Nita! Vissa! Spring! – Kapitel 3

Här kan du läsa Kapitel 1 och Kapitel 2.

Av humoristiska orsaker fortsätter jag att ersätta namn i historien med kändisar som personerna på något eller flera sätt liknade.

Och det var afton och det var morgon den tredje dagen. Klockan 10 på morgonen infann jag mig på Klostergatan för att släppa in flyttstädarna. Jag hade dessutom ett par sista åtgärder att vidta. Jag skulle skruva ner några taklampor och tömma samt frosta av en frys. Därför medförde jag några verktyg och en pall. Väl i lägenheten insåg jag att det fanns några saker kvar efter flytten, bl a en flaska Yes på diskbänken. Nemas problemas, tänkte jag, och skred till verket. Jag skruvade ner lamporna och la allt i en låda som jag bar ner till bilen. Sedan gick jag upp igen och började tömma frysen. Precis när jag var klar och hade stängt av densamma så kom städarna. Det visade sig vara Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi. Sarah var bossen och konstaterade skarpsynt att det pågick avfrostning av frys. Jag bekräftade detta och undrade om det skulle vara ett problem. Nej, det trodde hon inte, men det innebar att jag skulle bli tvungen att rengöra frysen själv, för det skulle inte hinnas med. Fär enuff, tyckte jag, tog min låda med mat och upptäckte i sista stund att Yes-flaskan fortfarande stod på diskbänken, så den fick slinka med den också. Jag hann ända hem till Staffanstorp innan Sarah ringde och undrade om jag fått med mig hennes Yes-flaska. Naturligtvis hade jag det.

”Jag behöver den, kan du kommat tillbaka med den?” undrade hon kort.

”Vet du, Sarah, det blir en väldigt lång och onödig resa för mig. Gå ner till 7-Eleven på hörnet och köp en ny flaska. Ta kvitto så betalar jag vad det kostar.”

”Det kan jag inte”, protesterade Sarah. ”Jag har inte tid att springa omkring och leta efter en affär på min arbetstid!”

”Du behöver inte leta”, lugnade jag, ”7-Eleven ligger ett halvt kvarter bort.”

”Men jag får inte lämna min arbetsplats under arbetstid och den platsen är din lägenhet!”

”Jodå”, sa jag och passade på att öva min faderliga ton inför Signes uppväxt. ”Jag ger dig min välsignelse att gå iväg tre minuter för att skaffa utrustning!”

”Hm…jag kanske kan göra det på min lunchrast”, muttrade Sarah.

Det var ju…ähum….samarbetsvilligt av henne, tänkte jag och dök med huvudet före ner i en flyttlåda full med blandade elsladdar.

Avtalet var att Sarah och Gina skulle ringa när de nästan var klara så att jag kunde komma och inspektera och få tillbaka nyckeln. Det tog ett bra tag, och jag var rädd att mitt tillgripande av diskmedlet hade försenat mer än jag kunnat ana. Till slut ringde de i alla fall framåt fyratiden och sa att de hade en halvtimmes jobb kvar. Jag greppade Yes-flaskan, hoppade in i bilen och körde till stads.

Jag mötte dem i trapphuset, de höll på att packa ner sina saker i firmabilen. Jag överräckte Yes-flaskan och bad om kvittot för den nya. Sarah viftade avväpnande med handen.

”Det behövs inte, jag köpte aldrig någon ny.”

Hon hade alltså fortsatt städningen utan rengöringsmedel. Det lät oroväckande och jag fortsatte uppför trapporna. Vår lägenhet var låst och en otäck föraning fick mig att titta i brevlådan. Där låg min enda nyckel prydligt på dörrmattan, som jag således insåg även den behövde tas med till Staffanstorp. Jag var tillfälligt utelåst och oförmögen att inspektera jobbet!

Sarah och Gina hade inte tid att vänta, förmodligen hade deras arbetsplats tillfälligt omlokaliserats till firmabilen så de inte fick lämna den, så jag fick ensam vänta på svärmor som kom med extranyckel.

Det tog två sekunder att underkänna jobbet. Som en dagofficer från helvetet slängde jag upp ett finger och drog längs med ovansidan av ytterdörrkarmen och fick hela fingret färgsatt i dammigaste grått. Alla golv var flammiga av halvt bortskurad smuts och bakom alla element och på samtliga köksskåp fanns ett dammlager som var pinsamt för samtliga inblandade.

Jag ringde Sarah som svarade så glatt en desillusionerad lokalvårdare kan tänkas svara när en kund ringer för att ha synpunkter på ens arbetsinsats. Jag påtalade att det tydligen missats en del i dammtorkningen och gav köksskåpen som exempel.

”Vi torkade två gånger där!” protesterade Sarah,

”Det var tråkigt att höra, för i så fall fanns det behov av en tredje!” sa jag i den här versionen av berättelsen. I verkligheten var jag naturligtvis inte lika vältalig, men innebörden är den samma.

”OK, jag har inte tid att komma tillbaka nu, men du får ringa Camilla Henemark så hon kan boka in en ny tid, vi har två veckors kundgaranti!”

Såpass, tänkte jag. Det sa inte Knut-Ioan något om när de inte hann tömma förrådet. Intressant…

Jag slog en signal till Camillas tjänstemobil.

”Michaela de la Cour!” svarar en röst.

”Ja hej, Johan Berner här, jag söker Camilla Henemark…”

”Hon är ledig idag, vad kan jag göra för dig?”

Jag berättade om såväl ditt som datt och Michaela svarade snabbt och rappt att det fanns en kundgaranti som betydde att de skulle komma tillbaka och både flytta och städa färdigt en vecka senare. Jag insåg att det var en så bra deal jag kunde tänkas få för tillfället och tackade för god service åtminstone vid klagomålshandläggningen.

Och här hade ju historien kunnat vara slut, men efter ett telefonsamtal just efter publiceringen av inlägget i fredags så har jag tagit av slåssvantarna och blivit inspirerad till en del till, som ni ska få njuta av på onsdag.

 

 

 

5 thoughts on “Nita! Vissa! Spring! – Kapitel 3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s