Ibland kan jag vara lite vidskeplig. När det stod klart för mig att vår lilla Åsa-Nisse skulle födas den tjugonionde april av alla dagar blev jag inte överentusiastisk till en början. Datumet har inte associerats till nån större glädje i vår familj.

29/4 1977 var jag sex år och hade inte börjat skolan än. Mor och jag var ensamma hemma och jag satt i vardagsrummet, eller Stora Rummet som vi kallade det och tittade ut genom panoramafönstret, eller Stora Fönstret som vår påhittiga och fantasifulla familj kallade det, och väntade på att min bror skulle komma hem från skolan. Istället ringde telefonen.

Snart fick jag för första och sista gången se min mor springa för allt vad tygen höll. Kappan hängde som en mantel runt henne när hon satte av nerför infarten och jag förstod ingenting. Ute på Köpmannagatan möttes hon av alla föräldrars värsta mardröm. Hennes äldste son, min bror Nils låg livlös på gatan framför en bil. Grannfrun Carlsson, som var den som ringt och dessutom var sjuksköterska var där och viskade till mamma att han hade puls men att den var svag.

Fortfarande helt ovetande slussades jag över till min moster i grannhuset och fick till min stora glädje dyka ner i deras flätade korg full med Kalle Anka & C:o, det bästa jag visste. Läskunnig var jag sedan två år tillbaka.

Efter ett par timmar ringde mor och berättade för moster att Nils flyttats till Lunds lasarett och det var väl först då jag började förstå att något riktigt allvarligt hänt.

Sen kom min kusin Boel hem och vi gick ut i trädgården och spelade lite fotboll, något jag inte brukade göra eftersom jag inte fick låna Nils läderkula. Men när katten är borta…

Nils var medvetslös i en vecka, och på sjukhus ända till den 3/6. Det var en mycket märkvärdig och otrygg tid för vår lilla familj.

Var det verkligen ett gott omen att Åsa-Nisse skulle födas på detta svarta datum? Men så skakade jag av mig tvivlen, och tänkte att det var dags för den dagen att revanschera sig! Och var skulle en sådan revansch tas bäst om inte på Lunds lasarett där allt började?

Och nu är Åsa-Nisse här och har visat sig vara en underbar liten flicka. Cirkeln känns sluten och det kändes nästan symboliskt att döpa henne efter två av den där räliga dagens huvudpersoner, fru Carlsson och i första hand min moster Signe, idag 94 år gammal och vid för åldern god vigör.