Det kom sig så att jag stod med ett uttjänt grillgaller i handen. Sopsorteringen på Klostergatan är tämligen omfattande, men något grovsoprum existerar inte, så var jag skulle slänga gallret var något höjt i dunkel.

På innergården står återvinningskärlen täta (och tyvärr oftast bräddfyllda) och jag styrde stegen dit för att kanske få klarhet i dilemmat. Hade det månne grillats så mycket döda djur på gallret att det till största delen egentligen bestod av organiskt material? Kunde det på något sätt klassas som batteri eller lysrör? Var någon del av det papp? Inget av ovanstående kändes troligt. Med prematurt dåligt samvete besegrat av en otålig vilja att få problemet ur världen lyfte jag på locket till metallförpackningstunnan.

En videobandspelare. Någon har slängt en videobandspelare i metallåtervinningen. Mitt grillgaller tedde sig med ens ytterligt futtigt (som uttydas kan av bilden) och jag hade ett bekymmer mindre.