Jag trodde länge att jag var en renodlad teoretiker. I skolan var de praktiska ämnena alltid mina sämsta, och så här i efterhand får jag tillskriva detta dels min tävlingsinstinkt och dels min försiktighet. Jag har, som berättats i tidigare bloggprojekt, alltid i görligaste mån strävat efter att inte slå ihjäl mig, och detta gjorde mig inte till en motiverad idrottare exempelvis. När de andra pojkarna (och i viss mån flickorna) stångades om en boll så stod jag och luktade på blommorna. Det är faktiskt helt sant, jag har ett speciellt minne från en idrottstimme på lågstadiet då hela klassen skulle ”spela fotboll”. Fröknarna var också med. Allihopa sprang i tät klunga fram och tillbaka över planen med bollen och en av fröknarna i spetsen. Men inte jag, för jag stod och tittade på några blommor som växte på en helt annan del av planen. Hade jag sprungit i den där klungan hade jag ju kunnat bli nertrampad!

Tigger RU BANK, ditt SPÅN?

Sedan blev det dags för slöjd. Och om det är någonstans en otränad knatte kan bli ihjälslagen så är det i en slöjdsal, speciellt när Kalle Bergström klipper ut kaststjärnor i plåt. Alla pojkarna gjorde maskingevär i trä, och jag gjorde smörknivar som värsta Jonas Gardell. Och när alla andra var ute och lekte med sina maskingevär så tröttnade läraren, som gick under den smickrande benämningen Trä-Hitler, på mina tafatta tag med ettans sandpapper, tog den arma träbiten till svarven och på en minut hade jag en jättefin smörkniv. Inte konstigt då att jag ansåg det meningslöst att jag skulle kasta bort min tid där, eller hur? En måste ju tänka effektivt.

Varsågod nästa!

Då var det bättre med syslöjd! Där satt en mest stilla och det otäckaste som kunde hända var att en stack sig på en nål, eller brände sig på ett strykjärn, men för att lyckas med det så behövde en ju vara så urbota klantig, så det hände ju inte oftare än kanske nån gång i veckan. Jag utvecklade ett kortvarigt intresse för brodyr och presterade riktigt skapliga tygkassar och förklän, virkade grytlappar och stickade t o m lite, men sen kom högstadiet och jag blev för tuff. Tyckte jag,

Så kom hemkunskapen och där var det ju synnerligen svårt att slå ihjäl sig. Istället infann sig prestationsångesten. Jag var uppväxt med mästerkockar i flera led åt alla håll, och jag hade dessutom ett väldigt maträttspatos, ingenting fick gå till spillo! Och till spillo var just vad saker gick i mina första tafatta försök vid spisen. Vaniljsåsen blev för tunn, pepparkakorna för brända, potatisen för hård, spaghettin för mjuk. Och ingen uppmuntran fick jag direkt i det hårda tonåringsklimatet. Min matlagningspartner Fidde muttrade nåt om att jag inte ens kunde hyvla ost ordentligt.

Inte konstigt att jag valde den mest teoretiska gymnasielinjen som fanns på den tiden, N. Borta var slöjden, borta var hemkunskapen. Idrotten fanns fortfarande kvar och plågade mig, men där kunde jag alltid trösta mig med att jag ändå var den ende i klassen som just då platsade i ett landslag, nämligen Othello-landslaget.

Men tiden gick och långsamt började jag försona mig med praktiken och insåg att det inte var så farligt. Först ut att knyta vänskapsband med mig var idrotten. I lumpen hamnade jag i en pluton av mestadels slashasar utan kondis och plötsligt var jag en av de bästa och snabbaste, och det var uppmuntrande för tävlingsmänniskan i mig. Skytte lärde jag mig dock aldrig, men det är jag snarare stolt över.

Under min andra spääxperiod blev jag plötsligt dekorchef, och det verkade bero på att jag gjorde nåt rätt och kunde nånting inom det gebitet. När jag tänkte efter så insåg jag att så faktiskt var fallet. Teorin var avklarad, nu visste jag hur man gjorde och vågade prova ordentligt! Där lärde jag mig också att medarbetare är en bra grej, om du kommer på att du vill ha ett dinosaurieskelett i papier-maché på scen så behöver du inte nödvändigtvis göra det själv, i en spääxensemble finns det alltid nån som är ännu lite galnare.

Efter det åkte jag till  USA ett tag för att jobba i min kusins datafirma, men när firman gick i stå p g a datavirus blev jag satt på andra sysslor. Jag upptäckte att jag faktiskt kunde måla en hel övervåning utan att förstöra nåt, samt slipa utemöbler, montera kontorsdito och tömma en långtradare på bara ett par timmar (ok, vi var tre personer som hjälptes åt). Jag började förstå att jag gått och blivit duglig.

Och sist men inte minst så omfamnade jag matlagningens ädla konst! Och jisses, vad jag ångrar mig att jag inte övervann den ångesten tidigare! Jag har visat mig vara en riktigt skicklig kock, jag kastar mig dödsföraktande ner i kokboken och numera går sällan något till spillo. Och om det gör det nån gång, så är det ju inte hela världen.

Och nu är jag som ett litet barn på julafton inför hantverkarnas ankomst till Staffanstorp. Jag vill moka ett rör! Jag vill borra i betong! Jag vill fälla ett träd!

Jag kommer att bli skitjobbig. Ge mig ett jobb så de slipper mig. Här är mitt CV.