En morgon på hösten 1972 ville jag inte vakna. Jag var ett och ett halvt år och brukade vara rätt livlig, men denna morgon var jag som en vissnad tulpan. Huvud, armar och ben slokade och jag svarade inte på tilltal eller beröring. Kallsvetten rann och jag var blek som ett lakan. Inget mina kära och oroliga föräldrar kom på hjälpte, så det blev ilfart in till Kristianstad Lasarett.

Läkarna där stod som en lång rad frågetecken. De tog prover och gjorde reflextester och sedan sa de någonting som far min än i denna dag ångrar att han accepterade.

”Vi har ingen aning om vad som kan vara fel, åk hem med honom och kom tillbaka om det blir värre.”

Om det blir värre! Kunde det bli värre för föräldrar än att deras barn hänger som en kall och blöt handduk i famnen på en? Men på den tiden hade doktorer ännu större auktoritet än idag, och kvällstidningar med skräckreportage med rubriker som ”Friskförklarades – dog” och ”Sändes hem med förkylning – tappade näsa” var inget som hade gjort intåg i vårt hem.

Väl hemma la de mig i sängen och började vänta på att det skulle bli värre. Bäst de stod där och våndades kom en av dem på: Mat! Har vi försökt mata honom? En halvtimme senare var jag bra igen.

Hela min tidiga uppväxt fick jag sådana här mystiska anfall, och ingen kunde förklara vad jag led av, men vi visste ju hur det skulle åtgärdas. Det som funkade allra fortast var en tallrik fil med russin och socker, jag kan fortfarande minnas den svala och livgivande känslan av att slurpa i mig kylskåpskall fil i halvt komatöst tillstånd. Först när jag for i golvet med huvet före och hamnade på Kalmar Lasarett för omväxlings skull så var det någon medicinsk expert som ställde den fullkomligt korrekta diagnosen. Hypoglykemi!

HUR kunde ingen ha kommit på det förrän då? Jag förundras fortfarande. Hur kan det ta sex och ett halvt år att hitta en läkare som kan något om blodsocker?!? (Jaja, det var ju inte sex och ett halvt år aktivt sökande iofs….)

Så var det förr. Annat är det nu. När Signe kom ut konstaterades det när hon var en minut gammal att hennes blodsocker var oroväckande lågt. Genast sattes det på glukosdropp, som hon behöll ett par dagar, och sedan dess har vi fått kolla hennes blodsocker varje dag för säkerhets skull. Först i fredags fick vi klartecken att sluta. Det är ingen fara med lilla Signes blodsocker, hon är så söt så. Och verkligen allt annat än en vissen tulpan.