Sagan om Bauhaus I – Lådans föräldraskap

007

Ett gästabud stod i Lund, där studenterna bor. Studenter är ett folkslag som består av små varelser med alldeles för lite pengar och alldeles för mycket fritid. Flera av dem klär sig i overall, men de flesta syr sina egna kläder eller köper från Myrorna. Gemensamt är dock de vita mössorna som de tar på sig framåt vårkanten där de oftast står blåfrusna och hävdar att utomhussäsongen börjat. Studenter påminner således en del om smurfer.

I studenternas värld bor även människorna i stor utsträckning. Flera av människorna härstammar från studenterna och det är om fyra sådana denna saga handlar. En människa som hette Johan och hans trolovade Emily bodde i ett trångt palats mitt i studentdalen. De hade själva studentblod i båda sina blodomlopp, Emily mycket mer än Johan. De väntade ett barn som kunde komma när som helst.

Ända från andra sidan fylket kom ett äldre människopar farande i sin ståtliga vagn. De var Johans föräldrar, även de en gång studenter. De älskade att komma till sin gamla hemdal, men med åren hade de börjat våndas över resan. Landsvägens umbäranden och den stora, växande världen utanför avskräckte de gamla. De hade dock ett viktigt ärende, de skulle frakta gåvor från Johans människobroder och hans maka, som bodde långt bort i ett främmande fylke. Bland människorna finns en uppskattad sedvänja att vid nytillskott i släkt och bekantskapskrets skrapa ihop saker ens barn inte använder längre och smidigt bli av med som gåvor till den nya familjen.

Vädret var vackert och de gamlas resa gick bra. Fadern ställde vagnen i ett lider under stadens bibliotek, ett trångt och kyffigt lider med en stor bokdroska blockerandes den normala flyktvägen, men fadern, som innerst inne var en väldigt tillförsiktsfull person tänkte att det skulle nog lösa sig med tiden.

Ute på vägen träffade de snart på sin son och svärdotter in spe och omständliga välkomstceremonier inleddes. Fadern och modern hade propsat på att få bjuda på ett tidigt gästabud på en av dalens finare värdshus och Emily hade vidtalat värdshusvärden på Mat & Destillat att reservera sitt stadigaste och bästa bord. Snart satt den lilla familjen och frossade i Biff a la Lindström och röding och alla möjliga tillbehör och godsaker någon kan tänka sig. Fadern berättade nostalgiska historier om när han i sin ungdom köpt bakelser just på det här värdshuset, men då hade det bara varit ett enkelt konditori, döpt efter den park som var studenternas mötes- och festplats. Det talades mycket om det kommande barnet och alla fröjdades.

När sista biffbiten försvunnit ner i människornas belåtna munnar la Johan ner gaffeln och harklade sig för att på så sätt annonsera att det var dags för ett litet tal.

”Föräldrar!” sa han. ”Nu när ni ändå är här så skulle jag och Emily vilja be er om en liten tjänst. Jag hoppas att ni vill följa mig till den stora handelsplatsen för byggmateriel, det storvulna Bauhaus? Vi åstundar en större mängd flyttlådor, och i Bauhaus skattkammare finns de allra mäktigaste och kraftfullaste lådor världen skådat. Så står det skrivet!” sa han och citerade eposet Råd&Rön:

När färden går mot nya bopålar

Mot villa, eller lägenhet med balkong

Då är det bäst att en inte snålar

För vad betyder några extra stålar

När sol och regn faller på din flyttkartong

Då stämmer det som Bauhaus kväder i sin sång

When it’s got to be good – It’s got to be Bauhaus!

Det blev andäktigt tyst runt bordet medan betydelsen av alvjingeln sjönk in. Människorna insåg att något stort höll på att hända, att en spännande resa och ett äventyr stod för dörren. En efter en reste de sig och svor att följa med vartän färden skulle leda.

Först gick fadern och Johan för att hämta vagnen i lidret. Eftersom studentdalen är en farlig och osäker bygd att färdas med vagn i för den som inte är van bad fadern sin son att ta tömmarna. I lidret tornade ännu den mörka, skräckinjagande bokdroskan upp sig framför utgången men med faderns list lyckades de till slut smita ut, efter att ha lämnat några daler i pant i den magiska vaktmaskinen. Mörkret vek undan och våra hjältar styrde ut i vårsolen. De hämtade upp modern som fortfarande var lite ängslig.

”Vet du verkligen vart vi ska?”

”Jajamän!” utropade Johan självsäkert. ”Mot Nova och handlarnas tempel!”

Äventyret hade börjat. Ingen kunde ana hur det skulle sluta.

Fortsättning följer i Sagan om Bauhaus II – Sagan om de två adresserna

En reaktion på ”Sagan om Bauhaus I – Lådans föräldraskap

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s