Dagens vän-repris 33: Katarina Willenfort

Katarina gick också på Österängskolan i skiftet mellan åttiotal och nittiotal. Ett år under mig och med min far som klassföreståndare, så det var naturligt att vi umgicks just ingenting under gymnasietiden. Det blev lätt så med de som hade mina föräldrar som lärare, med ett par lysande undantag. Jag visste dock precis vem det var när hon dök upp i Lund några år senare i min brors bekantskapskrets. Hur hon hamnade där råder det delade meningar om, Katarina hävdar att Nils under ett biljettsläpp kom fram till henne från ingenstans och avslöjade att han visste vem hon var och vad hon gjort i sitt tidigare liv som gymnasieelev i Kristianstad. Nils har en lite annan version som inte framställer honom i lika creepy dager. Sanningen ligger nog som vanligt någonstans i mitten.

Katarina är en av de gladaste, spontanaste och mest lättpratade personer jag någonsin träffat. Nog för att man ibland fått lite för mycket information men det blir aldrig tyst och tråkigt i hennes sällskap. Vi har inte upplevt några hisnande eller roliga äventyr tillsammans så någon självupplevd anekdot kan det tyvärr inte bli idag, det jag minns bäst är som sagt hennes kontaktsökande och rättframma sätt. Det uppskattades ska du veta, Katarina.

Kram på dig, Katarina! Och ja, jag förväntar mig och ser fram emot att du här nedan berättar någon händelse från när våra liv tangerat varandra som jag har glömt.Jag fick ingen förra gången jag skrev det här och du skyllde på senil demens beträffande lundatiden, men jag tror nog att något hårresande poppat upp efter sexton månaders betänketid. Varsågod och skjut.

Citygrosshandlaren

Det var en av de här underbara dagarna vi haft under senvåren. Dagen före hade vi varit på Handelsbanken i Staffanstorp, avslutat affären med Huset och fått alla nycklar. Nu var det lördag, och vi satt i vår nya trädgård på våra nya utemöbler som förre ägaren varit snäll att lämna kvar och med oss hade vi inte bara Signe utan även såväl Emilys som mina föräldrar. Av en lycklig slump var även min bror nere på besök så det var ett riktigt garden party. Inomhus bävade väggar och badrum inför hantverkarnas brutala ankomst kommande måndag. Allt var frid. Fullkomlig frid för första gången på mycket länge. Medan de andra konverserade och gick runt och inspekterade ägorna så satt jag och kände efter hur denna nya roll kändes. En ny husägare som ännu inte insett vad för problem ett sådant ägande kan föra med sig. Nybliven far till en underbar liten flicka. Härliga, hjälpsamma släktingar så långt ögat nådde. Vad skulle nu kunna gå fel? Intet, kändes det som.

Emily kom ut i trädgården från köket, dit hon, Signe och svärmor just dragit sig tillbaka för lite toalettbestyr för den mittnämnda. Hon kom fram till mig och sa mjukt:

”Jag tror vi behöver mer blöjor. Kan du åka iväg till City-Gross och köpa några?”

Det var då det slog mig med full kraft! Det var precis det jag kunde göra! Hur lätt som helst! Jag hade tillgång till bil. City-Gross låg bara ett par hundra meter bort. Jag kunde hoppa in i bilen, som stod bara runt knuten(!) och dra iväg till en stormarknad för att rädda situationen. Jag insåg att det här måste vara känslan av att vara färdigvuxen.

Ren lycka genomforsade mig! Jag skuttade upp ur stolen med ett energiskt jajamän, virvlade ut till svärmors Prius som jag redan hade nycklarna till, hoppade in i den samma och drog iväg. Solen sken och jag var en handlingens man med alla resurser som krävdes för ett perfekt utfört uppdrag!

Jag parkerade utanför City-Gross och stormade in. Och sannerligen, det var som att stiga in genom paradisets portar! Hyllor med allsköns varor, korridorer som försvann vid horisonten! Allt som en medelsvensson behöver i sitt liv! På en leksakshylla skymtade jag t o m ett Scrabble-spel! Var fanns klädavdelningen? Fanns det familjeuppsättningar av matchande träningsoveraller? Vilket var det största storpack jag kunde köpa?

Likt Julie Andrews över Alpernas ängar dansade jag längs hyllor med engångsgrillar och bilvax och City-Gross egna grillbestick (12 delar för 39:95) och där var den så! Blöjsektionen! Pampers och Libero på hyllor som sträckte sig upp till himlen! Jag greppade två kartonger med storlek 2 och hoppsade vidare mot kassorna i min mentala dirndl. The shelves are alive with the sound of diiiiiaaaapers….

Jag stannade här och var, tittade igenom ett ställ med billiga dvd:er här, kontrollerade utbudet av billig glass där och när jag omsider kom fram till kassorna såg jag dem! Självscanningsterminalerna! Ännu mer bekvämlighet! När skulle detta ta slut?

Jag rusade fram till närmsta lediga kassa, tog kassörskan i famn och sjöng: ”Vilken underbar plats! Jag är nyinflyttad, hur kommer man igång med självscanningen här?”

”Duå guår döu ti sorrvissdisken!” motsjöng kassörskan skeptiskt och avkrävde mig betalning för blöjorna. Jag dansade fram plånboken, betalade och gjorde en liten piruett som tack.

”Hau en brau dau!” sa kassörskan avmätt.

Att jag hade! Vid sorrvissdisken fick jag en blankett som jag fyllde i och sedan bar det hemåt igen i försommaren. Redo att mottas som en hjälte!

Samtidigt i grovköket hemma kämpade Emily och svärmor en ojämn kamp mot de rosa fjärilarna och parfymen. De hade visst glömt att berätta för mig att det var jävvlett bråttom…

Hallå hela pressen!

Jag har länge burit på en idé som vore rolig mest, om inte endast, för mig själv. En blogg som endast skulle innehålla YouTube-klipp med låtar som jag plötsligt fått i huvudet och går och gnolar omedvetet på. Det skulle se ut ungefär så här, och det skulle bli väldigt många inlägg. Men än är jag inte så solipsistisk att jag tycker en sån blogg har en given plats i mediabruset.

Dessutom vore just detta inlägg i så fall fusk, för jag hade inte Chattanoogas gamla falsksång i huvudet förrän jag kom på rubriken till detta inlägg. Detta är nämligen först och främst en öppen fråga till alla mina journalist- och bloggarvänner där ute.

Som ni kanske vet så skriver jag en hel del. Vissa tycker att det är bra. Vissa av dessa tycker att ja borde kunna försörja mig på det. Jag ska inte sticka under pall (Emily har lånat skrivbordsstolen till amningsfåtölj) med att jag håller med. Men hur gör man? Hur ska en outbildad skribent ta sig in i tidningsredaktionernas korridorer? Går det ens?

Efter nästan 220 inlägg här på Banjo söker jobb! tycker jag mig ha en ganska späckad portfolio som visar min produktivitet och skicklighet. Jag är dock inte så naiv att jag tror det räcker med att skicka en länk till alla Sveriges redaktörer.

På tal om det, om det är någon som undrar vad det här tilltaget mynnade ut i, så kan jag avslöja det nu. Det gick rätt dåligt.

Naturligtvis är kontakter och nätverkande the shit även i den här branschen så nu ber jag er som jag skamlöst taggat på Facebook med anledning av det här inlägget: Kasta mig era bästa ben! Finns det några bättre sätt eller är alla lika dåliga?

Och du som läser det här och känner en journalist eller framgångsrik bloggare; bjud in dem att gilla min Facebook-sida! De kommer märka att det är värt besväret.

Jag är tillbaka. Följ mig! Läs mig! Behöv mig! Och här kommer mitt CV!

Allting är relativt

Det kom sig så att jag stod med ett uttjänt grillgaller i handen. Sopsorteringen på Klostergatan är tämligen omfattande, men något grovsoprum existerar inte, så var jag skulle slänga gallret var något höjt i dunkel.

På innergården står återvinningskärlen täta (och tyvärr oftast bräddfyllda) och jag styrde stegen dit för att kanske få klarhet i dilemmat. Hade det månne grillats så mycket döda djur på gallret att det till största delen egentligen bestod av organiskt material? Kunde det på något sätt klassas som batteri eller lysrör? Var någon del av det papp? Inget av ovanstående kändes troligt. Med prematurt dåligt samvete besegrat av en otålig vilja att få problemet ur världen lyfte jag på locket till metallförpackningstunnan.

054

En videobandspelare. Någon har slängt en videobandspelare i metallåtervinningen. Mitt grillgaller tedde sig med ens ytterligt futtigt (som uttydas kan av bilden) och jag hade ett bekymmer mindre.

Fyra nyanser av Signe

Många tycker säkert det har varit lite få bilder på Signe på sistone. Beredd att hålla med presenterar Banjo söker jobb! stolt denna kvadruptyk på temat midsommar. Alla bilderna är tagna inom ett tidsspann av 10 sekunder. För att vara en åttaveckors bebis utan avancerat känsloliv så är vår lilla flicka särdeles uttrycksfull.

036 037 038 039

God fortsättning på sommaren önskar vi alla tre!

Svenska lärare sökes – helst svenskalärare

Under detta mitt tidiga föräldraskap har jobbsökandet gått på sparlåga, för att inte säga tomgång. Det är inte så lätt att bläddra igenom Monster när ens dotter ligger och smårapar gulligt i rummet bredvid. Det enda jobbrelaterade jag utsatt mig för är svar på för länge sedan bortglömda jobbansökningar. Generellt gäller att om jag hittar ett jobb som jag tycker jag borde vara klippt och skuren för så visar det sig efteråt att rekryteraren anser mig överkvalificerad. Det finns säkert en läxa att lära sig där någonstans…

Men nu har jag beslutat mig för att inte låta min blygsamhet sätta tveksamma käppar i min karriärs hjul! Det är dags att tänka stort och sikta mot stjärnorna!

Till denna rymdfärd behöver jag ett okänt antal svenskalärare, helst i klasserna 1-6. Även skolledare för dessa årskurser passar bra. Jag känner massor av lärare, men de allra flesta undervisar äldre barn och unga vuxna. Jag har fått en ganska stor idé (av en kompis) men behöver veta hur de som skulle utsättas för den skulle tänkas reagera. Eftersom jag tänkte försörja mig på det här så väljer jag att vara mystisk och förtegen om detaljer, men så mycket kan jag hinta att det rör sig om ett ”lek-och-lär”-koncept för skolor och fritidsgårdar.

Är du eller känner du en svenskalärare på låg- och mellanstadiet så tveka inte att räcka upp handen och kontakta mig, antingen på Facebook eller i en kommentar till detta inlägg. Både jag och dina elever , nuvarande och framtida, kommer tacka dig!

Att äta kakan och ha den kvar

Hej, har ni saknat mig?

Banjo söker jobb!:s pappaledighet får nu anses som avslutad. Samhället kräver att jag börjar skriva igen, såväl här som på olika ansökningshandlingar.

Min sista dag i pappabubblan firade vi med att köpa en bil. Min första egna bil någonsin faktiskt. Jag har haft körkort i snart 25 år, men alltså aldrig egen bil. För de flesta är första bilen en Ford av gammal, rostig modell, för mig blev det en metallgrå Toyota Avensis Kombi, 2009 års modell med automatisk växellåda. Det stora problemet just nu är att vi dessvärre köpt ett garage av gammal, rostig modell och som sitter lite trångt över stänkskärmarna på Toyotan. Bilarna var mindre förr.

När vi tog ut bilen, som jag funderar på att döpa till Storebil som en hyllning till min moster Lillebil (uttalas med korta i:n både fram som bak), på en provtur före köpet så upptäckte både jag och Emily hur inkapslade vi har varit sedan den 29:e april. Vi diskuterade körduglighet, kurvtagning, motorljud, vägde för- och nackdelar (alternativet vi jämförde med var en bullrig, ful Saab av samma årsmodell och storlek) och förälskade oss mer och mer i Storebil. Just när vi skulle svänga in på parkeringsplatsen på Toyota Center föreslog Emily att vi skulle ta ett varv till, eftersom detta varit den första längre konversationen på två månader som inte handlat om Signe.

Min första dag utanför pappabubblan har jag firat med att gulla med Signe, byta blöja, värma bröstmjölk, baka chokladbollar och bistå vid amning. Ja, ni vet, typiskt jobbrelaterade grejer. Skönt att vara på banan igen.