Idag börjar Scrabble-SM i Göteborg, en av årets höjdpunkter för mig under i princip hela 2000-talet. Men i år slår jag mig inte ner mittemot någon motståndare. Jag varken kan eller vill vara borta från Signe den tiden det skulle ta. Det kommer fler år, vad än Mattel hittar på.

Men naturligtvis kan jag inte hålla mig borta. I morgon kör jag upp på morgonen för att insupa lite atmosfär och för att hålla ett litet anförande. Så alla som ska spela i helgen, om ni kommer tillbaka från lunch 10 minuter före spelstart så kommer ni att få höra vad jag har att säga. Ni som inte ska spela och/eller äter långsamt kan få reda på det nu istället.

I år spelas Scrabble-SM återigen på en skola. Skolsalar är perfekta ordspelslokaler, många stolar och små bord och god belysning. Detta kombinerat med hur uppbyggligt Scrabble och Alfapet är för ordförråd, huvudräkning, koncentration och kamratskap gör det speciellt svårt att bortse från att skola och spel utgör en lyckad kombination. Sveriges Schackförbund har i några år bedrivit utbildningsverksamhet där de lärt lärarna att lära ut schack. Detta har slagit otroligt väl ut och den rikstäckande schackturneringen Schackfyran engagerar tiotusentals skolbarn och lärare varje år.

Min uppfattning är att det skulle vara lätt att skapa något liknande för ordspel! I början funderade jag på att skapa ett helt nytt spel, men sedan knackade erfarenheten mig på axeln, harklade sig och muttrade något om marknadsföring. Naturligtvis får man mycket gratis av att använda ett eller flera befintliga spel! Mitt förstaval gjordes naturligtvis med hjärtat, och det ironiska är väl att om jag hade fått det här uppslaget ett år tidigare så hade Mattel kanske beslutat sig för att fortsätta med Scrabble på svenska. För det behöver man ju varken vara företagsekonom eller obotlig optimist för att se fördelarna i att ens spel forsar ut i landets skolor, eller hur?

Samtliga pedagoger, skolledare och föräldrar jag pratat med har varit positiva, och speciellt glömmer jag aldrig när jag berättade om projektet på ett möte med ett stort antal lärare och det gick ett imponerat och intresserat sus genom lokalen. Då insåg jag att jag hittat rätt!

Först tänkte jag koncentrera mig på årskurs 0-6, men ganska snart insåg jag att intresset fanns överallt!  Såväl på förskola, fritidsgårdar, åk 7-9, samt inte minst gymnasiet! Ja, t o m SFI har hört av sig!

Verksamheten är planerad att dra igång till hösten 2015, och min plan är att börja här nere i Skåne, men man vet aldrig var jag hittar lämpliga samarbetspartners. Det är långt ifrån klart vilket eller vilka spel som ska ingå i projektet, även om jag kan avslöja att det lutar kraftigt åt ett visst håll. Är du pedagog eller skolledare eller bäggedera och tycker detta låter intressant? Tveka inte att kontakta mig så berättar jag mer!

Mina kontaktuppgifter hittar du här!

Jag inser med glädje att min sociala sfär och läsekrets utgörs av mer än bara Scrabble-spelare, så därför får jag väl förklara än en gång skillnaden mellan Scrabble och Alfapet.

För de allra flesta i min ålder, plusminus 10 år, så är det ingen skillnad alls. Deras Alfapet-bräde från barndomen ser precis likadant ut som ett Scrabble-bräde gör idag. Sånär som på en liten detalj ser även brickorna ut precis likadant. Den lilla skillnaden är att i gamla Alfapet-spel är C-brickan värd 10 poäng och Z 8. I dagens Scrabble är det tvärt om, och så har det varit i ca 10 år nu. Bytet av brickvärdet var ett beslut tillverkarna fattade i samförstånd med oss i Scrabbleförbundet och var helt rimligt.

Hur som haver, om du skulle köpa ett Alfapet-spel i handeln idag så skulle du inte få samma spel som för 30 år sedan. När Scrabble kom till Sverige på 50-talet rönte det samma öde som Batman, Superman och Spiderman m fl, namnet försvenskades till det geniala namnet Alfapet. Hur det namnet valdes vet säkert någon men inte jag. Kanske var det för att få det att låta lite lekfullare, eller för att inkludera finlandssvenskar, vad vet jag? Namnet fastnade i alla fall med oväntad envishet.

I början av 90-talet köpte Mattel rättigheterna till Scrabble utanför Nordamerika och hade nog hemskt gärna övertagit namnet Alfapet, men se, det hade Alga varit smarta nog att varumärkesskydda! Så nu stod Alga där med ett spelnamn utan spel. Vad göra? Jag misstänker att det var ett visst juridiskt krypande genom olika hål för att komma fram till exakt hur lite de behövde ändra på Scrabble för att det inte skulle anklagas för att vara plagiat, men till slut stod de där med Nya Alfapet! (”Nya” har med tiden glömts bort, såsom nyheter plägar.) Nya Alfapet hade 120 brickor med lite annorlunda poängsättning, planen var lite större, och bonusrutmönstret var något förändrat och utökat med 4-multipler av såväl ord- som bokstavspoäng. Alla dessa ändringar var fullt rimliga och på sätt och vis till det bättre.

Meeeeeeeen….

Brickorna vars kanter skavde allra värst på Scrabble-entusiasternas acceptanspåse var de nya specialbrickorna. Det fanns fyra brickor som möjliggjorde böjningar av ord (och då menar jag alltså inte grammatiska böjningar utan geografiska, det blev möjligt att spela i vinkel helt enkelt) och två brickor som var svarta och kallades stoppbrickor. Dessutom dök det upp en ny sorts ”bonus”-ruta på brädet, nämligen dubbel NEGATIV bokstavspoäng, d v s om du la en bricka på den rutan så var du tvungen att räkna brickpoängen för just den brickan som minuspoäng! I värsta och dummaste fall kunde en illa placerad ZON med hakningen (FE)Z innebära en poängsumma på -32 poäng.

En annan aningen besvärlig sak med brickuppsättningen i Alfapet är att både Q och W förekommer.

Dessa skillnader sammantaget gör att det generellt förekommer ett visst frynande på scrabblares näsor när någon kallar deras spel för Alfapet.

För det var just det som var det så kallade problemet. De bokstavstroende ansåg Alfapet vara en blek kopia av originalet och vägrade ge det en chans. Allmänheten däremot fattade inte att förändringar skett och fortsatte kalla Scrabble för Alfapet. Och vad händer med en minoritet när de känner att samhället motarbetar dem? Jo, de blir än mer sammansvetsade och övertygade om att de har rätt och alla andra har fel. Paralleller kan dras överallt i världen.

Jag var ordentligt styvnackad länge och rättade alla som undrade om jag spelade Alfapet fortfarande. Det kändes som Jan-Ove Waldner säkert känner när någon frågar honom om han håller på med pingpong ännu. Men så kom Wordfeud! Wordfeud var lite mer likt Scrabble än Alfapet, och det gick inte att värja sig. Plötsligt spelade alla Wordfeud, och det gick ju bra det med! Kunde det t o m vara så att…?

Och när jag så stod med min fantastiska ordspelsidé klar (jaja, lugn, jag ska berätta snart, kan ni vänta till i morgon?) och insåg att Scrabble på svenska tyvärr var en återvändsgränd så bröt jag naturligtvis ihop, men inte överdrivet länge, för om man nu ska försöka livnära sig på en produkt, så är det ju naturligtvis bättre att använda ett namn som de allra flesta känner till?

Så jag konverterar. Fr o m nu spelar jag Alfapet! Och jag gör ingen skillnad mellan Alfapet från 1977 och från 2014, jag spelar alla spel som heter eller har hetat Alfapet. Jag kommer fortsätta vara aktiv inom Svenska Scrabbleförbundet och min önskedröm vore naturligtvis att Alga och Mattel tog sina respektive förnuft till fånga och insåg att spelet Alfapet, med den lilla tilläggstexten under loggan ”- även känt som Scrabble”, skulle vara en veritabel spelbutiksvältare som alla skulle tjäna på.

Scrabble är ett roligt spel. Wordfeud är ett roligt spel. Och Alfapet är ett roligt spel! Alla ska med, då blir det godast.

Jag har tidigare varit inne på att jag inte är så förtjust i att bedriva försäljning, speciellt via telefon. Om jag ska vara helt ärlig så har jag problem med att ringa upp folk över huvud taget. Rädslan för att störa, förarga, ställa dumma frågor eller helt generellt misslyckas är stor, i ett samtal är det svårt att gå tillbaka och korrekturläsa efteråt innan budskapet skickas iväg.

Jag har inte alltid varit sådan, och det är kanske därför jag är det nu. När jag gick på lekis fick vi en dag en lista över telefonnummer till alla barnen i gruppen och jag fröjdades storligen över alla dessa kontaktmöjligheter! Väl hemma ville jag testa om den verkligen funkade, så jag ringde till Posten. (Posten var alltså en kille i min lekisgrupp som kallades så för att han bodde i samma hus som postkontoret i Åhus. Ganska snart flyttade både Posten och posten ut från det huset, men smeknamnet försvann inte för det. Mig veterligen kallas han fortfarande för Posten.) Hans mamma svarade, jag presenterade mig väluppfostrat och undrade om Posten var där, och det var han så snart hörde jag hans röst och insåg att jag inte hade något ärende. Mitt småprat var ännu inte utvecklat så jag sa helt frankt att jag bara hade ringt för att testa telefonlistan och så la jag på.

Heder till Posten som aldrig nånsin tog upp denna episod igen under tio års gemensam skolgång. Å andra sidan kom han och hans kompisar på så många andra sätt att tråka livslusten ur mig så det hade nog varken gjort till eller från.

Längre upp i skolåldern användes telefonen i huvudsak till två saker, att busringa med och att ringa och fråga chans. Jag undvek båda. De innebar en alldeles för stor risk för misslyckande, och jag lyckades aldrig uppamma självsäkerheten som krävdes. Däremot utsattes jag både för busringningar och chansfrågningar. Jag gick på busringningarna med hjärtans lust och lät mig luras, och när chansfrågningarna trillade in så tog jag dem för busringningar och tackade irriterat nej.

Så jag frågade aldrig chans på nån. Jag var helt enkelt säker på att de skulle säga nej, så då var det bättre att gå omkring och fantisera och hoppas i avskildhet. En gång var jag så upp över öronen förälskad i en flicka i klassen att jag bad henne komma till mellanstadiediscot på Villaskolan en fredagskväll. Jag brukade aldrig gå dit själv, men jag hade förstått att det var där det behövde hända, om man inte ville använda telefon eller kompis. (Så bra kompisar hade jag helt enkelt inte.) Hon undrade varför jag ville att hon skulle komma dit, men jag spelade mystisk. Och så gick jag för första gången i livet på mellanstadiedisco! Jag samlade mod hela kvällen och väntade på tryckare, bara gå fram och prata med henne vågade jag ju INTE, och när det kom en lugn låt så tappade jag lätt och lustigt modet och cyklade hem istället. Naturligtvis. Om det hade funnits något intresse från hennes sida (faktum är att inte hon heller brukade gå på disco, men faktiskt gjort ett undantag eftersom jag bad henne) så var det ögonblicket förbi efter detta. Vi delade klass i fyra år till, men pratade aldrig ett ord med varandra igen.

Med tiden lärde jag mig att man måste våga för att vinna, och såhär i efterhand så kan man ju undra vad jag trodde skulle kunna hända om jag ringt upp och bara frågat. För på den tiden borde det ju inte ha varit mer komplicerat än så, eller hur?

Varför berättar jag då allt detta, förutom för nöjes skull? Jo, ibland faller jag tillbaka i gamla hjulspår och vågar inte sträcka mig efter något jag väldigt gärna vill ha. Det kan vara små saker och det kan vara stora saker. Nu senast var det en jättestor sak!

Kommer ni ihåg mitt projekt med Scrabble-events? Det har jag nu gått rätt länge och fantiserat om och drömt ihop ett långt och lyckligt liv för mig och Scrabble. Sanningen är den att det finns mer i planen, betydligt mycket mer! Mer om detta senare. För att få möjlighet att genomföra min plan insåg jag att det var tvunget att få stöd och välsignelse från Scrabbles vårdnadshavare, eller distributörer som det heter när det inte rör sig om en tjej i klassen. I Europa har jätteföretaget Mattel rättigheterna till Scrabble, och de har i sin tur anlitat det mer lokala företaget i samma bransch, Norstar, för den skandinaviska distributionen. Scrabbleförbundet har alltid skött sina mellanhavanden med Mattel/Norstar via deras försäljningschef, och till hen hade även jag tänkt vända mig. Men min rädsla för misslyckande gjorde att jag drog mig för att ringa. Men till slut hade jag väntat länge nog, skrapade av mig mossan och rakade av mig de gråa håren och greppade luren!

Hen lyssnade intresserat på hela min plan, varenda liten guldglänsande detalj (jaja, jag har ju sagt att jag återkommer till detta sen!) och berömde mig för en lysande idé.

Meeeeeeeeen…

Norstar och Mattel har tillsammans beslutat att sluta distribuera och sälja Scrabble på svenska. Det är helt enkelt ingen idé att försöka konkurrera med Alfapet, och om Scrabble någon gång får någon publicitet så beskrivs det som Alfapet ändå. Och finns det ingen distributör så faller hela min framtidssaga ihop som ett korthus.

Det behövde man i alla fall aldrig oroa sig för når man skulle ringa och fråga chans. Om motsvarande resultat skulle appliceras på mellanstadiescenariot så skulle det vara ungefär som att man ringde, frågade chans, och tjejen sa nej, samt berättade att hon skulle flytta till Kina samt se till att skolan du gick i revs! Men som avslutning lägga till att hennes lite otrevligare kusin var singel.

Jag insåg att det var dags att konvertera!

Fortsättning följer….