18:e februari 1984 var dagen när jag tog steget ner i tävlingsträsket. Avundsjukt hade jag sett broder och fader mäta krafterna i hjärnornas kamp och det var ju oundvikligt att jag också skulle börja. Första öppna Othello-turneringen på svensk mark (SM var på den tiden endast öppen för dem som klarade ett par kvalificeringsfrågor via post först) gick av stapeln i Malmö och hela 26 spelare mötte upp från tre olika länder, Sverige, Danmark och, lite oväntat kanske, Schweiz.

I en av mina första tävlingsmatcher nånsin fick jag möta Ingerun. Eller t o m i två av mina första tävlingsmatcher. Jag fick stryk i bägge. Ingerun blev 17:e och jag 18:e i turneringen. Karsten och Nils vann respektive blev tvåa. Pappa Bengt var i storform och blev 8:a.
Några månader senare ringde Ingerun upp oss och undrade om hon fick åka med oss till nästa turnering i Eskilstuna. Hon fick både följa med och sitt genombrott med ett silver. På den resan var min mamma Lena med, och jag tror Ingerun också minns hur Lena kom på att Ingerun var släkt med en av hennes studentkamrater. Världen är bra liten ibland!

Ingerun var länge en av Europas bästa kvinnliga Othello-spelare, men jag tror bara det blev ett VM, i Barcelona 1992, där hon slutade på delad 18:e plats, som ni kan se via länken.

Vi har väl aldrig varit speciellt nära vänner, jag och Ingerun, men hon har alltid haft en sagolik förmåga att dyka upp överallt, som överdomare i bordshockeyturneringar, i bridgesammanhang, i andra helt Othello-oberoende Facebook-vänners vänlistor och nu även som barnboksförfattare. Hennes blogg Boktjuven rekommenderas.

Kram på dig, Ingekung!