Varför är det så ont om W?

Ett illasinnat rykte sa mig att W förekommer i Alfapet. Ett annat sa mig att jag redan ställt fem frågor. Inget av dessa var sant så därför fanns det ingen fråga 5 i min undersökning, utan fråga 6 lydde:

Vad tycker du om W-brickan i Alfapet?

Alternativen löd som följer:

  • Jättejobbig!
  • Ett orosmoment
  • Ingen åsikt
  • Kul!
  • Bästa brickan, ju! Jag säger bara: WC!

Intresset för undersökningen började vid det här laget gå ner, och möjligtvis förstod vissa inte frågan eftersom W inte är med i Alfapet, men 13 stycken svarade likväl att W var jättejobbig, något som får anses som ett helt teoretiskt antagande från dessas sida. Vill man vara elak så kan man se detta som en fördomsfull uppfattning att allting som har, kan ha eller tros ha med Alfapet att göra är per definition dåligt…

Två annonserade att de inte hade någon åsikt, och två sjöng den imaginära W-brickans lov. En nöjde sig med att tycka den var kul. Och till slut så var det en som var orolig. För första gången i undersökningen fick alla alternativ tillskyndare.

Själv röstade jag på en fet tumme upp för W-brickan, oavsett om den finns eller inte. Jag skulle kunna hävda att den t o m är bättre än Z! Låt oss betrakta fakta.

Här följer samtliga korta ord med Z i SAOL.

Med 3 bokstäver:

FEZ ZON ZOO

Med 4 bokstäver:

AZER AZUR JAZZ OUZO OZON ZEST ZINK ZOOM ZULU

Med 5 bokstäver:

AZTEK CRAZY ENZYM HERTZ JAZZA KAZAK KAZOO MUZAK NERTZ PIZZA UZBEK ZAPPA ZEBRA ZELOT ZENIT ZLOTY ZONAL ZOOMA ZYGOT

3 treor, 9 fyror, 19 femmor. Av fyrorna är en (JAZZ) omöjlig att lägga utan blank, och av fyrorna röner två (JAZZA och PIZZA) samma öde.

Nu samma lista för W.

Med 2 bokstäver:

WC

Med 3 bokstäver:

WAP WOK

Med 4 bokstäver:

KIWI TWAR WIRE WATT WOKA WRAP YAWL FLOW SHOW

Med 5 bokstäver:

BOWLA CLOWN CRAWL FATWA SHOWA SQUAW SWEET SWING TWEED TWIST WAILA WEBER WHIST WICCA

Bara det att det finns en tvåa gör ju W ganska trevlig. Jag medger att det finns färre ord med W än med Z, men ta en titt på vilket sällskap de kräver också! Bland fyrorna finns det 2 ord som förutom Z endast består av enpoängare, AZER och ZEST. För W finns det 3, TWAR, WIRE och WATT! Än bättre när vi tittar på femmorna, femmor med Z och utöver den enbart enpoängare: 2 (NERTZ och ZENIT). I W-fallet: 4! (SWEET, TWEED, TWIST och WAILA).

Leker vi vidare med listorna och tittar efter ord som innehåller antingen Z, ackompanjerat av endast tvåpoängare och enpoängare, så blir resultatet för treor 2-1 till Z, för fyror 6-5 till W och slutligen femmor 9-7 faktiskt till Z.

Jag är kluven. W och Z är ungefär jämbördiga och själv skulle jag klart kunna tänka mig att ha med den i påsen, åtminstone i Alfapet.

Kompromisser

Jag har alltid varit anhängare av kompromisser. För länge sedan insåg jag att utopin ganska ofta visar sig omöjlig och då är det bäst att kompromissa. När jag brutalt och oväntat fick reda på att Scrabble-tåget lämnat den svenska leksakshandelsperrongen och att jag kommit på dess räddning åtminstone sex månader för sent så tog det mig inte många timmar att inse att jag behövde ta upp ett lite halvsurt äpple ur skålen och sätta tänderna i det. Och det visade sig inte alls vara så surt som jag trodde!

När jag för tre år sedan höll mitt föredrag på Tekniska Muséet i Stockholm om ordspel i allmänhet och Scrabble i synnerhet så avslutade jag det med en stor bild av Scrabble-brädet och proklamerade högtidligt och smått patetiskt att det var det här som gällde och det jag alltid ska vurma för. Jag har för mig att jag t o m gjorde mig till talesman för en större skara, alternativt använde den regala pronomenformen ”vi”. Lite skämmigt med tanke på hur den här texten är planerad att fortsätta, men jag gör härmed avbön.

Min tanke och mitt mål med mitt engagemang i Scrabble-communityn har alltid varit predikande och samlande. Kanske har det att göra med det utanförskap jag kände som lillgammal tweenie i Åhus på 80-talet. Ju fler desto roligare, har alltid varit mitt motto. Att tävla i ordspel och samlas över ett eller tusen bräden en helg då och då har enligt mig en ofantlig potential. Varenda gång någon ny onlinetjänst för ordspel dykt upp under åren har det blivit boom och succé. Det började redan 2002 med Nisse/Ordspel, en Chalmers-student hade fått snilleblixten att skapa en ordspels-server, och fastän Alfapet var det mest kända spelet i genren i Sverige och hade i sin nuvarande form existerat i 10 år, så ville han att spelet skulle se ut som gamla Alfapet, d v s Scrabble. Han hade insett det uppenbara, folk köpte Alfapet, men ville egentligen ha Scrabble. Och visst hade han rätt. Populariteten för online-spel sköt i höjden på nolltid. Servern kraschade flera gånger om dagen och ersattes med kraftfullare, och så kom nästa smarta idé: Ett medlemsforum! Nu kunde Scrabble-spelare mötas digitalt, diskutera allt mellan himmel och jord, och Scrabbleförbundet fick en oslagbar rekryteringsplattform.

Tyvärr var nästa stora idé inte lika lysande. Ordspel blev en betalsajt. I protest startade några andra utvecklare Betapet, som upplevde samma boom! Tusen och åter tusen spelare passerade Scrabble-brädet dagligen och rekryteringen till irl-spel fortsatte där. Sedan mattades väl hajpen av efter ett antal år, livet gick tillbaka till det normala, men Betapet var fortfarande en välbesökt sida som år efter år hamnade i topp på listor över bästa spelsajterna på nätet.

Och så kom Wordfeud! Nu fanns det plötsligt ingen hejd på intresset för ordspel online! Wordfeud hade en helt ny layout på sin plan (nja, inte helt ny, det var fortfarande 15×15 rutor och dessa utgjordes av ett symmetriskt mönster, om man inte var absurd och spelade med slumpad plan som det stora flertalet gjorde) men det gick bra ändå. Scrabblarna var initialt skeptiska, men med tiden satt vi alla där med våra telefoner. En stor hjälp på den traven var att WF lanserade en variant där bara fetstilta ord i SAOL var godkända.

Det var säkert den utvecklingen som fick Betapet att dra öronen åt sig. Sajten vars namn alluderade på Alfapet men där man spelade Scrabble (och vad jag vet har varken Alga eller Mattel haft åsikter på det) insåg att det gick att spela med en annan plan än den kända Scrabble-planen och, för att komma bort från den svaga juridiska is de spatserat på, så lanserade de en helt egen plan och slopade Scrabble-planen! Plötsligt fanns det ingen möjlighet att spela svenskt Scrabble på nätet! Rekryteringsbasen för Scrabbleförbundet ströps helt. Det var en i en lång rad av dödsstötar, och den absolut värsta hittills. Ordspel fanns fortfarande, men som en dammig spökserver som det fortfarande krävdes betalning för att få spela på, och om någon dristade sig att pröjsa, så skulle det visa sig vara ödsligt som i Sarpsborg en söndagsförmiddag (det ödsligaste jag någonsin upplevt i livet, en sommardag 1981) och helt ovärt utgiften.

Snart kommer svenskt Scrabble inte att finnas varken i handeln eller på nätet, således. Dags för kompromisser! Jag vill ha stora turneringar med många debutanter, inte ett ödsligt spellandskap med tiotalet gamla trotjänare, som Othello-SM mellan varven, när offentlig distributör av spelet saknats. (Sådan är situationen inte längre, tack och lov.)

Man tager vad man haver, sa redan Cajsa Warg, så därför engagerade jag mig i en intressant fråga: Hur ska Alfapet kunna ta revansch? Jag ställde några raka frågor till mina scrabblande vänner om hur Alfapet skulle behöva ändras för att kunna bli spelbart för dem och fick jättemycket respons. Nu sitter jag och sammanställer materialet och tänker presentera det för Alga, i hopp om att de ska lyssna. Jag tror de gör det.

Min avsikt var att även redovisa sammanställningen här, men det här inlägget har redan blivit alldeles för långt. Jag får återkomma.

Betydelseglidningar

För en ordnörd som lagt ner sin språkpolisbricka är det bara att acceptera och hänga med när ord i språket ändrar betydelse. Det händer hela tiden, och jag har tagit upp det i tidigare bloggar. Ett nytt exempel sprang jag på i helgen.

Det gick vilt till i fredags natt i min födelsebygd. En garagelänga på min farmors gamla parkeringsplats eldhärjades, och dessutom brann en moped upp ett par hundra meter därifrån. Polisen utesluter inte mordbrand, och inte heller att de båda bränderna hade med varandra att göra. Det är en fullt logisk tankegång.

På Facebook finns det en för oss Åhus-ursprungna jätteintressant sluten grupp som handlar om Åhus Historia. Där publiceras nästan dagligen gamla fina fotografier och andra artefakter från Åhus stor- och litenhetstid. En gång var det en bild på när mor min gick på posten någon gång på 70-talet. Även andra avgörande historiska händelser har tagits upp. I lördags var det förmodligen någon som antog att garagebranden skulle gå till historien och publicerade några egentagna bilder. Dessvärre inte från själva tändandet, utan av förödelsen efteråt.

I en av kommentarerna till FB-inlägget beklagade sig en medelålders herre över händelsen och undrade om de invandrartäta områdena i Kristianstad ”öppnat filial” i Åhus. Kommentatorn spann vidare och föreslog att åhusborna ska gå ”man ur huse och försvara byn”.

Rent generellt tycker jag främlingsfientlighet och medborgargarden inte är något att förespråka, och dessutom kom jag ihåg hur det var när jag själv växte upp och att det på den tiden fanns gott om inhemska, rågblonda ligister som kunde tutta fyr på så väl det ena som det andra, så jag påpekade detta i tråden. Den skenbare uppviglaren svarade med ett skratt och överraskning över att ”man var så humorbefriade i byn” och att det naturligtvis var ett skämt om nu någon trodde något annat. Av de reaktioner på mitt respektive hans inlägg som följde att döma, så fanns det visst en och annan som gjorde det.

Ändock, detta var alltså andra gången på relativt kort tid som jag kallats humorbefriad i ett sånt här sammanhang, så jag började misstänka att en betydelseglidning ägt rum. Jag beslöt mig för att gå in på en humorexperts sida för att se vad humor innebär nuförtiden. Jag valde naturligtvis en av de få jag med säkerhet kunde konstatera hade humor, nämligen min nye vän från hembygden.

Så nu har jag alltså förstått att humor genomgått en rätt imponerande betydelseglidning. Min vän har delat flera humoristiska artiklar på temat islam. Flera av hans länkar är hämtade från den kända humorsidan Avpixlat.

Fatta att jag, när jag insåg vidden av detta, blev både lättad och oroad. Först och främst inser jag ju att Sverigedemokraterna inte är ett konstprojekt, som jag länge hoppats, utan helt enkelt ett humorkollektiv, som kör stand-up nonstop för slutsålda riksdagshus, nu för femte säsongen i följd! Men samtidigt, är verkligen Sveriges Riksdag rätt forum för en sådan föreställning? Politik är ju allvarliga saker!

 

Rise like a Phoenix

Redan de gamla grekerna hade hälar. En speciellt känd häl från den tiden var den på Akilles. Just nu har jag glömt vilken av hälarna det var, men historien berättar att Akilles mamma, som var havsnymf och hette Thetis, var så orolig för att hennes lille Acke skulle skada sig när han sprang runt och lekte krig så att hon marinerade honom i ambrosia och halstrade honom över sakta eld för att han skulle bli osårbar. Tyvärr kom Ackes stränge fader på dem precis i slutet av barbequen så hon hann inte grilla hälen hon höll honom i, och därför blev han inte heller osårbar på just den delen. Sen gick det ju också som det gick i trojanska kriget. Se där vad en alltför överbeskyddande moder och en auktoritär fader kan ställa till med.

Alla har vi våra akilleshälar, och i en jobbsökningssituation är man ju tämligen ointresserad av att blotta dem. På senare tid har jag dock insett att ett sådant beteende är skadligt på många sätt, och därför hoppar jag nu i mina mentala flipflops.

I december 2012 blev jag helt oförhappandes utbränd. Kroppen sa ifrån i så måtto att magen exploderade. Och när överdrifternas dimmor lättat över hela händelsen så kunde det konstateras att jag fått elaka inflammationer i tarmfickor. Alla sa till mig att sjukdomen var stressrelaterad, men jag ville inte tro på dem. Hur kunde jag vara stressad, jag hade ju aldrig haft så lite att göra på jobbet förut? Men så visade det sig att när jag genomgått en onödig magoperation (första diagnosen talade för att det var blindtarmen, men vid ingreppet insåg de sitt misstag) och en månadslång konvalescens och äntligen kom tillbaka till jobbet så exploderade magen igen efter en timme. Quod erat demonstrandum, och jag gick hem igen, för att inte komma tillbaka på nästan fyra månader.

Vad hade då hänt? Hur kunde den hypereffektive, tålige, övertidsarbetande mönsteranställde plötsligt bara magsäcka ihop sådär?

När jag läser en jobbannons så tänker jag oftast att jag inte passar för jobbet ifråga.  Den känslan kommer av att jag, och förmodligen ingen annan i världen, kan uppfylla arbetsgivarens kompetenskrav. Väldigt få är både unga, välutbildade, mångårigt arbetslivserfarna, proaktiva och kompetenta att hålla flera bollar i luften samtidigt, samtidigt. Ibland tänker jag dock att jag skulle kunna passa för ett visst jobb. Aldrig någonsin har jag tänkt att det här jobbet, det skulle verkligen behöva mig.

Och så här långt i berättelsen kör jag givetvis fast och sitter länge och stirrar framför mig. Är det här klokt? Kan jag inte bara trycka på papperskorgen och radera hela det här inlägget? Det har jag ju gjort så många gånger förr. Jag svängde in på fel spår i dramaturgin någonstans längre upp i texten. Lika bra att backa tillbaka och göra ett nytt försök.

Jag trivdes utmärkt på mitt jobb i Handelsbanken. Jag gjorde ett utmärkt jobb, hade pondus och självförtroende och kunde produkten utan och innan. Det fanns tydliga instruktioner och en klar arbetslinje. Arbetet kom med posten och när inkorgen var tom så var också arbetet slut. Och inkorgen fylldes på hela tiden, den blev aldrig tom. Varje blankett var ett ärende som hade en tydlig gång och efter inte alltför lång tidsutdräkt  kunde man datumstämpla, lägga i arkiv och vara nöjd med sig själv. Instant gratification kallas det, och jag knarkade det. Ju fortare man jobbade, desto fler gånger fick man klappa sig på axeln med stämpeln och säga duktig. Om något funkar så ser jag ingen idé med att ändra det, och den där situationen funkade.

Föga hade jag väl anat att jag skulle vara så lyckligt lottad att jag fann den underbaraste personen på jorden på ett avstånd av dryga fyra timmar med X2000. Men så blev det, och det överraskade mig att livet kanske var viktigare och större än jobbet när allt kom omkring. Det var helt självklart för mig att det var dags att dra upp mina hyresrättsliga bopålar och återvända till hembygden. Vilken tur, tänkte jag, att jag jobbar för en rikstäckande jättekoncern med näst intill oändliga möjligheter till karriär! Jag började lusläsa de interna platsannonserna. Mitt område, livförsäkring, hade ingen verksamhet nere i Skåne, så jag insåg att jag behövde söka mig till nya utmaningar inom branschen. Frågan var bara hur mycket jag skulle behöva ändra mig. Men det fanns ingen anledning att anta annat än att det inte skulle gå sämre än som en dans. Jag har ju lätt för att lära mig nya saker och jag var ju ytterst motiverad!

Det skulle visa sig vara svårare än förutsett. På bankkontoren i Skåne var det i princip anställningsstopp, så jag fick förlita mig på de centrala enheterna. På de centrala enheterna krävdes i de allra flesta fall erfarenhet från bankkontor. Ett Moment 22 av klassiskt slag. Till slut lyckades jag övertyga programvaruutvecklingsavdelningen att ge mig ett vick på ett och ett halvt år som testare. Jag hade under karriären upptäckt massor med buggar i program som jag jobbat med, så jag kände mig ytterst lämpad för detta. Hur svårt skulle det kunna vara att testa så att ett program fungerar som det ska, tänkte jag?

Jättesvårt.

Vid programvaruutveckling finns det inga instruktioner och rutiner. Det finns ingen tydlig början eller slut på ett ärende. Och så det allra värsta: som testare sitter man sist i kedjan och vet faktiskt aldrig när man ska göra jobbet man förväntas att göra. Testaren sitter bortom alla flaskhalsar, och ingen vet hur många flaskhalsar det finns. Vad ska man göra medan man väntar? Ingen vet. Hur ska man veta att man är klar? Ingen vet.

Det enda vi vet med säkerhet är att kött är skadligt för oss, sa en vegetariansk kollega en gång och tittade på mig med något religiöst i blicken.

Jag kan inte sitta sist i en kedja. Jag måste vara först, eller så måste jag vara själva kedjan. Jag uppmanades till två saker. För det första: Fråga mycket! För det andra: Ställ inga frågor!

Jo, faktiskt. Den höggravida, hormostinna kvinnan jag skulle vicka för och som jag gick bredvid alldeles för kort tid gav mig dessa råd. Fråga gärna och ofta, men aldrig på mötena, för där har vi så mycket att avhandla och dessutom är Stockholm med på länk så tiden är dyrbar.

Så jag satt tyst och observerade på mötena, och förstod ingenting. Resultatet av detta var att de andra teammedlemmarna klagade på mig inför chefen (naturligtvis gick de inte direkt på mig, hur skulle det se ut?) och sa att jag var oengagerad och stöddig.När jag sedan skulle ställa frågorna var det svårt att hitta någon som hade tid att svara. Jag hatar att vara den som stör, så jag bad försiktigt folk att hjälpa mig när de hade tid. Det kunde ta dagar. Och med dagarna gick även den begränsade tid jag kände att jag hade på mig att bevisa mina kvaliteter och öka mina chanser till något nytt uppdrag när vicket var slut. Jag ska inte gå in på hur ledningen hanterade situationen, för egentligen är det irrelevant. Utbränd blir man inifrån. Det är bara du själv som kan släcka.

Det höll i sju månader. Måndagen efter julfesten vek jag mig dubbel i magsmärtor på Gustav Adolfs torg, men gick ändå tillbaka till jobbet och jobbade en dag till. På tisdagen blev det akuten, och på onsdagen öppnade de mig i onödan.

I april var jag tillbaka på jobbet, omplacerad till teknisk support, och det kändes som att vattnet var tillbaka runt min karriärs fisk. Det ringde, jag svarade, jag löste, jag vann. Klapp på axeln! Men även på kundtjänsten var det anställningsstopp, så när vikariatet gick ut i oktober 2013 så ställdes jag inför alternativen att sluta eller flytta tillbaka till Stockholm. Signe var på väg, men även om hon inte varit det så var valet lätt, för att inte säga självklart.

Efter en sådan upplevelse får man insikter, förstås. Jag har lärt mig den hårda vägen vad jag inte klarar, och jag har också lärt mig att det inte går att anpassa sig hur mycket som helst. Vissa personliga egenheter räcker det inte att bearbeta bara genom att ”jobba lite mer på dem” eller ”skärpa sig”, som det populärt kallas. utan man ska helt enkelt försöka undvika dem i görligaste mån. Efter en utbrändhet behöver du byta spår helt. (Hör du det, Jimmie?) Försök inte bli vad du tror att omvärlden kräver av dig! Skräck för att misslyckas är inte samma sak som motivation! Dra de strån du själv är bäst på att hitta till stacken! Gör nåt du brinner för, annars blir du bränd!

Ordspel i Skolan är mitt strå. Ingen kan dra det så bra som jag skulle kunna göra det. Jag tror på det in i minsta detalj, jag vet redan det jag behöver veta för att sätta igång, och jag vet vilka jag kan och får fråga om jag stöter på problem. Det känns som det här är uppgiften jag tränat inför i hela mitt liv!

 

Banjo-Herrens Abecedarie-knåp 2

En gång i tiden gjorde jag ett ordkunskapsknåp på Ordspels forum.

Då var det fortfarande en ganska livskraftig mötesplats för ordnördar, nu är det en spökstad. Nåväl, det knåpet hette Banjo-Herrens Abecedarie-knåp 1, och var så populärt att jag stöddigt utlovade uppföljare. Nu är det äntligen dags! Föregående blogginlägg och vad det innebar i form av nedgrävning i gamla upplagor av SAOL gjorde mig sugen. Nedan följer ett ord för varje bokstav i alfabetet. Gemensamt för orden är att de förekommer i en gammal ordbok från 1800-talet, men är numera helt bortglömda, åtminstone av mig. Sedan följer tre alternativa betydelser varav en är den rätta. Ja, ni fattar principen. Försök att inte förstöra spänningen för andra läsare genom att avslöja facit i kommentarer eller liknande, och prova i alla fall att gissa innan ni googlar!

Mycket nöje!

A – APARTEMANG

  1. Lägenhet
  2. Dass
  3. Sovrum

B – BLECKERT

  1. Ett slags vin
  2. Ett slags spik
  3. Ett stränginstrument

C – CHARIVARI

  1. Störande ljud
  2. Sjukdom
  3. Förpackning

D – DUCTILITET

  1. Duglighet
  2. Klistermärke
  3. Töjbarhet

E – EPAKTER

  1. Brevbärare
  2. Elva dagar
  3. Släpkärra

F – FRITTA

  1. Svullnad i tandköttet hos hästar
  2. Triangelformad takprydnad
  3. Välblandad glasmassa

G – GIGELTÄND

  1. Upphetsad, främst av dansbanemusik
  2. Anhängare av upplysningens idéer
  3. Utrustad med stora, oregelbundna tänder

H – HOBOJA

  1. Blåsinstrument
  2. Kätting att låsa fast kreatur vid
  3. Rauk

I – IBÄRE

  1. Handväska
  2. Inslag
  3. Olycka

J – JERG

  1. Ideligt påminnande
  2. Festlig sammankomst
  3. Domare vid mindre tvister

K – KATTREJARE

  1. En till ett block fäst sejsing, som tjänar till att genom rundslag stoppa löparen
  2. En person, som i en liten segelbåt, säljer förfriskningar till sjömän
  3. Fabriksarbetare, som trycker bomullstyg

L – LEZETT

  1. Kärleksdikt
  2. Fåtölj
  3. Bakelse

M – MARDUSA

  1. Skräckupplevelse
  2. Komocka
  3. Tjock tant

N – NAKLING

  1. Blomman tidlösa
  2. Nudist
  3. Skeppsgosse

O – OFÅNG

  1. Tjuvgods
  2. Otur
  3. Såll

P – PILJ

  1. Dansbana
  2. Kommando till jakthund
  3. Vapensmide

Q – QVARTAN

  1. Fjäderprydnad
  2. Fjärilshåv
  3. Fjärdeklassare

R – RINKINKA

  1. Gråta
  2. Sitta löst
  3. Nedsättande för sydamerikan

S – SYNDIKUSS

  1. Pornografi
  2. Optiker
  3. Ombudsman

T – TJÄLLA

  1. Slå upp tält
  2. Urholka
  3. Förfrysa

U – UNDERREGN

  1. Hagel
  2. Regn av annat än vatten
  3. Förmyndarregering

V – VEITSDANS

  1. Förgiftning som endast kan botas med musik
  2. Möhippa
  3. Tidens obönhörliga gång

W – WOLTHÄTER

  1. Den som tar notan vid ett krogbesök
  2. Ockupationsmakt
  3. Pacifist

X – XYLOGLYF

  1. Tandläkare
  2. Skogshuggare
  3. Träsnidare

Y – YMBERDAGAR

  1. Skördetid
  2. Fasteperiod
  3. Ungdom

Z –  ZIERBENGEL

  1. Sprätt
  2. Ögontjänare
  3. Spågumma

Å – ÅDIG

  1. Slö
  2. Högljudd
  3. Sugen

Ä – ÄREDRYG

  1. Högmodig
  2. Världskänd
  3. Ett ogräs

Ö – ÖRKE

  1. Födkrok
  2. Myrmalm
  3. Trassel

 

Nu är ju inte det här en tävling, men om du vill veta hur många du klarade utan att googla, så går det bra att skicka in svaren i PM till Banjo begär ordet:s Facebooksida. Inget pris, men oändlig ära kanske väntar den bäste gissaren, vem vet?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

You’re my heart, you’re my SAOL

SAOL, Svenska Akademins Ordlista, Bibeln. Kär bok har många namn. För den som till äventyrs inte skulle veta vad jag pratar om (ja, genomsnittlige Banjo-Herren-läsare, sådana människor finns!) kommer här en liten presentation.

Den första upplagan trycktes 1874, i 2 000 exemplar och med 33 000 ord på 334 sidor. Den sålde slut på mindre än två veckor, m a o kunde den ha varit en riktig kioskvältare, om det ordet hade funnits på den tiden.

KIOSKVÄLTARE kom med först i trettonde upplagan, 2006. KIOSK som eget ord togs upp i gemenskapen 1900 i och med SAOL 7. *VÄLTARE är ingenting SAOL vill eller har velat kännas vid. Än.

Eftersom första upplagan sålt så bra så kom andra upplagan, med endast några få ändringar, ut redan samma år. Tredje fjärde och femte upplagan kom även de ut redan under 1880-talet och var i stort sett samma bok som SAOL 1.

SAOL 6 blev den första stora revisionen av listan. Lite drygt 8000 ord hade tillkommit, Stavning med K istället för Q i början av ord (exempelvis KVAL) tillkom som alternativstavning. I nästa upplaga var stavningen med Q borttagen. Enda ordet på q i SAOL 7 är Q-TECKEN, som var ett nytt ord i den upplagan och som fortfarande står med.

Efter SAOL 7 lugnades takten på utgivningen ner något och nya upplagor dök upp i regel var 25:e år. Efter SAOL 10, utgiven 1973, ökades dock takten, med det nya globala informationssamhället tarvades en tätare uppdatering av språket. Elvan kom 1986, Tolvan 1998, Trettonan (den nuvarande) utkom 2006, och nästa år är det dags för den fjortonde upplagan att se tryckeriets mörker och därefter dagens ljus.

För varje ny upplaga läggs det till ett antal ord, men dessutom tas flera bort. SAOL är inte i varje upplaga en historisk förteckning över vårt språk, för sådant finns storebror SAOB, Svenska Akademiens Ordbok, ett verk under utgivning, arbetet började 1786, och för en månad sedan blev de helt klara med bokstaven T. SAOB är förståeligt nog lite trögare i sin uppdatering än SAOL. I SAOB förekommer t ex inte ordet KIOSKVÄLTARE. I gengäld kan ordnörden konstatera att ordet KIOSK dök upp i svenskan första gången redan 1711, men då i dess ursprungliga betydelse, litet orientaliskt lusthus eller trädgårdspaviljong.

En gång under min tid som ordförande i Svenska Scrabbleförbundet blev jag kontaktad av en echaufferad utlandssvensk, till vars kännedom det kommit att vi i tävlings-Scrabble endast godkände orden i nuvarande upplaga av SAOL. Historielöst var vad hen ville kalla det. Inte för att hen personlig berördes, hen spelade varken Alfapet eller Scrabble, men hen hade hört att i den engelska ordlistan togs ord minsann aldrig bort! Hen föreslog å det bestämdaste att vi skulle ta alla våra förnuft till fånga och börja använda antingen SAOB eller allra helst en union av samtliga upplagor av SAOL som rättesnöre! Vid en första åtanke kändes förslaget inte helt fel, jag skulle inte ha något emot att kunna lägga korta ord som NYO (ut fr o m SAOL10), CELT  (ut SAOL11) och PÖ (ut SAOL12) igen, men sedan kom jag att tänka på HVILKEN (ut SAOL8), HAFVA (ut SAOL8) och DRÄGT (ut SAOL6) och andra föråldrade stavningar som därmed också skulle bli acceptabla. I viss mån ska det ju vara möjligt för även icke-språkhistoriker att bli bra på Alfapet.

Så SAOL13 är det som gäller för tävlings-Scrabble (och eventuellt dito-Alfapet), varken mer eller mindre. För enkelhetens och konsekvensens skull så har vi bestämt att dra gränsen vid ord i fetstil på större turneringar. Och det i sin tur är faktiskt bara mitt fel.

Huvuduppslagsorden i SAOL står i fetstil, och utgörs i huvudsak av ord i grundform, men inte konsekvent. I och med SAOL13 upphöjdes (nästan) alla omljudda böjningar  (KRÖP, NÖP, SÖD m m) till huvuduppslagsord, vilket startade en hätsk debatt på landets Scrabble-sidor. Hade då inte Akademien tänkt på att deras alster användes som rättesnöre i våra ystra lekar? Var SAOL ens lämplig som etalong längre? Det bildades två läger, grundformisterna, som förespråkade en utrensning av alla ord som inte var grundform, och fetstilisterna, som tyckte för enkelhetens skull att det inte gjorde något att den grammatiska stringensen i ordstocken saknades, utan såg ett värde i att det skulle vara lätt att konstatera om ett ord var godkänt eller inte. Uppenbarligen är det ju lättare för gemene hen att se om ett ord är skrivet i fetare stil, än om det i sin grammatik kännetecknas av grundform, eller hur? När krutröken och poströsterna lagt sig på årsmötet insåg rösträknarna att valet slutat oavgjort(!) och att ordförandens utslagsröst skulle avgöra. Och där satt jag med klubban i hand och röstade till fetstilisternas fördel. Varken förr eller senare har jag haft så mycket makt.

Och nästa år är det dags igen, alltså. Redan nu vet vi att SAOL14 kommer innehålla nya, användbara ord som BURKINI, BARISTA och SITSKATE, men ett envist rykte säger att exempelvis alla länders namn kommer att stå med. Helt logiskt, tycker jag, eftersom exempelvis RUMÄNIEN (med anagrammet URINÄMNE) inte heter så i något annat land och därför kan anses som ett helt svenskt ord. Men ni kan ju lita på att vi står framför en blåsig vår i förbundet.

 

Pluraler (eller När ordet blev kötten)

Här nere i sydvästra Skåne pratar vi inte riktigt som i resten av landet. Ser man ett par främmande örhängen ligga på ett bord så frågar man:

”Vau ä dä for öronhänge där ligger?”

Ett örhänge, flera öronhänge. Skånsk plural är fascinerande, och öronhänge är dess okrönta drottning. Annars brukar den gängse metoden vara att helt enkelt strunta i pluralisering.

”Ja var ute nonna ärende.”

”På jobbet hade jag tre olika möte.”

”Jaha, träffade du nonna roliga folk?”

(Okej, det sista exemplet var kanske varken ett fall av slopad pluralisering eller speciellt skånskt. Men ändå, ”nonna folk”??? Var det toltekerna och ujgurerna eller?)

Under min nu avslutade tjänst som språkpolis gjorde dessa språkliga egenheter att jag i det närmaste betraktade skånskan som en sociolekt snarare än en diadito. Jag tyckte att alla skånsktalande sa fel, och att det var ett tecken på ointelligens att tala bred malmöitiska. Kanske hade detta lite att göra med den rivalitet som fanns (och förmodligen fortfarande finns) mellan Kristianstad och Malmö. I Kristianstadtrakten, och speciellt i Öhus, prötar vij jo heela tidön söm Göud övsög. Inga sprökliga steenar i glöshöus här inte.

Numera har jag mer inställningen att varför ändra på ett system som funkar? Språket är ju användarnas egendom, man får faktiskt göra vad man vill med det, och om andra tar efter något tok du säger, så har du väl helt enkelt gjort ett bidrag till språket.

En önskedröm jag har är att komma på ett ord som blir så antaget att det kommer in i SAOL, men det räcker för mig om ordet bara blir allmänt accepterat i min bekantskapskrets. Min brorson Eskil behövde inte anstränga sig särskilt mycket för att leva min dröm, redan innan han lärde sig prata rent hade han fått hela släkten att använda ordet ”wåla” för att hålla på med sin mobiltelefon eller läsplatta. Underbart uttryck, sprid gärna.

Men jag får medge att jag fortfarande har en aningen svårt för ändelselösa plural. (Pluraler? Jag har bott i Skåne så länge nu att jag blir osäker….) När någon säger ”nonna ärende” kan jag inte alltid låta bli att ljuda ett litet ”nnn” som en markering.

Men ibland blir jag lurad. Så är ju vårt språk sinnrikt byggt att det alltid finns undantag. Som i morse när Emily vid frukosten sa att någon hade gjort några test.

”Örrrr”, sa jag av gammal vana.

Emily såg frågande ut, fastän hon förstod vad jag menade. Och jag förstod varför hon såg frågande ut. För båda är ju rätt, eller hur? Eller hade jag till slut blivit sydvästskåning ut i pluraländelserna?

Det här tarvade en ordentlig tillbottengång! (Bra ord, va? Sprid gärna.) Varför heter det ibland ”flera test” och ibland ”flera tester”? (Ibland heter det t o m ”flera testar”, men sådana hårklyverier ägnar jag mig inte åt här.)

Naturligtvis vände jag mig först och främst till facit, d v s SAOL. (Det där med SAOL som facit kräver sitt alldeles egna inlägg.) Där kan man läsa att den ordinarie böjningsformen i plural för ”test” är ”tester”, men pluralformen ”test” står också med som en alternativ form. Dessutom anser SAOL att man kan säga både ”en test” och ”ett test”, utan att byta betydelse på ordet, alltså, men att ”ett test” är det vanligaste.  Inget rakt enkelt svar, med andra ord.

Nästa steg blir logiskt att googla. Det går ju inte att göra en ren kontroll av vilket ord som är vanligast förekommande, eftersom Google svårligen gör skillnad på numerus. Men kanske har någon mer i världen ställt sig just den frågan?

Det har någon. I Finland. Och nu blir det intressant. Den finlandssvenske experten hävdar nämligen att ordet ”test” böjs ”ett test, det testet, flera test, de testen”. En tanke slår mig att det kanske är en skillnad på finlandssvenska och svensksvenska? Det är i och för sig mycket troligt. Forskningen behöver bedrivas djupare ner mot botten.

Ytterligare googling ger föga hjälp. Istället börjar jag skåda in i min egen språkliga navel. Vad säger jag själv? När skulle jag säga ”en test” respektive ”ett test”. Det är då jag kommer att tänka på ”prov”. Det är ju nästan samma, även om man inte kan säga ”en prov”. Men visst går det att säga såväl ”flera prover” som ”flera prov”? Och plötsligt kan jag fortsätta min frukost i grammatisk jämvikt igen!

”Prover” är konkreta, ”prov” är abstrakta. En lärare rättar aldrig matteprover, och en tapetserare har aldrig tapetprov med sig.(Förutom i Skåne då.) Prover kan man ta på, prov kan man uppleva. (Nu opponerar sig säkert någon och säger att när hen hade matteprov i skolan så gick det papperet att både ta på, knyckla ihop och rita snoppar på, och det kan jag inte argumentera mot, men likväl så är matteprov i huvudsak en intellektuell utmaning, även om den )

Samma sak bör  således gälla även för ”test”, synonymt som det är. Ett test är konkret, men en test är abstrakt. Jag provar mig fram i min nyformulerade tankemodul och känner mig ganska bekväm (”Vi gör nu en test av ljudet, etta, tvåa…) men plötsligt springer jag rakt in i den filosofiska väggen. Men gör ju inte en test i en tidning eller på Facebook? Eller gör man? Och går det över huvud taget att ta på ett test? Ett smakprov kan ju ligga framme i exempelvis en mässmonter, men ett smaktest är ju inte alls samma sak.

Frågan får helt enkelt kvarstå obesvarad. Och här har vi anledningen till att jag till slut la ner min språkpolisbricka och började älska språket. Det går aldrig att fullständigt bemästra, och tittar man bort det minsta så ändrar det sig. Regelboken är ett levande demokratiskt dokument utan övre kapacitetsgräns. Och även om SAOL hävdar att man inte kan säga ”de nesorna” om flera snöpliga händelser, eller ”de där kötten” om två olika sorters kött, så betyder det inte att man inte kan säga så, om man nödvändigtvis vill.