

Per Myrbergs överläpp var ordentligt insugen i munnen när de satte igång att tömma färdigt förrådet, och jag satte mig att vänta på Sarah och Gina. De kom aldrig, så efter tre kvarts väntan ringde jag till Camilla Henemark, som var tillgänglig denna dag. Hon knäppte mig på min könsrollsdrypande näsa genom att avslöja att det faktiskt var Per Myrberg och Stefan Attefall som skulle slutföra städningen också.

När Per så kom ner från vinden efter en ganska kort stund och fick se vad det var de åtagit sig blev han chockad och drog telefon. Ryska glosor långt över både Signes och min kompetens haglade i luren och så räckte han över telefonen till mig. Det var Camilla Henemark igen.

”Hej Johan”, tjoade hon glatt. ”Han hade inte förstått att det var så mycket att göra, fastän jag sagt det flera gånger, så han har inte med sig rätt prylar. Men de gör så nu att de kör flyttlasset till Staffanstorp och så återkommer han senare och städar färdigt. Kan du kanske ge honom en nyckel som vi sen kan se till att den kommer tillbaka till dig?”

Håhåjaja, de borde verkligen jobba med internkommunikationen i det där bolaget, tänkte jag och sa att den lösningen funkade hjälpligt för mig. Så Per fick min nyckel och vi lämnade Klostergatan.

Jag hade några ytterligare ärenden i Lund, och när jag kom hem till Staffanstorp fann jag halva flyttlasset stående på förstutrappen och flyttgubbarna bortblåsta. Det var inte konstigare än så att detta skulle in i vårt trädgårdsförråd, och därinne såg det ut som kriget, och inte vilket krig som helst, utan trettioåriga kriget. Dimmigt och feta, döda kungar liggande i hörnen. Ingen fara, jag fick helt enkelt omorganisera lite och vädret var ju alltjämt strålande vackert så ingenting blev regnskadat.

Här borde historien vara slut, men först behöver vi göra ett tillbakahopp i historien till en passus från kapitel 1, som jag då hoppade över men som snart skulle visa sig central för hela historien. När Camilla Henemark gav oss offerten, den som vi tyckte var så låg, så frågade vi om detta var ett fast pris, och vad som hände om det skulle ta längre tid. Camilla försäkrade då att det här var tiden de bedömde alltihop att ta och att det var standard att kunderna fick ett fast pris.

”Vissa väljer löpande taxa, men det blir ofta mycket dyrare!” slog hon fast på ett ytterst sympatiskt vis och sålde på så vis in konceptet med hull och hår till oss.

Nu tillbaka till historiens ordinarie tidslinje.

Någon vecka senare var vi och skaffade en ny säng istället för den gamla, sönderslagna, och jag ringde flyttfirman för att höra vart jag skulle skicka dokumentationen på köpet för att de skulle kreditera kostnaden. Det var Michaela de la Cour som svarade den här gången, Camilla var återigen ledig, och hon sa att jag kunde fotografera papperen och sms:a dem till henne. När hon fått papperen ringde hon igen och sa att det såg bra ut och att hon kunde skriva ut och skicka fakturan nu om jag ville. Det ville jag förstås.

Två veckor senare ringde Michaela igen. Ingen faktura hade kommit och jag undrade var den tagit vägen.

”Jag vet inte!” utbrast Michaela, ”Jag var ledig när den skickades ut!”

Vad har de för konstiga arbetstider på det där stället egentligen, hann jag tänka innan Michaela fortsatte.

”Hur som helst så har vi skickat ut en faktura på…” och sedan följde en summa som var nästan dubbelt så stor som förväntat.

Många har försökt och även lyckats blåsa mig under den här flytten och renoveringen, men den här gången fick det vara nog.

”Ursäkta?” sa jag skarpt. ”Vi fick en offert med fast pris och den var mycket lägre än så!”

”Ja, men nu så tog det ju mycket längre tid”, förklarade Michaela som om jag var lite efterst, ”det förstår du väl att vi skulle gå med förlust om vi jobbar gratis?”

”Då skulle inte Camilla Henemark tydligt ha sagt att det var fast pris och inte löpande taxa!” invände jag.

Camilla har fått sparken!gormade Michaela till. ”Hon jobbar inte här längre.”

”Må så vara”, sa jag så lugnt jag förmådde. ”Hon har likväl håvat in flytten till er genom att lova fast pris, och hade hon inte gjort det så hade det varit mycket möjligt att vi valt en annan firma. Vi kommer kräva att få betala det offererade priset, minus priset för sängen, men först behöver vi få den här fakturan. Kan det vara så att ni skickat den till vår gamla adress?”

Kan en flyttfirma vara så korkad att de skickar faktura till den enda adress de med säkerhet vet att kunden inte bor på?

”Det är mycket möjligt!” antog Michaela.

”Kan du skicka ut en ny?” bad jag trött.

”Ja, det gör jag direkt!”

Och där står vi nu, en vecka senare. Och nu kommer finalfrågan: Är det någon av er som tror att fakturan kommit i posten än?

Till slut blir det alltså dags att förklara den här följetongens titel genom att servera denna onda sagas sensmoral:

Om flyttgubbarna kommer från Nita eller Vissa Flytt & Städ, så spring!

Dagens vän-repris 50: Daniel Rignell

Enligt min bror Nils Berner började Daniel spela Othello 1990, han dök upp och gjorde sin lärotid som slagpåse nåt år, men sedan vände det. Jag har för mig att jag och Daniel träffades första gången på SM 1991. 1993 tog han sin första SM-medalj, och det var den silverplatsen som gjorde att jag och Daniel (och efter mycket om och men en annan Daniel) hamnade på vårt första Othello-VM som deltagare. Platsen var London, och det är femte och senaste gången jag varit där. (Det måste finnas nåt tempusfel i den meningen…)
Vi bodde, som brukligt är i London när man är ung och arm, på ett rejält sjabbigt hotel i Bayswater och spelet gick väl lite si och så. Det för evigt bestående minnet av trippen blir ändå den 11-årige norrgutten Jon Inge Holm som mellan matcherna gick omkring lekandes med en ballong och sporde ”Hvor mange har du vonne?”

1994 bar det iväg till Paris i samma ärende, men då hade vi istället för Daniel Bennelid med oss Nils. Den resan förevigades genom en roadmovie, som jag hoppas finns bevarad för framtida generationer. Daniel?

Daniel är ännu en sån där genuint rolig människa som verkar kanta mitt liv. Det var mycket sällan tråkigt i hans sällskap, förutom när han mosade en på brädet, men inte ens då blev det helt trist, eftersom munhuggandet pågick mest hela tiden. Och man hade ju alltid den högst sannolika chansen att vinna på att Daniels tid gick ut.
Dessutom är han väldigt lik Bryan Adams och har givit min sånginsats i Dor-Eriks Lur omdömet: ”Han låter som han svalt Johan Kinde.” Jag har ännu inte förstått om det är ett gott eller dåligt betyg.

Efter ett par års uppehåll gjorde Daniel en försiktig comeback och spelar nuförtiden en-två turneringar om året, mest i södra Sverige där han bor med sin familj. Jag gjorde ett kort besök och åt lunch med Daniel och de andra deltagarna under Lund Open tidigare i år.

Kram på dig, Daniel.

Dagens vän 20/8: Andreas Carlsson

Hur och när Andreas Carlsson blev Världens Snabbaste Man har jag fått berättat för mig men glömt, så den historien får jag be någon annan berätta.

Men i maj 2004 var han med på SM i Scrabble, och det var hans andra turnering. Debuten hade skett i det årets ABC Cup och där hade resultatet blivit en andraplats. På SM slutade han 33:e av 60. Hans mest aktiva år var 2004-2006, så vi har inte haft så mycket med varandra att göra, men på de fåtal turneringar han ställt upp i sedan dess så har ävenledes jag varit närvarande.Vi har mötts två gånger i turnering, första gången på ett av mina glesa gästspel på Scrabble-scenen under min Belgien-tid, och andra gången under den gemytliga och stekheta Sommarelmiaden 2007. Rättvist har vi vunnit varsin gång, på Sommarelmiaden var det alldeles särskilt dramatiskt, kom jag ihåg. Segermarginalen var bara 9 poäng och var det inte möjligen så att Andreas förlorade på att han synade ett existerande ord? Det kan vara det absolut retfullaste sättet som finns att förlora på.

Som Scrabbleförbundets djurskötare (en syssla som jag helt förringat under min pappaledighet, men jag har hört att en vikarie ska rycka in och rodda upp kaoset) blev jag lite orolig när Andreas dök upp efter flera års bortavaro (och förmodat följt av än fler års bortavaro) och plockade med sig alpackan Björn I hem. Hade vi sett det ädla djuret för sista gången? Men Andreas gjorde comeback igen, på SM 2011 och skickade in ullhögen i omlopp igen. Och kapade dessutom åt sig en 29:e plats, hans med antalet deltagare i beaktande bästa SM-resultat hittills. Eller ska jag säga ”någonsin”? Får vi se Dr Jacoby på tävling igen snart? Han bor ju i Linköping med fru och två barn, och i den stan är det ju gott om Scrabble-verksamhet.

Kram på dig, Andreas!

Banjo-Herren sliter för brödfödan

Vi brukar säga halvt på skoj att det sämsta med att ha flyttat till Staffanstorp är att det är så långt till närmaste surdegsbageri. På Klostergatan där vi bodde förut var vi bortskämda med inte mindre än två bara utanför porten. Det var Lunds Stenugnsbageri och Stora Jakobs dito.

Nu antar jag att vissa har invändningar och vill hävda att det heter Sankt Jakobs Stenugnsbageri, men i så fall hade det väl stått ”S:t Jakobs” och inte ”St. Jakobs” på deras egen skylt, eller hur?

På Stora Jakobs köper man jättestora bröd för jättestora summor, och sedan går man hem (om man har nära) och skivar upp det i jättemånga skivor som man lägger i jättemånga påsar och stoppar in i frysen. Att skiva ett mer än alnslångt och kompakt pumpabröd i tunna, tunna skivor tar på krafterna. Ungefär halvvägs brukar jag få ta paus och göra stretchövningar och få massage.

Jag har väl berättat om min mönstring? (Va ba? säger nu kanske gemene man och kvinna av lägre ålder, och för dem förklarar jag att mönstring var något som hörde ihop med värnplikten när era pappor, och vissa mammor, var unga. Unga pojkar gick och klädde av sig i grupp för att besiktigas och placeras på rätt kugge i försvarsapparaten.) Vi skulle testa handstyrka och fick därför ett handtag i handen och ombads trycka det hårdaste vi kunde. När malajen sa åt mig att börja nån gång hade jag redan hållit på i flera sekunder. Mätaren gav inte mycket mer utslag än normalt lufttryck. Sann historia.

Nåväl, jag fick ju ändå göra lumpen och det ena gav det andra och nu sitter jag här. Och igår hade vi ärenden in till Lund, så vi passade på att hälsa på Stora Jakob och köpa ett par jättebrön. Väl hemma igen drog jag kniv och slog mig lös. Skivorna blev tunnare än någonsin och kniven var liksom sin användare inte den vassaste i lådan, men hux flux var det bara en liten skalk oskuren kvar, men orken fanns kvar och massagen fick dessvärre utebli p g a onödvändighet.

Ordet babygym kan uppenbarligen ha flera betydelser.