En tid in i vårt korta samboskap bjöd Marco sin syster på lunch hemma hos oss. Jag kommer inte längre ihåg vad han bjöd på, men hemlagat kan det knappast ha varit. Mitt kök i Bryssel var inte menat för matlagning. Jag hade varken ugn eller mikro, och då var ändå köket i min hyreslägenhet ovanligt väl utrustat. I Bryssel hör det till undantaget att några vitvaror alls ingår i hyran.

Nåväl, på besök kom alltså Eleonora. Själv höll jag mig av blygsel och allmän hänsyn undan uppe på min mezzanin, men jag hade i alla fall valt taffelmusik. Soundtracket till Jesus Christ Superstar dånade ur stereon, och syskonen stod ut oväntat länge. När historien nådde till korsfästelsescenen blev det dock lite magstarkt vid lunchbordet.

Så småningom lärde vi känna varandra. Eleonora är jurist och väldigt hjälpsam och bra att ha när vi andra behövde förstå krångliga hyreskontrakt och dylikt. Hon har en alldeles förtjusande personlighet och kvittrar när hon talar. Hon var en av dem som jag uppskattade allra mest i vår ganska stora krets där nere i Bryssel. En gång när hon fyllde år gav jag henne en bok med en dedikation som jag var extra nöjd med. Boken var ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij, och dedikationen löd: ”Till lagens Wäktare!”

Eleonora jobbade för Europaparlamentet och därför arbetade hon omväxlande i Bryssel och Strasbourg och Luxemburg, tack vare en hisnande administrativ och byråkratisk karusell.

Senaste gången jag såg Eleonora var på min 37-årsdag 2008, då jag var nere i Bryssel på besök och samlade ihop delar av det gamla gänget. En av mina trevligare födelsedagar, även om det råkade vara den enda snöiga dagen i Bryssel i mars i mannaminne.

Kram på dig, Eleonora, om du någon gång går in på Facebook och ser det här.