Jan Eric Larsson, myten, mannen, legenden! Grundaren av Krischanstaspääxet, och dito av ditos Hundraklubb, i vilken han var förste heraldiker, medlem och poängsystemsutformare. Dessutom inspektor på datasektionen på LTH samt Krischansta Nation! Få i min vänkrets har så många titlar och meriter som denne gigant. (Boktitlar och sameriter inräknade.)

Tillsammans med Robert Vass och Gustav Bergman kickade Jan Eric igång Krischanstaspääxet 1985, på uppdrag av dåvarande kurator Helena Örnberg. Med ett och ett halvt års mellanrum presterade de spexen Lincoln, Tjogun, Stalin och Kapten Krook. Däremellan hann de även med att starta traditionen att Krischanstaspääxet har eget tältnöje på karnevalen. 1986 hette det Gyttjeblottning och 1990 MTV (Miljötelevision). Otaliga är de ordvitsar och sångtexter som fötts ur Jan Erics höga panna.

När jag kom till Lund första gången på hösten 1990 hade jag hört mycket om studentspex och ville gärna delta i ett sådant. Erfaren skådespelare var jag ju från barndomen, tyckte jag, och rolig hade jag även visat mig vid ett antal tillfällen! Dessutom kunde jag skriva sångtexter och hade så gjort sedan tidig ålder då jag av Banjo-Fadern lärt mig att det är roligt att sjunga fel med flit.

Det var med stort självförtroende och minimal förberedelse jag gick på inprovning, och där träffade jag Jan Eric för första gången. Han skulle vara en av regissörerna till höstens spääx. Jag fick snabbt lära mig att det var så det stavades på Krischan. Jag provade in genom att läsa uppslagsordet ”gångjärn” från Svensk Uppslagsbok, samt sjunga en dum sång om tre brokiga grisar som var den enda jag i nervositeten var säker på att jag skulle komma ihåg hela texten på. Det imponerade så lagom att jag åtminstone fick en liten roll som nordstatsgeneral i spääxet Lincoln.

Jag visade mig faktiskt vara rätt hyfsad på att skriva texter, så Jan Eric uppmuntrade mig till att söka mig till manusgruppen till nästa år, vilket jag också gjorde. Till spääxet Sokrates skulle Jan Eric också vara med och skriva, men eftersom han flyttade utomlands så begränsade hans insats sig till två sånger, varav den ena blev en klassiker som sjungs flera gånger per fest än i denna dag, även om dagens nyspääxare uppenbarligen glömt melodin. Jag pratar naturligtvis om ”Skål för denna hörnan”, där melodin är en traditionell estnisk folkvisa.

Vadan detta estniska intresse? Jo, det stod inte långt på förrän vi nåddes av beskedet att Jan Eric funnit kärleken. Den förtjusande estniskan Anu Uus tog inte Jan Erics efternamn när de gifte sig, och snart flyttade paret tillbaka till Sverige och Jan Eric började håva in inspektorstitlar.

Vi fick en ny möjlighet till samarbete på hösten 1997 när det vankades jubileum på data- och elektroniksektionen och arrangörerna efterlyste ett spex. Jag kontrakterades som författare och regissör, och inspektor ställde villigt upp som speakerröst. Han har en jerringsk kvalitet i rösten som gör honom extra bra för sådana uppdrag.

Vi ses fortfarande regelbundet på spääxföreställningar och andra evenemang, och aldrig någonsin har jag varit med om att han levt upp till den sång som en gång skrevs om honom på melodin Liljekonvaljer:

Jan Eric Larsson / Fullast är på festen / Jan Eric Larsson som däckar ibland / Men kommer tillbaka som/ Jan Eric Larsson…. osv

Jan Eric Larsson har dessutom figurerat som egen karaktär i spääxet Pullinutt. Det är få förunnat att ha blivit ärade på det viset.

Kram på dig, Jan Eric! Utan dig och ditt påfund hundraklubben hade mitt liv absolut inte tett sig som det gjort!