Jobbjakten

Hej, här sitter jag i bäcken, kan det verkligen stämma?

I allmänhet ska man inte generalisera. Det är lätt att exempelvis säga att alla göteborgare drar vitsar och att alla ordnördar tycker att Scrabble är mycket bättre än Alfapet. Så är det naturligtvis inte, åtminstone inte det där med göteborgarna.

Inte heller är alla med adhd likadana. (För att återknyta till det där med ordnördar; när en av dessa frågade SAOL-redaktionen varför adhd inte var ett uppslagsord i nya Svenska Akademiens Ordlista så var svaret ungefär ”Är det inte? Oj….det var inte meningen…”) En sak som stämmer in på många av oss är dock att vi är lite väl godtrogna och tror att saker är enklare än de är. Jag lider själv mycket av det där, speciellt i jobbsökningsprocessen.

Det började redan under praon i åttonde klass. Jag ansåg mig med viss fog vara intresserad av historia och önskade mig därför en praoplats på museum. Syokonsulenten gjorde ett gediget arbete och fixade en plats på Järnvägsmuséet i Kristianstad. Jag var kanske inte helt nöjd eftersom jag även ansåg mig, än en gång med viss fog, vara helt ointresserad av maskiner och motorer. Men museum som museum, tänkte jag och infann mig på min första dag. I tid, för att inte sammanblandas med museiföremålen. Intendenten var inte lika hoppfull. När han väl klurat ut att jag inte var tågnörd (”Välkommen hit!” ”Tack!” ”Tåg är ditt största intresse i livet, eller hur?” ”Hm…nä….” ”Vi har ett problem här…”) så ringde han ett par samtal där han med harm kungjorde att han inte fått vad han ville ha och att jag var tvungen att omplaceras. Så jag hamnade på Länsmuséet istället där jag lärde mig fika och diarieföra inkommande post och såg väldigt lite av själva utställningarna. Helt underbart, mycket bättre än att putsa ett tråkigt lok från 1800-talet. Alla vann!

När jag hade slutat gymnasiet och behövde en ungdomspraktikplats gick jag till mitt stamställe Kulturhuset Barbacka i Kristianstad och undrade om de hade något. Chefen där, som alltid såg lite full i fan ut, sa att javisst hade dom det, det var bara att börja! Hurra, vad lätt! tänkte jag och ställdes i kafeterian, där jag redan första dagen höll på att bli nerslagen av en skogstokig byggjobbare vars kanelbulle jag råkat peta på. Efter en veckas praktik kom chefen och frågade hur jag tyckte det gick. Jag sa bra, och hen undrade om jag verkligen menade vad jag sa och jag sa ja. Sen sa hen något som gjorde att vi inte kunde vara vänner. Alls. ”Har du fått okay från Arbetsförmedlingen så att du kan få avlönad praktik också?” Det hade jag inte, eftersom det villkoret över huvud taget inte hade kommit på tal….

Jag petade på en kanelbulle till och slutade jobba gratis. Förmodligen hade det inte varit några som helst problem på den tiden att ringa Arbetsförmedlingen och cleara en praktikplats med lön och allt, men jag valde istället att tycka världen var svår och orättvis och förlorade.

Med tiden har jag lärt mig att inte ta så mycket för givet. Jobb har man inte fått förrän allt är påskrivet och klart. Jag vägrar att fira i förväg, och där har jag och Emily varit väldigt olika. Praktiken med start på måndag har jag talat väldigt tyst om i sociala medier, även om jag ville ropa ut det över takåsarna att jag äntligen äntligen äntligen skulle få komma ut och göra ett avlönat dagsverke igen! Det kändes som att utmana ödet lite väl mycket att skrodera med sitt fina grävjobb.

Men händer skakades, planer med den blivande arbetsgivaren drogs upp, fel blanketter skrevs på, rätt blanketter skrevs på, saker godkändes på såväl lägsta som högsta ort, jag fick ange mitt skonummer för uttag av arbetskängor, min svågerson skålade för mig och mitt jobb på sin trettonårsdag och äntligen vågade jag outa min glädje (väl förklädd till dyster jeremiad) i tisdagens blogginlägg! Banjo söker inte jobb igen! Bloggen kan byta namn igen!!

Igår morse ringde de från Arbetsförmedlingen och sa att det inte blir någon praktik p g a arbetsgivaren ändrat sig.

Så namnändringen av bloggen är inställd. Banjo söker jobb igen igen! Läs mig! Lär känna mig! Sprid mig! Här är mitt uppdaterade CV!

Banjo-Herren reser bakåt i tiden

Det är mycket nu, sa Stefan Sauk för vad som känns som en evighet sen. Låt oss börja från den närmaste framtiden och jobba oss bakåt.

Den 1 september ska jag flytta. Mitt nya hem blir en tvårummare några minuters bilfärd från där jag bor nu. Ett liv som halva-tiden-förälder väntar. Det är naturligtvis jättesorgligt, men inget av alternativen som fanns kändes riktigt genomförbara.

Nästa måndag påbörjar jag en praktik som anläggningsarbetare. Det innebär att jag ska åka ut till olika allmänna platser i Skåne, gräva ett hål, göra nåt i hålet och sedan fylla igen det så det ser precis likadant ut efteråt. Eller i vissa fall lite finare. Det får man kalla en kursändring i karriären, men jag har ju alltid haft för vana att gräva ner mig i mitt arbete, så viss erfarenhet, om än bildlig, har jag.

Idag tackade min telefon plötsligt för sig och vägrar svara på uppladdande tilltal. Den kanske blev sur av de abnorma mängder telefonkötid jag tillbringade igår på Folksam, Bilia och andra Toyotaverkstäder. Men inget ont som inte för något gott med sig, jag lyckades krympa ner väntan på reparation av bilen från 7 september till på torsdag.

Jo, bilen behöver repareras eftersom den i lördags blev påskenad av en häst! Jag var inte med själv, Signe och Emily och Signes mormor var i Danmark på semester och på väg hem passerade de en ridskola. En förrymd häst kom plötsligt sättandes på Signes sida och dängde mulen i bakrutan så smulorna rök! Otroligt nog klarade sig alla oskadda förutom hästen som skar sig lite i mulen. Ridskoleföräldrar strömmade till och tog hand om häst, bil och passagerare. Efter lite omtejpning och ursopning av bilen, samt lite rekreerande hästumgänge för passagerarna, främst den yngsta, så kunde färden gå vidare hem till den orolige fadern och exfästmannen.

Exfästmannen, ja. Den här sommaren efter att Signe äntligen blivit färdigbehandlad för sin njurtumör (en annan historia som avhandlats i en annan blogg) blev inte riktigt vad jag hoppats på. I maj gjorde jag och Emily slut efter år av mycket påfrestningar och inga glädjeämnen, med Signes blotta existens som lysande undantag. Vi blev så mycket föräldrar att vi glömde bort att vara partners. Mitt tröstlösa arbetssökande, envetet avbrutet av långa sjok av vabb och föräldraledighet gjorde också sitt till. Min självkänsla bröts långsamt men säkert ner och jag fick allt svårare att hantera situationen. När Emily behövde mitt stöd fallerade jag, och när jag behövde hennes stöd fallerade hon. Ohållbart, och jag hade länge undrat över varför just jag hade så svårt för att under stress komma ihåg allt, varför just jag hade så svårt för att be om hjälp, varför just jag hade så svårt att lämna min bekvämlighetszon. Och så hade det ju varit genom hela livet, när jag tänkte efter.

I höstas, och nu kommer vi till den här bakåtresans slut för den här gången, fick jag svaret.

Jag har ADHD. Och när man har ADHD, då är det mycket nästan hela tiden. Den här bloggen, i den mån jag hinner, orkar och vill skriva, kommer framgent att handla om detta. Namnbyte kommer att ske, så fort jag kommer på något bra.

Moment 44 – att bakhäva sig själv

Redan när jag låg i vaggan…

Nej, jag hade ju ingen vagga…men barnsben hade jag i alla fall! Vi börjar om.

Redan från barnsben fick jag lära mig att ”tar man nätt får man ta om”. Detta uttryck som anspelade på beteende vid middagsbjudningar…

(Speciellt viktigt var det när man besökte en av mina älskade mostrar. Där gällde nämligen även tesen ”tar man inte om tar hon det hårt”. När fjärde portionen erbjöds och man med mat på köplats i kindpåsarna artigt avböjde kopplade hon om till hundögon och sa: ”Då var det inte gott då?” För alltid älskad och saknad.)

…kan lätt översättas till karriärspråk. Börja från botten och jobba dig upp! Detta har alltid varit min framgångsrika devis. Det har jag berättat om tidigare.

Mitt CV är späckat med framgångsrika karriärstegar. På de intervjuer jag erbjudits har jag självsäkert framhävt min förmåga att lära in och ut, min höga kvalitetsambition och min effektivitet. Mina referenser sjunger mitt lov i avancerade stämmor.

Och sen kommer det ett kort mail med det förhatligt artiga avslaget. Ber jag om feedback får jag allt som oftast höra att jag är överkvalificerad. Inte ska väl jag med min gedigna erfarenhet börja på en så pass junior nivå?

Problemet är dock att de tjänster jag inte vore överkvalificerad för ytterst sällan, för att inte säga aldrig, annonseras ut på den externa marknaden som annat än en formalitet. Vill en bank ha en person med min erfarenhet så har den redan det i den befintliga personalstocken och plockar naturligtvis därifrån. Det är fullt förståeligt. Sedan befordras folk längre ner på stegen upp ett steg, tills en pinne längst ner blir ledig för en ny förmåga, men se den pinnen anses så bräcklig att jag med min erfarenhet anses för tung (läs: överkvalificerad) för att kunna sätta min professionella fot därpå. Ett skolexempel på moment 22, men med tanke på min ålder så dubblar jag till Moment 44.

Dessutom har jag bittra erfarenheter av att plötsligt bli chef över en grupp med mer kunskaper än jag. Jag är en inbiten meritokrat.

Vad göra? En lösning vore kanske att istället för att framhäva sig själv börja bakhäva sig?

”Jo, jag har bara jobbat några år i kundtjänst. Jag var inte så förfärligt mycket effektivare än genomsnittet, och de där upprepade utnämningarna till Månadens Anställd var väl mest tur. Jag trivs rätt dåligt med att hjälpa folk, men gör det om det krävs.”

”Erfarenhet? Nej, ingen vad jag vet…”

”Sa jag 44 år? Nej, 22 menar jag. Jag har levt ett hårt liv. Och dessutom är jag diagnosticerad med den allra mildaste formen av progeria. Vad det är för något? Det har jag glömt. Googla, vet jag! Tror du jag är nåt j-la uppslagsverk?”

Inskolning

Så var det dags!

Det är hög tid för Signe att komma ut ur bubblan och börja förskolan. Men det är ju ingenting man gör bara så där när man har en klängig pappa att dras med. Hur ska han kunna klara sig på egen hand? Helst skulle Signe säkert vilja stanna hemma i ett år till och ta hand om sin pappa, träna honom på att byta blöja och på andra sätt känna sig behövd, men nu har Signe fått ett riktigt bra förskoleerbjudande, så det kan inte hjälpas. Pappa måste lära sig stå på egna ben!

Men sådant går givetvis inte i en handvändning. Som tur är har förskolorna ett uttänkt inskolningsprogram, som är till för att stegvis vänja föräldrarna vid den nya situationen.

Dag 1

Det börjar med ett kort besök, så att barnet får bekanta sig med nya kamrater, och föräldrarna vänjer sig vid miljön utan att behöva gå in på den jobbiga separationsprocessen. Efter en timme sisådär så brukar föräldrarna skruva på sig och längta hem och då är det viktigt för barnet att vara lyhörd och ta initiativ till att gå exempelvis genom att gäspa eller säga till på annat sätt.

Dag 2

Föräldrar och barn stannar lite längre på förskolan. Barnet kanske provar att gå in i ett annat rum ett tag för att se om föräldern följer efter. Har barnet en väldigt trygg och harmonisk förälder brukar det gå bra, men många föräldrar kan vara ganska efterhängsna och hänga barnet i hasorna för varje steg hen tar.

Dag 3

Det börjar bli dags för barnet att släppa iväg föräldern på egen hand ett tag. Det är viktigt att vinka av föräldern ordentligt, så att den inte blir rädd och kommer tillbaka genast. Vissa föräldrar kommer inte längre än runt knuten, medan andra redan denna första gång kan gå ett helt ärende och sedan komma tillbaka. Ingen förälder är den andra lik och inget beteende kan i det här tidiga läget betraktas som onormalt.

Dag 4

Nu släpps föräldern iväg en längre stund, och klarar i de flesta fall att ta sig ända hem och leka själv ett tag. Det är viktigt för barnet att välkomna föräldern ordentligt när hen kommer tillbaka till förskolan, så att föräldern inte känner sig bortglömd och oviktig.

Dag 5-7

Förälderns tid borta från barnet utökas sedan för varje dag. Barnet får äta, sova och leka i fred längre och längre stunder, men har möjlighet att be personalen att ringa och kolla upp så att föräldern mår bra och inte glömt bort sin bebis. Vissa föräldrar kan ha svårt att släppa taget och ringer själva och gråter efter lillan i tid och otid, men alltefter att dagarna går så vänjer sig föräldern. Dag 7 säger personalen på förskolan till föräldern på skarpen att nu är det dags att klara sig själv, inskolningsperioden är slut.

Dag 8

Barnet ska vara på förskolan sin första hela dag och är naturligtvis lite extra orolig för hur föräldern ska klara sig alldeles själv hela dagen. Avskedet blir lite extra känslofyllt och det är inte ovanligt att föräldern gråter och gnäller en skvätt, vilket i många fall kan smitta av sig på barnet.Föräldern brukar dock lugna sig ganska snart efter avfärden från förskolan, men det är inte ovanligt att hen känner en vilsenhet ett par dagar efter inskolningen.

Idag är det dag 8. Banjo-Herren söker jobb igen!

Dubbeljubileum

Tänk, idag var det ett helt år sedan jag startade ”Banjo-Herren söker jobb!” och jag skulle kunna instämma i melodifestivalprogramledarnas utbristande: ”Jisses vilket år!”, men nu är jag ju inte en buspojke på Söders höjder 1954, så jag håller mig till att konstatera:

OMG!

På samma gång är detta mitt 300:e inlägg sedan starten, och det trodde jag väl efter den första månadens bloggande skulle komma mycket tidigare, men så kom Signe och bevisade profetian min goda vän Maria Åslund uttalade när hon hörde att vi väntade: ”När hon kommit kommer ni märka att det BARA finns tid för henne.”

Och det märktes. Både orken och samvetet motarbetade något ymnigt skrivande och i december trodde jag att jag gav upp, men för en gångs skull utan något patetiskt avskedsinlägg, utan snarare med en liten diskret sorti, mitt i en inläggsserie om skillnaderna mellan Scrabble och Alfapet. Jag ställde in mig på en vår med pappaledighet och pengaäskande för att få igång ”Ordspel i Skolan”-projektet.

Verkligheten kom dock emellan igen. För i verkligheten är en arbetssökande skyldig att söka och ta jobb hen passar för, och det var just vad som dök upp i januari. Så sedan dess har jag jobbat på Sparbanken Skåne på konslultbasis och alltså fått ännu mindre tid till skrivande (samt allt annat, såklart).

Till månadsskiftet är dock projektet slut, och det kliar något vansinnigt i bloggfingrarna så vi säger så här: Tack för att ni hängt med detta första år och dessa första 300 inläggen så ses och hörs vi igen 1 april.

Varför är det så ont om W?

Ett illasinnat rykte sa mig att W förekommer i Alfapet. Ett annat sa mig att jag redan ställt fem frågor. Inget av dessa var sant så därför fanns det ingen fråga 5 i min undersökning, utan fråga 6 lydde:

Vad tycker du om W-brickan i Alfapet?

Alternativen löd som följer:

  • Jättejobbig!
  • Ett orosmoment
  • Ingen åsikt
  • Kul!
  • Bästa brickan, ju! Jag säger bara: WC!

Intresset för undersökningen började vid det här laget gå ner, och möjligtvis förstod vissa inte frågan eftersom W inte är med i Alfapet, men 13 stycken svarade likväl att W var jättejobbig, något som får anses som ett helt teoretiskt antagande från dessas sida. Vill man vara elak så kan man se detta som en fördomsfull uppfattning att allting som har, kan ha eller tros ha med Alfapet att göra är per definition dåligt…

Två annonserade att de inte hade någon åsikt, och två sjöng den imaginära W-brickans lov. En nöjde sig med att tycka den var kul. Och till slut så var det en som var orolig. För första gången i undersökningen fick alla alternativ tillskyndare.

Själv röstade jag på en fet tumme upp för W-brickan, oavsett om den finns eller inte. Jag skulle kunna hävda att den t o m är bättre än Z! Låt oss betrakta fakta.

Här följer samtliga korta ord med Z i SAOL.

Med 3 bokstäver:

FEZ ZON ZOO

Med 4 bokstäver:

AZER AZUR JAZZ OUZO OZON ZEST ZINK ZOOM ZULU

Med 5 bokstäver:

AZTEK CRAZY ENZYM HERTZ JAZZA KAZAK KAZOO MUZAK NERTZ PIZZA UZBEK ZAPPA ZEBRA ZELOT ZENIT ZLOTY ZONAL ZOOMA ZYGOT

3 treor, 9 fyror, 19 femmor. Av fyrorna är en (JAZZ) omöjlig att lägga utan blank, och av fyrorna röner två (JAZZA och PIZZA) samma öde.

Nu samma lista för W.

Med 2 bokstäver:

WC

Med 3 bokstäver:

WAP WOK

Med 4 bokstäver:

KIWI TWAR WIRE WATT WOKA WRAP YAWL FLOW SHOW

Med 5 bokstäver:

BOWLA CLOWN CRAWL FATWA SHOWA SQUAW SWEET SWING TWEED TWIST WAILA WEBER WHIST WICCA

Bara det att det finns en tvåa gör ju W ganska trevlig. Jag medger att det finns färre ord med W än med Z, men ta en titt på vilket sällskap de kräver också! Bland fyrorna finns det 2 ord som förutom Z endast består av enpoängare, AZER och ZEST. För W finns det 3, TWAR, WIRE och WATT! Än bättre när vi tittar på femmorna, femmor med Z och utöver den enbart enpoängare: 2 (NERTZ och ZENIT). I W-fallet: 4! (SWEET, TWEED, TWIST och WAILA).

Leker vi vidare med listorna och tittar efter ord som innehåller antingen Z, ackompanjerat av endast tvåpoängare och enpoängare, så blir resultatet för treor 2-1 till Z, för fyror 6-5 till W och slutligen femmor 9-7 faktiskt till Z.

Jag är kluven. W och Z är ungefär jämbördiga och själv skulle jag klart kunna tänka mig att ha med den i påsen, åtminstone i Alfapet.

Svartsyn

I förra inlägget pratade vi om pil-brickorna, som har varit en nagel (eller varför inte en pil) i ögat på scrabblare ända sedan 1992. Nu är det dags att behandla pil-brickornas vapendragare, de svarta brickorna.

Alfapet vs Scrabble, fråga 4:
De svarta brickorna i Alfapet, som kan användas till att haka utan att bilda ord, vad tillför de till spelet?

Alternativen följer samma form som tidigare.

  • Ondska
  • Obehag
  • Trams
  • Inget
  • En ny dimension
  • Himmelriket

Än en gång segrade Trams, men inte lika förkrossande som när det gällde pil-brickorna. ”Obehag” förlorade med en ynka röst, och fick 15 anhängare. ”Ondska” kammade hem 11 röster. ”En ny dimension” fick en diplomatisk röst.

Inställningen till de svarta brickorna är alltså avsevärt mycket mer negativ än till pil-brickorna, och anledningen torde vara att det är svårt att förstå vitsen med den. Personligen tycker jag att den är där av en enda anledning, nämligen att förfula brädet.

Någon kunde sträcka sig till att brickan tillför ett extra turmoment för en lite sämre spelare att rulla i ett skickligt låst läge. Det var det snällaste Scrabble-sfären kunde komma på att säga om brickan.

I samband med utvärderingen av den här frågan luslästes reglerna och PIa Mattsson, som är en väldigt detaljsäker spelare, upptäckte en egendomlighet i Alfapets regelhäfte. Där stod det att byte av brickor går till på så vis att man tar bort de brickor man vill byta, lägger dem i påsen och drar sedan nya!??! Det låter som ett brutalt feltänk, om ni frågar mig, och blir en av sakerna jag tänker ta upp under mina fortsatta samtal med Alga.

Men, i reglerna står även, precis som i fallet med pil-brickorna, att de svarta brickorna är valfria och kan användas som extra krydda till spelet. Med tanke på den mer markanta demoniseringen av den svarta brickan så skulle den svarta brickan m a o och enligt förra inläggets metafori (finns inte det ordet?) vara lite som en strypsnara och en mask med blixtlås för munnen.

Böjelser

Inledningsvis kan vi konstatera att tävlingsscrabblare i gemen inte gillar böjningar, så länge de inte står i fetstil förstås. Antipatin mot böjningar tar sig uttryck i att den experimentella turneringsverksamheten där även i SAOL Plus upptagna böjningar godkänns (d v s som de gör i Wordfeud) inte drar några horder av deltagare, kanske 6 stycken om intresset är stort.

Den som vill motbevisa mig får snart chansen. På lördag går en s k ”böjd turnering” av stapeln i Solna. Sex deltagare anmälda än så länge. Vill du bli den sjunde (eller åttonde, eller nionde o s v) så anmäl dig här.

Även andra typer av böjningar ses med oblida ögon, och med det trillar vi in på fråga 3 i min enkät ”Scrabble vs Alfapet”.

Alfapets pilbrickor, som gör att man kan vinkla ord, vad tillför de till spelet?

Frågeformuleringen blir långsamt bättre, och alternativen ger utrymme för en hel del nyanser.

  • Smärta
  • Obehag
  • Trams
  • Inget
  • En ny dimension
  • Himmelriket

En enkätbesvarare la till egna alternativet ”Obalans” och fick med sig två andra svarare på det. Annars var det ”Trams” som drog de flesta anhängarna. 20 stycken valde det alternativet! 4 angav ”Obehag” och 2 ansåg att pilbrickorna gav en ny dimension till spelet. Om det var en ond eller god dimension kunde ju inte anges, så det alternativet var lite luddigt, kan jag tycka så här i efterhand. En hävdade att pil-brickorna åsamkade hen smärta. Då använder man dem fruktansvärt fel, men jag är inte här för att döma.

De som röstade på Obalans utvecklade sina svar på ett föredömlig sätt.

Problemet är att med en pilbricka är det bara sex bokstäver kvar och då blir det för lätt att rulla. Jag hade dock en idé om att man kunde ha ett antal genomskinliga plastkvadrater med pilar på, och så kunde spelarna få ett antal (troligen en) sådan bricka var, att spela ut närhelst man vill under partiet. Brickan är alltså genomskinlig och kan spegelvändas så att den pekar såväl höger->ner som ner->höger och läggs på en annan bricka, antingen en man spelar ut eller en existerande bricka som man bygger på. Det tror jag kunde vara ett kul moment även om det förmodligen inte hör hemma i tävlingsspel.

och som kommentar till det:

Med en sådan bricka är det lättare och att få använda den när som helst och inte ha den på sitt ställ vore mycket bättre.

Några ambitiösa satte sig ner att provspela Alfapet med pil-brickor och allt och hamnade mot slutet i en något prekär situation med två likadana pilbrickor på stället. I ett sådant fall går det ju helt enkelt inte att lägga ut alla brickor, om man så i övrigt skulle ha A, R, E och två blanka brickor på stället. (Försök själva så får ni se.) Det får väl betraktas som den allra största buggen i idén med pil-brickorna.

Å andra sidan, och detta har jag även påpekat förut: Enligt reglerna för Alfapet är pil-brickorna ingenting som behöver tillämpas, de är menade som en liten krydda för sådana som spelat spelet länge och vill prova något nytt. Lite som fluffiga handklovar och sexig-rörmokar-dräkt, alltså.

Men idén med en genomskinlig pilbricka som varje spelare har en per parti är näst intill genial. Tack, Johan Rönnblom, för den. Imponerad, men inte förvånad.

Scrabble vs Alfapet, fråga 0

Ja, det blev lite av en fråga noll när jag gick ut och annonserade på min Facebook-grupp Scrabble att jag snart skulle undersöka stämningarna gentemot Alfapet.

Jo, jag skriver min Facebook-grupp. Ny på Facebook tänkte jag en gång skapa en mailinglista eller liknande, som jag skulle ha när jag behövde skicka speciella meddelanden bara till scrabblare. Meningen var att bara jag skulle veta om att listan fanns, men jag hade visst missuppfattat något centralt. Plötsligt hade jag startat en grupp och alla blev informerade om att de nu var inlagda i en sluten grupp kallad Scrabble. Hade det varit avsikten hade jag valt ett mer precist namn, tro mig. Jag uppmanade alla att bara strunta i detta misstag, gå ur gruppen och istället använda Scrabbleförbundets officiella Facebook-grupp, också skapad av mig. Eftersom gruppen av någon anledning inte gick att ta bort så låg den kvar och var en ständig påminnelse om hur klantig jag varit. Inget hände med den på ett par år. Och inget hände heller i Scrabbleförbundets officiella grupp. Men så plötsligt började folk använda gruppen till just det jag menat Scrabbleförbundets grupp skulle användas till. Och numera är den väldigt livaktig. Jag är förbluffad.

Nåväl, så här skrev jag:

Hejsan, alla scrabblare! Jag har en liten undran och den kommer snart att resultera i ett par frågor här angående skillnaderna mellan Alfapet och Scrabble. Grundsyftet är att pejla vad som är det ”värsta” med Alfapet, vad ni tycker behöver ändras för att ni skulle kunna tänka er att spela exempelvis SM i Alfapet. Alla som svarar kommer att vinna min oändliga tacksamhet, jag har fått det här uppdraget direkt från Alfapet, så detta är en reell möjlighet att påverka. Snart publiceras frågorna, häng med!

Responsen på detta tillkännagivande lät inte vänta på sig. Ingen var positiv. Vissa undrade vad Alfapet var för nåt, andra hade glömt vilka skillnaderna var. De allra flesta tyckte att ändringar var halvmesyrer, och att det enda rätta för Alga vore att köpa tillbaka Scrabble på svenska och lansera Alfapet Classic, parallellt med ”ordinarie” Alfapet, och på så vis få svart på vitt vilket spel som är det populäraste. Den idén är min favorit, den med, men dessvärre utopisk. Alfapet har vunnit säljfajten mot Scrabble i 22 av 22 möjliga säsonger, om de skulle köpa Scrabble så skulle de inte bara få betala en köpesumma, de skulle även få betala royalty till Mattel för varje sålt spel. En alltför sannolik förlustaffär, med andra ord.

Kontentan av alla vettiga och ovettiga åsikter blev i alla fall att scrabblarna inte skulle vara nöjda med att Alfapet ändrade sig lite grann, allt eller inget var det som gällde. Vissa ansåg att kompromisser skulle göra både Alga och Scrabbleförbundet likvärdiga otjänster.

Som jag ser det har vi främst två saker att förlora på att Scrabble som spel (inte namn) försvinner i Sverige:
1) ingen ger oss gratis spel. Det kan vi leva med.
2) folk spelar WF på nätet, köper Alfapet och sedan ska vi tvinga dem att tävla i en tredje variant, förutsatt att vi inte anpassar oss till Algas. Gissar att det kommer att påverka nyrekryteringen.

Om vi möter Alga i detta genom att komma med förslag på anpassningar blir det ingen Classic variant i Sverige. Vi kommer knappast att vara nöjda och jag tvivlar på att Alga vinner på det heller. Om det är juridiskt möjligt är förslaget med Alfapet Classic mycket bättre. Och borde inte det ge Alga chans att sälja ett extra spel till de besvikna som köpt Alfapet av misstag? Och lägga pengarna på det i stället för att fulanpassa en säljsuccé för att försöka blidka vår svårflirtade lilla sekt?

(Jag har ändrat lite i citatet för att det inte skulle kännas lösryckt.)

Jag håller med Lisa Blohm, min företrädare på ordförandeposten i Scrabbleförbundet, och författare av ovan angivna citat, i så måtto att alla skulle vinna på en sådan lösning, om inte företagsekonomi och juridik också hade haft varsin retfull Z-bricka med i påsen. Nu är jag dock fokuserad på att utreda kompromissen. Jag insåg att det här kan bli ett besvärligt parti.

Fortsättning följer i morgon.

Kompromisser

Jag har alltid varit anhängare av kompromisser. För länge sedan insåg jag att utopin ganska ofta visar sig omöjlig och då är det bäst att kompromissa. När jag brutalt och oväntat fick reda på att Scrabble-tåget lämnat den svenska leksakshandelsperrongen och att jag kommit på dess räddning åtminstone sex månader för sent så tog det mig inte många timmar att inse att jag behövde ta upp ett lite halvsurt äpple ur skålen och sätta tänderna i det. Och det visade sig inte alls vara så surt som jag trodde!

När jag för tre år sedan höll mitt föredrag på Tekniska Muséet i Stockholm om ordspel i allmänhet och Scrabble i synnerhet så avslutade jag det med en stor bild av Scrabble-brädet och proklamerade högtidligt och smått patetiskt att det var det här som gällde och det jag alltid ska vurma för. Jag har för mig att jag t o m gjorde mig till talesman för en större skara, alternativt använde den regala pronomenformen ”vi”. Lite skämmigt med tanke på hur den här texten är planerad att fortsätta, men jag gör härmed avbön.

Min tanke och mitt mål med mitt engagemang i Scrabble-communityn har alltid varit predikande och samlande. Kanske har det att göra med det utanförskap jag kände som lillgammal tweenie i Åhus på 80-talet. Ju fler desto roligare, har alltid varit mitt motto. Att tävla i ordspel och samlas över ett eller tusen bräden en helg då och då har enligt mig en ofantlig potential. Varenda gång någon ny onlinetjänst för ordspel dykt upp under åren har det blivit boom och succé. Det började redan 2002 med Nisse/Ordspel, en Chalmers-student hade fått snilleblixten att skapa en ordspels-server, och fastän Alfapet var det mest kända spelet i genren i Sverige och hade i sin nuvarande form existerat i 10 år, så ville han att spelet skulle se ut som gamla Alfapet, d v s Scrabble. Han hade insett det uppenbara, folk köpte Alfapet, men ville egentligen ha Scrabble. Och visst hade han rätt. Populariteten för online-spel sköt i höjden på nolltid. Servern kraschade flera gånger om dagen och ersattes med kraftfullare, och så kom nästa smarta idé: Ett medlemsforum! Nu kunde Scrabble-spelare mötas digitalt, diskutera allt mellan himmel och jord, och Scrabbleförbundet fick en oslagbar rekryteringsplattform.

Tyvärr var nästa stora idé inte lika lysande. Ordspel blev en betalsajt. I protest startade några andra utvecklare Betapet, som upplevde samma boom! Tusen och åter tusen spelare passerade Scrabble-brädet dagligen och rekryteringen till irl-spel fortsatte där. Sedan mattades väl hajpen av efter ett antal år, livet gick tillbaka till det normala, men Betapet var fortfarande en välbesökt sida som år efter år hamnade i topp på listor över bästa spelsajterna på nätet.

Och så kom Wordfeud! Nu fanns det plötsligt ingen hejd på intresset för ordspel online! Wordfeud hade en helt ny layout på sin plan (nja, inte helt ny, det var fortfarande 15×15 rutor och dessa utgjordes av ett symmetriskt mönster, om man inte var absurd och spelade med slumpad plan som det stora flertalet gjorde) men det gick bra ändå. Scrabblarna var initialt skeptiska, men med tiden satt vi alla där med våra telefoner. En stor hjälp på den traven var att WF lanserade en variant där bara fetstilta ord i SAOL var godkända.

Det var säkert den utvecklingen som fick Betapet att dra öronen åt sig. Sajten vars namn alluderade på Alfapet men där man spelade Scrabble (och vad jag vet har varken Alga eller Mattel haft åsikter på det) insåg att det gick att spela med en annan plan än den kända Scrabble-planen och, för att komma bort från den svaga juridiska is de spatserat på, så lanserade de en helt egen plan och slopade Scrabble-planen! Plötsligt fanns det ingen möjlighet att spela svenskt Scrabble på nätet! Rekryteringsbasen för Scrabbleförbundet ströps helt. Det var en i en lång rad av dödsstötar, och den absolut värsta hittills. Ordspel fanns fortfarande, men som en dammig spökserver som det fortfarande krävdes betalning för att få spela på, och om någon dristade sig att pröjsa, så skulle det visa sig vara ödsligt som i Sarpsborg en söndagsförmiddag (det ödsligaste jag någonsin upplevt i livet, en sommardag 1981) och helt ovärt utgiften.

Snart kommer svenskt Scrabble inte att finnas varken i handeln eller på nätet, således. Dags för kompromisser! Jag vill ha stora turneringar med många debutanter, inte ett ödsligt spellandskap med tiotalet gamla trotjänare, som Othello-SM mellan varven, när offentlig distributör av spelet saknats. (Sådan är situationen inte längre, tack och lov.)

Man tager vad man haver, sa redan Cajsa Warg, så därför engagerade jag mig i en intressant fråga: Hur ska Alfapet kunna ta revansch? Jag ställde några raka frågor till mina scrabblande vänner om hur Alfapet skulle behöva ändras för att kunna bli spelbart för dem och fick jättemycket respons. Nu sitter jag och sammanställer materialet och tänker presentera det för Alga, i hopp om att de ska lyssna. Jag tror de gör det.

Min avsikt var att även redovisa sammanställningen här, men det här inlägget har redan blivit alldeles för långt. Jag får återkomma.