Grannsamverkan mot privatliv

IMG_3786

Jag växte upp i ett hus som låg mitt i ett kvarter. En egen väg ledde  in till gårdsplanen och någon insyn var det inte tal om. Vi tyckte att det var ett fantastiskt lugnt läge och när huset gick ut till försäljning i början av 2000-talet så trodde vi att folk skulle slåss om att få bo så skyddat. Men vad tji vi fick! Mäklaren skakade skeptiskt på sitt huvud och sa att numera vill folk bo vid hus utmed gatan, för den här byn består till största delen av patetiska show-offs. Han klädde kanske in det i lite mer diplomatisk språkdräkt, men andemeningen var sådan.

Senare, när han framgångsrikt bevisat sin tes genom att inte hitta några köpare och lämna ifrån sig uppdraget, dök han upp och avslöjade att han egentligen ville ha huset själv. Han fick ungefär lika mycket tji.

Hur som helst så får vi hoppas att det kommer några utflyttade åhusbor med feta bankkonton när vi nån gång i framtiden ska flytta från vårt hus, för det ligger verkligen längs en genomfartsled! (Det kunde en inte tro när en såg den lilla återvändsgränden med sex hus, varav vårt var det fjärde.) Av någon anledning är det tydligen populärt att gina över en gräsmatta och svänga in på vår lilla gatstump på sin morgonpromenad, joggingtur, mopedrepa och/eller sitt sparkcykelakrobatiknummer.

Min favorit hittills är grannpågen på cirka 8-9 år som långsamt kom glidande stående i givakt på en skateboard, tittade dödsföraktande i färdriktningen och lugnt och samlat drog upp två knallpulverpickadoller ur shortsen. Skateboardwestern är en alldeles för oprövad mash-up.

Skönt att det bara är en gångbana, i alla fall. Jag har fått acceptera att frukost tillreds helst i mer kläder än kalsipperna, och dessutom har jag lärt mig att det är helt omöjligt att inte titta in genom ett fönster man går förbi! Och där tänker jag inte kasta sten i glashus, jag gör det tyvärr själv också.

Men vi vänjer oss och har nu börjat hälsa glatt på dem vi får ögonkontakt med. Vi antar att de helt enkelt har hört ryktet om den supersöta bebisen på 4:an och bara måste ta risken att bli upptäckt för att få sig en titt.

Men vad har jag då själv för ursäkt???

Banjo-Herren blir av med sin packning – två gånger

Att se ett litet barn växa upp är en välsignelse, men vissa moment i processen kommer åtminstone inte vi att böla över när de försvinner. Ett av dessa är alla bröstmjölksattiraljer! Flaskor och nappar som måste sköljas kallt och diskas varmt och sköljas kallt igen och en gång om dagen kokas för att inte bakterierna ska trivas! Och så den värsta av dem alla, bröstpumpen! Den används inte så ofta längre, men ibland åker den fram när Signe somnar mitt i maten.

Bröstpumpen ska tas isär ner till minsta möjliga beståndsdel och även den sköljas kallt, diskas varmt och sedan sköljas kallt igen efter varje användning. Sedan en tid tillbaka använder vi pumpen så sällan att vi bara har en liten manuell pump kvar, och den har ännu mindre beståndsdelar än den eldrivna vi använde förut. Uppenbarligen har jag haft turen (jag hävdar envist att det inte är någon ”skicklighet” inblandad) att slippa göra rent denna. Förrän nu!

Emily hade redan sköljt kallt en gång, men fick ett ärende och bad mig ta över. Det sista hon sa innan hon lämnade mig med ansvaret var att jag skulle vara försiktig för i skålen vi speciellt använder för att diska pump låg en liten packning som tillhörde pumpen. Jag tittade ner i skålen och mycket riktigt fick jag se en liten, liten väska med några extra pumpmembran i….

Nej, jag såg naturligtvis en liten, liten plastring på 4 mm i diameter och 1 mm i tjocklek ligga på bottnen och se bortdiskningsbar ut. Jag startade mitt arbete med full koncentration. Här skulle inget få mig att glömma bort den lilla ringen och dess farofyllda badsemester!

Plötsligt ropade någon namnet på Zimbabwes huvudstad från vardagsrummet!

”Harrrrrarrrrrreee!” Det var Signe som låg i babygymmet och anklagade mig för försumlighet. Jag försvarade mig genom att ta en liten paus i diskningen för att höra om hon kunde fler huvudstäder. Efter några misslyckade försök att få henne att säga ”Antananarivo” återvände jag till diskbänken och diskade varmt färdigt och sköljde kallt och la alla delarna utom den lilla packningen på tork. Den var försvunnen! Hade jag haft något hår så hade jag slitit det. Jag insåg snart att packningen spolats ner i avloppet.

En sak har jag lärt mig under mina år som hobbyklant, och det är att moka rör. Jag hämtade hink och trasa och började genast moka lös vattenlåset. Det var, med avseende på packningar, tomt. Jag kunde dock konstatera att de tidigare ägarna hållit Sarah Dawn Finer-klass på flyttstädningen av avloppet. Jag suckade djupt och mokade tillbaka röret så gott det gick.

Det visade sig vara inte så särskilt gott. Framåt kvällen hade vi översvämning i köket! Välkommen till villalivet, tänkte jag och skred än en gång till mokningsverket.

042

Det var inte min packningsdag, helt enkelt. Vattenlåsets ena sådana återfanns i sönderbrutet skick i rörgängan och det var bara att packa sig iväg (fniss!) till vattenlåsaffären.

Jag gick in i en affär (Rör Montören i Syd AB) och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?”. Dom svarade: ”Nä tyvärr, nä tyvärr, för det här är faktiskt inte alls en affär! Inget alls är det enda man kan köpa här!”

Varför framgår det inte tydligt på Gula Sidorna att vissa vvs-företag bara är kontor och inte har någon försäljning? Jag frågade var närmaste vattenlåsaffär kunde ligga och fick tipset ByggMax. Ny vers.

Jag gick in i en affär och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?” Och dom svarade: ”Nä tyvärr, nä tyvärr, för det här är faktiskt en jätterörsaffär. Jätterör är det enda man kan köpa här!”

Jätterörförsäljaren tipsade dock mer initierat om Hornbach. Ny vers igen.

Jag gick in i en affär och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?” Och dom svarade: ”Nja, nu har du ju bara kommit till parkeringsplatsen än så länge. Entrén ligger där borta!”

Jag tittade i den riktningen utan framgång. Jag såg bara parkeringsplats. Mannen i snickarbyxorna, som jag frågat om vägen pekade igen och frågade:

”Ser du den där linjen långt bort i fjärran där himmel och jord ser ut att mötas? Det är just bortom den.”

Ja, det är klart jag överdriver. Men Hornbach i Stora Bernstorp är verkligen ofantligt stort, och det är lätt för den ovane att parkera bilen för tidigt i tron att hen är framme. Eftersom jag är ung och rask beslöt jag mig för att vandra sträckan till fots. Långt senare var jag framme. Väl inne i affären såg jag hyllor som sträckte sig mot skyn och högst upp försvann i molnen. Mycket högre och svindlande än på City Gross. Långt bort vid nästa horisont skymtade jag en skylt som det stod bl a ”Rördelar” på. Jag anträdde en ny långvandring. Jag insåg att jag var den ende på Hornbach som var klädd i kavaj. Runt omkring mig gick pannveckade hobbybyggare och diskuterade grovlek på bult och trallbredd och annat händigt. Jag kände mig minst sagt bortkommen. Här samlades de som hade haft sina hus betydligt längre än bara enonalv månad.

Jag hittade min sökta del förvånansvärt snabbt och billigt och återvände i triumf hem, där resten av familjen väntade på ovanvåningen. Jag dök ner och mokade snabbt ihop rören till igenkännlighet igen och nu höll det tätt! Seger och viktiga husägarvuxenpoäng inkasserade!

Och tror ni inte att jag någon minut senare hittade den andra packningen på undersidan av en nappflaska!?

Nej, det gjorde jag naturligtvis inte. Där går ändå gränsen för hur klyschig en verklighet får vara!

048

PS. Jag har som den uppmärksamme telefonnörden antagligen observerat, skaffat en Sony Xperia Z2. Mitt liv blir än en gång aldrig sig likt. DS.

Nita, Vissa, Spring! – Kapitel 2

För att inte hänga ut den aktuella flyttfirman och deras medarbetare för mycket har deras namn ersatts av namn på kändisar de påminde mer eller mindre vagt om.

Första kapitlet i den här farsen kan du läsa här!

Dagen efter dök Per Myrberg upp igen i sällskap med en blandning av Knut Agnred och Ioan Ursut. Knut-Ioan var en glad fyr, men han mörknade något när han fick se arbetet framför dem. Knut-Ioan såg korridorerna och trapporna och bakgården och förrådet och allt det andra som Per Myrberg bagatelliserat och sedan tittade han upp på himlen och iakttog sommarens dittills varmaste solsken, och det vet vi alla att för den här sommaren ville det inte säga lite.

De parkerade lastbilen, skickligt blockerande all in- och utfart på vår innergård och började kånka, och nu var jag förberedd på att det skulle gå undan! Jag har sett flyttfolk arbeta förr och det är alltid samma fröjd.

Men det gick inte undan. Det stod snabbt klart att Per Myrberg gjort en grov felbedömning. Till lunch kallade de in förstärkning och nu gjorde den tredje flyttgubben, Adam-Sylvester SandlerStallone, entré. (Dessvärre, med tanken på professionen, hade killen Slys ansikte och sinnelag och Adams kropp, inte tvärtom.) Av honom fick jag veta att han hatade sitt jobb men att han gjorde det för att han var kompis med den ”förfärligt oförskämde” Knut-Ioan och för sin halvårsgamla dotters skull. Det var i och för sig trevlig och intressant konversation, men kanske inte bästa ambassadörskapet för den arbetsgivare han representerade. Jag slutade i alla fall fundera på om flyttgubbe var en alternativ karriär för mig. Annars tilltalas jag av ett jobb med stora, snabba insatser som hjälper folk i dilemma.

Själv gick jag och småplockade, snappade upp lättare jobb och plockade ut ömtåliga och dyrbara föremål för specialtransport. Och så drack jag Frapino hela tiden! Jag kommer sakna att bo rakt över gatan från Espresso House!

Efter en tur bort till bilen med ett inramat porträttfotografi föreställande en av Emilys förmödrar fann jag Knut-Ioans och Per Myrbergs pannor i djupa veck ovanpå deras ögon.

”Vi har ett problem!” konstaterade Knut-Ioan stoiskt och pekade. Där låg vår dubbelsäng i mindre bitar än det var avsett. Sänggaveln var knäckt rakt av!

”Jag har aldrig varit med om något sånt förut”, bedyrade Knut-Ioan, och Per sög så beklagande på sin överläpp att jag blev orolig för att näsan skulle följa med in. De uppmanade mig att fotografera förödelsen och skicka bilderna till Camilla Henemark. Adam-Sylvester kom ut och flikade in att han hatade sitt jobb. Jag kunde sträcka mig till att jag ogillade det.

Framåt sjutiden var de ”klara”. D v s att jättelastbilen var full. Problemet var att lägenheten inte var tom. Lite mer än halva förrådet var fortfarande kvar och Knut-Ioan föreslog mig några olika alternativ. Antingen kunde jag hyra ett släp själv, det skulle vara det billigaste alternativet, annars kunde jag boka en ny tid med flyttfirman. Men så fanns det ett tredje alternativ. Han, Knut-Ioan, kunde hjälpa mig på sin fritid! Det skulle också bli ganska billigt. Av de tre alternativen valde jag i mitt stilla sinne ett fjärde, att låtsas att jag valde det första.

Så bar det iväg till Staffanstorp, där Emily och Signe väntade otåligare och otåligare för varje timme. Jag åkte i förväg och förtäljde historien så här långt för Emilys häpna öron. Så kom flyttgubbarna och sa goddag och Adam-Sylvester berättade omedelbart att han hatade sitt jobb, medan Per Myrberg tackade för sig och åkte hem, lämnades sina två kollegor på den pottkant där han själv satt dem. De grep sig an uppgiften med all den liv och lust de kunde uppbåda. Deras kapacitet var inbördes väldigt varierande. De bar ut Emilys farmors matsalsbord och ställde på flyttbilens bakläm, och sedan gick Adam-Sylvester in i lasten och hämtade några stolar till som han backade ut med…

Hjälplöst stod jag i köket och såg genom fönstret hur matsalsbordet gjorde en ett-åttio i luften som värsta freestyleskidåkaren och damp i backen med skivan före. När jag kom utspringande till dem försäkrade Knut-Ioan att sånt här aldrig brukar hända, och jag var benägen att flika in ”mer än en gång om dagen?” men lät bli. Bordet var fortfarande helt, men den målade ytan hade fått ett par små repor. Tur i oturen, kan en säga för att vara optimist.

Det stod inte långt på förrän nästa ovanliga olycka inträffade. Någon av dem, jag såg aldrig vem, rev upp en bit av den nymålade väggen i hallen. Knut-Ioan sjöng sin refräng om att detta aldrig händer i vanliga fall, och att han kunde hjälpa mig att laga det en annan dag, eftersom han även var målare. Jag uttryckte min förvåning över alla hans talanger, för att inte tala om hans möjlighet till extraknäck på sin fritid.

Klockan halv elva meddelade Knut-Ioan att det ”bara” var 42 lådor kvar att lasta av. Sen måste jag ha somnat eller något för efter ett par lådor till så var de klara. Klockan elva åkte de båda kamraterna (om de nu fortfarande var det) hem och vi lämnades att omgående bygga fort av flyttlådorna och reda vårt basala nattläger, direkt på golvet. Ett nytt liv låg nedpackat framför oss.

Imorgon kommer den avslutande delen, där det berättas om städdagen och vad som sedan hände.

Nita, Vissa, Spring! – Kapitel 1

För att inte hänga ut den aktuella flyttfirman och deras medarbetare för mycket har deras namn ersatts av namn på kändisar de påminde mer eller mindre vagt om.

Per Myrberg sög sig på överläppen och gick vidare till köket. Han hade gått upp för två spiraltrappor och måste ha noterat att det inte fanns någon hiss. Han hade dessutom gått genom en lång korridor till dörren allra längst bort och sen hade han gått in i en lägenhet som visade sig vara både stor och avlång, i vilken två personers livslånga bohag slagits samman till ett och därmed tedde sig något överbelamrad. Han pekade än här, än där och undrade ”Med?” och hans medhjälpare och tolk Camilla Henemark översatte ”Ska den där med?” Så mycket ryska kan jag så att den konversationen hade kunnat löpa utan tolk. Da, njet, da, njet, da, da, da, da. Vissa delar hade i ärlighetens namn t o m Signe kunnat sköta.

Det var dags att flytta från lägenheten och till Huset! Många flyttfirmor hade visat sitt intresse, men en hade varit särskilt ihärdig. Så pass ihärdig att denna ihärdighet hållit i sig över en konkurs, av ett plötsligt namnbyte att döma. Eller så hade La Camilla gått solo.

Per Myrberg pekade ut i korridoren och fick sedan erfara att vindsförrådet som också skulle tömmas låg en lång korridor, en spiraltrappa upp till plus ny korridor bort. Och att det var minst lika belamrat, om än inte lika stort. Han sög även in underläppen och sa något till La Camilla.

”Det ska ta åtta timmar för två man att flytta allt från Lund till Staffanstorp!” slog La Camilla fast och mitt tvivlande ansiktsuttryck fick henne inte att ändra sig. ”Vi packar dagen före, och städar dagen efter för…” och så offererade hon en summa som var ungefär hälften så stor som jag förväntat mig. Jag tänkte på spiraltrapporna, korridorerna och ohissarna och förstod att det var värt varenda krona.

Initialt hade vi tänkt att fixa flytten själva, men efter lite besinning hade vi insett att vi nog skulle ha fullt sjå med Signe när det väl skulle vara dags. Den här flyttfirman kunde dessutom rycka in med ganska kort varsel. Det blev affär.

Vi borde anat oråd när Salem al-Fakir och general Alcazar, de vindsnabba packarna, var tvungna att lämna mycket opackat för att lådorna och plasten tog slut. Vi blev förebrådda för att vi inte sagt hur mycket vi hade att packa innan de ringt och sagt till sina materialare att de inte behövde fler lådor. Vi tyckte å vår sida att om det varit så viktigt att säga till så hade de ju kunnat fråga först. Ingen fara, försäkrade packarna, flyttgubbarna packar färdigt i morgon.

Och den här historien är så lång att även den fortsätter i morgon.

Banjo-Herren klipper till

Idag blev det äntligen av! Jag klippte gräs!

Som liten hörde det inte till vanligheterna att det begärdes något av mig och min bror, men en sak som ofta återkom under sommarhalvåret var en uppmaning att hjälpa till med gräsklippningen. Oftast hörsammades inte denna uppmaning och gräset blev på något magiskt sätt kortare av sig självt. Men ibland fungerade inte denna trolldom så då var det bara att hugga i.

Ibland enades Nils och jag om att dela lika på klippandet, och med ålderns auktoritet stipulerade Nils hur mycket som var hans hälft och hur mycket som var resten, d v s min. Hade det varit idag så hade jag följt den princip som Emily och hennes bror följde när de delade ”lika” på någonting, nämligen att en delade och den andra valde. Det som Nils ansåg fifty-fifty var snarare twenty-eighty, men hans bit var ju den viktigaste, nämligen den där vi på somrarna genomförde lokalmästerskapen i minitennis på sluttande plan. Till mitt försvar ska sägas att jag inte gick på det många gånger.

När jag var barn hade vi en jättestor trädgård med många buskar och fruktträd, torkvindor, sköldpaddsinhägnader, flaggstänger och brunnslock, och vi hade bara en vanlig handjagad klippare, eftersom det är fusk, lättja och miljöförstöring att använda en motordito. Klippningen tog en halv dag och skedde alltid på årets varmaste dag, i motvind. Och på motorvägen! I en skokartong.

När vi köpte huset på Cellogränd ingick det en gräsmatta vars storlek motsvarade ungefär de där twenty som Nils stakade ut i klipptidernas begynnelse, så jag tänkte att det här ska ju bli lätt som en plätt. Till råga på allt ingick även gräsklippare, den behövde ju inte förra ägaren som skulle flytta till lägenhet. Och inte bara en utan två, en fuskig, lat och miljöovänlig och en helyllemanuell. Nostalgins skimmer lade sig över scenen och jag började se fram emot första turen, husfaderns privilegium.

Men det fanns andra husfäder som gick i samma tankar. Signes morfar erbjöd sig att klippa gräset det första han gjorde, och jag nändes bara protestera lite klädsamt. Till min stora glädje havererade fuskklipparen redan efter halva mattan, så jag slapp i alla fall hantera det monstret. Nästa gång gräset hade nått oacceptabel nivå var Signes farfar på besök och såg även han nostalgins skimmer i trädgården. Och så där har det fortsatt, och jag klagar inte på något sätt, jag har bara känt mig som en smitare och fripassagerare. Så idag tog jag tjuren och klipparen vid hornen respektive handtagen och satte igång. 15 minuter tog det. Som en plätt.

En annan sak den förra ägaren lämnade efter sig är en eldriven häcksax. och i viss mån figurklippta buskar på framsidan. Otaliga är de släktingar och vänner som rådigt erbjudit sig att klippa häckarna åt oss, men jag funderar på om jag egentligen inte borde erbjuda Nils en bra deal. Vi kan dela lika på arbetet, jag tar framsidan av huset och du baksidan? För gamla tiders skull.

Djur förr och nu

Förr, på Klostergatan, begränsade sig djurlivet till två hundar, en katt och en halv mus. Kanske någon enstaka duva vågade sig in på vår innergård, och naturligtvis kryllade den s k miljögården av fruktflugor. Hundarna hette Boris och Chanel, Boris var en jättelik retriever och Chanel en liten ilsken….vägkorsning skulle jag vilja säga, men hon är säkert av väldigt fin stamtavla och ras. Katten var av okänt ursprung och förmodligen av strykartyp, den var åtminstone inte bofast i vårt hus. Den kallades ändock för Fastighetskatten, och brukade komma fram och gnida sig mot en så fort den såg en. Musen var överkörd och blev ganska snabbt bortstädad.

Annat är det här ute på den vilda skånska stäppen. Redan första kvällen i huset fick vi korn på en igelkott i trädgården och dagen därpå ryttlade en glada förbi. I hasseln, bredvid vilken vi ganska snabbt slutade sitta och äta frukost efter följande episod, fick jag en morgon bli vittne till vad jag hoppades förgävligen på under min safari i januari, nämligen en tvättäkta, klassisk ströggel to thö däff! Hasseln myllrade obehagligt av tusentals insekter, men plötsligt hördes ett ilsknare surrande än normalt. Ut ur lövverket tumlade en geting och en fluga i vilt slagsmål! Nu tror ni att jag ljuger och överdriver, men de båda slagskämparna var så inbegripna i fajten att de glömde flyga! De rullade, ivrigt jabbandes mot varandras veka liv, från löv till löv tills de till slut landade på stenläggningen under. Där rullade de runt ett litet tag till, och jag slår vad om att om det hade stått en stol i flugstorlek där så hade en av dem tagit den och slagit den över antennerna på den andra! Till slut kastade getingen ut flugan genom ett par pyttesmå saloondörrar så den landade i en vattendroppe där en flughäst stod och muttrade något om föroreningar i maten.

Och sedan bet getingen av flugan vingarna och flög upp med kroppen i hasseln igen för att få sig ett skrovmål. Sånt gör aldrig skurkarna i westernfilmer, men medge att det är en hyfsad skräckfilmsidé!

Tyvärr hade jag inte kameran med mig så jag kunde inte filma slagsmålet och skicka in till Mitt i naturen. Jag hade säkert vunnit en ryggsäck eller en lodenrock med ett jättestort SVT-emblem på ryggen.

Mer tur med kamerainnehavet hade jag för ett par dagar sedan när solen sken som bäst och jag gick runt knuten samtidigt som ett jättestort påfågelöga landade på muren och bredde ut sina vingar för allmän beskådan. Den satt lydigt kvar medan jag fick fram kameran, siktade och zoomade och kom t o m ihåg att ställa in närbildsläget. Resultatet blev rätt hyfsat om jag får säga det själv. 109

En förmiddag stod jag i köket och tittade ut över Cellogränd. En brunvit katt kom spatserande och la sig ner mittemot vårt fönster. Jag lyfte min kopp i hälsning och sa ”Ksskss!” som jag plägar göra när jag ser katter. Katten tittade upp mot mig, reste sig och gick in på vår infart. Jag tänkte att hen var på väg till baksidan och gick för att förvarna Emily, som är kattallergiker, att hon snart skulle få besök. Men katten verkade ha avvikit från sin inslagna väg, för den dök aldrig upp i trädgården. På eftermiddagen fick vi besök av en ettotalvtåring som oförklarligt pratade något om en katt uppe, men vi antog att han menade Kattis, en kattformad kudde som sitter uppflugen på vår soffa.

Morgonen därpå väckte Emily mig med en viskning. ”Johan, vi har fått katt.”

036 037038 039

Hen var som framgår av ovan bildserie ganska enkel att avhysa, hen kom snällt fram och lät sig lyftas upp och ut, och vi har inte sett hen sedan dess, men frågan kvarstår. Hade hen varit inne ända sedan dagen därpå? Och i så fall, var har hen haft sin kattlåda? Än i denna dag har vi inte funnit någon, men vem vet? Livet i förorten är fullt av spänning och äventyr.

Sommar-OSIS

Har man inte tillräckligt med tid så kan man ju alltid förvärra den situationen med att utlysa en Scrabble-turnering. Egentligen hade jag tänkt vänta till sommaren 2015 med min första turnering i Staffanstorp, men en mängd olika faktorer tidigarelade planerna.

När vi plöjde marknaden efter hus och gick på visningar såväl här som där, så var en av aspekterna som jag hemligen tog hänsyn till; hur stor Scrabble-turnering skulle en kunna arrangera här? Jag kände att en sextonpersoners ändå var minimum. Huset i Staffanstorp klarar geschwint av 24, så jag är nöjd.

Något som är väldigt viktigt när en ska planera en turnering är att komma på ett klatschigt namn. Ibland är avsikten att arrangera en turnering återkommande och då kanske det är intressant att hitta ett tema. I tidernas begynnelse arrangerades de s k ”tvåbokstavscuperna”. Hur namnen valts ut var ganska länge hemligt, men mot slutet framgick det att arrangörerna Greger Nässén och Johan Blixt plockat ut alla ”godkända tvåor” i SAOL där ingående bokstäver även återfanns i något av deras egna namn. Fattar ni? Nähä, det misstänkte jag nästan. Om jag säger att cuperna hette NG, HI, GE, BO, ÄR, AL, EN, BH, SE, AX, LO, ER, EN, IN och TA, trillar polletten ner då? Inte det? Låt oss då gå vidare….

I Göteborg valde de en annan modell. Där skulle höstturneringen ha ett namn som krävde båda blanka för att kunna läggas i Scrabble. Det tycker jag var en alldeles förtjusande och lagom nördig idé. Turneringarna hette saker som UPpLOPp, SqUAw, wIGwAM (naturligtvis är det viktigt med gemenernas plats, har ni inte hängt med?) och efter SAOL13:s införande även wICcA.

Om turneringarna hålls av någon speciell anledning eller på någon speciell plats så kan det påverka namnet. T ex döptes den enda turneringen hittills i tändsticksstaden Jönköping till MATCH Cup, och det var nog inte bara jag som var sen att komma på varför det namnet valts. Andra exempel på sådana turneringar är GRILL(PAR)TY, *PYJAMAS(PARTY) som var en natturnering, och SMAKLÖS SKAMLÖS, en maskeradturnering med bad taste-tema. Scrabblare är ett påhittigt släkte.

Min turnering, som alltså hålls den 16:e augusti, om två och en halv vecka, heter alltså Sommar-OSIS, och detta har ett par olika anledningar. Den roligaste är att jag som alltid gjort mig någorlunda lustig över småbarnsföräldrars sätt att sätta -is som ibland avkortande suffix på alla substantiv (lekis, kompis, galonis, pyjamis, elefantis, byrådirektöris, polisis m m) naturligtvis själv trillat i den fällan redan efter tre månader. En annan är ett ännu relativt hemligt projekt som jag valt att kalla OSIS. Jag har hintat om detta tidigare i bloggen men nu är det snart dags att bli mera konkret, och detta ämnar jag bli dagen efter turneringen. Om du känner mig och dessutom har med skola, framförallt i Skåneregionen att göra, så kan du förvänta dig att få en inbjudan inom kort.

I dagsläget är 15 av 24 platser i turneringen belagda, så det är bara att gå in på Scrabbleförbundets hemsida och anmäla sig! Mötet på söndagen kan och behöver en inte anmäla sig till där.

Scrabble-turnering är bland det roligaste som finns! Kom och mysslåss med oss!