Hej allihopa,
Välkommen till mitt nya projekt! Fr o m idag är jag bloggare på heltid, med huvudsyftet att marknadsföra mig själv!

Vem döljer sig då bakom pseudonymen Banjo-Herren?

Jag heter Johan Berner, jag fyller 43 år på onsdag, jag bor i Lund med min fästmö Emily. Vi har nyligen köpt radhus i Staffanstorp och flyttlasset går i sommar. Om två månader föds vårt första barn. Livet är helt underbart och jag har alla möjligheter! Det är bara en liten bit som saknas i livspusslet. Jag är arbetslös sedan fem månader tillbaka. Men förutom dålig tajming är jag en väl fungerande person.

De senaste sju åren innan dess arbetade jag för Handelsbanken Liv i Stockholm, men när det blev aktuellt för mig att flytta ner till lyckan och kärleken i Skåne så kunde inte Handelsbanken erbjuda mig någon ny tjänst där. Ingen skugga ska falla över dem, det är hårda tider nu. De har hjälpt mig oerhört, speciellt den sista tiden.

Efter att ha suttit och läst hundratals platsannonser, sökt massvis med jobb utan att få mer än en kall hand och ett vänligt avvisande som respons har jag lite långsamt insett att sådana jobb som jag skulle passa bäst för väldigt sällan växer på Arbetsförmedlingens, Monsters eller Stepstones annonsträd. Min karriärcoach Malin har förklarat för mig att det allra kraftfullaste vapnet i jakten på Jobbet är att nätverka. Glad i hågen registrerade jag mig därför på LinkedIn och kastade mig ut i det digitala minglet. Skorna jag valde klämde bara på en liten men väsentlig punkt; Jag är helt enkelt urusel på att nätverka!

Jag uppmanades att lägga till folk jag redan känner till mitt nätverk, och sedan fick jag upp en lång lista på personer som jag antogs veta vilka de var. Överraskad konstaterade jag att flera personer jag trodde knappt hade dator verkade registrerade på LinkedIn, däribland min 76-årige far. Frejdigt klickade jag i allsköns släktingar och vänner och kände att jag var verkligen sist på bollen. Igen! Någon tid senare insåg jag att jag skickat ut inbjudningar till LinkedIn baserade på min kontaktlista i Gmail. Samma misstag gjorde sedan vissa av de jag bjöd in och plötsligt var en jättestor, pinsam, snöboll av inbjudningsmail på väg nedrullandes längs internets bredpistade Åreskuta, och högst upp stod jag med min digitala fot fortfarande höjd efter att ha råkat sparka till ett litet gruskorn som nu manglade ner mailserver efter mailserver utan att jag något kunde göra. Kändes det som.

Så någon expert på sociala medier är jag inte. Men bloggar gör jag gärna, och när jag tänkte efter så insåg jag att jag kunde använda den kanalen. Speciellt eftersom jag redan använt tekniken för att nå sociala mål! Många trogna läsare och vänner kommer säkert ihåg mitt bloggprojekt från 2010, Banjo söker fru! Och som ni märker av inledningen på detta inlägg (och föregående poster i denna blogg) så gick det ju rätt bra.

Så nu går jag ut på den där bergssluttningen igen, kramar en liten snöboll och kastar denna gång ut den med vett och vilja! Här är jag! Läs mig! Lär känna mig! Behöv mig! Dela den här länken! Retweeta mig! Berätta om mig för vänner ni tror behöver mig! Ställ frågor i kommentarsfälten! Gärna frågor som ni tror en arbetsgivare skulle vilja veta svaret på. Jag svarar på allt där moral, etik och banksekretess inte hindrar mig.
Jag är en idéspruta av Guds nåde! Jag har massvis med app-idéer i huvudet, men inte kunskapen och resurserna att förverkliga dem! Speciellt har jag en spännande idé för Weibulls eller annan fröhandel, men också för Q-Park och Svenska Kyrkan, bara för att nämna några. Jag hanterar svenska och engelska ytterst väl i tal och skrift, och jag är en arbetsmyra. Jag innehar B-körkort och snart egen (eller i alla fall famlijens egen) bil.

Jag är en underhållare. Jag har skrivit ett par pjäser och spelat både seriös teater och studentspex. Jag har hundratals idéer till sketcher, sånger, tv-lekar, you name it! På samma gång håller jag på att designa ett eller två sällskapsspel (som dessutom skulle göra sig väldigt bra som appar!) samt konstruerar korsord om andan faller på eller någon ber snällt.

Så det är det som den här bloggen kommer gå ut på. Jag ska visa världen vad jag går för som skribent. Det blir en kombinerad förstagångspappa/husägar/jobbsökar-blogg, men samtidigt ska jag också passa på att blåsa liv i ett projekt som har legat i träda lite för länge.

Förra året inledde jag jätteäventyret ”Dagens vän” på Facebook. Idén var att jag varje dag skulle skriva en berättelse om en av mina Facebook-vänner. För att göra det svårt för mig så bestämde jag mig för att avverka dem i kronologisk ordning också. På så vis började projektet dessutom likna ett memoarverk. Vid starten hade jag drygt 350 Facebook-vänner. Det skulle alltså ta cirka ett år. Men jag hade inte räknat med allt liv som skulle komma emellan. Det var fruktansvärt roligt, men skrivandet bortprioriterades, och en dag insåg jag att jag i princip glömt bort mina ädla mål. Många har kanske känt sig blåsta för att de inte fått sitt kåseri skrivet, men nu ska det bli ändring på det! Fr o m idag är jag heltidsskribent! Och fr o m idag återupplivas Dagens vän som ett stående inslag på denna blogg. Det är min goda och välbakande vän Elisabet Claezon som står på tur, inlägget kommer under eftermiddagen. Mycket nöje!