Jag har i hela mitt liv varit lite av en slarver i vardagen. När jag bodde ensam kunde det hända att jag inte diskade på flera dagar och dammsugning och städning var det väl minst sagt sisådär med. Tvättade gjorde jag bara när det var absolut nödvändigt. Jag tyckte väl att det var bara jag själv som led av det, och den jäveln tyckte jag ju ändå inte särskilt mycket om.

När Emily kom in i mitt liv blev allt annorlunda och det snabbt. Rutiner i vardagen infördes på löpande band, och alla har kanske inte varit lika lätta att lära sig, men det har gått.

När man bor på ett sjukhus och är småbarnsförälder är rutiner allt! Var har du haft de där händerna sist? Har du tvättat, spritat, skrubbat och fernissat? Hamnade den där strumpan på golvet? In i autoklaven med den! Har någon spritat autoklaven, förresten! Bajsa inte med öppen dörr! Bajsa direkt i autoklaven i stället! Har någon googlat ”autoklav” än? Sprita tangentbordet efteråt!

Efter en vecka har t o m jag fattat och tvättar, tvålar och spritar som en kung. Stolt säkerhetsspritar jag kranarna på handfatet och säger i triumf till Emily:
”Om vi har fått ut något positivt av det här besöket så är det att jag lärt mig vikten av noggrann hygien!”
Och där sitter hon med vår nyfödda dotter i famnen och tittar förbryllad på det klaver jag just trampat i.