Redan de gamla grekerna hade hälar. En speciellt känd häl från den tiden var den på Akilles. Just nu har jag glömt vilken av hälarna det var, men historien berättar att Akilles mamma, som var havsnymf och hette Thetis, var så orolig för att hennes lille Acke skulle skada sig när han sprang runt och lekte krig så att hon marinerade honom i ambrosia och halstrade honom över sakta eld för att han skulle bli osårbar. Tyvärr kom Ackes stränge fader på dem precis i slutet av barbequen så hon hann inte grilla hälen hon höll honom i, och därför blev han inte heller osårbar på just den delen. Sen gick det ju också som det gick i trojanska kriget. Se där vad en alltför överbeskyddande moder och en auktoritär fader kan ställa till med.

Alla har vi våra akilleshälar, och i en jobbsökningssituation är man ju tämligen ointresserad av att blotta dem. På senare tid har jag dock insett att ett sådant beteende är skadligt på många sätt, och därför hoppar jag nu i mina mentala flipflops.

I december 2012 blev jag helt oförhappandes utbränd. Kroppen sa ifrån i så måtto att magen exploderade. Och när överdrifternas dimmor lättat över hela händelsen så kunde det konstateras att jag fått elaka inflammationer i tarmfickor. Alla sa till mig att sjukdomen var stressrelaterad, men jag ville inte tro på dem. Hur kunde jag vara stressad, jag hade ju aldrig haft så lite att göra på jobbet förut? Men så visade det sig att när jag genomgått en onödig magoperation (första diagnosen talade för att det var blindtarmen, men vid ingreppet insåg de sitt misstag) och en månadslång konvalescens och äntligen kom tillbaka till jobbet så exploderade magen igen efter en timme. Quod erat demonstrandum, och jag gick hem igen, för att inte komma tillbaka på nästan fyra månader.

Vad hade då hänt? Hur kunde den hypereffektive, tålige, övertidsarbetande mönsteranställde plötsligt bara magsäcka ihop sådär?

När jag läser en jobbannons så tänker jag oftast att jag inte passar för jobbet ifråga.  Den känslan kommer av att jag, och förmodligen ingen annan i världen, kan uppfylla arbetsgivarens kompetenskrav. Väldigt få är både unga, välutbildade, mångårigt arbetslivserfarna, proaktiva och kompetenta att hålla flera bollar i luften samtidigt, samtidigt. Ibland tänker jag dock att jag skulle kunna passa för ett visst jobb. Aldrig någonsin har jag tänkt att det här jobbet, det skulle verkligen behöva mig.

Och så här långt i berättelsen kör jag givetvis fast och sitter länge och stirrar framför mig. Är det här klokt? Kan jag inte bara trycka på papperskorgen och radera hela det här inlägget? Det har jag ju gjort så många gånger förr. Jag svängde in på fel spår i dramaturgin någonstans längre upp i texten. Lika bra att backa tillbaka och göra ett nytt försök.

Jag trivdes utmärkt på mitt jobb i Handelsbanken. Jag gjorde ett utmärkt jobb, hade pondus och självförtroende och kunde produkten utan och innan. Det fanns tydliga instruktioner och en klar arbetslinje. Arbetet kom med posten och när inkorgen var tom så var också arbetet slut. Och inkorgen fylldes på hela tiden, den blev aldrig tom. Varje blankett var ett ärende som hade en tydlig gång och efter inte alltför lång tidsutdräkt  kunde man datumstämpla, lägga i arkiv och vara nöjd med sig själv. Instant gratification kallas det, och jag knarkade det. Ju fortare man jobbade, desto fler gånger fick man klappa sig på axeln med stämpeln och säga duktig. Om något funkar så ser jag ingen idé med att ändra det, och den där situationen funkade.

Föga hade jag väl anat att jag skulle vara så lyckligt lottad att jag fann den underbaraste personen på jorden på ett avstånd av dryga fyra timmar med X2000. Men så blev det, och det överraskade mig att livet kanske var viktigare och större än jobbet när allt kom omkring. Det var helt självklart för mig att det var dags att dra upp mina hyresrättsliga bopålar och återvända till hembygden. Vilken tur, tänkte jag, att jag jobbar för en rikstäckande jättekoncern med näst intill oändliga möjligheter till karriär! Jag började lusläsa de interna platsannonserna. Mitt område, livförsäkring, hade ingen verksamhet nere i Skåne, så jag insåg att jag behövde söka mig till nya utmaningar inom branschen. Frågan var bara hur mycket jag skulle behöva ändra mig. Men det fanns ingen anledning att anta annat än att det inte skulle gå sämre än som en dans. Jag har ju lätt för att lära mig nya saker och jag var ju ytterst motiverad!

Det skulle visa sig vara svårare än förutsett. På bankkontoren i Skåne var det i princip anställningsstopp, så jag fick förlita mig på de centrala enheterna. På de centrala enheterna krävdes i de allra flesta fall erfarenhet från bankkontor. Ett Moment 22 av klassiskt slag. Till slut lyckades jag övertyga programvaruutvecklingsavdelningen att ge mig ett vick på ett och ett halvt år som testare. Jag hade under karriären upptäckt massor med buggar i program som jag jobbat med, så jag kände mig ytterst lämpad för detta. Hur svårt skulle det kunna vara att testa så att ett program fungerar som det ska, tänkte jag?

Jättesvårt.

Vid programvaruutveckling finns det inga instruktioner och rutiner. Det finns ingen tydlig början eller slut på ett ärende. Och så det allra värsta: som testare sitter man sist i kedjan och vet faktiskt aldrig när man ska göra jobbet man förväntas att göra. Testaren sitter bortom alla flaskhalsar, och ingen vet hur många flaskhalsar det finns. Vad ska man göra medan man väntar? Ingen vet. Hur ska man veta att man är klar? Ingen vet.

Det enda vi vet med säkerhet är att kött är skadligt för oss, sa en vegetariansk kollega en gång och tittade på mig med något religiöst i blicken.

Jag kan inte sitta sist i en kedja. Jag måste vara först, eller så måste jag vara själva kedjan. Jag uppmanades till två saker. För det första: Fråga mycket! För det andra: Ställ inga frågor!

Jo, faktiskt. Den höggravida, hormostinna kvinnan jag skulle vicka för och som jag gick bredvid alldeles för kort tid gav mig dessa råd. Fråga gärna och ofta, men aldrig på mötena, för där har vi så mycket att avhandla och dessutom är Stockholm med på länk så tiden är dyrbar.

Så jag satt tyst och observerade på mötena, och förstod ingenting. Resultatet av detta var att de andra teammedlemmarna klagade på mig inför chefen (naturligtvis gick de inte direkt på mig, hur skulle det se ut?) och sa att jag var oengagerad och stöddig.När jag sedan skulle ställa frågorna var det svårt att hitta någon som hade tid att svara. Jag hatar att vara den som stör, så jag bad försiktigt folk att hjälpa mig när de hade tid. Det kunde ta dagar. Och med dagarna gick även den begränsade tid jag kände att jag hade på mig att bevisa mina kvaliteter och öka mina chanser till något nytt uppdrag när vicket var slut. Jag ska inte gå in på hur ledningen hanterade situationen, för egentligen är det irrelevant. Utbränd blir man inifrån. Det är bara du själv som kan släcka.

Det höll i sju månader. Måndagen efter julfesten vek jag mig dubbel i magsmärtor på Gustav Adolfs torg, men gick ändå tillbaka till jobbet och jobbade en dag till. På tisdagen blev det akuten, och på onsdagen öppnade de mig i onödan.

I april var jag tillbaka på jobbet, omplacerad till teknisk support, och det kändes som att vattnet var tillbaka runt min karriärs fisk. Det ringde, jag svarade, jag löste, jag vann. Klapp på axeln! Men även på kundtjänsten var det anställningsstopp, så när vikariatet gick ut i oktober 2013 så ställdes jag inför alternativen att sluta eller flytta tillbaka till Stockholm. Signe var på väg, men även om hon inte varit det så var valet lätt, för att inte säga självklart.

Efter en sådan upplevelse får man insikter, förstås. Jag har lärt mig den hårda vägen vad jag inte klarar, och jag har också lärt mig att det inte går att anpassa sig hur mycket som helst. Vissa personliga egenheter räcker det inte att bearbeta bara genom att ”jobba lite mer på dem” eller ”skärpa sig”, som det populärt kallas. utan man ska helt enkelt försöka undvika dem i görligaste mån. Efter en utbrändhet behöver du byta spår helt. (Hör du det, Jimmie?) Försök inte bli vad du tror att omvärlden kräver av dig! Skräck för att misslyckas är inte samma sak som motivation! Dra de strån du själv är bäst på att hitta till stacken! Gör nåt du brinner för, annars blir du bränd!

Ordspel i Skolan är mitt strå. Ingen kan dra det så bra som jag skulle kunna göra det. Jag tror på det in i minsta detalj, jag vet redan det jag behöver veta för att sätta igång, och jag vet vilka jag kan och får fråga om jag stöter på problem. Det känns som det här är uppgiften jag tränat inför i hela mitt liv!