Var är jag? Jag höll ju på att äta, och nu är jag plötsligt här, på en mörk främmande plats alldeles ensam, inspärrad bakom galler vad det verkar? Jag ropar på hjälp. En vilt främmande människa tittar fram genom spjälorna och jag blir förskräckt, men inser ganska snabbt att det är mamma. Hon utstöter läten som jag gärna skulle vilja härma och med min allra tydligaste stämma förklarar jag för henne att min mat och soffan och hela vardagsrummet är borta, och så lägger jag till i lite skarpare ordalag att det verkar som det blivit någon sorts fuktskada i huset, för jag är alldeles blöt om rumpan. Sedan tillägger jag sakligt att det skulle uppskattas om hon tog upp mig nu. Mamma förstår naturligtvis, men jag har fortfarande vissa klagomål. Jag har nämligen insett att jag håller på att dö, eftersom jag känner en stor tomhet inom mig. Mycket egendomligt, det var ju alldeles nyss jag åt…

Mamma bär istället för att genast rädda mitt liv in mig i ett ljust rum där jag får lägga mig på ett bord som jag känner igen och har en lite kluven inställning till. Mitt fokus är just nu på den nära anstående svältdöden och jag påpekar med min sedvanligt sakliga bestämdhet att det är bra synd att jag aldrig kommer få mat igen. Nåja, det har ju varit ett spännande liv…plötsligt märker jag att jag är varm och torr igen! Hur gick det till. På vägen ut ifrån det ljusa rummet går vi förbi en annan mamma som bär på en annan bebis. Det är väldigt förvirrande att alla mammor och bebisar i det här huset ser likadana ut. Jag vinkar med båda händerna och tjoar goddag. Den andra bebisen vinkar tillbaka och säger detsamma.

Vi går tillbaka till det mörka rummet och jag återser mitt fängelse, men bara från utsidan. Mamma lägger ner mig bredvid sig och tar fram nattamat! Jag hugger in och få mig ett ordentligt skrovmål…

Var är jag? Jag höll ju på att äta, och nu är jag plötsligt här, på en mörk främmande plats alldeles ensam, inspärrad bakom galler vad det verkar? Och som det verkar håller jag än en gång på att dö. En apa och en kanin sitter lite längre bort och tittar på mig. Jag berättar för dem hur förargligt jag tycker det är att jag är här alldeles ensam och att jag aldrig kommer att få någon mat igen. De ger mig stumt medhåll. En vilt främmande människa tittar fram genom spjälorna och jag blir förskräckt, men inser ganska snabbt att det är mamma. Jag lyfts åter upp och läggs ner på ett större mjukt underlag. Bredvid mig ligger det en gubbe och sover och jag blir genast nyfiken. När han öppnar ögonen ser jag att det är pappa. Vad skönt! Vi är alla samlade igen! Och nu dyker det plötsligt upp mat! Glatt överraskad över att livet innehöll ännu en servering hugger jag in och äter mig mätt.

Var är jag? Jag var ju mitt i maten, och nu är jag plötsligt här, på en lite ljusare men helt främmande plats! Pappa och mamma och maten har försvunnit och jag påpekar finkänsligt för apan och kaninen, som jag ser genom gallret till vänster om mig, att om de träffar mina föräldrar så kan de väl hälsa och tacka för den här tiden, för nu är all mat borta och slut och jag ser inget annat öde än döden framför mig. En vilt främmande människa kommer plötsligt inspringande i rummet och jag blir förskräckt, men inser ganska snabbt att det är pappa. Jag frågar honom var han tog vägen och om han kan lära mig att försvinna sådär i tomma luften och så passar jag på att ta farväl av honom innan jag drar till de sälla jaktmarkerna. Pappa plockar upp mig och bär iväg mig på ett äventyr som nästan får mig att glömma min nöd! Det är som vi sjunker ner i marken bit för bit med varje steg vi tar! Häpnadsväckande! Nere i underjorden träffar vi en främmande kvinna, som jag ganska snabbt identifierar som mamma. Hon jollrar något oförståeligt, och det är ju tur att hon ser så lycklig ut att jag trots rotvälskan förstår att hon är glad att se mig. Jag hälsar henne, undrar om hon sovit gott och informerar henne om att maten har försvunnit och tagit slut så därför är det dags för mig att lämna detta jordelivet. Till min stora förvåning och lättnad tar då mamma fram mat ur morgonrocken och jag låter mig väl smaka.

Plötsligt hörs det ett märkligt ljud och jag blir mysigt varm om ryggslutet. En vilt främmande människa rycker mig från min måltid, och bär iväg mig längs en korridor. I korridoren ser jag en annan bebis bli ivägburen av sin pappa. Även papporna här i huset är alla likadana. Kanske de är släkt? Jag märker att mannen som bär mig är en av dem, och jag blir glad, då är jag förmodligen inte i fara.  Vi går in i ett rutigt rum av blank sten där jag blir kränkt till kropp och själ, men vad hjälper invändningar? Efteråt konstaterar jag att den andra bebisen rönt samma öde. Jag frågar den andra bebisen om den kan numret till BRIS, men den bara pratar i munnen på mig. Varför lär sig inte folk att lyssna? Jag märker att jag bytt färg. Jag undrar försynt hur andra människor ska kunna veta att jag är flicka när jag kläs i gröna kläder?

Dags att gå på gymmet! Det blir det vanliga träningspasset, några armhävningar, några försök att rulla runt, ett par sit-ups och sedan till relaxavdelningen där jag språkar med mina träningskompisar Zebrina och Affe.

Sen blir det dans! Jag älskar att dansa! Ibland dansar vi både vals och mazurka, men bäst tycker jag nog om tango. Både mamma och pappa dansar bra, och sjunger sånger där jag lyckats urskilja några lösryckta fraser, ”styrm Ann Karlsson” och ”här gurkha”, vad det nu kan betyda. Åh, vilken härlig rytm…

Var är jag?