Banjo-Herren blir av med sin packning – två gånger

Att se ett litet barn växa upp är en välsignelse, men vissa moment i processen kommer åtminstone inte vi att böla över när de försvinner. Ett av dessa är alla bröstmjölksattiraljer! Flaskor och nappar som måste sköljas kallt och diskas varmt och sköljas kallt igen och en gång om dagen kokas för att inte bakterierna ska trivas! Och så den värsta av dem alla, bröstpumpen! Den används inte så ofta längre, men ibland åker den fram när Signe somnar mitt i maten.

Bröstpumpen ska tas isär ner till minsta möjliga beståndsdel och även den sköljas kallt, diskas varmt och sedan sköljas kallt igen efter varje användning. Sedan en tid tillbaka använder vi pumpen så sällan att vi bara har en liten manuell pump kvar, och den har ännu mindre beståndsdelar än den eldrivna vi använde förut. Uppenbarligen har jag haft turen (jag hävdar envist att det inte är någon ”skicklighet” inblandad) att slippa göra rent denna. Förrän nu!

Emily hade redan sköljt kallt en gång, men fick ett ärende och bad mig ta över. Det sista hon sa innan hon lämnade mig med ansvaret var att jag skulle vara försiktig för i skålen vi speciellt använder för att diska pump låg en liten packning som tillhörde pumpen. Jag tittade ner i skålen och mycket riktigt fick jag se en liten, liten väska med några extra pumpmembran i….

Nej, jag såg naturligtvis en liten, liten plastring på 4 mm i diameter och 1 mm i tjocklek ligga på bottnen och se bortdiskningsbar ut. Jag startade mitt arbete med full koncentration. Här skulle inget få mig att glömma bort den lilla ringen och dess farofyllda badsemester!

Plötsligt ropade någon namnet på Zimbabwes huvudstad från vardagsrummet!

”Harrrrrarrrrrreee!” Det var Signe som låg i babygymmet och anklagade mig för försumlighet. Jag försvarade mig genom att ta en liten paus i diskningen för att höra om hon kunde fler huvudstäder. Efter några misslyckade försök att få henne att säga ”Antananarivo” återvände jag till diskbänken och diskade varmt färdigt och sköljde kallt och la alla delarna utom den lilla packningen på tork. Den var försvunnen! Hade jag haft något hår så hade jag slitit det. Jag insåg snart att packningen spolats ner i avloppet.

En sak har jag lärt mig under mina år som hobbyklant, och det är att moka rör. Jag hämtade hink och trasa och började genast moka lös vattenlåset. Det var, med avseende på packningar, tomt. Jag kunde dock konstatera att de tidigare ägarna hållit Sarah Dawn Finer-klass på flyttstädningen av avloppet. Jag suckade djupt och mokade tillbaka röret så gott det gick.

Det visade sig vara inte så särskilt gott. Framåt kvällen hade vi översvämning i köket! Välkommen till villalivet, tänkte jag och skred än en gång till mokningsverket.

042

Det var inte min packningsdag, helt enkelt. Vattenlåsets ena sådana återfanns i sönderbrutet skick i rörgängan och det var bara att packa sig iväg (fniss!) till vattenlåsaffären.

Jag gick in i en affär (Rör Montören i Syd AB) och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?”. Dom svarade: ”Nä tyvärr, nä tyvärr, för det här är faktiskt inte alls en affär! Inget alls är det enda man kan köpa här!”

Varför framgår det inte tydligt på Gula Sidorna att vissa vvs-företag bara är kontor och inte har någon försäljning? Jag frågade var närmaste vattenlåsaffär kunde ligga och fick tipset ByggMax. Ny vers.

Jag gick in i en affär och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?” Och dom svarade: ”Nä tyvärr, nä tyvärr, för det här är faktiskt en jätterörsaffär. Jätterör är det enda man kan köpa här!”

Jätterörförsäljaren tipsade dock mer initierat om Hornbach. Ny vers igen.

Jag gick in i en affär och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?” Och dom svarade: ”Nja, nu har du ju bara kommit till parkeringsplatsen än så länge. Entrén ligger där borta!”

Jag tittade i den riktningen utan framgång. Jag såg bara parkeringsplats. Mannen i snickarbyxorna, som jag frågat om vägen pekade igen och frågade:

”Ser du den där linjen långt bort i fjärran där himmel och jord ser ut att mötas? Det är just bortom den.”

Ja, det är klart jag överdriver. Men Hornbach i Stora Bernstorp är verkligen ofantligt stort, och det är lätt för den ovane att parkera bilen för tidigt i tron att hen är framme. Eftersom jag är ung och rask beslöt jag mig för att vandra sträckan till fots. Långt senare var jag framme. Väl inne i affären såg jag hyllor som sträckte sig mot skyn och högst upp försvann i molnen. Mycket högre och svindlande än på City Gross. Långt bort vid nästa horisont skymtade jag en skylt som det stod bl a ”Rördelar” på. Jag anträdde en ny långvandring. Jag insåg att jag var den ende på Hornbach som var klädd i kavaj. Runt omkring mig gick pannveckade hobbybyggare och diskuterade grovlek på bult och trallbredd och annat händigt. Jag kände mig minst sagt bortkommen. Här samlades de som hade haft sina hus betydligt längre än bara enonalv månad.

Jag hittade min sökta del förvånansvärt snabbt och billigt och återvände i triumf hem, där resten av familjen väntade på ovanvåningen. Jag dök ner och mokade snabbt ihop rören till igenkännlighet igen och nu höll det tätt! Seger och viktiga husägarvuxenpoäng inkasserade!

Och tror ni inte att jag någon minut senare hittade den andra packningen på undersidan av en nappflaska!?

Nej, det gjorde jag naturligtvis inte. Där går ändå gränsen för hur klyschig en verklighet får vara!

048

PS. Jag har som den uppmärksamme telefonnörden antagligen observerat, skaffat en Sony Xperia Z2. Mitt liv blir än en gång aldrig sig likt. DS.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s