Dagens vän 16/10: Peggy Oskarsson

Efter detta inlägg lägger lägger jag tyvärr ner projektet Dagens Vän tillfälligt. Dels känner jag att andra uppgifter behöver prioriteras, dels har jag märkt att jag med tiden glidit från min ursprungsintention med projektet. Och då inte bara den uppenbara, att göra dagliga uppdateringar, utan också min intention att hela tiden skriva snälla saker. Dagens Vän kommer tillbaka, men förmodligen inte förrän någon gång nästa år. Förr eller senare ska jag bli färdig, det ska bli intressant att se om mina vänner eller Facebook tar slut först.

Nåväl, den sista vänberättelsen före uppehållet blir även berättelsen om mitt nya jobb! För tro det eller ej, den här bloggen fungerade! Låt oss dock börja från början.

Peggy från USA var på semester i Europa när hon träffade en lång, mörk främling från Sverige som hon fattade sånt tycke för att det inte stod långt på förrän hon åkte över Atlanten igen och bosatte sig i den snöiga nord. I en liten idyllisk kyrka på skånska stäppen blev Peggy fru Anders Oscarsson en sommar 1994 och best man var Anders barndomsbästis Nils Berner.

Några år tidigare hade Peggy blivit presenterad för Nils bror som förklarat uttalet av sitt namn med att det var ”the same as Joan Collins”. Peggy och Jag träffades då och då men fram till för någon månad sedan hade det gått 10 år sedan sist, när det var Nils tur att ingå det heliga äktenskapet. Peggy höll ett fint tal på perfekt svenska, det hade hon lärt sig fort.

Peggy är textilingenjör, makeup-artist och översättare och har ett eget bolag som heter Letrix AB, med säte i Malmö. Hon översätter i huvudsak från svenska till engelska, men en dag i augusti i år hade hon åtagit sig en översättning från andra hållet. Trots 24 år som svensktalande var hon självkritisk nog att inte lita på sin grammatik och insåg behovet av en textgranskare. Det var då hon kom att tänka på mig! Hon hade läst min blogg och visste vad jag gick för så hon skickade ett PM till mig på Facebook och frågade om jag kunde hjälpa henne snabbt. Och det kunde jag! Tre timmar senare var jag klar och hon nöjd och så föddes idén om att jag skulle börja jobba för henne.

Så nuförtiden jobbar jag 40% på Letrix AB, som översättare, textgranskare och it-konsult. Just nu jobbar jag högvarv för att få Peggys makeup-artist-blogg på banan, den ska vara redo för öppning om en vecka när Peggy och Anders kommer hem från sin semester i Valencia. Därför hinner jag inte skriva mer nu.

Kram på dig, Peggy!

Dagens vän-repris 51: Sten Stenbeck

Och så blev det höst 1991 och det var dags för Sokrates att sättas upp för första gången. Till inprovningen kom det en karl som nådde ända upp till taket och provade in med Povel Ramels Karl Nilsson, dock inte hela, vilket hade varit än mer imponerande.
Sten kom dessutom med i bandet och var på så vis den som introducerade bleckblås i detsamma, trumpetare som han är. Han trumpetade ganska bra utan trumpet också, Stens trumpetfanfar i handen blev snabbt en tradition när någon i ensemblen fyllde år.

Sten var som gjord för spääx. Otroligt livlig i så väl mimik som plastik och dessutom en nästan klockren tajming. Sen kunde det ju vara lite si och så med replikerna, man var aldrig riktigt säker på vad som skulle komma. Det kallas tombolahjärna, och anses väldigt roligt. I bästa fall blandades bara två repliker ihop på ett kul sätt. Låt oss ta ett exempel.
I spääxet Florence spelade Sten styckets onda men dumma hejduk Fred. Han hade två entréer i andra akten. Ena gången skulle han komma in, se en sjuksköterska stå och plocka med nåt på golvet med ändalykten i vädret, göra en ”passande” gest och säga ”Trevligt, trevligt!” Andra gången skulle han komma in, missta Florence Nightingale för att vara den tidigare sedda sjuksköterskan och säga: ”Tjenare Helga, vad ful du är i håret!” Men så en gång blev det nån felkoppling, Sten-Fred gör sin första entré, men börjar säga den andra repliken, kommer på sig när han ser ändalykten i vädret och försöker rädda situationen men ut kommer istället det han helt enkelt har för ögonen.
”Tjenare Helga, vad ful du är i…” ja, ni vet vad jag menar….

(Det är dock inte det värsta fallet av freudiansk felsägning som skett i spääxhistorien. Salig Janne Lundqvist var en gång stand-in i rollen som påven under ett rep inför Karl Martell 1997 och skulle presentera två nunnor med repliken ”dessa två fromma systrar” men sa istället ”dessa två nakna systrar”….)

Sten var alltid glad och positiv, och han gav alltid järnet fullt ut på scen. Och det var roligt att observera hur bra han lärde sig sjunga under spääxåren, från att vara ganska svajig i sin första Perikles presentationssång (Sokrates) till att stå och sjunga klassisk kvartett i stämmor under Erik XIV.

Så går det ju inte att prata om Sten utan att minnas hans pappa! Denne fantastiske man, den ideale spääxåskådaren. Karln var lärare och använde en videoupptagning av spääxet Sokrates i sin historieundervisning. Han knäckte extra som publikhetsare, en gång ställde han sig upp i pausen och sa åt publiken att vara med mer på noterna. Vårt allra största fan, alldeles för tidigt bortgången. En speciell tanke till honom!

Sten verkar pendla till Afrika, och det är såväl avunds- som beundransvärt. Kram på dig, Sten!

Dagens vän 1/9: Rasmus Möllby

SM 2004 var en för den tiden stor turnering och jag var minst sagt utanför bubblan, utlänning som jag var. När jag skulle kronologisera mina vänner inför det här projektet hade jag ingen aning om att Rasmus var med i Uppsala det året. Jag hade velat placera vårt första möte till SM 2006, då han kom och hälsade på i Schacksalongerna utan att själv deltaga i spelandet.

Vårt första och sista möte på ett turneringsbräde skedde i Örebro Open 2007, och då gick han och vann på ett oerhört nesligt vis, nämligen genom att rulla i vad jag tror var hans allra sista drag. Var det månne i den matchen jag blev så besviken att jag inte kom ihåg väggen som någon missdådare och ogärningsperson murat upp precis bakom min nacke och som stod perfekt placerad för att träffa mitt bakhuvud med full kraft?

Hur som helst har jag fortfarande revansch att utkräva, men det känns lönlöst. Rasmus har hållit sig borta från turneringsbrädena i 6 år, och på den vägen verkar det vara.

Vi har, eller i alla fall hade, ett stort intresse gemensamt, nämligen Melodifestivalen. Vid flera tillfällen har vi suttit och fröjdats tillsammans i tv-sofforna åt så skilda saker som Lili & Susies comeback och Dolph Lundgrens dansnummer, och diskussionerna har gått höga på Ordspels forum. Vi pratade länge om att fixa en Scrabble-utgång på Golden Hits på Kungsgatan, men det blev aldrig av.

Och fick vi egentligen någonsin tillfälle att diskutera varför Terry Goodkind blivit oläsbar? Hade vi den diskussionen idag så skulle den bli kort, numera håller jag nämligen med dig, Rasmus.

Rasmus jobbar som st-läkare och tidigare i år blev han pappa till en dotter. Än har vi saker gemensamma, Rasmus. Kram på dig!

Dagens vän 20/8: Andreas Carlsson

Hur och när Andreas Carlsson blev Världens Snabbaste Man har jag fått berättat för mig men glömt, så den historien får jag be någon annan berätta.

Men i maj 2004 var han med på SM i Scrabble, och det var hans andra turnering. Debuten hade skett i det årets ABC Cup och där hade resultatet blivit en andraplats. På SM slutade han 33:e av 60. Hans mest aktiva år var 2004-2006, så vi har inte haft så mycket med varandra att göra, men på de fåtal turneringar han ställt upp i sedan dess så har ävenledes jag varit närvarande.Vi har mötts två gånger i turnering, första gången på ett av mina glesa gästspel på Scrabble-scenen under min Belgien-tid, och andra gången under den gemytliga och stekheta Sommarelmiaden 2007. Rättvist har vi vunnit varsin gång, på Sommarelmiaden var det alldeles särskilt dramatiskt, kom jag ihåg. Segermarginalen var bara 9 poäng och var det inte möjligen så att Andreas förlorade på att han synade ett existerande ord? Det kan vara det absolut retfullaste sättet som finns att förlora på.

Som Scrabbleförbundets djurskötare (en syssla som jag helt förringat under min pappaledighet, men jag har hört att en vikarie ska rycka in och rodda upp kaoset) blev jag lite orolig när Andreas dök upp efter flera års bortavaro (och förmodat följt av än fler års bortavaro) och plockade med sig alpackan Björn I hem. Hade vi sett det ädla djuret för sista gången? Men Andreas gjorde comeback igen, på SM 2011 och skickade in ullhögen i omlopp igen. Och kapade dessutom åt sig en 29:e plats, hans med antalet deltagare i beaktande bästa SM-resultat hittills. Eller ska jag säga ”någonsin”? Får vi se Dr Jacoby på tävling igen snart? Han bor ju i Linköping med fru och två barn, och i den stan är det ju gott om Scrabble-verksamhet.

Kram på dig, Andreas!

Dagens vän-repris 48: Ole Christoffersen

Ole var också med på den där första turningen med trelleborgarna. Stor, tyst och vänlig. Det fanns i och för sig inte så mycket sylar kvar att få i vädret när Jonas och Kämpe höll igång som värst.
Ole var alltid med. Han var förste textskrivare för bandet Inzest och var med sin storhet alltid trygg att ha med i det ibland riskabla nattlivet i Trelleborg. Även om han aldrig gjorde en fluga för när.

En blöt kväll i Trelleborg kom jag och Ole bort från resten av sällskapet och hamnade på nån sorts svartklubb i stadens utkanter. Det var nog enda gången som jag och han var ute på helt egna äventyr under all denna tid. Synd, det var en upplevelse.

Ole flyttade från Trelleborg och vi hörde inte från honom på ett tag, men så dök han upp igen, naturligtvis tack vare Facebook. Jag har inte träffat honom sedan jag la till honom här på FB, men det sista som lämnar oss är hoppet. Skulle vara kul att ses och prata minnen och minnesluckor.

Men jag hyser inget vidare hopp om att du läser detta, det här inlägget ligger fortfarande allra högst på din Facebook-vägg, fast det är ett och ett halvt år gammalt. Ibland önskar jag att jag hade din karaktär. Men bara ibland.

Enligt FB är Ole numera en tecknad streckhundsfigur. Det kunde man inte anat då på 90-talet.

Kram på dig, Ole!

Dagens vän 13/8: Martin Bender

Tillbaka till skolan i Uppsala på hösten 2004. En av debutanterna hette Martin Bender och placerade sig tämligen blygsamt, men det skulle snart gå bättre. Redan nästa vår spelade han Topp-12, den tidens Masters, och blev sexa, och till sommaren där i Nordarnas trädgård i Täby kom hans första turneringsvinst.

Vi har mötts hela sexton gånger i rankade turneringar och jag trodde faktiskt det hade varit mer överlägsen övervikt för Martin än det visade sig vara när jag kollade rullorna. 9-7 till Martin så här långt, och de allra flesta matcherna har varit ruskigt jämna.Öppet spel är inte mycket för denne strateg och matcherna blir ofta poängsnåla, en typ av matcher som jag inte riktigt behärskar.

Martin har spelat 49 turneringar, och vunnit tre. Det är på tok för lite för en som inför ett SM blev tilldelad epitetet ”kan bli bäst i Sverige” av en kvällstidning. Sju silver och tre brons har det också blivit. Trots att han spelat så många turneringar så har han hållit sig till de stora, upptäcker siffernörden i mig när jag ser att han på dessa 49 turneringar hunnit med 544 matcher. 11 matcher per turnering är ganska mycket, med tanke på att en endagarsturnering, den vanligaste formen, bara har 7 eller 8 ronder. Han är en de stora arrangemangens man, den gode, lille Bender.

En dag på Soft, stockholmsscrabblarnas stamhak, frågade han mig om Belgien, där jag bott i fyra år. Det visade sig att hans karriär var i full färd med att förflytta honom till universitetet i Leuven. Jag kunde bara beklaga den oturliga omvägen, men jag tröstade honom med att det är tradition att åka från Bryssel och vinna Scrabble Masters. Tyvärr lyckades han inte göra om min bravad, jag vet faktiskt inte om han ens försökte.

Men nu är han sedan några år tillbaka i Sverige igen, och Masters knep han silvret på i våras.

En sak som många scrabblare genom åren fått höra prov på men som kanske för dagens Scrabble-generation är ganska okänt är att Martin är en gudabenådad pianist och kan impa på en schlagernörd som jag med att bl a ha ackompanjerat Roger Pontare. Står det ett piano i någon turneringslokal kan det hända att vi får oss en liten konsert.

Kram på dig, Martin! Och respekt för att du har haft samma profilbild på Facebook i alla år! 😉

Dagens vän-repris 47: Jonas Åkerman

Tre personer ser jag som mina allra bästa vänner genom tiderna. Andreas Ohlsson, Jan Lundqvist och så Jonas.
Jag minns inte när jag träffade honom första gången, men jag minns hur. Andreas hade pratat en del om ”trelleborgarna”, speciellt om Jonas och Carl Bildt. Han kallades så eftersom han var så lik den riktige Carl Bildt. Och nu så skulle vi tura till Sassnitz med dessa herrar. Jag tror det var nån gång på våren 1991, men jag kan som vanligt ha fel.

Trelleborgarna visade sig vara extra allt. Men det som slog ett gammalt mobboffer som mig allra mest var hur välkomnande och inkluderande de var från första stund.Och då speciellt Jonas. Man togs upp i gemenskapen från början! Det var en nästan berusande känsla. Och sen blev vi berusade på riktigt, och vid den åldern blev man ju kompisar för evigt så fort spriten gick in. Och Carl Bildt var faktiskt riktigt lik Carl Bildt.

Det blev många turningar och besök i Trelleborg. Helt sanslösa anekdoter som inte passar sig att berätta här, eftersom jag har både minderåriga och äldre människor med dåligt hjärta i min läsekrets. Men äventyren med den gamla isen, doktor Naken och Mr Spy, hur man kör till Lund Norra och sagostunderna kommer för alltid att vara kära minnen.

Ett mindre kärt minne var när Jonas hade den sorgliga plikten att ringa upp och berätta för mig att Carl Bildt var död. Han hette egentligen Mikael Kämpe och hamnade snett i livet. Ännu en evigt saknad vän, det har blivit alldeles för många redan.

Alla nyårsaftnar under nittiotalet och ett par till efter det firades i Trelleborg, men mer om dessa i andra väninlägg.

Man vet aldrig vad man kan förvänta sig från Jonas. Som frontfigur i den lokalt världskända vulgosyntgruppen Inzest kunde han uppträda i de mest spektakulära kreationer, även om trogna läsare av mina alster kan tycka att jag där kastar lite sten i glashus. Och jag glömmer aldrig den där gången när han ringde ner till Bryssel och berättade att han skulle spela in en dansbandsskiva, ett projekt som jag utan vidare tvekan hoppade på. Denna skivas inspelning kommer även den att avhandlas i kommande väninlägg.

Det var fantastiskt kul att jag lyckades övertala hela familjen Åkerman att efter många om och men komma upp och hälsa på mig i Stockholm. Jag tror det var det nordligaste Jonas någonsin varit. Han trivdes inte så bra i storstaden, bussarna var för fulla och resandet segt. Men han fick i alla fall se Robert Aschberg på tåget.

Jonas är i grund och botten en av de skönaste snubbar jag nånsin känt. Tyvärr är vi inte vänner längre, våra politiska åsikter gick alldeles för mycket isär och skapade en ohållbar situation. Jag önskade in i det sista att det inte skulle sluta med en total brytning, men vi var båda två för principfasta för att kunna fortsätta till slut. Jag kommer för alltid att sakna honom, och hoppas fåfängt att både han och jag kan begrava grollet i en annan tid och sätta oss än en gång där i soffan och flamsa. För jag kan faktiskt fortfarande uppskatta ett skämt, om det är bra.

Kram på dig, Jonas! Du vet att jag innerst inne älskar dig,va?