Jag har tidigare varit inne på att jag inte är så förtjust i att bedriva försäljning, speciellt via telefon. Om jag ska vara helt ärlig så har jag problem med att ringa upp folk över huvud taget. Rädslan för att störa, förarga, ställa dumma frågor eller helt generellt misslyckas är stor, i ett samtal är det svårt att gå tillbaka och korrekturläsa efteråt innan budskapet skickas iväg.

Jag har inte alltid varit sådan, och det är kanske därför jag är det nu. När jag gick på lekis fick vi en dag en lista över telefonnummer till alla barnen i gruppen och jag fröjdades storligen över alla dessa kontaktmöjligheter! Väl hemma ville jag testa om den verkligen funkade, så jag ringde till Posten. (Posten var alltså en kille i min lekisgrupp som kallades så för att han bodde i samma hus som postkontoret i Åhus. Ganska snart flyttade både Posten och posten ut från det huset, men smeknamnet försvann inte för det. Mig veterligen kallas han fortfarande för Posten.) Hans mamma svarade, jag presenterade mig väluppfostrat och undrade om Posten var där, och det var han så snart hörde jag hans röst och insåg att jag inte hade något ärende. Mitt småprat var ännu inte utvecklat så jag sa helt frankt att jag bara hade ringt för att testa telefonlistan och så la jag på.

Heder till Posten som aldrig nånsin tog upp denna episod igen under tio års gemensam skolgång. Å andra sidan kom han och hans kompisar på så många andra sätt att tråka livslusten ur mig så det hade nog varken gjort till eller från.

Längre upp i skolåldern användes telefonen i huvudsak till två saker, att busringa med och att ringa och fråga chans. Jag undvek båda. De innebar en alldeles för stor risk för misslyckande, och jag lyckades aldrig uppamma självsäkerheten som krävdes. Däremot utsattes jag både för busringningar och chansfrågningar. Jag gick på busringningarna med hjärtans lust och lät mig luras, och när chansfrågningarna trillade in så tog jag dem för busringningar och tackade irriterat nej.

Så jag frågade aldrig chans på nån. Jag var helt enkelt säker på att de skulle säga nej, så då var det bättre att gå omkring och fantisera och hoppas i avskildhet. En gång var jag så upp över öronen förälskad i en flicka i klassen att jag bad henne komma till mellanstadiediscot på Villaskolan en fredagskväll. Jag brukade aldrig gå dit själv, men jag hade förstått att det var där det behövde hända, om man inte ville använda telefon eller kompis. (Så bra kompisar hade jag helt enkelt inte.) Hon undrade varför jag ville att hon skulle komma dit, men jag spelade mystisk. Och så gick jag för första gången i livet på mellanstadiedisco! Jag samlade mod hela kvällen och väntade på tryckare, bara gå fram och prata med henne vågade jag ju INTE, och när det kom en lugn låt så tappade jag lätt och lustigt modet och cyklade hem istället. Naturligtvis. Om det hade funnits något intresse från hennes sida (faktum är att inte hon heller brukade gå på disco, men faktiskt gjort ett undantag eftersom jag bad henne) så var det ögonblicket förbi efter detta. Vi delade klass i fyra år till, men pratade aldrig ett ord med varandra igen.

Med tiden lärde jag mig att man måste våga för att vinna, och såhär i efterhand så kan man ju undra vad jag trodde skulle kunna hända om jag ringt upp och bara frågat. För på den tiden borde det ju inte ha varit mer komplicerat än så, eller hur?

Varför berättar jag då allt detta, förutom för nöjes skull? Jo, ibland faller jag tillbaka i gamla hjulspår och vågar inte sträcka mig efter något jag väldigt gärna vill ha. Det kan vara små saker och det kan vara stora saker. Nu senast var det en jättestor sak!

Kommer ni ihåg mitt projekt med Scrabble-events? Det har jag nu gått rätt länge och fantiserat om och drömt ihop ett långt och lyckligt liv för mig och Scrabble. Sanningen är den att det finns mer i planen, betydligt mycket mer! Mer om detta senare. För att få möjlighet att genomföra min plan insåg jag att det var tvunget att få stöd och välsignelse från Scrabbles vårdnadshavare, eller distributörer som det heter när det inte rör sig om en tjej i klassen. I Europa har jätteföretaget Mattel rättigheterna till Scrabble, och de har i sin tur anlitat det mer lokala företaget i samma bransch, Norstar, för den skandinaviska distributionen. Scrabbleförbundet har alltid skött sina mellanhavanden med Mattel/Norstar via deras försäljningschef, och till hen hade även jag tänkt vända mig. Men min rädsla för misslyckande gjorde att jag drog mig för att ringa. Men till slut hade jag väntat länge nog, skrapade av mig mossan och rakade av mig de gråa håren och greppade luren!

Hen lyssnade intresserat på hela min plan, varenda liten guldglänsande detalj (jaja, jag har ju sagt att jag återkommer till detta sen!) och berömde mig för en lysande idé.

Meeeeeeeeen…

Norstar och Mattel har tillsammans beslutat att sluta distribuera och sälja Scrabble på svenska. Det är helt enkelt ingen idé att försöka konkurrera med Alfapet, och om Scrabble någon gång får någon publicitet så beskrivs det som Alfapet ändå. Och finns det ingen distributör så faller hela min framtidssaga ihop som ett korthus.

Det behövde man i alla fall aldrig oroa sig för når man skulle ringa och fråga chans. Om motsvarande resultat skulle appliceras på mellanstadiescenariot så skulle det vara ungefär som att man ringde, frågade chans, och tjejen sa nej, samt berättade att hon skulle flytta till Kina samt se till att skolan du gick i revs! Men som avslutning lägga till att hennes lite otrevligare kusin var singel.

Jag insåg att det var dags att konvertera!

Fortsättning följer….