Enligt min bror Nils Berner började Daniel spela Othello 1990, han dök upp och gjorde sin lärotid som slagpåse nåt år, men sedan vände det. Jag har för mig att jag och Daniel träffades första gången på SM 1991. 1993 tog han sin första SM-medalj, och det var den silverplatsen som gjorde att jag och Daniel (och efter mycket om och men en annan Daniel) hamnade på vårt första Othello-VM som deltagare. Platsen var London, och det är femte och senaste gången jag varit där. (Det måste finnas nåt tempusfel i den meningen…)
Vi bodde, som brukligt är i London när man är ung och arm, på ett rejält sjabbigt hotel i Bayswater och spelet gick väl lite si och så. Det för evigt bestående minnet av trippen blir ändå den 11-årige norrgutten Jon Inge Holm som mellan matcherna gick omkring lekandes med en ballong och sporde ”Hvor mange har du vonne?”

1994 bar det iväg till Paris i samma ärende, men då hade vi istället för Daniel Bennelid med oss Nils. Den resan förevigades genom en roadmovie, som jag hoppas finns bevarad för framtida generationer. Daniel?

Daniel är ännu en sån där genuint rolig människa som verkar kanta mitt liv. Det var mycket sällan tråkigt i hans sällskap, förutom när han mosade en på brädet, men inte ens då blev det helt trist, eftersom munhuggandet pågick mest hela tiden. Och man hade ju alltid den högst sannolika chansen att vinna på att Daniels tid gick ut.
Dessutom är han väldigt lik Bryan Adams och har givit min sånginsats i Dor-Eriks Lur omdömet: ”Han låter som han svalt Johan Kinde.” Jag har ännu inte förstått om det är ett gott eller dåligt betyg.

Efter ett par års uppehåll gjorde Daniel en försiktig comeback och spelar nuförtiden en-två turneringar om året, mest i södra Sverige där han bor med sin familj. Jag gjorde ett kort besök och åt lunch med Daniel och de andra deltagarna under Lund Open tidigare i år.

Kram på dig, Daniel.