För att inte hänga ut den aktuella flyttfirman och deras medarbetare för mycket har deras namn ersatts av namn på kändisar de påminde mer eller mindre vagt om.

Första kapitlet i den här farsen kan du läsa här!

Dagen efter dök Per Myrberg upp igen i sällskap med en blandning av Knut Agnred och Ioan Ursut. Knut-Ioan var en glad fyr, men han mörknade något när han fick se arbetet framför dem. Knut-Ioan såg korridorerna och trapporna och bakgården och förrådet och allt det andra som Per Myrberg bagatelliserat och sedan tittade han upp på himlen och iakttog sommarens dittills varmaste solsken, och det vet vi alla att för den här sommaren ville det inte säga lite.

De parkerade lastbilen, skickligt blockerande all in- och utfart på vår innergård och började kånka, och nu var jag förberedd på att det skulle gå undan! Jag har sett flyttfolk arbeta förr och det är alltid samma fröjd.

Men det gick inte undan. Det stod snabbt klart att Per Myrberg gjort en grov felbedömning. Till lunch kallade de in förstärkning och nu gjorde den tredje flyttgubben, Adam-Sylvester Sandler–Stallone, entré. (Dessvärre, med tanken på professionen, hade killen Slys ansikte och sinnelag och Adams kropp, inte tvärtom.) Av honom fick jag veta att han hatade sitt jobb men att han gjorde det för att han var kompis med den ”förfärligt oförskämde” Knut-Ioan och för sin halvårsgamla dotters skull. Det var i och för sig trevlig och intressant konversation, men kanske inte bästa ambassadörskapet för den arbetsgivare han representerade. Jag slutade i alla fall fundera på om flyttgubbe var en alternativ karriär för mig. Annars tilltalas jag av ett jobb med stora, snabba insatser som hjälper folk i dilemma.

Själv gick jag och småplockade, snappade upp lättare jobb och plockade ut ömtåliga och dyrbara föremål för specialtransport. Och så drack jag Frapino hela tiden! Jag kommer sakna att bo rakt över gatan från Espresso House!

Efter en tur bort till bilen med ett inramat porträttfotografi föreställande en av Emilys förmödrar fann jag Knut-Ioans och Per Myrbergs pannor i djupa veck ovanpå deras ögon.

”Vi har ett problem!” konstaterade Knut-Ioan stoiskt och pekade. Där låg vår dubbelsäng i mindre bitar än det var avsett. Sänggaveln var knäckt rakt av!

”Jag har aldrig varit med om något sånt förut”, bedyrade Knut-Ioan, och Per sög så beklagande på sin överläpp att jag blev orolig för att näsan skulle följa med in. De uppmanade mig att fotografera förödelsen och skicka bilderna till Camilla Henemark. Adam-Sylvester kom ut och flikade in att han hatade sitt jobb. Jag kunde sträcka mig till att jag ogillade det.

Framåt sjutiden var de ”klara”. D v s att jättelastbilen var full. Problemet var att lägenheten inte var tom. Lite mer än halva förrådet var fortfarande kvar och Knut-Ioan föreslog mig några olika alternativ. Antingen kunde jag hyra ett släp själv, det skulle vara det billigaste alternativet, annars kunde jag boka en ny tid med flyttfirman. Men så fanns det ett tredje alternativ. Han, Knut-Ioan, kunde hjälpa mig på sin fritid! Det skulle också bli ganska billigt. Av de tre alternativen valde jag i mitt stilla sinne ett fjärde, att låtsas att jag valde det första.

Så bar det iväg till Staffanstorp, där Emily och Signe väntade otåligare och otåligare för varje timme. Jag åkte i förväg och förtäljde historien så här långt för Emilys häpna öron. Så kom flyttgubbarna och sa goddag och Adam-Sylvester berättade omedelbart att han hatade sitt jobb, medan Per Myrberg tackade för sig och åkte hem, lämnades sina två kollegor på den pottkant där han själv satt dem. De grep sig an uppgiften med all den liv och lust de kunde uppbåda. Deras kapacitet var inbördes väldigt varierande. De bar ut Emilys farmors matsalsbord och ställde på flyttbilens bakläm, och sedan gick Adam-Sylvester in i lasten och hämtade några stolar till som han backade ut med…

Hjälplöst stod jag i köket och såg genom fönstret hur matsalsbordet gjorde en ett-åttio i luften som värsta freestyleskidåkaren och damp i backen med skivan före. När jag kom utspringande till dem försäkrade Knut-Ioan att sånt här aldrig brukar hända, och jag var benägen att flika in ”mer än en gång om dagen?” men lät bli. Bordet var fortfarande helt, men den målade ytan hade fått ett par små repor. Tur i oturen, kan en säga för att vara optimist.

Det stod inte långt på förrän nästa ovanliga olycka inträffade. Någon av dem, jag såg aldrig vem, rev upp en bit av den nymålade väggen i hallen. Knut-Ioan sjöng sin refräng om att detta aldrig händer i vanliga fall, och att han kunde hjälpa mig att laga det en annan dag, eftersom han även var målare. Jag uttryckte min förvåning över alla hans talanger, för att inte tala om hans möjlighet till extraknäck på sin fritid.

Klockan halv elva meddelade Knut-Ioan att det ”bara” var 42 lådor kvar att lasta av. Sen måste jag ha somnat eller något för efter ett par lådor till så var de klara. Klockan elva åkte de båda kamraterna (om de nu fortfarande var det) hem och vi lämnades att omgående bygga fort av flyttlådorna och reda vårt basala nattläger, direkt på golvet. Ett nytt liv låg nedpackat framför oss.

Imorgon kommer den avslutande delen, där det berättas om städdagen och vad som sedan hände.