Och så blev det höst 1991 och det var dags för Sokrates att sättas upp för första gången. Till inprovningen kom det en karl som nådde ända upp till taket och provade in med Povel Ramels Karl Nilsson, dock inte hela, vilket hade varit än mer imponerande.
Sten kom dessutom med i bandet och var på så vis den som introducerade bleckblås i detsamma, trumpetare som han är. Han trumpetade ganska bra utan trumpet också, Stens trumpetfanfar i handen blev snabbt en tradition när någon i ensemblen fyllde år.

Sten var som gjord för spääx. Otroligt livlig i så väl mimik som plastik och dessutom en nästan klockren tajming. Sen kunde det ju vara lite si och så med replikerna, man var aldrig riktigt säker på vad som skulle komma. Det kallas tombolahjärna, och anses väldigt roligt. I bästa fall blandades bara två repliker ihop på ett kul sätt. Låt oss ta ett exempel.
I spääxet Florence spelade Sten styckets onda men dumma hejduk Fred. Han hade två entréer i andra akten. Ena gången skulle han komma in, se en sjuksköterska stå och plocka med nåt på golvet med ändalykten i vädret, göra en ”passande” gest och säga ”Trevligt, trevligt!” Andra gången skulle han komma in, missta Florence Nightingale för att vara den tidigare sedda sjuksköterskan och säga: ”Tjenare Helga, vad ful du är i håret!” Men så en gång blev det nån felkoppling, Sten-Fred gör sin första entré, men börjar säga den andra repliken, kommer på sig när han ser ändalykten i vädret och försöker rädda situationen men ut kommer istället det han helt enkelt har för ögonen.
”Tjenare Helga, vad ful du är i…” ja, ni vet vad jag menar….

(Det är dock inte det värsta fallet av freudiansk felsägning som skett i spääxhistorien. Salig Janne Lundqvist var en gång stand-in i rollen som påven under ett rep inför Karl Martell 1997 och skulle presentera två nunnor med repliken ”dessa två fromma systrar” men sa istället ”dessa två nakna systrar”….)

Sten var alltid glad och positiv, och han gav alltid järnet fullt ut på scen. Och det var roligt att observera hur bra han lärde sig sjunga under spääxåren, från att vara ganska svajig i sin första Perikles presentationssång (Sokrates) till att stå och sjunga klassisk kvartett i stämmor under Erik XIV.

Så går det ju inte att prata om Sten utan att minnas hans pappa! Denne fantastiske man, den ideale spääxåskådaren. Karln var lärare och använde en videoupptagning av spääxet Sokrates i sin historieundervisning. Han knäckte extra som publikhetsare, en gång ställde han sig upp i pausen och sa åt publiken att vara med mer på noterna. Vårt allra största fan, alldeles för tidigt bortgången. En speciell tanke till honom!

Sten verkar pendla till Afrika, och det är såväl avunds- som beundransvärt. Kram på dig, Sten!