Här nere i sydvästra Skåne pratar vi inte riktigt som i resten av landet. Ser man ett par främmande örhängen ligga på ett bord så frågar man:

”Vau ä dä for öronhänge där ligger?”

Ett örhänge, flera öronhänge. Skånsk plural är fascinerande, och öronhänge är dess okrönta drottning. Annars brukar den gängse metoden vara att helt enkelt strunta i pluralisering.

”Ja var ute nonna ärende.”

”På jobbet hade jag tre olika möte.”

”Jaha, träffade du nonna roliga folk?”

(Okej, det sista exemplet var kanske varken ett fall av slopad pluralisering eller speciellt skånskt. Men ändå, ”nonna folk”??? Var det toltekerna och ujgurerna eller?)

Under min nu avslutade tjänst som språkpolis gjorde dessa språkliga egenheter att jag i det närmaste betraktade skånskan som en sociolekt snarare än en diadito. Jag tyckte att alla skånsktalande sa fel, och att det var ett tecken på ointelligens att tala bred malmöitiska. Kanske hade detta lite att göra med den rivalitet som fanns (och förmodligen fortfarande finns) mellan Kristianstad och Malmö. I Kristianstadtrakten, och speciellt i Öhus, prötar vij jo heela tidön söm Göud övsög. Inga sprökliga steenar i glöshöus här inte.

Numera har jag mer inställningen att varför ändra på ett system som funkar? Språket är ju användarnas egendom, man får faktiskt göra vad man vill med det, och om andra tar efter något tok du säger, så har du väl helt enkelt gjort ett bidrag till språket.

En önskedröm jag har är att komma på ett ord som blir så antaget att det kommer in i SAOL, men det räcker för mig om ordet bara blir allmänt accepterat i min bekantskapskrets. Min brorson Eskil behövde inte anstränga sig särskilt mycket för att leva min dröm, redan innan han lärde sig prata rent hade han fått hela släkten att använda ordet ”wåla” för att hålla på med sin mobiltelefon eller läsplatta. Underbart uttryck, sprid gärna.

Men jag får medge att jag fortfarande har en aningen svårt för ändelselösa plural. (Pluraler? Jag har bott i Skåne så länge nu att jag blir osäker….) När någon säger ”nonna ärende” kan jag inte alltid låta bli att ljuda ett litet ”nnn” som en markering.

Men ibland blir jag lurad. Så är ju vårt språk sinnrikt byggt att det alltid finns undantag. Som i morse när Emily vid frukosten sa att någon hade gjort några test.

”Örrrr”, sa jag av gammal vana.

Emily såg frågande ut, fastän hon förstod vad jag menade. Och jag förstod varför hon såg frågande ut. För båda är ju rätt, eller hur? Eller hade jag till slut blivit sydvästskåning ut i pluraländelserna?

Det här tarvade en ordentlig tillbottengång! (Bra ord, va? Sprid gärna.) Varför heter det ibland ”flera test” och ibland ”flera tester”? (Ibland heter det t o m ”flera testar”, men sådana hårklyverier ägnar jag mig inte åt här.)

Naturligtvis vände jag mig först och främst till facit, d v s SAOL. (Det där med SAOL som facit kräver sitt alldeles egna inlägg.) Där kan man läsa att den ordinarie böjningsformen i plural för ”test” är ”tester”, men pluralformen ”test” står också med som en alternativ form. Dessutom anser SAOL att man kan säga både ”en test” och ”ett test”, utan att byta betydelse på ordet, alltså, men att ”ett test” är det vanligaste.  Inget rakt enkelt svar, med andra ord.

Nästa steg blir logiskt att googla. Det går ju inte att göra en ren kontroll av vilket ord som är vanligast förekommande, eftersom Google svårligen gör skillnad på numerus. Men kanske har någon mer i världen ställt sig just den frågan?

Det har någon. I Finland. Och nu blir det intressant. Den finlandssvenske experten hävdar nämligen att ordet ”test” böjs ”ett test, det testet, flera test, de testen”. En tanke slår mig att det kanske är en skillnad på finlandssvenska och svensksvenska? Det är i och för sig mycket troligt. Forskningen behöver bedrivas djupare ner mot botten.

Ytterligare googling ger föga hjälp. Istället börjar jag skåda in i min egen språkliga navel. Vad säger jag själv? När skulle jag säga ”en test” respektive ”ett test”. Det är då jag kommer att tänka på ”prov”. Det är ju nästan samma, även om man inte kan säga ”en prov”. Men visst går det att säga såväl ”flera prover” som ”flera prov”? Och plötsligt kan jag fortsätta min frukost i grammatisk jämvikt igen!

”Prover” är konkreta, ”prov” är abstrakta. En lärare rättar aldrig matteprover, och en tapetserare har aldrig tapetprov med sig.(Förutom i Skåne då.) Prover kan man ta på, prov kan man uppleva. (Nu opponerar sig säkert någon och säger att när hen hade matteprov i skolan så gick det papperet att både ta på, knyckla ihop och rita snoppar på, och det kan jag inte argumentera mot, men likväl så är matteprov i huvudsak en intellektuell utmaning, även om den )

Samma sak bör  således gälla även för ”test”, synonymt som det är. Ett test är konkret, men en test är abstrakt. Jag provar mig fram i min nyformulerade tankemodul och känner mig ganska bekväm (”Vi gör nu en test av ljudet, etta, tvåa…) men plötsligt springer jag rakt in i den filosofiska väggen. Men gör ju inte en test i en tidning eller på Facebook? Eller gör man? Och går det över huvud taget att ta på ett test? Ett smakprov kan ju ligga framme i exempelvis en mässmonter, men ett smaktest är ju inte alls samma sak.

Frågan får helt enkelt kvarstå obesvarad. Och här har vi anledningen till att jag till slut la ner min språkpolisbricka och började älska språket. Det går aldrig att fullständigt bemästra, och tittar man bort det minsta så ändrar det sig. Regelboken är ett levande demokratiskt dokument utan övre kapacitetsgräns. Och även om SAOL hävdar att man inte kan säga ”de nesorna” om flera snöpliga händelser, eller ”de där kötten” om två olika sorters kött, så betyder det inte att man inte kan säga så, om man nödvändigtvis vill.