Signe har en moster som heter Cajsa och idag var det dags för henne och morbror Daniel att träffa sin systerdotter för första gången. Med var även kusin Gabriel.

Jag har kämpat i snart en vecka, ända sedan vi kom hem med Signe, med att få henne att skratta. Jag vet att det är mycket begärt, farmor påstår att jag själv inte skrattade mitt första sociala skratt förrän vid tre månaders ålder, men jag är ju inte tillnärmelsevis lika framåt och öppen som Signe verkar vara, så jag tänkte att det kunde vara dags att utveckla hennes humor. Det ska medges att Signe ler ofta, men det är inte några sociala leenden. Hon ler helt enkelt varje gång hon har en fis på gång.

Min huvudtaktik vad gäller att få dottern att skratta har hittills varit ganska basal och pavlovskt inriktad. Jag har dragit in luft, böjt mig framåt och magpruttat henne ljudligt, sedan tittat upp och sett glad ut. Reaktionen har varit obefintlig, men det har i alla fall inte misstyckts. Lite förundran är väl det starkaste känslosvallet jag lyckats framkalla.

Vid alla besök hittills har Signe varit i princip omöjlig att väcka. Hör hon dörrklockan knoppar hon in omedelbart, men oftast så känner hon på sig den nalkande långt i förväg och är i djup koma vid dennes ankomst. Så även idag, när Emilys brorfamilj skulle komma på visit. Hon gjorde naturligtvis succé i alla fall bara genom att visa sig, bebisar plägar ju ha den effekten på folk, speciellt släktingar.

Släkten hade med sig fikabröd, eftersom de uppfattat den kanske inte så fina vink vi gett dem om hur mycket ork och ambition vi lägger i ett eventuellt värdskap nuförtiden. När Daniel ringde och undrade om de fick komma svarade jag direkt ja, men om du ville ha någon fika fick de ta med det själv. Jag tillade även snabbt att vi gärna skulle tacka ja till nån sorts fika. Daniel är ju skärpt så därför åtföljdes sällskapet av en smaskig vetelängd. Vi satte oss till bords och pratade väder och karneval och Signe så klart. Regn, skoj och gull om vart annat, tills jag tyckte att det var väl dags för värdinnan att ta emot. Jag tog upp henne ur mjukliften, hon öppnade ögonen precis så mycket som behövdes, scannade sällskapet, alla sa åååååååååh, och sedan somnade hon om. En motiverad publik tål att vänta.

Efter ett tag frågade Gabriel så om han fick hålla sin kusin, och det fick han förstås. Nu bestämde sig Signe för att det var dags att agera! Hon öppnade ögonen och tittade skeptiskt på Gabriel. Alla kameror i hela lägenheten for upp i samlad tropp och historiska bilder togs.

Sedan var det moster Cajsas tur. Och ni har antagligen redan gissat vad det är som händer. Med en van moders hand lyfter Cajsa upp SIgne i sin famn, tittar på henne med lugn blick och börjar massera SIgnes ena fot mjukt. Signe fokuserar moster Cajsa och…

Hon ler brett! Skrattar nästan!

”Nu fiser hon!” konstaterade jag.

”Nej då!” sa Cajsa och fortsatte massera så där bebismysigt.

Jäkla moster Cajsa. Nu har hon förstört en eventuellt hypereffektiv kväll för oss. För naturligtvis har vi suttit och knådat fot och njutit av Signes nöjda minspel. Och vi hade inte kunnat vara lyckligare.

Var dag ett nytt genombrott! Hur levde jag innan Signe kom? Vad fick jag energi från?