Månad: juni 2014

Allting är relativt

Det kom sig så att jag stod med ett uttjänt grillgaller i handen. Sopsorteringen på Klostergatan är tämligen omfattande, men något grovsoprum existerar inte, så var jag skulle slänga gallret var något höjt i dunkel.

På innergården står återvinningskärlen täta (och tyvärr oftast bräddfyllda) och jag styrde stegen dit för att kanske få klarhet i dilemmat. Hade det månne grillats så mycket döda djur på gallret att det till största delen egentligen bestod av organiskt material? Kunde det på något sätt klassas som batteri eller lysrör? Var någon del av det papp? Inget av ovanstående kändes troligt. Med prematurt dåligt samvete besegrat av en otålig vilja att få problemet ur världen lyfte jag på locket till metallförpackningstunnan.

054

En videobandspelare. Någon har slängt en videobandspelare i metallåtervinningen. Mitt grillgaller tedde sig med ens ytterligt futtigt (som uttydas kan av bilden) och jag hade ett bekymmer mindre.

Fyra nyanser av Signe

Många tycker säkert det har varit lite få bilder på Signe på sistone. Beredd att hålla med presenterar Banjo söker jobb! stolt denna kvadruptyk på temat midsommar. Alla bilderna är tagna inom ett tidsspann av 10 sekunder. För att vara en åttaveckors bebis utan avancerat känsloliv så är vår lilla flicka särdeles uttrycksfull.

036 037 038 039

God fortsättning på sommaren önskar vi alla tre!

Svenska lärare sökes – helst svenskalärare

Under detta mitt tidiga föräldraskap har jobbsökandet gått på sparlåga, för att inte säga tomgång. Det är inte så lätt att bläddra igenom Monster när ens dotter ligger och smårapar gulligt i rummet bredvid. Det enda jobbrelaterade jag utsatt mig för är svar på för länge sedan bortglömda jobbansökningar. Generellt gäller att om jag hittar ett jobb som jag tycker jag borde vara klippt och skuren för så visar det sig efteråt att rekryteraren anser mig överkvalificerad. Det finns säkert en läxa att lära sig där någonstans…

Men nu har jag beslutat mig för att inte låta min blygsamhet sätta tveksamma käppar i min karriärs hjul! Det är dags att tänka stort och sikta mot stjärnorna!

Till denna rymdfärd behöver jag ett okänt antal svenskalärare, helst i klasserna 1-6. Även skolledare för dessa årskurser passar bra. Jag känner massor av lärare, men de allra flesta undervisar äldre barn och unga vuxna. Jag har fått en ganska stor idé (av en kompis) men behöver veta hur de som skulle utsättas för den skulle tänkas reagera. Eftersom jag tänkte försörja mig på det här så väljer jag att vara mystisk och förtegen om detaljer, men så mycket kan jag hinta att det rör sig om ett ”lek-och-lär”-koncept för skolor och fritidsgårdar.

Är du eller känner du en svenskalärare på låg- och mellanstadiet så tveka inte att räcka upp handen och kontakta mig, antingen på Facebook eller i en kommentar till detta inlägg. Både jag och dina elever , nuvarande och framtida, kommer tacka dig!

Att äta kakan och ha den kvar

Hej, har ni saknat mig?

Banjo söker jobb!:s pappaledighet får nu anses som avslutad. Samhället kräver att jag börjar skriva igen, såväl här som på olika ansökningshandlingar.

Min sista dag i pappabubblan firade vi med att köpa en bil. Min första egna bil någonsin faktiskt. Jag har haft körkort i snart 25 år, men alltså aldrig egen bil. För de flesta är första bilen en Ford av gammal, rostig modell, för mig blev det en metallgrå Toyota Avensis Kombi, 2009 års modell med automatisk växellåda. Det stora problemet just nu är att vi dessvärre köpt ett garage av gammal, rostig modell och som sitter lite trångt över stänkskärmarna på Toyotan. Bilarna var mindre förr.

När vi tog ut bilen, som jag funderar på att döpa till Storebil som en hyllning till min moster Lillebil (uttalas med korta i:n både fram som bak), på en provtur före köpet så upptäckte både jag och Emily hur inkapslade vi har varit sedan den 29:e april. Vi diskuterade körduglighet, kurvtagning, motorljud, vägde för- och nackdelar (alternativet vi jämförde med var en bullrig, ful Saab av samma årsmodell och storlek) och förälskade oss mer och mer i Storebil. Just när vi skulle svänga in på parkeringsplatsen på Toyota Center föreslog Emily att vi skulle ta ett varv till, eftersom detta varit den första längre konversationen på två månader som inte handlat om Signe.

Min första dag utanför pappabubblan har jag firat med att gulla med Signe, byta blöja, värma bröstmjölk, baka chokladbollar och bistå vid amning. Ja, ni vet, typiskt jobbrelaterade grejer. Skönt att vara på banan igen.

Sömnbrits

(Den felskrivningen blev så bra så den behåller vi…)

Minst var fjärde timme ska Signe ha mat, dag som natt. Inget konstigt med det, så är det för alla i början. Längsta sammanhängande sovperioden vi har fått ligger på tvånalv timme eller på sin höjd tre. Efter sex veckor märker vi hur hjärnan börjar ta lite stryk.

Vid frukosten läser Emily något om färdig pasta från ICA och säger: ”Var det inte sån pasta som det visade sig att nepalesiska maffian levererade?” Jag ser framför mig buddhistmunkar med fedoror som står och röker vid sina lyxjakar i Kathmandu, men frågar sedan försynt om hon inte menar napolitanska maffian. Jo, det gör hon.

Efter maten är det matdags för resten av familjen och jag sätter på lite vatten för att tillreda lite Nan Pro 1. Medan vattnet kokar upp går jag till badrummet och plockar upp en body som ligger under skötbordet och sedan tar jag hand om posten, kollar lite Facebook. Ett uppfordrande rop från soffan påminner mig om vattnet som har kokat färdigt. Jag hämtar en nappflaska och ser då att några blommor behöver vattnas. Tänkt och gjort. Då ringer hantverkarna och undrar om vi har valt handdukstork ännu. Det har vi inte. Jag googlar handdukstorkar och går in till vardagsrummet där mor och dotter sitter och undrar unisont var käket tagit vägen? Visst ja, jag skulle ju hämta en nappflaska! Jag går och tar en ny nappflaska och går bort till vattenkokaren, där den redan hämtade nappflaskan står, bredvid vattenkannan som inte fått tjäna sitt syfte ännu. Jag häller kokande vatten i vattenkannan. Jag häller ut och gör om på rätt sätt. Tittar ut genom fönstret och förtrollas av det fina vädret. Nya, mindre glada, tillrop från soffan väcker mig. Jag häller kokande vatten i nappflaskan och låter svalna en stund. Kommer på att jag behöver kolla ett mail och tar upp telefonen. Där ståtar sidan med handdukstorkar! Åh, så intressant! Kanske Emily också vill titta på handdukstorkar? Inte det? Vilken nappflaska? Visst ja!

Jag blandar äntligen till Signes mat och levererar till soffan. Efter att ha fått gå tillbaka för att hämta själva flasknappen….och en gång till för en handduk…och en gång till för flasknappen som jag glömde när jag kom på att ta en handduk….så inser jag att det är hög tid för disk! Och lunch! Har vi nån lunch? Nej. Orkar jag laga nån? Nej.

Den goda idén att gå till charkuteriaffären Widerbergs och köpa tre klassiska Widerbergare, en baguette med sju olika sorters kött, pepparrot och en liten persikoklyfta, föds. Nere på gatan får jag vända för att hämta plånboken. Och sen får jag vända tillbaka för att jag glömde ge familjen sina hejdå-pussar. Halvvägs till Widerbergs inser jag att jag glömt blommorna, disken och handdukstorkarna. Jaja, huvudsaken är ju att Signe är mätt.

På Widerbergs är det kö som vanligt. När det väl blir min tur vill jag inte ta för mycket tid i anspråk utan ger min beställning snabbt och koncist.

”Jag vill ha två Widerbergare på mörkt bröd, tack!”

”Mörkt eller ljust bröd?” undrar expediten.

”Öh….mörkt tror jag visst att jag sa….”

”Det mörka brödet är slut!”

 

Jag undrar hur gammal hennes bebis är.

Snacka upp och ner sig

”Varför gör du så där?” frågade Emily förbryllat där jag stod och gullade med min dotter på fem veckor.

”Gör vad då?” undrade jag, fullt medveten om att jag inte är fullt medveten om allt jag gör. Jag tittade på Signe och hon såg skeptisk ut hon också, så jag upprepade vad jag vad jag precis sagt till henne.

”Ja, vad är det här för ful gubbe och vad är det han göööör ijänklien?”  och så kittlade jag henne under foten och kliade henne på magen som jag alltid gör, fastän jag visste att det var något jag gjorde fel. Ska man inte massera fötterna? Är magen ömtålig? Är det dumt att använda barnspråk? Ja, det tycker jag ju faktiskt ijänkl…jag menar egentligen.

”Varför snackar du ner dig själv? Är det inte det som din karriärcoach jämt säger att du inte ska?”

Och jag insåg att det gör jag ju hela tiden när jag pratar med Signe. Jag står och säger saker som ”Pappa är dum!” när hon är ledsen och ”Tycker du pappa ser konstig ut?” när hon har en rynka mellan ögonbrynen, för att inte tala om ”Fiser du på pappa?” när hon ler. (Men det gör hon ju,)

Sådant trams håller ju dessutom de flesta föräldrar på med, och då är det ju inte konstigt om barnen växer upp och tycker deras föräldrar är gamla, fula och pinsamma, eller hur?

Så nu blir det ändring! SIgne funderar ju faktiskt på om han ska anställa mig som favoritpappa eller inte, så mitt säljsnack måste bli bättre.

Pappa älskar dig, vännen.

Du har mina ögon, snuttan, och det ska du vara glad för. Mina ögon är fina.

Jag ska alltid finnas här för dig, min älskling.

Ler du åt din superpappa, SIgne! Ja, det gör du rätt i. Jag är rätt rolig.