Dagens vän

Dagens vän 16/10: Peggy Oskarsson

Efter detta inlägg lägger lägger jag tyvärr ner projektet Dagens Vän tillfälligt. Dels känner jag att andra uppgifter behöver prioriteras, dels har jag märkt att jag med tiden glidit från min ursprungsintention med projektet. Och då inte bara den uppenbara, att göra dagliga uppdateringar, utan också min intention att hela tiden skriva snälla saker. Dagens Vän kommer tillbaka, men förmodligen inte förrän någon gång nästa år. Förr eller senare ska jag bli färdig, det ska bli intressant att se om mina vänner eller Facebook tar slut först.

Nåväl, den sista vänberättelsen före uppehållet blir även berättelsen om mitt nya jobb! För tro det eller ej, den här bloggen fungerade! Låt oss dock börja från början.

Peggy från USA var på semester i Europa när hon träffade en lång, mörk främling från Sverige som hon fattade sånt tycke för att det inte stod långt på förrän hon åkte över Atlanten igen och bosatte sig i den snöiga nord. I en liten idyllisk kyrka på skånska stäppen blev Peggy fru Anders Oscarsson en sommar 1994 och best man var Anders barndomsbästis Nils Berner.

Några år tidigare hade Peggy blivit presenterad för Nils bror som förklarat uttalet av sitt namn med att det var ”the same as Joan Collins”. Peggy och Jag träffades då och då men fram till för någon månad sedan hade det gått 10 år sedan sist, när det var Nils tur att ingå det heliga äktenskapet. Peggy höll ett fint tal på perfekt svenska, det hade hon lärt sig fort.

Peggy är textilingenjör, makeup-artist och översättare och har ett eget bolag som heter Letrix AB, med säte i Malmö. Hon översätter i huvudsak från svenska till engelska, men en dag i augusti i år hade hon åtagit sig en översättning från andra hållet. Trots 24 år som svensktalande var hon självkritisk nog att inte lita på sin grammatik och insåg behovet av en textgranskare. Det var då hon kom att tänka på mig! Hon hade läst min blogg och visste vad jag gick för så hon skickade ett PM till mig på Facebook och frågade om jag kunde hjälpa henne snabbt. Och det kunde jag! Tre timmar senare var jag klar och hon nöjd och så föddes idén om att jag skulle börja jobba för henne.

Så nuförtiden jobbar jag 40% på Letrix AB, som översättare, textgranskare och it-konsult. Just nu jobbar jag högvarv för att få Peggys makeup-artist-blogg på banan, den ska vara redo för öppning om en vecka när Peggy och Anders kommer hem från sin semester i Valencia. Därför hinner jag inte skriva mer nu.

Kram på dig, Peggy!

Dagens vän-repris 51: Sten Stenbeck

Och så blev det höst 1991 och det var dags för Sokrates att sättas upp för första gången. Till inprovningen kom det en karl som nådde ända upp till taket och provade in med Povel Ramels Karl Nilsson, dock inte hela, vilket hade varit än mer imponerande.
Sten kom dessutom med i bandet och var på så vis den som introducerade bleckblås i detsamma, trumpetare som han är. Han trumpetade ganska bra utan trumpet också, Stens trumpetfanfar i handen blev snabbt en tradition när någon i ensemblen fyllde år.

Sten var som gjord för spääx. Otroligt livlig i så väl mimik som plastik och dessutom en nästan klockren tajming. Sen kunde det ju vara lite si och så med replikerna, man var aldrig riktigt säker på vad som skulle komma. Det kallas tombolahjärna, och anses väldigt roligt. I bästa fall blandades bara två repliker ihop på ett kul sätt. Låt oss ta ett exempel.
I spääxet Florence spelade Sten styckets onda men dumma hejduk Fred. Han hade två entréer i andra akten. Ena gången skulle han komma in, se en sjuksköterska stå och plocka med nåt på golvet med ändalykten i vädret, göra en ”passande” gest och säga ”Trevligt, trevligt!” Andra gången skulle han komma in, missta Florence Nightingale för att vara den tidigare sedda sjuksköterskan och säga: ”Tjenare Helga, vad ful du är i håret!” Men så en gång blev det nån felkoppling, Sten-Fred gör sin första entré, men börjar säga den andra repliken, kommer på sig när han ser ändalykten i vädret och försöker rädda situationen men ut kommer istället det han helt enkelt har för ögonen.
”Tjenare Helga, vad ful du är i…” ja, ni vet vad jag menar….

(Det är dock inte det värsta fallet av freudiansk felsägning som skett i spääxhistorien. Salig Janne Lundqvist var en gång stand-in i rollen som påven under ett rep inför Karl Martell 1997 och skulle presentera två nunnor med repliken ”dessa två fromma systrar” men sa istället ”dessa två nakna systrar”….)

Sten var alltid glad och positiv, och han gav alltid järnet fullt ut på scen. Och det var roligt att observera hur bra han lärde sig sjunga under spääxåren, från att vara ganska svajig i sin första Perikles presentationssång (Sokrates) till att stå och sjunga klassisk kvartett i stämmor under Erik XIV.

Så går det ju inte att prata om Sten utan att minnas hans pappa! Denne fantastiske man, den ideale spääxåskådaren. Karln var lärare och använde en videoupptagning av spääxet Sokrates i sin historieundervisning. Han knäckte extra som publikhetsare, en gång ställde han sig upp i pausen och sa åt publiken att vara med mer på noterna. Vårt allra största fan, alldeles för tidigt bortgången. En speciell tanke till honom!

Sten verkar pendla till Afrika, och det är såväl avunds- som beundransvärt. Kram på dig, Sten!

Dagens vän 1/9: Rasmus Möllby

SM 2004 var en för den tiden stor turnering och jag var minst sagt utanför bubblan, utlänning som jag var. När jag skulle kronologisera mina vänner inför det här projektet hade jag ingen aning om att Rasmus var med i Uppsala det året. Jag hade velat placera vårt första möte till SM 2006, då han kom och hälsade på i Schacksalongerna utan att själv deltaga i spelandet.

Vårt första och sista möte på ett turneringsbräde skedde i Örebro Open 2007, och då gick han och vann på ett oerhört nesligt vis, nämligen genom att rulla i vad jag tror var hans allra sista drag. Var det månne i den matchen jag blev så besviken att jag inte kom ihåg väggen som någon missdådare och ogärningsperson murat upp precis bakom min nacke och som stod perfekt placerad för att träffa mitt bakhuvud med full kraft?

Hur som helst har jag fortfarande revansch att utkräva, men det känns lönlöst. Rasmus har hållit sig borta från turneringsbrädena i 6 år, och på den vägen verkar det vara.

Vi har, eller i alla fall hade, ett stort intresse gemensamt, nämligen Melodifestivalen. Vid flera tillfällen har vi suttit och fröjdats tillsammans i tv-sofforna åt så skilda saker som Lili & Susies comeback och Dolph Lundgrens dansnummer, och diskussionerna har gått höga på Ordspels forum. Vi pratade länge om att fixa en Scrabble-utgång på Golden Hits på Kungsgatan, men det blev aldrig av.

Och fick vi egentligen någonsin tillfälle att diskutera varför Terry Goodkind blivit oläsbar? Hade vi den diskussionen idag så skulle den bli kort, numera håller jag nämligen med dig, Rasmus.

Rasmus jobbar som st-läkare och tidigare i år blev han pappa till en dotter. Än har vi saker gemensamma, Rasmus. Kram på dig!

Dagens vän 20/8: Andreas Carlsson

Hur och när Andreas Carlsson blev Världens Snabbaste Man har jag fått berättat för mig men glömt, så den historien får jag be någon annan berätta.

Men i maj 2004 var han med på SM i Scrabble, och det var hans andra turnering. Debuten hade skett i det årets ABC Cup och där hade resultatet blivit en andraplats. På SM slutade han 33:e av 60. Hans mest aktiva år var 2004-2006, så vi har inte haft så mycket med varandra att göra, men på de fåtal turneringar han ställt upp i sedan dess så har ävenledes jag varit närvarande.Vi har mötts två gånger i turnering, första gången på ett av mina glesa gästspel på Scrabble-scenen under min Belgien-tid, och andra gången under den gemytliga och stekheta Sommarelmiaden 2007. Rättvist har vi vunnit varsin gång, på Sommarelmiaden var det alldeles särskilt dramatiskt, kom jag ihåg. Segermarginalen var bara 9 poäng och var det inte möjligen så att Andreas förlorade på att han synade ett existerande ord? Det kan vara det absolut retfullaste sättet som finns att förlora på.

Som Scrabbleförbundets djurskötare (en syssla som jag helt förringat under min pappaledighet, men jag har hört att en vikarie ska rycka in och rodda upp kaoset) blev jag lite orolig när Andreas dök upp efter flera års bortavaro (och förmodat följt av än fler års bortavaro) och plockade med sig alpackan Björn I hem. Hade vi sett det ädla djuret för sista gången? Men Andreas gjorde comeback igen, på SM 2011 och skickade in ullhögen i omlopp igen. Och kapade dessutom åt sig en 29:e plats, hans med antalet deltagare i beaktande bästa SM-resultat hittills. Eller ska jag säga ”någonsin”? Får vi se Dr Jacoby på tävling igen snart? Han bor ju i Linköping med fru och två barn, och i den stan är det ju gott om Scrabble-verksamhet.

Kram på dig, Andreas!

Dagens vän-repris 48: Ole Christoffersen

Ole var också med på den där första turningen med trelleborgarna. Stor, tyst och vänlig. Det fanns i och för sig inte så mycket sylar kvar att få i vädret när Jonas och Kämpe höll igång som värst.
Ole var alltid med. Han var förste textskrivare för bandet Inzest och var med sin storhet alltid trygg att ha med i det ibland riskabla nattlivet i Trelleborg. Även om han aldrig gjorde en fluga för när.

En blöt kväll i Trelleborg kom jag och Ole bort från resten av sällskapet och hamnade på nån sorts svartklubb i stadens utkanter. Det var nog enda gången som jag och han var ute på helt egna äventyr under all denna tid. Synd, det var en upplevelse.

Ole flyttade från Trelleborg och vi hörde inte från honom på ett tag, men så dök han upp igen, naturligtvis tack vare Facebook. Jag har inte träffat honom sedan jag la till honom här på FB, men det sista som lämnar oss är hoppet. Skulle vara kul att ses och prata minnen och minnesluckor.

Men jag hyser inget vidare hopp om att du läser detta, det här inlägget ligger fortfarande allra högst på din Facebook-vägg, fast det är ett och ett halvt år gammalt. Ibland önskar jag att jag hade din karaktär. Men bara ibland.

Enligt FB är Ole numera en tecknad streckhundsfigur. Det kunde man inte anat då på 90-talet.

Kram på dig, Ole!

Dagens vän 13/8: Martin Bender

Tillbaka till skolan i Uppsala på hösten 2004. En av debutanterna hette Martin Bender och placerade sig tämligen blygsamt, men det skulle snart gå bättre. Redan nästa vår spelade han Topp-12, den tidens Masters, och blev sexa, och till sommaren där i Nordarnas trädgård i Täby kom hans första turneringsvinst.

Vi har mötts hela sexton gånger i rankade turneringar och jag trodde faktiskt det hade varit mer överlägsen övervikt för Martin än det visade sig vara när jag kollade rullorna. 9-7 till Martin så här långt, och de allra flesta matcherna har varit ruskigt jämna.Öppet spel är inte mycket för denne strateg och matcherna blir ofta poängsnåla, en typ av matcher som jag inte riktigt behärskar.

Martin har spelat 49 turneringar, och vunnit tre. Det är på tok för lite för en som inför ett SM blev tilldelad epitetet ”kan bli bäst i Sverige” av en kvällstidning. Sju silver och tre brons har det också blivit. Trots att han spelat så många turneringar så har han hållit sig till de stora, upptäcker siffernörden i mig när jag ser att han på dessa 49 turneringar hunnit med 544 matcher. 11 matcher per turnering är ganska mycket, med tanke på att en endagarsturnering, den vanligaste formen, bara har 7 eller 8 ronder. Han är en de stora arrangemangens man, den gode, lille Bender.

En dag på Soft, stockholmsscrabblarnas stamhak, frågade han mig om Belgien, där jag bott i fyra år. Det visade sig att hans karriär var i full färd med att förflytta honom till universitetet i Leuven. Jag kunde bara beklaga den oturliga omvägen, men jag tröstade honom med att det är tradition att åka från Bryssel och vinna Scrabble Masters. Tyvärr lyckades han inte göra om min bravad, jag vet faktiskt inte om han ens försökte.

Men nu är han sedan några år tillbaka i Sverige igen, och Masters knep han silvret på i våras.

En sak som många scrabblare genom åren fått höra prov på men som kanske för dagens Scrabble-generation är ganska okänt är att Martin är en gudabenådad pianist och kan impa på en schlagernörd som jag med att bl a ha ackompanjerat Roger Pontare. Står det ett piano i någon turneringslokal kan det hända att vi får oss en liten konsert.

Kram på dig, Martin! Och respekt för att du har haft samma profilbild på Facebook i alla år! 😉

Dagens vän-repris 47: Jonas Åkerman

Tre personer ser jag som mina allra bästa vänner genom tiderna. Andreas Ohlsson, Jan Lundqvist och så Jonas.
Jag minns inte när jag träffade honom första gången, men jag minns hur. Andreas hade pratat en del om ”trelleborgarna”, speciellt om Jonas och Carl Bildt. Han kallades så eftersom han var så lik den riktige Carl Bildt. Och nu så skulle vi tura till Sassnitz med dessa herrar. Jag tror det var nån gång på våren 1991, men jag kan som vanligt ha fel.

Trelleborgarna visade sig vara extra allt. Men det som slog ett gammalt mobboffer som mig allra mest var hur välkomnande och inkluderande de var från första stund.Och då speciellt Jonas. Man togs upp i gemenskapen från början! Det var en nästan berusande känsla. Och sen blev vi berusade på riktigt, och vid den åldern blev man ju kompisar för evigt så fort spriten gick in. Och Carl Bildt var faktiskt riktigt lik Carl Bildt.

Det blev många turningar och besök i Trelleborg. Helt sanslösa anekdoter som inte passar sig att berätta här, eftersom jag har både minderåriga och äldre människor med dåligt hjärta i min läsekrets. Men äventyren med den gamla isen, doktor Naken och Mr Spy, hur man kör till Lund Norra och sagostunderna kommer för alltid att vara kära minnen.

Ett mindre kärt minne var när Jonas hade den sorgliga plikten att ringa upp och berätta för mig att Carl Bildt var död. Han hette egentligen Mikael Kämpe och hamnade snett i livet. Ännu en evigt saknad vän, det har blivit alldeles för många redan.

Alla nyårsaftnar under nittiotalet och ett par till efter det firades i Trelleborg, men mer om dessa i andra väninlägg.

Man vet aldrig vad man kan förvänta sig från Jonas. Som frontfigur i den lokalt världskända vulgosyntgruppen Inzest kunde han uppträda i de mest spektakulära kreationer, även om trogna läsare av mina alster kan tycka att jag där kastar lite sten i glashus. Och jag glömmer aldrig den där gången när han ringde ner till Bryssel och berättade att han skulle spela in en dansbandsskiva, ett projekt som jag utan vidare tvekan hoppade på. Denna skivas inspelning kommer även den att avhandlas i kommande väninlägg.

Det var fantastiskt kul att jag lyckades övertala hela familjen Åkerman att efter många om och men komma upp och hälsa på mig i Stockholm. Jag tror det var det nordligaste Jonas någonsin varit. Han trivdes inte så bra i storstaden, bussarna var för fulla och resandet segt. Men han fick i alla fall se Robert Aschberg på tåget.

Jonas är i grund och botten en av de skönaste snubbar jag nånsin känt. Tyvärr är vi inte vänner längre, våra politiska åsikter gick alldeles för mycket isär och skapade en ohållbar situation. Jag önskade in i det sista att det inte skulle sluta med en total brytning, men vi var båda två för principfasta för att kunna fortsätta till slut. Jag kommer för alltid att sakna honom, och hoppas fåfängt att både han och jag kan begrava grollet i en annan tid och sätta oss än en gång där i soffan och flamsa. För jag kan faktiskt fortfarande uppskatta ett skämt, om det är bra.

Kram på dig, Jonas! Du vet att jag innerst inne älskar dig,va?

Dagens vän 12/8: Charlotta Skogman

Ibland ställer min kronologipolicy till det för mig, och här är ett typiskt fall. Jag kan ha ett tydligt minne av när jag mötte henne för första gången, men problemet är att jag inte är säker på att det var hon.

Nej, nu ska ni inte sitta här och tänka ”Aha, fylleragg!”! Även om det kanske verkade så under det sena 90-talet så stötte jag faktiskt inte på alla som kom i min väg. Hmpf. Så här var det:

Under min tid på LTH, och kanske än idag, arrangerades varje vår ett event, där kvinnliga gymnasieelever fick komma och ”prova på” högskolelivet, som kallades ”Flickor på Teknis”. (Teknis, förresten….är det fortfarande någon som använder det uttrycket? Känns lika mycket förlegat 1900-tal som prickekorv, våldsfilm och värstingresor.) 1998 var jag lite engagerad i detta i egenskap av ED-sektionsspexare vid återuppsättningen av jubileumsspexet Charlie Babbage. (Ja, för en gångs skull stavas inte spex ”spääx”!) Och om jag alltså inte minns helt fel så var Lotta, tillsammans med en D-are som hette Anna, projektledare, eller som det heter på grabbiga LTH, general för hela evenemanget det året. Men jag kan ha fel, och därför blev ju det här bara en lång utfyllnad. Om jag har rätt vill jag däremot säga att Lotta och Anna gjorde ett bra jobb och höll åtminstone ett fint tal efter föreställningen. Sedan gick Lotta och slog klorna i, eller med mer passande bildspråk, armarna om spexets skurk. Om detta skedde då eller någon tid senare har jag ingen aning om, men när hon dök upp som snickerichef i Spääxet (förstår ni skillnaden?) då jag gjorde min andra comeback sommaren 1999 så var hon hur som helst tillsammans med min kursare och medspääxare Sven G. Robertz.

Krischanstaspääxets snickeri har alltid spikat upp ribban högt, och Lotta var naturligtvis inget undantag. Själv levde jag tyvärr fortfarande i den villfarelsen att varje snickeritjänst jag utförde vore en björntjänst för samhället, så jag engagerade mig inte nämnvärt i den biten och hade således inte så mycket kontakt med Lotta. Men jag kan i alla fall konstatera att Sven alltid haft god smak vad gäller kvinnor.

En gång spääxare, alltid spääxare. Sammanhållningen är stark och vänskapen evig. Även om Svenne och Lotta gick vidare i livet, men höll sig inom ensembeln såklart, så är vi alla i kontakt med varandra fortfarande. Tack Facebook hjälpen. Senast jag träffade Lotta var på en av våra Hundrabruncher (ska det verkligen vara omöjligt för någon annan än vi att arrangera dem?) och då fick jag även träffa två av hennes barn. Visst finns det tre? Lotta är numera marknadschef på Jayway och bor i Lund.

Kram på dig, Lotta! Och ursäkta förseningen på detta inlägg.

Dagens vän-repris 46: Peeter Sällström Randsalu

1991 är ett märkesår i Krischanstaspääxets historia. Det var första sommaren som vi uppträdde på Kristianstads Dagarna (ja, det SKA särskrivas har jag ju sagt!) och det skedde på ett minst sagt triumfartat sätt. 2000 personer stod i strålande solsken och såg kortspääxet Christian IV på Tivoliparkens stora scen! Mäktigt. En av dessa 2000 var jag. Eftersom uppsättningen inte var en lika stor apparat då som sommarspääxen är nu så räckte det med en liten utvald skara för att ro projektet i hamn.
Ungefär mitt i spääxet gick en ko (nej, inte en riktig ko) fram till en av mikrofonerna och började sjunga en aria på melodin till O helga natt. (En annan mikrofon var lägligt placerad i våmhöjd så att kons bakdel kunde sjunga andrastämma.) Och som den kon råmade! Vem var detta? En sån mörk och mäktig röst hade jag inte hört under Lincoln eller på någon av videorna från tidigare spääx. Det blev både biss och triss (och kanske ett kvadriss?) förstås. Peeter Randsalu hade gjort spääxentré.

Denna röst alltså! Man fick ju rysningar varenda gång Peeter gick ner i källaren och tog fram de där tonerna. Han blev Spääxets stora stjärna, förmodligen den största vi nånsin haft. Han fick spela kung Leonidas i Sokrates, lönnmördaren Akai i Tjogun, Michelangelo i Leonardo och så titelrollerna i både Stalin och Erik XIV. Samtliga karaktärer var högstatus och väldigt aktivt aggressiva, Peeter är en mästare både i att injaga skräck och skratt. För att inte tala om i att improvisera! Fast en gång tog han den konsten lite väl långt.

Efter alla dessa paradroller bestämde vi oss för att stoppa upp Peeter och ställa ut honom på museum. Så skedde i spääxet Florence, där han fick spela Lord Byron, en ”vaxdocka” på British Museum. Det visade sig dock att den gode lorden inte var så död som den överdrivna ryktet låtit påskina. Lorden stod på scen hela tredje akten (det var säkert ingen som anade att han var av kött och blod, vi var VÄLDIGT skickliga i smink och dekor det året!) för att mitt i plötsligt få liv, gå fram till scenkanten och sjunga en mångordig kuplett som Peeter själv skrivit.
Eller nja, skrivit och skrivit. Så sent som på premiären var det oklart om Peeter verkligen skrivit klart texten, och legenden berättar att han skrev den på samma gång som han sjöng den, men det var nog väldigt få i publiken som märkte det. Vi satt helt mållösa på ytterexpen och bevittnade bedrften via videolänk.

Peeter gick vidare i scenkarriären och gjorde bl a rollen som Kajafas i Jesus Christ Superstar i ett par uppsättningar, där fick han verkligen användning för sin mäktiga bas. Och så har säkert många sett honom på TV när han mottog pris på Revisorsgalan i HippHipp! Grattis till utmärkelsen!

Kram på dig, Peeter!

Dagens vän 7/8: Johan Grenner

Nu är det dags att ta ett rejält skutt tillbaka i tiden. Något som inte avhandlats så mycket i detta projekt är min grundskoletid och det beror helt enkelt på att jag har inte en enda gammal klasskompis därifrån som vän här på Facebook. Har inte lagt till någon, har inte letat. Nog snackat om det.

Johan flyttade till Åhus och började på min skola inför sjunde klass. Vi var jämnåriga, jag gick i E-klassen, han i A. Jag la märkte till honom främst för att vi hade så pass likadana namn, men också för att han var så lååååång. Det fanns en till i den där klassen som också var lång och detta utnyttjades bl a under skolmästerskapen i basket där Johan och Björn gjorde en specialare som kallades Pilen, där Björn steg i Johans händer och fick sådan skjuts uppåt att det bara var att släppa ner bollen i korgen. Det var ett så snyggt trick att ingen ifrågasatte den uppenbara regelvidrigheten.

Vi hamnade även i parallellklasser på gymnasiet, där vi båda valt och kommit in på naturvetenskaplig linje, som det hette på den tiden. Nu hade Johan startat ett popband som hette Exstacy, som var fruktansvärt svårt för olika konfrencierer att säga. När Exstacy gick vidare i Musik Direkt exempelvis misslyckades den lokala kändisen Lars-Åke von Vultée kapitalt.

Jag minns ett musikalprojekt som förekom där under gymnasiets första år. Johans klass bjöd in vår klass att vara med i produktionen, som skulle vara en modern version av Orfeus och Eurydike (ännu en uttalskuriositet, hon som presenterade storyn uttalade Eurydike som om hon hade sagt ordet ”juridik” på bred skånska) där musiken skulle skrivas eller hade skrivits av Johan. Hela projektet rann dock ut i sanden, och jag försöker påminna mig idag om varför jag inte engagerade mig i detta.

Jag kunde ju inte veta det då, och det är egentligen tur, men p g a våra parallella skolgångar hände det sig att jag en dag i juni 1990 befann mig på samma skolgård som min blivande fru, Johans kusin Emily. Det var när jag och Johan tog studenten och sprang ut i verkligheten och bort från varandras liv för vad som troddes vara för alltid.

Men namnet Grenner skulle visa sig förfölja mig på det bästa utav sätt, och med inträdet i familjen har jag även återknutit kontakten med Johan. Vi ses varje sommar, när han är nere på semester tillsammans med sin familj, hustrun Ebba och de charmiga barnen Erik och Lovisa.

Kram på dig, Johan, och tack för glassen!