Idag blev det äntligen av! Jag klippte gräs!

Som liten hörde det inte till vanligheterna att det begärdes något av mig och min bror, men en sak som ofta återkom under sommarhalvåret var en uppmaning att hjälpa till med gräsklippningen. Oftast hörsammades inte denna uppmaning och gräset blev på något magiskt sätt kortare av sig självt. Men ibland fungerade inte denna trolldom så då var det bara att hugga i.

Ibland enades Nils och jag om att dela lika på klippandet, och med ålderns auktoritet stipulerade Nils hur mycket som var hans hälft och hur mycket som var resten, d v s min. Hade det varit idag så hade jag följt den princip som Emily och hennes bror följde när de delade ”lika” på någonting, nämligen att en delade och den andra valde. Det som Nils ansåg fifty-fifty var snarare twenty-eighty, men hans bit var ju den viktigaste, nämligen den där vi på somrarna genomförde lokalmästerskapen i minitennis på sluttande plan. Till mitt försvar ska sägas att jag inte gick på det många gånger.

När jag var barn hade vi en jättestor trädgård med många buskar och fruktträd, torkvindor, sköldpaddsinhägnader, flaggstänger och brunnslock, och vi hade bara en vanlig handjagad klippare, eftersom det är fusk, lättja och miljöförstöring att använda en motordito. Klippningen tog en halv dag och skedde alltid på årets varmaste dag, i motvind. Och på motorvägen! I en skokartong.

När vi köpte huset på Cellogränd ingick det en gräsmatta vars storlek motsvarade ungefär de där twenty som Nils stakade ut i klipptidernas begynnelse, så jag tänkte att det här ska ju bli lätt som en plätt. Till råga på allt ingick även gräsklippare, den behövde ju inte förra ägaren som skulle flytta till lägenhet. Och inte bara en utan två, en fuskig, lat och miljöovänlig och en helyllemanuell. Nostalgins skimmer lade sig över scenen och jag började se fram emot första turen, husfaderns privilegium.

Men det fanns andra husfäder som gick i samma tankar. Signes morfar erbjöd sig att klippa gräset det första han gjorde, och jag nändes bara protestera lite klädsamt. Till min stora glädje havererade fuskklipparen redan efter halva mattan, så jag slapp i alla fall hantera det monstret. Nästa gång gräset hade nått oacceptabel nivå var Signes farfar på besök och såg även han nostalgins skimmer i trädgården. Och så där har det fortsatt, och jag klagar inte på något sätt, jag har bara känt mig som en smitare och fripassagerare. Så idag tog jag tjuren och klipparen vid hornen respektive handtagen och satte igång. 15 minuter tog det. Som en plätt.

En annan sak den förra ägaren lämnade efter sig är en eldriven häcksax. och i viss mån figurklippta buskar på framsidan. Otaliga är de släktingar och vänner som rådigt erbjudit sig att klippa häckarna åt oss, men jag funderar på om jag egentligen inte borde erbjuda Nils en bra deal. Vi kan dela lika på arbetet, jag tar framsidan av huset och du baksidan? För gamla tiders skull.