Jag har glömt exakt när det var jag träffade Ulrica första gången, men jag minns att det var hemma hos familjen Åkerman och Nathalie var inte så gammal, men ändå så gammal att hon kunde springa omkring och tjata om någon figur som kallades ”flaxakillen” eller nåt liknande. Och så var det sommar. Efter en del turer kom jag fram till att det måste ha varit 2003 när jag var hemma i Skåne på semester.

Nåväl, Ulrica är förlovad med en av mina bästa Trelleborgs-vänner, den godmodige Anders Kristiansson. Han har inte Facebook men förtjänar ett inlägg i alla fall, så jag hoppas Ulrica ursäktar om jag ägnar en stor bit av utrymmet till honom.

När jag började hänga i Trelleborg i början av 90-talet var Anders nästan alltid med. Det var tradition att fira nyår i hans lägenhet och många mytomspunna händelser har höljts i ett barmhärtigt dunkel sedan dessa högtider. Men en historia som tarvar sin berättelse är den om Anders och monsterraketen. En nyårsafton hade Anders köpt en riktigt maffig pjäs som skulle bli kvällens höjdpunkt. Det var mycket fuzz inför avskjutningen och peppen var på topp. När det så blev dags för tolvslag ville dock inte skräpet brinna av. Den annars så jovialiske Anders raseriutbrott tog nästan dataanimerade proportioner och flera tillhyggen användes för att i begynnelsen försöka tända raketen i alla fall, men på slutet var det nog mest hämnd i sinnet på den försmådde dynamitarden. En riktigt sedelärande berättelse hade slutat med en olycka, men den här gången hade Anders tur.

Vid ett annat tillfälle var Anders och hälsade på mig uppe på min studentkorridor i Lund. Han blev en väldigt populär gäst och när han skulle åka hem så skulle han vara lika väluppfostrad som alltid så han ville gå runt och säga hejdå till alla. Min korridorgranne Belinda, som verkligen var otroligt vacker, var inne på sitt rum, men Anders knackade på och vi tyckte vi hörde ”Kom in!” Vi kan ju inte rå för att Belinda stod i duschen. Med öppen dörr.

Sen kom dagen då Anders flyttade in i Jonas och Katharinas gamla lägenhet utan att berätta det för mig. Jonas och Katharina hade flyttat till huset mittemot och stod och skrattade på sin balkong när jag stod vilsen och förvirrad utanför trapphuset. Vid det besöket fick jag för första gången höra att Anders träffat någon. Denna någon visade sig vara Ulrica.

Och på den vägen är det. Anders och Ulrica flyttade ihop och skaffade två barn, men än har de inte knutit hymens band. Ringmärkta är de, så bröllop lär väl stå vilket årtionde som helst. Jag väntar med spänning på inbjudan, som du förstår, Ulrica, så kan det bli ett ganska underhållande tal…

Jag och Ulrica har träffats ett par gånger, Vi är inte nära bekanta, men hon verkar uppskatta och ta bra hand om Anders, se till att han inte spiller på sig och så, så hon får många pluspoäng i min bok.

Kram på dig, Ulrica! Och hälsa fästmannen med en klapp på gumpen. 😉