Det här är mitt 200:e inlägg på Banjo söker jobb!

Vid ett sånt här tillfälle kan det ju vara passande med en återgång till bloggens (tidigare) huvudämne. Hur går jobbsökandet egentligen?

Ganska naturligt så har sökandet gått i stå de senaste veckorna. Den lilla tar nästan all tid och allt annat får stå tillbaka. Det är ju så det ska vara.

Men några intressanta saker har hänt. Jag har t ex fått mitt första meddelande till Facebook-sidan Banjo söker jobb!, sidan som ni ska gilla för att vara säkra på att inte missa några inlägg från det här tangentbordet. Det var en norsk ung dam som stod på en äng någonstans och undrade hur det gick.

Hei!
Jag så du sökte jobb, har du fortfarande inte fått något enda? isåfall har jag et tillbud till dej håppas på svar!

Något enda jobb hade jag ju inte hittat, så jag blev lite intresserad av tillbudet. Jag har en lång historia av att bli nyfiken på främmande tillbud,

På lågstadiet gick trenderna i vågor. Någon månad skulle alla ha luktsuddgummi, nästa månad lekte alla med jojo:ar, men det var tvunget att vara en jojo med CocaCola-motiv, inte en mesig Sprite-jojo som jag köpte i ren trots. När jojon blev trist (det gick fort) började Kalle Bergström vika pappersplan istället och så höll alla på med det några veckor. Men så en dag dök det istället upp en affärsidé i form av ett brev. Brevet var av standardutförande och längst ner fanns en lista på fem namn med adresser. Längst upp stod någon man vagt visste vem det var och längst ner stod Kalle Bergström. Det var han som hade gett mig brevet, och dessutom skrivit av det för hand, då det inte fanns några skrivare på den tiden. Brevet hälsade mig välkommen till Tuggummiklubben och jag skulle ge ett paket tuggummi till den som stod överst på listan, skriva av brevet i fem exemplar, ta bort den översta och istället lägga till mitt eget namn och min adress längst ner på listan och ge breven vidare till fem kamrater. Inom några veckor skulle jag översköljas av tuggummi.

Jag hade dittills nästan aldrig tuggat tuggummi. Men denna möjlighet till fantastisk utdelning kunde jag inte stå emot. Jag gick och köpte ett paket Smajl med tuttifruttismak och gav till en kille i B-klassen, han blev måttligt tacksam kommer jag ihåg, och delade ut brev till fem s k kamrater. Utdelning: 0 paket tuggummi. Naturligtvis.

Norskan fick ett snabbt svar. Jag sa att jag inte hade något jobb och att prioritet just nu var min nyfödda dotter, och så undrade vad det var för ett erbjudande. Nästa meddelande lät inte vänta på sig:

Gratulerer så mycket! dom är så underbara när dom är små. Da är denna jobbetperfekt for dig.

Men för at du skal få et proffessionell besiktning i vad vi driver med, föreslor jag et skype samtal med min buisness partner Erik Nilsson, När det passar dig.

Hon undvek skickligt att nämna vad det var för ett jobb, men jag kände lite i öronen hur de pockade på åtdragning.

På Älvsjömässan var det bomässa på hösten 2001. I en monter stod jag iförd en tenniströja med den hopplösa färgkombinationen terrakotta och kornblått och delade frejdigt ut foldrar om EuropeLoan Bank. Affärerna gick sådär, för att uttrycka det snällt. Faktiskt pratade jag bara med två personer under dagen, den ene var en befintlig kund som inte var helt nöjd, och den andra var en frodig dam som hade ett affärsförslag till mig. Min frejdighet hade gjort henne intresserad av att lura mig att börja jobba för Amway.

Likt halva Albaniens befolkning nappade jag på det feta betet och vi bokade ett möte i lobbyn på Royal Viking vid Centralen. Väl där fick jag broschyrer och kalkyler som visade exakt hur rik jag skulle bli för exakt hur lite ansträngning. Ansträngningen var ytterst ringa och rikedomen ohemul. Nytt möte bokades, nu ett säljmöte som hölls i en aula någonstans i förorterna. På detta möte predikade folk om hur rika och lyckliga de blivit på att lura med folk i pyramiden. De använde naturligtvis ett annat ord än just lura, men i efterhand inser jag ju att det var vad de menade. Jag hade lätt för att ryckas med på den tiden så jag lämnade mötet tämligen entusiastisk.

Väl hemma i den lugna, sansade vrån igen mindes jag barndomens tuggummiklubbar och andra liknande historier. Hade jag haft internet på den tiden hade jag googlat, men nu följde jag bara magkänslan. Var jag typen som kunde gå fram till vilt främmande människor på mässor och dylikt och bara övertala dem att profitera på sin bekantskapskrets. Svaret blev otvetydigt nej. Den frodiga damen blev inte glad när jag meddelade henne mitt beslut. Hon krävde tillbaka sina broschyrer och dyrbara fotostatkopior per omgående post och hela affären blev en blygsam förlust för mig, porto inräknat.

Erik NIlsson heter naturligtvis något annat, nämligen Fredrik Axelsson. Men namnet var i alla fall så vanligt så det inte var lätt att hitta på Skype. Därför fortsatte jag att pressa norskan på vad hennes buisness handlade om. Och det var som jag anade.

Jo absolut, det är et jobb innan network marketing, det är perfekt for dig nu när du stanna hemma med din dotter, men også viss du ska ut och arbeta igjen! eller du kan ha det som din fulltids jobb. Jobbet e veldig enkel, vi vervar folk och selger produkt, men hür mycke du vil selja bestemmer du selv, man kan også ha en meget god proffit bara ved at verva folk, det hörs innviklat ut, men är et veldig enkelt jobb när man kommer inn i det.
När har du tid och ha et møte?

Ja du…Aldrig? Passar det för dig? Jag bokar in mig i dina drömmar hela 2014, 2015 och 2016 och sen får vi se hur det utvecklat sig, Bra, då säger vi så.

Jag tog sambon i handen och dottern i vagnen och gick mig ut på stan. Vid Bantorget blev vi upphunna av en bekant, som än så länge tillåts vara anonym. Hen frågade om jag fortfarande sökte jobb. Jag bekräftade att så var fallet.

”Jag har en liten idé som jag skulle vilja prata med dig om!” avslöjade hen och med en mycket större beredvillighet än min norska bekantskap redogjorde hen i korta drag för denna. Ett fullkomligt vansinnigt projekt som vid framgång skulle göra min och många andras värld otroligt mycket roligare. En galenskap helt i min smak. Fortsättning följer.