Mitt Afrika I – Mitt Holland

Som sagt, någon timme efter att Emily kom ut från badrummet med det positiva graviditetstestet ringde telefonen och displayen skvallrade om att det var Banjo-Fadern. Han la försiktigt fram sitt ärende.

När Banjo-Fadern fyllde 75 slog Nils och hans familj på stort och gav honom en resa till Kenya. För att han inte skulle vara alldeles ensam och bortkommen på savannen bjöds även lillebror Håkan med. Resan blev mycket lyckad och Banjo-Fadern drabbades av maladie d’Afrique eller ”Afrikanska sjukan”, d v s en obetvinglig lust att komma tillbaka. Han fick nys om en paketresa till Tanzania med samma bolag som skött Kenya-resan och bestämde sig för att slå till. Men inte heller den här gången ville han vara ensam. Håkan var tvungen att bortprioritera den utgiften, så då tog Banjo-Fadern ett beslut att fråga mig om jag ville följa med, Han skulle betala hela resan för oss båda. Jag tror att han blev lite överraskad när jag inte sa ja direkt utan bad att få fundera lite på det.

Smått chockad berättade jag för Emily om erbjudandet jag just fått, och trodde kanske att hon skulle säga att det var ju synd att jag inte kunde åka eftersom hon inte kunde vara gravid i ensamhet så länge. Hon såg dock naturligtvis inte några problem med det. Klart jag skulle ta en så fantastisk chans! Så ganska snart fick Banjo-Fadern ett nytt samtal där den förbluffade sonen entusiastiskt tackade ja.

(Nej, jag kan verkligen inte fortsätta och kalla honom Banjo-Fadern genom hela historien när alla andra kallas vid sina rätta namn. Tillåt mig presentera min far, Bengt, 76, f d gymnasieadjunkt och allvetande botaniker.)

Vi åkte 10/1. Det var den första vinterdagen i Skåne. Färden skulle gå från Kastrup via Schiphol och Nairobi och sedan sluta på Arusha Kilimanjaro Airport i Tanzania. Den planen gick bara nästan i lås. Avgångarna från Kastrup gick helt enligt planerna den här dagen, med ett gyllene undantag; vårt plan. Vi hade glatt oss åt att det skulle vara gott om tid på Schiphol, hela två timmar mellan det första planets landning och det andras start, men nu såg vi förseningen från Kastrup bli längre och längre och tidsfristen på Schiphol kortare och kortare tills det inte var något kvar. Det enda vi kunde hoppas på när vi äntligen lyfte var att även planet mot Nairobi skulle ha blivit försenat av någon anledning. Men sån tur hade vi inte.

Vi var alltså strandade i Amsterdam, och redan nu fick jag göra skäl för bjudresan. Bengt vet allt om blommor men inte så mycket om hur man beter sig i främmande land när flyget har gått. För mig var det dock inte första gången. Jag tog kommandot och sökte upp KLM:s personal som berättade att det inte gick några plan till Tanzania förrän dagen därpå. De skulle bekosta övernattning och måltider för oss fram tills dess, och vi fick t o m varsin nödnecessär med det viktigaste, dock ej linsfodral och linsvätska som jag behövde. Jag lovades att få dessa artiklar betalade av KLM om jag köpte dem på holländskt apotek och sparade kvittot. Dessutom fick vi presentkort som vi förväntades att festa upp på flygplatsen. Vi trodde först att presentkortet omfattade tre olika erbjudanden, men det visade sig att det bara rörde sig om tre olika alternativ av vilka vi kunde välja ett. Buss fram och tillbaka till hotellet höll de också storstilat med.

Det var lite oväntat och bedrövligt att behöva hänga kvar i Amsterdam ett extra dygn, även om hotellet var riktigt sjangdobelt och både middagen och frukosten överdådig och gratis. Vi hade ju åkt iväg för att se världen, och vårt resesällskap stod och väntade på oss i Arusha. Som tur var hade vi ett telefonnummer till reseledaren och jag slängde iväg ett förklarande sms. På morgonen när vi var på väg ut till flygplatsen ringde reseledaren upp och förklarade på en väldigt dålig förbindelse att någon skulle möta oss när vi kom fram. Vi fick också veta att när vi kom fram så skulle vi ännu en natt få sova på hotell, för ut på savannen mitt i natten då lejonen jagar var det ingen som var speciellt intresserad av att köra. Vi skulle alltså förlora en och en halv dags safari! Mer än en sjättedel av hela resan. Våra läppar hängde än mer, men den här gången kom vi i alla fall i väg i tid.

På kvällen landade vi i den tropiska afrikanska natten. Det var 28 grader varmt och vår mottagningskommitté, den tandlöse Lasaros, var mycket förvånad över att vi var några av de första att komma ut från tullen. ”Skandinaver kommer alltid sist!” hävdade han. Han hade tydligen aldrig mött Superflygplatspasseraren, ett av mina många superhjältealias. (Ni minns väl min lista över saker jag har lätt för?)

Trötta stupade vi i säng nästan omedelbart. Vårt äventyr hade bara börjat.

(Jag vet att jag har lovat bilder, men jag tror att de flesta sett flygplatser, hotellrum och beklagande flygvärdinnor. I nästa kapitel av reseberättelsen blir det mer unika vyer.)

Resan fortsätter i Del II – Mitt Tarangire!

7 thoughts on “Mitt Afrika I – Mitt Holland

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s