Igår kväll åkte vi in till Malmö för att gå på profylax. Via MVC i Lund hade vi bara fått en eftermiddags föräldrautbildning som varit lite av en besvikelse. Av tre utlovade föredragshållare hade en ställt in p g a dubbelbokning och en betett sig som ett skrämt djur som poängterade hur ont det kommer att göra. Inte bästa uppladdningen, tyckte vi och kontaktade ett företag som koncentrerar sig på förlossningsförberedande verksamhet. Det heter Rundosund och har sina lokaler på sjukhusområdet vid Triangeln i Malmö. Kursen består av två träffar på tre timmar vardera. Nästa onsdag väntar del två.

Vi kom dit först av alla, och varje gång det händer blir jag alltid så stolt över Emily, som jag länge trodde var obotlig tidsoptimist. Vi hälsade på en oerhört mild varelse som visade sig vara kursledare och företagets grundare. Jag tyckte direkt att hon påminde om någon, men kunde inte komma på vem.

Vi var åtta par totalt, och vad jag kunde avgöra så var jag överlägset äldst i rummet, kursledaren borträknad. Inget konstigt med det. Kursledaren började med att presentera sig och sitt företag, hon var som sagt mild i rösten, norrländsk och såg oförskämt frisk ut, ett lite speciellt drag över munnen….

Lill-Babs!

Sedan satt jag och fascinerades över detta och funderade på hur de kunde vara släkt, när det plötsligt blev deltagarnas tur att presentera sig. Det gick till på så vis att damen i varje par (gruppen var homogent hetero) fick säga sitt namn och sitt beräknade förlossningsdatum, samt beskriva känslan hennes partner skulle ha när han tryckte ner handtaget till förlossningsavdelningen den där dagen i en snar framtid. Sedan gjorde partnern rätt i att hålla med och så göra samma sak, men han behövde inte upprepa BF, såklart.

Någon berättade om sin förlossningsrädsla, någon var peppad, och en berättade att de fortfarande var chockade av att ultraljudsläkaren som överraskning sagt: ”Och där har vi dom båda.” Emily beskrev på pricken hur jag planerar att känna mig, lugn och trygg i förvissningen om att sjukvården och människokroppen kan hantera situationen, inställd på att göra vad jag kan och finnas där, och framför allt väldigt, väldigt förväntansfull. Jag lyckades nog också titta i spåkulan på ett adekvat sätt. (Det här stycket kommer jag förmodligen få äta upp vad det lider….)

Så tog Lill-Babs upp en jättestor raggsocka som vi sett en likadan på den tidigare föräldrautbildningen. Jag undrar om det är ett speciellt syslöjdsmoment under barnmorskeutbildningen där de får lära sig sticka sin egen yllelivmoder? Ur sockan pressades så en bebisdocka fram. Mycket illustrativt. Så går alltså en förlossning till? frågade Lill-Babs retoriskt. Alls icke! Nu började Lill-Babs skälla på sin man, som inte var närvarande, för att han påstått sig vara just det under hela hennes första förlossning. Närvarande, alltså. För som alla vet så börjar ju förlossningen långt, långt tidigare, och under det mesta av den tiden hade Kenneth sovit. Den aktiva delen av en förlossning tar 8-15 timmar om inte längre, sa Lill-Babs milt.

Mycket pedagogsikt, men samtidigt ganska grundläggande kan jag tycka. Sov inte när modern till ditt snart födda barn skriker av smärta!

Fikapaus, och till min stora förvåning höll Emily inte med mig om likheten med Lill-Babs. Hon blev t o m lite irriterad över att jag påstod en sån sak, för nu skulle hon ju börja tänka på Lill-Babs och den tanten ville hon inte ha närvarande på sin förlossning, inte ens i tanken. Jag gjorde en minnesanteckning om att inte ta med ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran” på spellistan till förlossningen.

Efter pausen delades vi upp i två grupper, männen i den ena och kvinnorna i den andra. Vi fick tre frågor. Vad kan göra kvinnan avspänd under förlossningen? Vilka känslor är viktiga att förmedla för att hon ska vara avspänd? På vilka sätt kan vi förmedla dessa känslor?  Tre svar på varje fråga skulle vi komma upp med i gruppen. Den första frågan blev vi män väldigt nöjda med eftersom den fick ett riktigt sloganformat:

• Musik
• Massage
• Mindfulness

Den andra trippeln blev inte lika klatchig men fortfarande kärnfull:

• Lugn
• Trygghet
• Glädje

På den tredje blev det en del diskussion, någon föreslog mutor, någon annan en varm dusch. Jag försökte lansera begreppet målbild som Emily läst och delat med sig om, att det är viktigt att skapa sig en bild över hur det ska bli när det är färdigt, och då ska det vara så definitivt färdigt att alla tre (eller fyra) är hemma i hemmets lugna vrå igen. Just den termen föll inte i någon jord alls och till slut enades vi om att svara lite omständligt:

• Positiv distraktion
• Coacha/Se framåt
• Struktur

Positiv distraktion innebär att när det blir jobbigt så ska vi börja prata om nåt annat, nåt trevligt gemensamt minne kanske, som tar hennes fokus bort ifrån det plågsamma underverket som håller på att ske. ”Coacha/se framåt” betyder ungefär målbild, men vem är jag att anmärka på folks ordval? Och struktur är väldigt viktigt, den som inte har värkar kan lättare koncentrera sig på att stå för regelbundna födointag och fysisk aktivitet.

Kvinnornas listor var ganska lika våra, istället för Mindfulness hade de mycket insiktsfull kommit på Trygga personer, d v s förtroendeingivande personal. Typiskt oss karlar att inte tänka på sånt, vi trodde kanske att vi skulle kunna klara oss själva?

Och naturligtvis hade kvinnorna med Målbild på sin lista, just saying…

Nu hade Lill-Babs ritat fyra olika Bart Simpson-frisyrer på whiteboarden. Det var dags att lära sig andas genom värkarna. Det fanns tre kategorier, Lång, Mellan, Kort och Kryst. Varje sort började alltid med ett par långa andetag, sedan korta i varierande frekvens och sedan när värken var slut anbefölls en så ljudlig suck som möjligt. Vi män fick i uppdrag att naturligtvis andas med, men först och främst skulle vi nypa våra partners så hårt vi kunde i överarmarna, för att simulera något som med lite god vilja kunde liknas vid en värk. Det gick verkligen mot hela min person att göra så, och första gången fnös Emily också ”Mes!” till mig. Det motiverade tävlingsmänniskan i mig till skärpning i alla fall. Det kom inga fler klagomål.

Vi avslutade med en avslappningsövning där Lill-Babs framförde ett spår från sin senaste platta, som vi senare också fick med oss hem. Jag förväntade mig så smått ”En tuff brud i lyxförpackning”, men det var naturligtvis en andningsinstruktion som gick igenom alla förlossningens faser. Och där låg vi och andades och snyftade så smått och allt blev ännu mer verkligt.

Snart är du här, älskling! Vi ska försöka vara redo.

Vi var och hälsade på Åsa-Nisse i eftermiddag och hörde på hens puls och om hen hade något annat budskap till oss. Det visade sig att hen fått hicka, och därför ställt sig på huvudet. Jag kan bara anta att hen tog några klunkar fostervatten från fel sida livmodern också. Ett ytterst begåvat barn.