Redan när jag låg i vaggan…

Nej, jag hade ju ingen vagga…men barnsben hade jag i alla fall! Vi börjar om.

Redan från barnsben fick jag lära mig att ”tar man nätt får man ta om”. Detta uttryck som anspelade på beteende vid middagsbjudningar…

(Speciellt viktigt var det när man besökte en av mina älskade mostrar. Där gällde nämligen även tesen ”tar man inte om tar hon det hårt”. När fjärde portionen erbjöds och man med mat på köplats i kindpåsarna artigt avböjde kopplade hon om till hundögon och sa: ”Då var det inte gott då?” För alltid älskad och saknad.)

…kan lätt översättas till karriärspråk. Börja från botten och jobba dig upp! Detta har alltid varit min framgångsrika devis. Det har jag berättat om tidigare.

Mitt CV är späckat med framgångsrika karriärstegar. På de intervjuer jag erbjudits har jag självsäkert framhävt min förmåga att lära in och ut, min höga kvalitetsambition och min effektivitet. Mina referenser sjunger mitt lov i avancerade stämmor.

Och sen kommer det ett kort mail med det förhatligt artiga avslaget. Ber jag om feedback får jag allt som oftast höra att jag är överkvalificerad. Inte ska väl jag med min gedigna erfarenhet börja på en så pass junior nivå?

Problemet är dock att de tjänster jag inte vore överkvalificerad för ytterst sällan, för att inte säga aldrig, annonseras ut på den externa marknaden som annat än en formalitet. Vill en bank ha en person med min erfarenhet så har den redan det i den befintliga personalstocken och plockar naturligtvis därifrån. Det är fullt förståeligt. Sedan befordras folk längre ner på stegen upp ett steg, tills en pinne längst ner blir ledig för en ny förmåga, men se den pinnen anses så bräcklig att jag med min erfarenhet anses för tung (läs: överkvalificerad) för att kunna sätta min professionella fot därpå. Ett skolexempel på moment 22, men med tanke på min ålder så dubblar jag till Moment 44.

Dessutom har jag bittra erfarenheter av att plötsligt bli chef över en grupp med mer kunskaper än jag. Jag är en inbiten meritokrat.

Vad göra? En lösning vore kanske att istället för att framhäva sig själv börja bakhäva sig?

”Jo, jag har bara jobbat några år i kundtjänst. Jag var inte så förfärligt mycket effektivare än genomsnittet, och de där upprepade utnämningarna till Månadens Anställd var väl mest tur. Jag trivs rätt dåligt med att hjälpa folk, men gör det om det krävs.”

”Erfarenhet? Nej, ingen vad jag vet…”

”Sa jag 44 år? Nej, 22 menar jag. Jag har levt ett hårt liv. Och dessutom är jag diagnosticerad med den allra mildaste formen av progeria. Vad det är för något? Det har jag glömt. Googla, vet jag! Tror du jag är nåt j-la uppslagsverk?”